Ok, nu har vår Regering presenterat sin budget och efter att ha hört presentationen och läst ett stort antal reflektioner om den, så tappade jag det sista av det hopp jag hade för att Regeringen skulle visa sig stå på människans sida. Nu har man valt ideologin och med det faller mycket av det förnuft som annars människan står för.
En klassisk skatthöjarbudget och till det kommer alla punktskatter som höjs efter tycke och smak utan att någon konsekvensanalys verkar göras. Våra behov får stå tillbaka för politikers behov att projekt-peka var de vill maktplacera våra tillgångar. Vi ska nu bara nicka glatt åt deras åtgärder, istället för att i huvudsak få en marknad och miljö där vi själva styr var efterfrågan finns. Att ha ett eget behov är inte något som passar i ett ideologiskt samhälle av vänstertyp. Att banka igenom denna budget med ord som solidarisk, rättvis och jämlik, måste bygga på en av de skevaste bilder av människan som finns. Bilden av att vi alla är lika och har samma förutsättningar och därmed också samma behov. Man verkar mer lita på att alla människor är en role-model för statistiken, än att den statistiska människan är en matematiskt beräknad figur som inte har annat värde än för beräkning av vissa värden.
Som en liknelse, är jag glad att Regeringen inte har makten över blodbanken och börjar hantera denna på samma sätt som landets ekonomi. Först genom att kräva att alla måste lämna lika mycket blod, för att sedan blanda hela rasket i en gigantisk tunna och pytsa ut till behövande utan att särskilja och ta hänsyn till blodgrupper. Vi skulle på pappret få en statistiskt bra blodbank, men den skulle vara direkt livsfarlig att använda eftersom den inte passar någon människa som behöver tillsatt blod för att överleva. Med detta vill jag säga att den statistiska människan inte finns.
Just statistik verkar vara grunden till Regeringens beräkningar. Det märkliga är att de inte anpassat budgeten efter sitt egna stora mål, att skapa jobb, och varken de själva eller kritikerna verkar tro på dess kraft att lyfta Sverige. Utan det som serverats är en pamflett av gamla socialistiska slagord, som redan är urvattnad och utdömd i sin verkan även i egna led.
När en Regering skaffa sig mer utgifter än den kan hantera, så kommer vi i samhället att få betala för det. När de också vill "klämma åt" den verksamhet som ska betala för kalaset, löper man också en stor risk att det kommer slå hårt mot landet som sådant och vår möjlighet att konkurrera i världen och därmed kunna finansiera Regeringens planer. Det kommer att behövas mer skatteuttag kontinuerligt, något som kunde hanterats genom att ha en bättre balans som lättare kan hantera upp och nedgångar. Tyvärr väljer man här en annan linje.
En märklig arbetsmetod med den statstiknötande Regering vi har, är att de verkar skaffa egen statistik för olika ändamål. Statistik som gärna skiljer sig från den officiella. Dessutom använder man sig inte av vedertagna statistiska instrument, för att göra en konsekvensanalys av sina egna förslag. Laffer-kurvan verkar vara något som man helt glömt bort. Kurvan som är kopplad till verkligheten, visar på hur människan reagerar med minskade intresse att arbeta, då skatten blir för hög. Vilket får en konsekvens om man höjer skatter för att dryga ut statskassan, så kan det i praktiken ge mindre skatteintäkter. Något som förra regeringen förstod och fick fler att betala mindre andel skatt, men de totala intäkterna blev högre. Visst, instrumentet i sig är ingen exakt vetenskap utan förklara bara förhållandet. Men när människor idag öppet funderar på om det verkligen är värt att arbeta, för att istället försöka få bidrag, då är det alarmerande och innanför Laffer-kurvans användningsområde.
Drar vi denna kurva ännu längre och förser den med alla skatter och egenavgifter man som företagare ska belastas med, så får vi också en hög tröskel in i företagsamheten. För att inte tala om tröskeln till att börja anställa. Något som är allvarligt för ett land som redan tvingat mängder av arbetstillfällen utomlands och som sett till att många arbetstillfällen helt enkelt försvunnit av politiska skäl.
Att driva företag med en egen idé eller att ha en anställning, är i grunden två olika levnadssätt. Det de borde ha gemensamt är glädjen att kunna stå på egna ben och att bidra till den gemenskap ett land borde innehålla. Den absolut gemensamma faktorn är att företagare och anställda är människor, människor av kött och blod. När en Regering vill skapa en segregation mellan dessa levnadssätt och människor börjar tvivla på om de verkligen orkar bidra och ta ansvar för den börda som Regeringen lägger på dem, så stannar samhället av. Det öppnar för den tredje vägen att försöka bli försörjd via bidrag, eller den fjärde vägen att skapa en svart sektor. Ingen av dessa vägar är något som får landet eller gemenskapen att blomstra. Risken är också väldigt hög att fler företag väljer att flytta utomlands för att få en bättre miljö att agera i.
När vi nu står inför så gigantiska utmaningar med intern arbetslöshet, stor flyktingström och en allt skarpare konkurrens från omvärlden, är det i mina ögon väldigt olyckligt att Regeringen drar ner på de stimuli som skapat arbeten och rensat från svartarbete på vår arbetsmarknad. Att man dessutom inte visar mer intresse för att ge människan möjligheter att utveckla och våga satsa på egna idéer, är rent förkastligt. När den medmänskliga utmaningen ska hanteras med motmänskliga medel, är jag rädd att vi får betala ett alltför högt pris på alltför många plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar