Att leva med sig själv

Läste idag om Måns Zelmerlöw som gått ut med att han varit otrogen och vad det inneburit med ångest och skuldkänslor. Frida Boisen som jag brukar stå rätt långt ifrån i mycket, skrev idag en krönika i Expressen som jag tycker är bra och beskriver att vi människor ibland kan vara svaga, men det är upp till oss själva att välja väg och visa vem vi vill vara.

Det är inte lätt att vara människa alla gånger och att falla för frestelsen är något vi alla gjort i någon form, det är i alla fall jag övertygad om. Dagligvaruhandeln lägger sina godishyllor där köerna till kassan ringlar och mediebruset levererar bilderna och adresserna till de som kränger lyckovaror som substitut för ett innehållsrikt liv. Det är både lätt och nära till hands att emellanåt falla för en frestelse som inte är helt genomtänkt och i vissa fall profiteras det på just det skapade behovet av lycka. Så att döma de som faller för lockelser är lite att döma sig själv, fallet har bara olika storlek och påverkar olika antal personer. Frågan är bara om det som initialt ger ett lyckorus men som i efterspelet skapar ångest, är det som ger lycka över tid? Själv tror jag inte det! Jag tror mer att lycka skapas ifrån den känslan man får när man är den person man vill vara, oavsett tillgångar och attribut.

För är det något som gäller för var och en, så är det att vi ska leva med oss själva livet ut, och ska den resan bli hyfsat lyckad så måste man nog försöka finna den inre lyckan i att vara den man själv vill vara.

Otrohet är ett svek som man själv väljer. Hur man sedan väljer att hantera det är upp till var och en. Vissa väljer att kanalisera ut det via vänner och bekanta och kanske via den vägen legitimera handlingen, eller i vart fall få stöd för den. Andra väljer att belasta den svikna med det som att det är dennes fel eller att den kanske rent av tvingat fram handlingen. En tredje variant kan vara att helt enkelt förneka eller kanske bara kalla det för något annat än det är. En fjärde kan vara att belasta sin uppväxt med den. Själv tror jag man gör bäst i att ta på sig skulden till valet och utifrån detta gå vidare på det sätt som är lämpligt för just det förhållandet och i förhållende till den person man väljer att vara. Det tror jag är själva grunden till att kunna gå vidare, och i min värld är det fullt möjligt att älska en person utan att älska allt den gör.

Min erfarenhet från ett förhållande som innehöll otrohet och där skulden lades på mig som senare fick en annan förklaring eller benämning, att otrohet är pragmatism.  Det var ett sätt att ta bort den egna skulden i en handling som är djupt laddad i sin benämning. För själva namnet otrohet beskriver kanske så mycket mer än bara snedskutt i sänghalmen. Det finns givetvis mängder av olika fall med otrohet alltifrån enstaka fall, till ett mer genomgående sätt att vara. Min  erfarenhet är att det inte bara rörde sig om en sexuell handling, beteendet låg djupare än så. Man utsätts för svek på så många plan och kompenseras i ångestattacker med allehanda höga kärleksförklaringar och ekonomiska ersättningar, något som inte kompenserar för handlingen i sig utan för just ångesten.

Jag tillhör den kategorin som satsade all kärlek i den relationen och tvekade inte att göra det. Så visst var jag sårbar och i eftermälet fått höra vilken idiot jag varit som satsat allt på ett kort. Kanske var jag det, särskilt när det gällde en pragmatiker som vars mål med sitt beteende är höljt i dunkel. Det har givetvis satt sina spår. Men jag tror fortfarande på att kärlek är den rätta vägen i ett förhållande.

Vi är alla människor med våra svagheter och styrkor och jag tror på att ha ett kärleksfullt förhållande med mycket nära till förståelse och förlåtelse för händelser. Har man bara en bra kommunikation och respekt för varandra så tror jag det mesta går att hantera. Blir det däremot en rutin i ensidigt förlåtande och att leva med en människa med mer eller mindre konstant ångest för sitt beteende, kan det bli knepigare att få ett bra och lyckligt gemensamt liv. Därför tror jag att var och en bör leva som den person den vill vara oavsett tillgångar och attribut, för att därifrån kunna skapa en gemensam lycka i ett förhållande.