Då har befolkningen sagt sitt och visat vad man tror är bäst för Sverige. När man läser lite av omvärldens analyser och syn på oss här i norden, så slås i alla fall jag av hur dålig självbild vi har av oss själva och vårt land. Vi har tills igår haft en regering som i mångt och mycket höjts till skyarna internationellt för deras oerhört kapabla arbete med att rädda, leda och återuppbygga Sverige ur en gigantisk internationell kris. Man har gjort det med utgångspunkt av landets bästa. Trots detta är en stor del av vår befolkning missnöjd och talar vitt och brett om hur regeringen förstört landet och dess förutsättningar. Ett fantastiskt bra arbete har de gjort, som förtjänar ett erkännande från samtliga boende här i landet men som möts av missnöje. Något jag har väldigt svårt att förstå. Vi är ett stabilt och rikt land, med ett socialt skyddsnät som inte har jämförelse i något annat land. Hur det ser ut om ett år vet vi inte, framtiden är per definition osäker..
Missnöjet har grott och en kamp om makten i detta välrenommerade land har vi nu följt och sett verkningarna av. På ett sätt kan jag förstå kampen om makten, för vem vill inte sola sig i skenet av ett välskött och bra land. Så vad gör man när ens egna politik inte ledde fram till denna stabilitet då man själv satt vid makten?
Ja man kan alltid försöka ett gammalt beprövat sätt, att härska genom att söndra. Man höjer rösten, använder gamla beprövade ord som "klasskamp", "solidaritet", "lika för alla", "säg stopp" som användes under en tid då Sverige inte var ett särskilt jämlikt och demokratiskt land. Till det skjuter man in sig på den smalaste frågan i det nyaste systemet, privatisering. Den enskilda människans möjlighet att med egna kunskaper och innovationer kunna bidra till utveckling och uppbyggande av vårt samhälle. Något som borde applåderas istället för att kritiseras. Istället vill man skapa en illusion av att ingen egentligen ska behöva bidra till vårt samhälle, något som behövts ända sedan Hedenhös dagar.
När nu oppositionen hittat sitt halmstrå att föra sin kamp ifrån, med svartmålning av regeringsmakten samt även ett stort antal företagare, så gynnar detta bara extremister. Regeringen har hamnat i en försvarsställning som inte tillfört den politiska debatten något positivt. Något som vi nu ser resultatet av. SD har i lugn och ro kunnat föra sin politik och avstått käbbel i småfrågor, för att vara väldigt tydliga i sina profilfrågor. Det verkar ha tilltalat en väldans massa människor. Om det sedan är själva sakfrågorna eller lugnet i att inte delta i käbbel som tilltalat, har jag ingen aning om. Hur som helst så har de isolerats på ett sätt som gjort att de kunnat växa.
Jonas Sjöstedt som i sitt Almedalstal bedyrade att han till nästa år skulle bekämpa SD och se till att de extrema inte skulle få ett utrymme i Sverige, verkar ha missat att det var i år valet och valrörelsen ägde rum. Ville han på allvar bekämpa och erbjuda ett bättre alternativ, så hade han kunnat presentera detta i årets valrörelse som syftade till den kommande mandatperioden han pratade om. Men tyvärr verkar det inte som om han ens tar sig själv på allvar. Istället valde han att tiga i debatt med SD och istället bara säga stopp till utveckling av välfärden. Något som han upprepade på ett sätt likt en repa i en gammal vinylskiva som fick stiftet att hoppa tillbaka, ungefär som gamla S politikern Bosse Ringholm.
Även Stefan Löfven hade kunnat agera för att bredda debatten om de frågor som en stor del av befolkningen lyssnar till. Fredrik Reinfeldt var däremot tydlig när han berättade regeringens syn på den annalkande flyktingvågen. Det fick Stefan Löfven att låta som SD, när han störde sig på att regeringen ställde flyktingpolitiken mot utökande av vår redan enormt omfattande välfärd. Här hade man kunnat visa någon form av empati för flyktingar, men man valde den smala vägen till makten genom att sätta sin egna agenda före folkets frågor och med det låta som SD. Så nu kan S se tillbaka på en rätt misslyckad valrörelse som endast gett ett tydligt svar, 16% av befolkningen vill ha segregation och människoförakt via SD och F!. Det motsvarar ca 1,4 miljoner människor.
Det finns mycket som är tråkigt i detta. Tyvärr så är det alldeles för många som satsat på att öppna egna företag och därigenom även erbjuda fler människor arbete. Personer som idag känner oro inför framtiden. En oro som bottnar i den omåttliga och osakliga svartmålningen av dem som individer och yrkesmänniskor. Samtidigt har deras medarbetare i också utsatts för samma smutskastning. När Stefan Löfven med sina vänner pratar om ett bättre Sverige för ALLA, så är det knappas dessa driftiga människor han pratar om, så frågan om vilka ALLA han menar?
I en demokrati som är så tagen som självklar som hos oss här i Sverige, är det konstigt att det inte finns en demokratins väktare värt namnet. Ett organisation som ska stå för de sakliga rapporter, som politiken bör utgå ifrån och där partipolitisk inverkan helt är bortskalad. Att journalistiken som ska vara demokratins väktare inte fungerar, kan man se då deras egna agenda lyser igenom rapportering och granskning. Som t.ex att fem i tolv sätta igång med att "avslöja" SD-medlemmar för vad de är, något som nästan kan ses som att sparka in en öppen dörr eller att göra självmål. Det stärker troligen partiet mer, än det försvagar det. Allt genom den omvända psykologins hjälp att det är synd om den som blir förföljd, även om den själv förföljer.
I avsaknad av kritisk granskning av samtliga partier och deras fakta, så har mycket av debatten på lägre nivå utlämnats till ett hö-hö-ande beteende. Ett sätt att avsäga sig fakta utan att själv ha någon annan fakta att komma med. För trots den gediget dåliga granskning som gjorts av media, så har det funnits rapporter som kommit till efter gransking av fakta. Rapporter som även talar om hur de gjorts och med vilket underlag, samt av opolitiska organisationer. Tyvärr ofta något knastertorra men väl underbyggda. Det hade varit intressant att höra en politisk debatt med en sådan rapport som utgångspunkt.
Så idag vaknar vi i ett nytt Sverige. Ett Sverige som inte kan backa tillbaka till det som varit, varken i dåtid eller nutid. Det är nya förutsättningar som gäller och utgår man ifrån valresultatet så har våra gamla etablerade partier missat några viktiga frågor som många av invånarna i landet sökte svar på. Man låste in sig i en skyttebunker och såg kanske inte vem och vad man skulle försvara när kriget började, utan var mer intresserad av att smörja och använda sitt vapen än att presentera lösningar sedda från en punkt liggande lita högre upp. Jag tror det hade varit bättre att höja blicken och se en helhet än att ägna sig åt navelskådning.
Vi ska nu ledas av en före detta fackordförande och den minst politiskt erfarne, som från och med idag inte kan ta till stridsåtgärder som strejker mm. Han måste även kunna visa bestämdhet även mot den organisation som placerat honom på posten, LO, och samla landet. Jag tror inte att det blir varken självklart eller lätt, särskilt inte som han skjutit sönder tilltänkta samarbetspartners. Visar man också på vilja att segregera befolkningen och inskränka rörelsefriheten och valfriheten som han hotat med i valrörelsen, istället för att samla och våga släppa lös den kreativitet som kan föra vårt land framåt, tror jag vi går en rätt osäker framtid till mötes.
Framför allt när vårt avlånga land fått en stor del av befolkningen att stå med långt ansikte över vad som egentligen hände igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar