Den stora flyktingvågen som rasar genom Europa och världen just nu, avslöjar mycket av människans baksida men också på människans fantasirikedom!
Det är svårt att få ett grepp över hela den tragedi som utspelar sig i världen. När den nu smugit sig upp till våra gränser, är det kanske ännu svårare att få en helhetsbild, då media verkligen vältrar sig i rapporteringen i dess kölvatten. Det råder en gigantiskt ryktesspridning i alla sociala medier och människor med alla möjliga typer av ytterligheter i sin personlighet, nyttjar hålrummet där det borde presenterats någon rättvisande sanning.
Det är många som visa stor empati och vill hjälpa, vilket är bra. Med tanke på de senare årens avpersonifiering via medier av olika slag, var jag rädd att empati var det mänskliga drag som fått strykas ur människobeskrivningen. Flera kända och okända personer kliver fram och tar initiativ på olika sätt och med blandat resultat. Allt måste väl beskrivas med en känsla av otillräcklighet som omsatts i en hjälpande tanke. På samma sätt kliver en del olika organisationer fram och hittar hjälpvägar som inte alltid är varken lagliga eller lämpliga. Därför stöder jag själv de mest vedertagna organisationerna.
Jag är imponerad av de som hittar nya sätt att samla in pengar att stötta de behövande. Pengar behövs och medmänsklighet också, för att bistå i denna kris. Där politiken mest hamnat på tomgång och trampar vatten på ett och samma ställe, fyller empatin ut med åtgärder som är mer direkta. Jag hoppas verkligen att dessa pengar också går oavkortat till avsedd verksamhet. Historiskt sett har det inte alltid varit så. Det har tyvärr funnits de som skott sig på insamlingar av olika slag. Kriser brukar föra det med sig att den visar både människans goda och dåliga sida.
Lika imponerad som jag är av de som tar tag i projekt för insamlingar, lika oimponerad blir jag av viss debatt som förs runt kostnaderna för flyktingströmmen och hur mycket den kommer att belasta var och en här i Sverige. Jag är övertygad om att själva prislappen inte kan presenteras i förskott. Jag tror att när en del kändisar plockar fram sin miniräknare för att skuldbelägga de som inte står i samma sandlåda som de själva, avslöjas endast deras egna brist på mattekunskaper, ekonomi i stort och i det som kallas varseblidning.
Varsebildning är något som alla människor borde ta med sig. Det kan sägas vara konsten att vända på begreppet "om". Om, är ett begrepp som beskriver något som egentligen inte finns. Ersätter vi det med "när", så får det en helt ny innebörd och ställer också krav på en utarbetad plan. En förutseende plan som lätt kan beskrivas med skillnaden mellan: "Om båten välter, tar jag på mig flytvästen" och "När båten välter har jag flytvästen på mig". Vilar vi i om-andan, så kommer vi att agera som om det aldrig kommer att ske, med stor risk att förolyckas om olyckan är framme. Medan i när-andan har vi sett möjligheten till att det kan ske och planen för räddningen klar. Detta går att applicera på det mesta som innehåller möjliga och mindre troliga scenarior. Som t.ex en stor flyktingvåg och dess kostnad.
Det intressanta är inte kanske kostnaden i kronor som de flesta verkat fastna vid, utan priset vi kommer att få betala. Priset i förändringen av samhället. Priset av att inte haft en plan för att klara den integration vi under så många år behövt och som idag när krisen står vid knuten, skulle fungera som ett väloljat maskineri. Visst går det att säga att det inte går att förutsäga det oförutsägbara, men det är som sagt inte helt med sanningen överensstämmande. Ser vi till historien så var det också en stor möjlighet att denna flyktingström skulle bli en realitet. Så när vi nu står med sub-kulturer och hela stadsdelar som lever i ett parallell-samhälle med egna lagar, är det kanske inte så konstigt att vi har en debatt som grundar sig på allt annat än empati och mottagande. För att sedan kryddas med ogrundade beräkningar på kostnader.
Med det vill jag säga att jag tror det varit bra om vi haft gränser och inte agerat så gränsöst som vi gjort sedan slutet på 60-talet, då ofred skulle botas med gränslöshet. Vi borde stått upp för oss själva för att kunna bereda hjälp i ett samhälle som var väl definierat och där vi själva hade en tro på vad Sverige var. Allt för att kunna visa på svensk kultur, svensk samhällsbildning och svenska lagar. Det för att de som kom hit skulle veta vad som förväntas av dem men också vad de kunde förvänta sig av samhället, där deras kultur och särart skulle integreras. Att bara skapa ett system där segregation ska ske genom skuld och tycka synd om, är ingen bra lösning för någon part.
Ett gigantiskt pris som betalas idag är den otrygghet som människor på flykt utsätts för. För att inte tala om det pris de fått betala för att lämna sitt land för att ha en möjlighet att överleva. Var är FN i detta? Är det bara när USA's värderingar är hotade, som FN vaknar? Vad är priset för otrygghet, går det ens att mäta i kostnader och hur kommer det att påverka mottagarländer och värden i stort?
Givetvis måste vi i ett civiliserat hjälpa till vid en kris och direkta åtgärder för att trygga människors liv måste fram. Det jag saknar är inte bara den gemensamma hanteringen utan också viljan att undvika dessa kriser och planerna för det både på nationell och internationell basis.
Här finns det plats för varseblivning på många plan för att inte människor ska tvingas på flykt, det som ligger till grund för hela krisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar