Valspråket "Snille och smak" ska symbolisera Svenska Akademiens arbete. Ett arbete som sker bakom stängda dörrar och med det saknas också insyn. Det verkar vara själva grundtanken för den institutionen, att det ska saknas insyn. Där avhandlas hemligheter som inte kreti och pleti ska få ta del av resonemanget kring. För själva meningen med hemligheten är väl hemligheten. Ett sätt att lyfta sig själv i klubben högt över alla andra och känna sig rik på de hemligheter som endast ett fåtal känner till.
Det finns mängder med klubbar och sammanslutningar som lever hemligheternas liv och med dessa också håller en speciell lojalitet mot de som hör till samma sammanslutning. Detta med lojalitet, verkar idag vara mer en snubbeltråd inom Akademien, men på många andra platser fungerar den.
Att behålla en hemlighet är inte alltid så lätt och det inte alla förunnat att kunna göra. Känslan av att veta något exklusivt blir kanske inte så bra om man inte kan anförtro sig åt någon i hur hemligheten ser ut. En hemlighet har inget värde om ingen känner till den. Då kan i alla fall den som får reda på hemligheten förstå exklusiviteten hos den personen. som just berättade den.
Alla känner vi väl till någon person som man ska anförtro en hemlighet till, om man vill att hemligheten ska spridas, personer som vill känna sig exklusiva, så detta med att hantera hemligheter är ingen lätt sak. Det är väl därför spionage av olika varianter också är så utbrett, för att man ska kunna tillskansa sig initierad information och inte känna sig tagen på sängen när informationen väl kommer till användning.
Jag kommer ihåg för några år sedan då Horace Engdahl var Akademiens ständige sekreterare och skulle presentera Nobelpristagaren i Litteratur, då Gert Fylking ropade "ÄNTLIGEN"! Ett muntert skratt spred sig i salongen vid det första tillfället och alla utom just Horace kunde le en smula åt tilltaget. Men nu visar det sig att Horace egen x-fru, Ebba Witt-Brattström, berättar om att Horace i egen hög person läckt Nobelpristagare till henne. Så kanske var det rädslan för att hemligheten nått Gert Fylking som verkligen visste vem som skulle bli Nobelpristagare i litteratur och det var därför han kommit för att markera det. Kanske var det detta som gjorde att Horace senare portade Fylking från offentliggörandet.
Men åter igen hemligheternas kammare håller nu på att rämna och i det som i fragmentform sipprar ut till allmänhetens åsyn är en patetisk maktstrid, som vi egentligen inte vet så mycket om. Det finns personer, eller i alla fall fanns personer i Svenska Akademien, som visade en sympatisk sida. Medan andra inte fullt sympatiska, verkar tro mer på sitt ofantliga ego. Horace själv gick lite vid sidan om hemlighetsmakeriet och skrev en i mina ögon rätt osmaklig artikel om Sara Danius i Expressen. Det gav väl honom lite mer exklusivitet i hans egna ögon kanske.
Det är ingen snygg bild som kan målas upp av det som lämnas för åskådan. Snabbt analyseras det som en sexistigt och kvinnofientligt högborg, medan Kristina Lugn uttrycker att även en kvinna kan bli bortröstad utan att det är något konstigt. Själv vet jag inte tillräckligt för att göra den bedömningen, men att våra ministrar och riksdagsledamöter klär sig i symboler för att stödja Sara Danius, är lika tramsigt som när ett gäng kvinnliga ministrar förra året ställde till med hattparad för att göra parodi av sin egen okunskap runt slöjorna. Framförallt ska inte ministrarna blanda sig i Svenska Akademien, som ska stå fritt från partipolitik. Att detta händer ställer bara mer frågor om hur sekretessen runt Svenska Akademien egentligen fungerar och om den största hemlighet de bär är att de är politiskt styrda?
En märklig sak med hela denna historia är att den började i #metoo rörelsen, en rörelse som idag tyvärr verkar ha tagit kål på sig själv. Så blir det alltför ofta när fel personer ska driva en fråga, den försvinner i skuggan av deras egna egon. Ungefär som under den period Horace skulle offentliggöra Nobelpristagare, då han gärna gjorde sig själv viktigare än pristagaren.
Allt startade med anklagelser mot den 19:e medlemmen av Akademien! Han kallade sig så, Arnauld. Men det finna bara 18 stolar, så på något sätt måste han ha haft någon smidig campingstol under rocken och smitit in osedd på deras möten.
Enligt uppgifter i pressen så har han begått övergrepp och sexuellt utnyttjat kvinnor, fått otillbörliga ekonomiska fördelar samt läckt Nobelpristagare. Nu verkar det som om allt är glömt och förlåtet förutom att han läck de hemligheter som gör Akademien så exklusiv. Finns det sanning i anklagelserna om ofredande och övergrepp mm, så kanske det är därför han nu hamnat i skamvrån då han läckt hemligheter från Akademien, medan de under många år hemlighållit hans förehavanden och fördelar med lokaler och tjänster.
Men är det rätt att vara förbannad på honom för de hemligheter han läckt?
Han har inte skrivit på något sekretessavtal som någon extra 19:e medlem? Väl!?!
Någon måste ha läckt till honom, det är väl den läckan som är intressant att täppa till?
Det ligger väl nära till hands att tro att det är hans fru, Katarina Frostensson, som nu också lämnat sin stol och som Sara Danius ville rösta bort, som läckt. Men jag vet inte, allt jag vet är att ett spektakel spelas upp mitt framför näsan på mig, ett spektakel som på ett eller annat sätt kommer användas under detta valår. För under valår presenteras det dåligt med sanningar men desto mer härskartekniker.
Hur var och en väljer att agera i detta är väl upp till var och en, om man inte representerar den högsta politiska ledningen, som med respekt mot institutionen borde få stå fritt från politiken. Det är upp till var och en att söka efter sanningar och svar på sina frågor i det som ställt Sverige internationell i stor skugga. Men i hemligheternas djupaste kammare finns det inga sanningar, bara hemligheter. Så sök så närma källan som möjlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar