"Med ett schyst järnrör slår man världen med häpnad!"

Citatet hämtat från kultserien Socker-Conny! Denna udda tragiska figur med extrema förmågor rasera sin omgivning och för sig själv.

Just extremism är något som står allt oftare på agendan idag, lokalt som globalt. Det verkar som om just extremismens uttryckssätt är det som anammas då människan tröttnat på urvattnade demokratier. Urvattnade på så sätt att det korrupta fått fäste och misstron mot folkvaldas ageranden i egen sak, ställs framför landets bästa. Det verkar som om styrande glömmer kärnan till varför man är på plats och de löften man avgett, som bara var för att få en maktposition för sin egen del. Man vägrar också se till helheten i samhället och fokuserar istället på marginaler. Att bara se människans minskade förtroende och intresse för det so m styr deras vardag är illavarslande nog och borde tas på allvar.

Ser vi på sittande regering så fanns inför valet 2014 bl.a. löften om att "rädda skolan" på 100 dagar, mängder med arbeten och en politik som "är på riktigt" och vänder sig till "hela befolkningen". Vad blev det av detta?

Idag när vi ser rättsstaten ge upp efter omorganisation av Polisväsendet, Skolan inte "blev räddad" på 100 dagar och av alla tusentals utlovade jobb det blev en skral utdelning av ca 150 st, så ställer man sig frågan: Vad sysslar ni med?

Ja; en del av frågan tror jag att jag själv har svar på.
Strax innan förra valet satt jag i runda bordssamtal med företagare samt politiker ur olika partier och på olika nivåer. Vi diskuterade sakpolitik och diskussionen gick runt bordet på ett oftast väldigt konstruktivt sätt, tills den hamnade hos Ylva Johansson... Idag Arbetsmarknadsminister med särskilt uppdrag att samordna regeringens politik vad gäller etablering av nyanlända.

Då hade hon ingenting att säga mer än: "Jag är riksdagspolitiker och måste bli vald!"
Vad hon hade för åsikt som gjorde att vi skulle rösta på just henne, var inget hon ville delge oss. Vi skulle rösta på henne så skulle allt bli bra, för hon var Socialdemokrat...
Till och med hennes partikollegor som var med och som satt på kommunal nivå tyckte det hela blev pinsamt och bad mer eller mindre om ursäkt å hennes vägnar efteråt. Själv har jag efter det väldigt lågt förtroende för henne. Det verkar också som om detta agerande sprider sig alltmer inom politiska kretsar.

Tyvärr tror jag att Ylva representerar mycket av riksdagspolitik idag handlar om, privat maktposition istället för vilja och lyhördhet att styra landet åt på ett bra sätt. Just hennes agerande fick mig att tänka på citatet från Socker-Conny. När man ser att ens politik inte fungerar på avsett sätt utan det finns alternativ som vinner framgång, så utvärderar man inte vad som gått bra och förstärker, utan man ska rasera. Vad priset för detta är, verkar inte vara något att fundera över. Vad som gagnar medborgaren är inte heller något som verkar särskilt intressant, detsamma gäller säkerhet och integration.
Det enda som verkar viktigt i Regeringen idag är att få fram en begränsning av vinster i välfärden, den stora pajkastningsfrågan från valrörelsen. En egentlig antifråga som borde hanterats från andra hållet med uppföljning av kvalitet. Något som borde vara legio i all offentlig upphandling oavsett utförare: Får vi det vi betalar för? Men den vägen vågar man inte gå, då man troligen skulle slå sig själv i huvudet. Man koncentrera sig på marginalen inom en sektor till priset av att övergripande samhällsfunktioner kollapsar. Allt för att man inte har en plan för hur dessa ska hanteras och framförallt inte är lyhörd för de som har kunskap om dem.

Signalen att det är ok att med alla medel slå mot den som inte tycker som en själv, kanaliseras ut i samhället och lokala maktsökare anammar detta handgripligen och gör sitt för att vinna mark, allt medan regeringen tittar på och låter förfallet fortgå. Jag är inte säker, men kanske är det just detta som är den "Svenska modellen"? Man skriker efter mer pengar, men själv tror jag inte pengar alltid är lösningen. Ge en Polis en högre lön och denne står ut ett halvår till, kanske. Det är när känslan av meningslöshet över sin egen verksamhet sprider sig, som det riktigt allvarliga läget infinner sig. Hög belastning och meningslöshet är något vi dagligen får rapporter om från de som arbetar inom förtroendesektorn, skola, rättsväsende, arbetsmarknad och integration.

Som sagt: "Med ett schyst järnrör slår man världen med häpnad!" Men vad händer när världen slår tillbaka? Själv tror jag det är precis det som är på väg att ske. För när man bekämpar fungerande funktioner på ett bakvänt sätt, får det bakvända ett fast grepp om händelserna.

Den lille entreprenören...

Det finns en man i Sverige som alltför många valt att älska att hata, han är entreprenör och heter Bert Karlsson. Han sys på alla upptänkliga ställen, säger vad han tycker och tjänar dessutom pengar på sin verksamhet. Träffade honom för en herrans massa år sedan vid ett tillfälle och såg en väldig varm, men samtidigt krass och pragmatisk människa. Han gjorde sig känd med ett uttryck "Ge fölk, va fölk vill ha!"
Det där med dialekten har nog också gjort att han blivit lite av hackkyckling emellanåt. För i Sverige har vi inte haft särskilt stor tolerans mot människor som "varit annorlunda" och dessutom tjänat pengar. Två väldigt ocharmerande drag i detta land långt uppe i norr. Här har det länge var heder i bidrag och svartarbete, för att inte säga kollektivism. Gör någon något, måste alla göra på samma sätt. Det kollektiva ska alltid segra mot det enskilda och som entreprenör har man det största motståndet i den attityden.

Samtidigt som vi gärna hyllar den lille entreprenören på badstranden i Grekland som säljer det vi vill ha när vi är där, så är det lätt att komma hem och kritisera den som säljer det folk vill ha på hemmaplan. Logiken i detta, låter jag var och en utvärdera.

Men visst, vi är rätt positiva till de små entreprenörerna som hittat affärsidéer att sälja till oss så att vi kan må gott på olika sätt, bara entreprenören inte tjänar pengar på det. För pengar ska fördelas "rättvist" och inte alls efter insats och bärande idé. Har man då också valt att ställa sig lite utanför systemet, dvs att ta ansvar för sin egna inkomst och valt möjligheten att på sikt kanske även påverka möjligheten att tjäna mer pengar än vad ett kollektivavtal skulle ge, är man lite av en svikare. Detta  trots att man försörjer systemet med rejäla summor varje månad. Allt med anledning av att man inte ingår i kollektivet, eftersom man arbetar åt sig själv och då per definition är girig. Men är det verkligen girigt att ta ansvar för sin och andras försörjning och samtidigt inte få del av det system som byggts runt kollektivismen?

Det kollektiva tänket över ekonomin verkar vara så ingrott i detta land att dess användning, inte längre är en fråga om ansvarstagande av de som har makten att bestämma över dessa. Där har girigheten spridit sig som en farsot och skapat ett antal bidragsentreprenörer i form av utrangerade politiker. Själv tror jag inte det skapar en särskilt bra miljö för självrannsakan över hur skattemedel används.

Men vi har som sagt valt den kollektiva linjen där egentligen allt som ses som kollektivt, har rätt till bidrag. Till och med föreningar och sammanslutningar som föraktar demokratin, bidragsgivaren och dess finansiärer, har rätt till bidrag. Det kloka och logiska i detta får var och en analysera. Men det mest intressanta med detta är att den lille entreprenören som kanske har en fantastisk idé, men behöver stöd i att utveckla den för att sedan kunna bli finansiär till systemet, behandlas med skepsis och avoghet. Allt till förmån för verksamheter som egentligen inte leder någonstans, mer än att vara just kollektiva och emellanåt blir rent destruktiva.

Tack och lov finns det entreprenörer som är strävsamma, precis som Bert Karlsson, och som vågar gå emot kollektivismen. Han har dessutom vågat att kritisera systemet och påvisa det felaktiga i hur gemensamma pengar slösas till ingen nytta. För ingen verkar fundera över rimligheten i de pengar som de offentliga gör av med. Man lägger ett gigantiskt dyrt utgiftsgolv för att visa på politisk potens, som sedan måste finansieras över tid. Det kommer att göra det ännu svårare för den lilla entreprenören att överleva och många roliga och bärande idéer kommer inte att få se dagens ljus.

Visst, om det viktigaste är att vi inte riskerar att får fler entreprenörer som lyckas, likt Bert Karlsson som ger folk vad folk vill ha, så är det kollektivism som gäller. Kollektivism där en liten elit bestämmer vad folk ska få. Själv tycker jag det är mycket roligare att träffa en liten entreprenör med nya och roliga idéer och med vilja att förbättra och anpassa efter efterfrågan, än möta ett trött kollektiv där ovilja av tillmötesgående är den mest signifikanta egenskapen.