Alla kan vi göra skillnad! Vi kan göra skillnad för varandra och även för oss själva! Frågan är bara vilken skillnad vi gör och varför? Varför är också Jantelagen så hård mot de som gör skillnad för sig själva?
Visst är det lätt att se på andra och tala om för dem hur man ska göra, medan det kan vara lite knepigare att analysera sin egna insats på ett relevant sätt. Ofta är det lätt att utelämna lite svårare beslut och händelser i sin analys över sig själv och sina insatser. Men det finns också de som lätt förstorar sin egna person och det kan bli minst lika krångligt det att ta till sig.
Det finns personer som av någon outgrundlig anledning alltid figurerar i pressen i allehanda olika sammanhang. Vissa gör man även TV-serier om och de verkar ha ett omåttlig begär av att alltid finnas till allmänhetens beskådan i allt de gör. Andra ska svara på frågor inom områden de kanske inte alls är särskilt insatta i, men oftast kan göra en känslomässig bedömning om. Det finns det politiska etablissemanget som blivit allt mer tröttsamt och mer liknar en dålig dokusåpa. Så finns det vi som bloggar utifrån vårt eget sätt att se på världen och som hoppas att någon finner det intressant och kanske blir inspirerad att engagera sig i något, där den känner att den kan göra skillnad.
Henrik Schyffert, är en person som ofta dyker upp med sina sanningar och gärna talar om för omgivningen hur de ska göra. Ofta med någon krystad form av humoristisk tvist i presentationen, gärna också kopplad till ett sexuellt förtryckarmönster. Jag har vid ett antal tillfällen haft möjligheten att se några av han scenframträdanden och även TV-produktioner. Kan väl säga att vi inte helt igenom har samma humor.
Humor är svårt, men det är ett otroligt märkligt vapen också. Det sägs att allt kan bekämpas med humor och att humor även är avväpnande. Men humor kan också täcka över stora brister, genom att man försöker flytta fokus från realiteter till absurditeter.
Jag känner inte Henrik Schyffert personligen, men har läst några personliga intervjuer med honom. Han var även med på Skavlan i fredags och fick efter det uppmärksamhet då han tog på sig SD's framgångar, som något han skapat eller i alla fall varit en del av att skapa. Här kommer baksidan med humorn in, man vet inte om han skämtar om sin uppfattade storhet eller inte. Att göra sig så betydelsefull är troligen att klä på sig en alldeles för stor kostym, en så stor att man tappar perspektivet. Just tappat perspektiv hade Henrik för ett par år sedan då han räknade på hur mycket flyktingmottagandet skulle kosta. För att förenkla för oss svennar som inte förstår något hade han tagit på sig uppgiften att reda ut begreppen genom att översätta priset på lidande till pizza, läsk och Netflix. Han beskriver en flyktingmottagning med en bekväm hemmakväll.
Där startar det stora problemet. Det kanske hade haft sina poänger om hela hanteringen av flyktingströmmen hade kunnat översättas i en engångskostnad och bara handlade om pengar. Nu är det givetvis inte så. Summan som Migrationsverket kommit fram till var som i så mycket annat "höftad". Framförallt så var den presenterad som kostnaden och inte priset för flyktingmottagandet. Priset innehåller de både kortsiktiga och långsiktiga påverkningarna på samhällets struktur och de aktiva förändringar vi måste åstadkomma. Alltså så långt bort från en slö hemmakväll som möjligt, utan något vi alla måste aktivt delta i och inte köpa oss fria ifrån. Där hamnar attityder från både redan här boende och flyktingar. Men också belastningar på bostadsområden, infrastrukturer, vård, skola, rättsväsende, omsorg, mm mm. Omställningar från naivitet till initiativ, eller det som under många år sopats under mattan och kallats integration.
Henrik har rätt i att de stora problemen bottnar i rädsla. Rädslor gör inte oss människor mer samarbetsvilliga och flexibla, därför blir jämförelsen med den slöa hemmakvällen en mer belastande när det gäller arbetet med integrationen. Det är bra att han kommit till den insikten och kanske kommer det att påverka hans egna bombastiska uttryck med sexuell förtryckaranspelning som han ofta ger uttryck för över något han inte gillat. Bra om han tar steget från det pubertala uttrycket till en mer nykter kommunikation.
Henrik beskriver också hur svårt det kan vara att gå med i vänstern, då det system med kategoriseringar över människor de nyttjar, gjort det komplicerat. Som om lösningen skulle vara att fler gick med i vänstern?
Det är kanske det största problemet med vänstern som sådan, kategoriseringar och det förakt som följer av detta. Jag är inte helt säker på att Kulturvänstern har de lösningar som behövs, då de tenderar att placera sig själva på en otroligt hög piedestal. Det kan vara svårt att se människors bra sidor om man tvångsmässigt måste placera dem i fack och se ner på dem.
Det lustiga i det hela är att det inte är härkomsten på flyktingar som beaktas i kategoriseringen, där det kunde ha viss relevans för mottagandet. Att förstå vilka villkor personen levt och utvecklats under och då också få lite förståelse för vad som kan krävas av oss i mottagandet, samt vilka motkrav vi kan och bör ställa.
Nej den kategorisering Henrik syftar på känner jag igen sedan 70-talet, då den politiska mobbing-eran grodde i samhället. Den som kom att kallas Jantelagen. Den lag som begränsar allas möjlighet att leva ett fritt liv och möjligheten för nya idéer för utveckling att gro.
Tyvärr så har väl Henrik ändå rätt till viss del, att vänsterns skapat den plattform som SD nu kan agera från, även om det inte bara är han personligen som skapat den. En plattform med kanske än mer definierad Jantelag en den han själv representerar. Men självrannsakan är bra. Kanske kan det göra humorn lite mer slagkraftig och träffsäker än att bara gå en boxningsmatch mot sig själv och låta svetten stänka Jantelag över omgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar