Dåligt, är bra men dåligt

Jag tillhör den kategorin människor som alltid tyckt det varit roligt att arbeta. Extra kul har det varit att känna glädjen över att ha gjort något som betyder något för en annan person eller företag och som också gett bra respons på det arbete jag utfört. Det senare är en stor drivkraft för mig, att få känna mig nyttig då jag utför tjänster som andra mår gott av. Har genom åren haft många olika arbeten som gjort att jag fått inblick i mycket skiftande verksamheter och för en nyfiken person som jag, så har inget arbete varit för simpelt eller för ostimulerande för det har alltid funnits möjlighet att utveckla och göra saker på ett bättre sätt, en stor drivkraft i sig. Mina arbetslivserfarenheter sträcker sig från trappstädning till VD.

Men visst alla arbetsplatser jag varit på har inte gett samma kick även om det gett oförglömlig erfarenhet av både tjänsteutförande, organisation samt politik. Tänker berätta om ett arbete som format mig och mina tankar om runt arbete, lojalitet och ansvar.

Av olika anledningar hamnade jag i början av 80-talet på SJ. Fick tjänst som Järnvägsexpeditör yttre tjänst som det kallades och utbildades att köra truck samt arbeta med växlingsarbete. Det senare var inte ett helt riskfritt arbete utan där fanns mängder med saker att se upp med. Innan man skickades ut i tjänst så genomgick man en utbildning inom säkerhet och regler som gällde för arbetet, men allra först var man tvungen att gå med i facket, LO, för att annars fick man inte arbeta på järnvägen. För på denna plats regerade en politisk syn, S, och alla var tvungna att vara medlemmar i S via den då rådande tvångsanslutningen.

När jag väl kom ut i tjänst så visade det sig att arbetet som jag lärt mig hur det skulle gå till för att hållas på den säkra sidan, inte alls stämde med utbildningen. I många moment så utsatte man sina kollegor och sig själv för stor fara genom att trotsa befintliga regler. Jobbet gjordes stressigt och det mest märkliga var att all stress gick ut på att få så extremt långa pauser i arbetet som möjligt. Det spelades kort i mängder, sovs och även smets ifrån arbetet och allt var en gammal kutym där det sas att så skulle det vara. Även den fackliga representanten som normalt höll sig så långt borta från jobbet som möjligt informerade om mina rättigheter eller kanske skyldigheter mot mina kollegor att inte arbeta mer än absolut nödvändigt.

Att som jag gilla att arbeta och få kredit för att jag gjort något bra var med andra ord en risk för mina kollegor som då kunde hamna i dålig dager. För här hade man en paroll att: "Vi måste vara rädda om jobben". Det innebar i praktiken att man helst inte skulle göra något som helst på sitt arbetspass, för då måste arbetsgivaren anställa ännu en person och då har man skapat arbete. Att skapa fler arbetstillfällen genom att utföra kvalitativa transporttjänster till kunder fanns liksom inte ens som option. Det förhållandet blev pinsamt tydligt när det dök upp en tidskontrollant och de mest absurda försöken att lura honom gjordes. Man gjorde verkligen allt utom att sköta jobbet säkert enligt instruktion.

Mådde själv rätt dåligt av att bli behandlad som svikare av den anledningen att jag var lojal med min arbetsgivare och tog ansvar för det arbete jag hade satts att sköta. Att komma med förbättringsplaner som innebar att vi kanske bara skulle börja följa reglerna på arbetet för att inte riskera varandras liv och hälsa, var inte att tänka på. För skulle något förbättras så var det lönerna eller "bidraget" som det kallades och var allmänt sett som alldeles för låga.
I förhållande till arbetad timma måste de ändå sett som rejält höga.

Men jag är inte den person som sitter kvar på den sten någon satt mig på utan jag sökte vidare och fick utbildning som tågklarerare. I och med att jag tillhörde den personalkategorin som kallades reservpersonal och hade utbildning för både yttre och inre tjänst så satte jag mig själv i en urdålig position i förhållande till facket. För här var det lägerbildning grande och det kollegiala gällde bara inom personalgrupperingarna. Här jobbade man inte åt samma håll eller som en enhet utan här motarbetade man varandra helt enkelt. Eller som min huvudlärare sa när jag var klar med utbildningen: "Kom ihåg att du kan vara den bästa Tågklareraren, men blir du inte accepterad av växlingspersonalen så kan du lika gärna sluta."

Nu lyckades jag ändå på något sätt balansera alltihop med mina ben stående i olika läger, trots att ingen av fackavdelningarna ville ta i mig eftersom jag ansågs som någon form av svartfot eftersom jag hade dubbla kunskaper och därtill gillade att arbeta. Här hände det märkliga att jag efter ett tag fick erbjudande att bli Skyddsombud för personal i yttre tjänst. Ingen blev mer förvånad än jag eftersom facket visat sig väldigt avogt mot mig med mina två "lojaliteter". Jag började sätta mig in i facket för att förbereda mig på utbildningen och stötte då på detta med tvångsanslutning till S och ifrågasatte om det inte påverkade människor negativt att inte få välja själv vilken politisk åsikt man vill tillhöra, allt i demokratins, fria ordet och åsiktens anda?

Det var kanske det dummaste jag gjort om jag ville vara accepterad inom facket, men själv anser jag nu i efterhand att det ändå var ett väldigt bra beslut att ta upp den frågan, för där visade det sig att varken LO eller S delade mina åsikter om arbete, eller såg mig som en tillgång på arbetsplatsen eftersom jag både skötte mina sysslor och var lojal med min arbetsgivare och kunder. Något som tydligen fortfarande lever kvar inom dessa organisationer enligt en artikel i GP.

Situationen blev ohållbar för mig och jag sökte en tjänst i Stockholm där min dåvarande flickvän pluggade. På något sätt kan man väl säga att jag fick kred för mitt arbete till slut i alla fall, för jag kallades in till min fackrepresentant som förklarade att jag inte fått tjänsten i Stockholm och anledningen var att de gett mig dåliga vitsord. "För så gör man med folk man vill ha kvar!" Hade jag misskött mig hade jag alltså fått goda vitsord... Så att bli omnämnd som dålig var bra, men dåligt i alla fall, för min egna utveckling och möjlighet att påverka mitt liv.
Jag sa upp mig och gick.

Mitt bestående intryck av LO och S, har efter detta varit att de lever i någon form av tvärtom-värld. Om man som jag gillar att utveckla och utvecklas samt göra rätt för mig har negativ betydelse där. Att jobba med kvalitet och omtanke om varandra och sina kunder är heller inget som kunde ligga till grund för mer arbete och bättre villkor, utan man trodde verkligen på det omvända. Detta har konfirmerats vid ett antal tillfällen inom olika arbetsområden sedan dess och jag tycker fortfarande att det är ett sorgligt synsätt på både medmänniskor och sig själv att nedvärdera ansvarstagande och lojalitet mot den tjänst jag har att utföra och den kund jag har att leverera till.

Det är också där som jag tycker dessa organisationer har väldiga likheter med sektliknande frikyrkor, man tvingas tro på något och får inte ifrågasätta eller ens prova ett alternativ. Att inte välkomna nya idéer och innovationer utan bita sig fast på ett stelbent sätt, ger ingen utveckling. Man får inte heller vara lojal med mer än den egna fackliga organisationen, något som jag ser som ett hot mot både demokratin och det fria ordet.

Tror och vet att det finns många fler personer än jag som upplevt trögheten och direkta improduktiva organisationer inom den offentliga sektorn och känt djup inne i sig att det går att göra betydligt bättre. Många med stor drivkraft har också vågat ta steget för att utveckla sina idéer och sitt engagemang för bättre tjänster. Att både LO, S (som man knappt vet skillnaden på) och för den delen extrema V, gör allt för att rasera dessa människors arbete, eftersom det skulle försvaga deras egna organisationer och maktposition är väl bara en naturlig följd. Desperationen verkar inte finna några gränser i att svartmåla de människor som har en drivkraft och vågar ta ansvar för att utveckla Sverige, sina företag och därigenom bidra till den gemensamma försörjningen av både jobb och skatteunderlag.

Av anledningar som jag presenterat här, med kontraproduktiva åsikter som verkar ha en grund i den individförstörande jantelagen, från både S och LO, så tror jag heller inte att de är kapabla att bidra till den plattform som Sverige måste vara då det gäller att ha möjligheter att skapa arbete och arbeta för varandra.