Den lille entreprenören...

Det finns en man i Sverige som alltför många valt att älska att hata, han är entreprenör och heter Bert Karlsson. Han sys på alla upptänkliga ställen, säger vad han tycker och tjänar dessutom pengar på sin verksamhet. Träffade honom för en herrans massa år sedan vid ett tillfälle och såg en väldig varm, men samtidigt krass och pragmatisk människa. Han gjorde sig känd med ett uttryck "Ge fölk, va fölk vill ha!"
Det där med dialekten har nog också gjort att han blivit lite av hackkyckling emellanåt. För i Sverige har vi inte haft särskilt stor tolerans mot människor som "varit annorlunda" och dessutom tjänat pengar. Två väldigt ocharmerande drag i detta land långt uppe i norr. Här har det länge var heder i bidrag och svartarbete, för att inte säga kollektivism. Gör någon något, måste alla göra på samma sätt. Det kollektiva ska alltid segra mot det enskilda och som entreprenör har man det största motståndet i den attityden.

Samtidigt som vi gärna hyllar den lille entreprenören på badstranden i Grekland som säljer det vi vill ha när vi är där, så är det lätt att komma hem och kritisera den som säljer det folk vill ha på hemmaplan. Logiken i detta, låter jag var och en utvärdera.

Men visst, vi är rätt positiva till de små entreprenörerna som hittat affärsidéer att sälja till oss så att vi kan må gott på olika sätt, bara entreprenören inte tjänar pengar på det. För pengar ska fördelas "rättvist" och inte alls efter insats och bärande idé. Har man då också valt att ställa sig lite utanför systemet, dvs att ta ansvar för sin egna inkomst och valt möjligheten att på sikt kanske även påverka möjligheten att tjäna mer pengar än vad ett kollektivavtal skulle ge, är man lite av en svikare. Detta  trots att man försörjer systemet med rejäla summor varje månad. Allt med anledning av att man inte ingår i kollektivet, eftersom man arbetar åt sig själv och då per definition är girig. Men är det verkligen girigt att ta ansvar för sin och andras försörjning och samtidigt inte få del av det system som byggts runt kollektivismen?

Det kollektiva tänket över ekonomin verkar vara så ingrott i detta land att dess användning, inte längre är en fråga om ansvarstagande av de som har makten att bestämma över dessa. Där har girigheten spridit sig som en farsot och skapat ett antal bidragsentreprenörer i form av utrangerade politiker. Själv tror jag inte det skapar en särskilt bra miljö för självrannsakan över hur skattemedel används.

Men vi har som sagt valt den kollektiva linjen där egentligen allt som ses som kollektivt, har rätt till bidrag. Till och med föreningar och sammanslutningar som föraktar demokratin, bidragsgivaren och dess finansiärer, har rätt till bidrag. Det kloka och logiska i detta får var och en analysera. Men det mest intressanta med detta är att den lille entreprenören som kanske har en fantastisk idé, men behöver stöd i att utveckla den för att sedan kunna bli finansiär till systemet, behandlas med skepsis och avoghet. Allt till förmån för verksamheter som egentligen inte leder någonstans, mer än att vara just kollektiva och emellanåt blir rent destruktiva.

Tack och lov finns det entreprenörer som är strävsamma, precis som Bert Karlsson, och som vågar gå emot kollektivismen. Han har dessutom vågat att kritisera systemet och påvisa det felaktiga i hur gemensamma pengar slösas till ingen nytta. För ingen verkar fundera över rimligheten i de pengar som de offentliga gör av med. Man lägger ett gigantiskt dyrt utgiftsgolv för att visa på politisk potens, som sedan måste finansieras över tid. Det kommer att göra det ännu svårare för den lilla entreprenören att överleva och många roliga och bärande idéer kommer inte att få se dagens ljus.

Visst, om det viktigaste är att vi inte riskerar att får fler entreprenörer som lyckas, likt Bert Karlsson som ger folk vad folk vill ha, så är det kollektivism som gäller. Kollektivism där en liten elit bestämmer vad folk ska få. Själv tycker jag det är mycket roligare att träffa en liten entreprenör med nya och roliga idéer och med vilja att förbättra och anpassa efter efterfrågan, än möta ett trött kollektiv där ovilja av tillmötesgående är den mest signifikanta egenskapen.