Välkommen till världens mest extrema land!

Sverige är ett vackert land! Jag gillar den rika variation som finns. Allt från de djupa skogarna med deras artrikedom, de karga klipporna i kustbandet, alla sjöar och böljande landskap med alla dessa spektakulära vyer. Det fins en mångfald som berikar mina sinnen bara genom att få njuta av alla intryck. Till det har vi fortfarande kvar våra dialekter, som bjuder så mycket glädje i att resa från ort till ort och mötas av dess egenart som verkligen beskriver var man hamnat. Vi har haft tur att slippa krig i över tvåhundra år och fått ett försprång mot omvärlden på så sätt, där vi under ett antal decennier efter andra världskriget kunde glida förbi de flesta och skaffa oss många fördelar mot omvärlden, vad gäller industriell-, ekonomisk- och mänsklig utveckling. Kort sagt vi hamnade i en extremt bra position. ...som sedan skulle förvaltas...

Vi kunde marknadsföra det som kallas välfärd och peka på hur bra vi hade det och samtidigt berätta för omvärlden att bara de gjorde som vi, så skulle allt bli bra. Vi hade en naiv syn på det mesta, precis som det ofta blir för de som på en enkel väg glider förbi alla andra utan att förstå varför. Man blir lätt egenkär och lätt fördomsfull i sådana lägen. Det blir mycket vi och dom, som i "dom vet inte hur vi gör", och behovet av att ha många "vi" registrerade, för att visa på sin egna förträfflighet var stort. Det tog sig extrema uttryck och jag själv blev varse det då jag som ung stod inför en statlig anställning. Jag var tvungen att gå med i facket för att få jobbet och samtidigt blev jag tvångsansluten till Socialdemokraterna. För att få jobba i Sverige var man alltså tvungen att vara medlem i ett politiskt parti som tog på sig rätten att tala om för mig hur jag ska tänka. Jag ansågs inte ha förstånd att välja mitt eget bästa, var svaret på frågan varför. En i sig talande förklaring till dagens politiska kollaps, att inte låta människor tänka själva.
När man idag försöker förklara vad som gått snett glömmer man sin egna historia och ser inte skillnaderna i förutsättningar som gör att människor verkligen vill och behöver göra egna val efter de omständigheter som råder.

Just där har Sverige blivit väldigt extremt. Varför ska vi i Sverige ens behöva göra val, när vi har så fina politiska ledare som självpåtaget vet exakt vilka behov vi har och hur de tillfredsställs. Befolkningen har länge inom vissa partier ansetts som "val-boskap". Vi ska fösas i olika fållor för att producera rätt nytta för våra ledare som då haft förmånen att ha makten större delen av efterkrigstiden. Man har använt sig av olika metoder för att nå dit, mest med skrämsel i hur det blir om vi skulle få använda vårt eget förnuft och tankeförmåga, ta eget ansvar och initiativ, samt det absolut svåraste att hantera; om vi får olika resultat av att tänka olika. Man använde under en tid skrämselargumentet "högerspöket" vilket i sig kanske borde banalisera den egna politiken. Som en konsekvens ur detta har detaljstyrandet av vår vardag nått extrema höjder via den märkliga faktor i vårt samhälle som kallas "Välfärden". En god tanke som skulle garantera alla en god service av hälsa, utveckling och omhändertagande, men som blivit en begränsande, styrande och segregerande verksamhet. Dessutom har det blivit ett alltjämt svällande system där miljarder pumpas in utan översyn.

Tanken med välfärden, var nog bra från början. Ett system som skulle garantera jämlikhet inom den sociala sektorn. På ett sätt kunde man se det som ett demokratiskt verktyg. Man betalade en progressiv skatt som sedan nyttjades som en garanti för sin framtid. Det var ett någorlunda balanserat system som säkert tjänade bra initialt. Men även om nu våra ledare slog sig för bröstet och visade världen hur man sköter ett land, så missade de att omvärlden kom ifatt och förbi, under den tid då välfärden också började innefattas av att vi inte skulle utföra vissa jobb i landet, utan det fick "dom" göra. Dom som inte är lika bra som vi. Nu blev "dom" så mycket bättre än vi, så mängder med arbetstillfällen exporterades utomlands till länder som ville arbeta sig upp och få det bättre. Vi utökade vår välfärd..

Våra ledare satsade ytterliga miljarder på nya system inom välfärden, där man gjorde det oftast mer lönsamt att inte jobba än att jobba och skickade signaler till alla att vi har råd med detta. Vad händer när det skickas sådana signaler?
Man upptäckte att systemen aldrig fick nog med pengar och det fanns människor som började ifrågasätta driften och metoderna, vilket gjorde att det öppnades för entreprenörskap. Där har ett antal politiska ledare gjort det lätt för sig och troligen dömt andra efter sig själv, då de anser att alla privata idéer och initiativ är av ondo. Att undersöka kvalitet, det som verkligen gagnar medborgaren, är inget man bryr sig om.

Idag har vi ett antal system som verkligen dränerar vår välfärd och det finns egentligen ingen broms och framförallt ingen kontroll av hur systemen fungerar. Det är lätt att ta snabba beslut, men att följa upp är svårare. Särskilt svårt när den politiska viljan inte finns. Man väljer då att istället för att göra det mest nödvändiga och istället för att bromsa den skenande utvecklingen, begränsar den mänskliga utvecklingen. Man skaffar ytterligare bördor som begränsar den demokratiska utvecklingen. Mycket görs via olika skattepåslag och nyheter som medfinansiering. Något verkligen begränsar och segregerar. Man begränsar inom välfärden det som var grunden till välfärd; vård, skola och omsorg, till förmån för gränslösa och väldigt lättmanipulerade system där skattepengar kan kvitteras ut.

Till detta kommer en allt mer växande extremism inom den politiska världen. Där de grundvalar som vi så länge arbetade för, håller på att rivas ner och inom vissa kretsar växer dessa sympatier. Samtidigt växer parallellsamhällen upp runt om i landet allt medan ledarna står och kliar sig i huvudet över hur det kunde bli så.

Själv tror jag det mesta beror på den just den gränslösa politik som förts sedan tidigt sextiotal och framförallt marknadsföringen av den. Man har tagit bort möjligheten till eget ansvar och tagit på sig att vara rättvis, detta missbrukade ord. Resultatet har blivit att allt fler känner sig kränkta, kränkta av att ingen ser just dem. Något som per automatik händer då egenansvar tas bort. Här baktänder systemmakarna och ska lappa ihop det som börjar falla och skapar nya system för att tillgodose alla, på ett solidariskt sätt. Detta urvattnade ord. Man misslyckas med att hitta det ultimata systemet och människor blir inte bara kränkta utan också ojämlikt behandlade. Den typ jämlikhet som rådde under tidigare år med att alla behövdes oavsett vad man gjorde, förbyttes till att vissa jobb eller verksamheter blev degraderade och togs bort, istället för hyllade. Fler hamnade utanför och mer pengar behövdes för att kompensera det politiska spelet.

Idag lider vi verkligen av det som en gång kallades tredje vägens ekonomi, ett system där man inte skulle ta ställning för något utan bara glida med. Det som diskuteras idag är svenskhet. Glida med och gnälla är väl det mest svenska vi fått. Vi har verkligen blivit det mest extrema landet i många aspekter. Vi tror att politiker ska lösa våra problem och de verkar också tro det. Vi måste våga ändra den inslagna vägen och låta befolkningen ta mer eget ansvar för ingen politiker kan tillgodose våra samtliga behov, med någon form av nytt ersättningssytem ur välfärden. Idag när vården inte bestäms utifrån behov utan utifrån begränsning satt av politiker, är det kanske dags att göra en ny värdering och se vad skattepengen ska gå till. Detsamma gäller pensioner och skolor. Plocka även bort den politiska styrningen av skola och överlåt till kompetenta personer att göra skola till skola.

När omvärlden ser ut som den gör kan det vara bra att ha en beredskapsplan. Gör inte detta till en politisk pajkastning om vem som kan tänkas vara rasist för att den vill diskutera en realitet. Detsamma gäller den löpande problematiken i rättssamhället och integrationen. Svensk lag ska inte vara segregerande eller diskriminerande åt något håll. Idag är det många politiker som backar i frågor som är lite svåra och hellre vill segregera landet än hålla integrationens fana högt. Staffan Heimerson skrev lite om det i Aftonbladet.

Kan vi återinföra personligt ansvarstagande och civilkurage tror jag vi kan nå långt. Ett första steg är att se över den verkliga nyttan av alla generösa system som snedvrider demokratin och gör människor beroende av bidrag. Gör det lättare att anställa och stimulera företagsamhet. Minska den politiska detaljstyrningen och låt människor blomma ut. Frågan är bara vem som vågar ta initiativet till detta, i världens mest extrema land.