Att göra goda gärningar... eller..

Ibland sker det lite oväntade eller i alla fall något som jag själv inte har för vana att hantera. Det kan vara som för några veckor sedan då jag parkerade vid en affär för att gå in och handla och såg att två barn satt fastspända i baksätet i bilen bredvid. Det var varmt och den minsta såg väldigt medtagen ut. Jag kände på dörrarna och kunde öppna bakdörren för att släppa in luft och pratade med barnen för att se att de var ok. En kvinna mitt emot hade också uppmärksammat men inte hunnit ingripa. Mamman till barnen kom strax rusande över parkeringen skrikande att jag skulle låta hennes barn vara och att jag var en djävla pedofil. Nu visade det sig att det var fler som uppmärksammat barnen och jag fick stöd av fler som sett allt. Ett mindre krig utbröt och lite stukad av påhoppet med att jag var pedofil, backade jag ur situationen. Borde givetvis  krävt en ursäkt för att ha blivit kallad något kriminellt för att jag upp märksammat och ingripit i en situation som kunde blivit tragisk. Nu gjorde jag inte det utan fastnade i tanken på hur jag kunde gjort det hela på ett bättre sätt för att inte få en grov anklagelse på mig.

Att bli anklagat för något man inte är känns inte alls bra, även om jag i detta fall kan förstå att det kanske inte var personligt riktat till mig för det jag gjorde utan för den skuld mamman kände för att ha lämnat barnen och blivit upptäckt i det. Men jag tror obehaget för henne hade blivit betydligt mindre om hon bara tagit på sig ansvaret för sin handling och bett om ursäkt för sin klantighet. Men det verkar som om anfall är bästa försvar för en del.

I lördags var det dags för nästa ovanliga situation. Satt på en krog och lyssnade på ett par kompisar som spelade och det börjades dansa mitt framför mig. Det är kul med musik och att se glädjen hos folk som vågar delta i showen.
La märke till en lite sliten kille som ville ha kontakt med mig. Han kom fram och sa "jag känner igen dig!" Jag kände inte igen honom, men sa att jag brukar spela så han kanske har sett mig på någon scen. Glad för sina nya bekantskaper ruskade han på huvudet och dansade vidare. Men jag såg att det malde i huvudet på honom vem jag var och han kom fram igen tog tag i mig och frågade "är du kriminell?" Nu for tankarna snabbt genom huvudet på mig och visst som företagare är jag väl ansedd per definition som kriminell inom vissa fackförbund och politiska partier. men jag sköter mig och har endast två P-böter i mitt belastningsregister (trots P-tillstånd), så kriminell? Nej!

Han kramade om mig och sa "det är jag, jag måste ha misstagit dig för en HA-kille"
Efter en kortare danssväng till kom han tillbaka och sa: "Du, vi lever helt olika liv men jag gillar dig, vi har något som connectar!"

Själv kände jag samma sak, han verkade vara en rätt go kille i grunden som valt ett spår jag själv inte valt. Men det härliga med människor är att alla har något att ge och dela med sig av som en känsla av tillit. Jag fastnade för en stund i tankarna och mindes tillbaka ca tre decennier då jag var med och spelade och underhöll på ett fängelse. Kom ihåg hur nervös jag var för att åka dit och hur väl emottagna vi blev och hur mycket glädje vi under en knapp timma kunde dela med de intagna. En stark upplevelse för en ung Mats.

Konsterar bara hur olika ens insatser kan bedömas, att göra en medmänsklig insats och släppa in luft i en bil med fastspända barn i, ger en omdöme som kriminell, men att för en stund bry sig om en kriminell ger en i det närmaste stjärnstatus.