En dag som alla andra

En god vän sa till mig för ett tag sedan: "Du har världens mest förutsägbara jobb, du vet aldrig hur din dag kommer att bli!" Jag har ett arbete som bygger på mycket kommunikation och vilja att problemlösa de situationer som dyker upp och det sker med en farlig fart 24-7. Jobbet har hela tiden nya utmaningar och ingen dag är den andra lik.
Det ligger något väldigt djupt och analytiskt bakom de orden och det händer att jag hör den meningen klinga i mitt huvud emellanåt. Idag är en sådan dag!

När dagarna dansar förbi och tiden går åt till att utföra allt jag tagit åt mig, så tycker jag oftast att livet är kul och innehållsrikt. Brukar inte reflektera så mycket över skillnader mellan olika arbeten utan dammar på engagerat och med ett leende på läpparna. Jag tycker om att göra saker med glädje och finner mycket glädje i att arbeta, men också att träffa familj och vänner. Glädje är viktigt för mig! Kommer gärna tillbaka till aforismen som säger att: "Det inte bara är glada människor som gör ett bra jobb utan att få göra ett bra jobb gör även människan glad!" med den insikten jobbar jag på och försöker dra mitt strå till stacken Sverige. Men ibland uppenbarar sig en verklighet som är så väsensskild från den jag själv brukar försöka hålla mig till. Det finns verkligen människor som inte vill vara på sitt jobb, klagar högt inför kunder att de måste jobba och att det kanske är dags för facket att säga ifrån, har noll och intet till över för sådana som jag som gillar att jobba och som inte tar det som ett personligt angrepp om jag inte får mitt fika exakt 9.15.

Brukar inte känna efter alltförmycket hur kroppen känns när jag går upp utan känner mig glad att jag kom ur sängen! Det måste betyda att jag har potential att köra på en dag till... Visst har jag skavanker (som inte beror på åldern), eller som det sägs: "It´s not the years it´s the mileage"..
Och visst är jag lite sliten tidvis, men att känna efter är inte riktigt min grej, försöker istället vara klok under dagen och inte leka Hulken i tid och otid. Om inte annat så för att slippa frågan om hur mycket Cuprinol man måste dricka för att bli så grön!
Tyvärr har jag dragit med något skit på lungorna en längre tid och trots alla tips, råd, kurer och egenvård har jag inte blivit bättre. det är något som trots allt tar ner mig lite på en lägre nivå och just nu känns det inte kul längre. Fick idag trots mycket tvekande, en tid hos en doktor, dock inte min vanliga, men det fanns en som kunde ge mig audiens en kortare tid för att undersöka mig. 

På min vårdcentral finns det människor som jobbar efter en helt annan princip än jag själv. Glädje är inte det ordet som slår en när man öppnar dörren till denna vårdinrättning. Jag har själv arbetat med vård och har väldigt svårt att förstå att man inte visar mer glädje som personal, ett bra mottagande gör patienten mer kurant bara det!
Men här har man inte skänkt den arbetsmetoden ens ett uns av tanke, utan håller på med någon form av uppfostring av varandra inför öppen ridå!
Kom dit och anmälde mig och betalade och fick frågan: "Har du tagit proven?"
Något vilsen sa jag att ingen sagt något om att jag ska ta prover.
Efter en kortare mental undersökning med resultatet "Hur dum kan man vara", skulle jag gå till provtagningen ta en nummerlapp och vänta på min tur.
Vän av ordning som jag ändå är sa att jag kommer att missa min läkartid, eftersom jag inte tagit till någon extra tid till provtagning som ingen informerat om. Förmodligen var jag där rätt nära lilla rättspsykundersökningen, men räddades av en förstående sköterska som gav mig en gigantisk röd lapp som det stod AKUT på.
Gick till provtagningen lämnade över lappen och blev nedtryckt i all hast i en provstol, blev sedan utkörd därifrån eftersom det inte beställts något prov.
Lommade tillbaka till receptionen och berättade som det var och nu fanns det helt plötsligt fler än jag som var tilltänkta en psykundersökning, även inom deras organisation!
Leddes i handen tillbaka till LAB för att där återigen visa min alltför indiskreta förturslapp för alla som satt där och suckade över att nummersystemet tydligen inte gällde för alla.
In fort som fan och stick i fingret för att sedan via en mildare spark i arslet tillbaka till receptionen och väntrummet.
Väl där blev jag informerad om att inget prov tagits. "Men jag har precis varit där och blivit stucken" sa jag och visade fingret med den blodiga papperstussen. "Nej, dom har tappat bort ditt prov" blev svaret...
Återigen tillbaka med min fina röda förturslapp som jag började fundera på att montera i en halskedja, eftersom jag nog aldrig skulle bli av med den. Vid LAB visades det nu öppet missnöje när jag för tredje gången dök upp och under högljutt tjatande om hur värdelösa dom andra är, blev intagen för ännu ett stick.
För att undvika fel var jag denna gången tvungen att vänta på ett "pip" som skulle avges av en hemlig maskin i rummet bredvid. Sittande och lyssna på min provtagerskas eviga tjatande om hur facket borde agera för att undvika att dylika fel som med mig uppstår, missade nåldamen signalen från maskinen och jag blev sittande en bra stund till innan hon kom på att det var dags att sticka mig och även att kön utanför börjar fyllas på ordentligt. Skickades tillbaka till receptionen igen med orden " Doktorn ropar upp dig om fyra minuter, då är provet klart".

Riktigt så enkelt var det inte... Uppropad blev jag men enligt deras noteringar hade inget prov tagits och det kunde bero på att det inte var inrapporterat i tid.
Efter en märklig undersökning blev jag förklarad frisk men ändå sjuk. Jag kunde höra av mig efter sommaren om min röst inte blivit bättre. Man brukar behandla med antibiotika men Du får ingen, var utlåtandet. Det mest sjuka verkade ligga i att jag gillar att arbeta och gillar att lösa nya problem varje dag utan någon större begränsning i arbetstid.

Åkte därifrån med glädje, men utan att vara glad. Brukar som sagt inte känna efter för mycket och insåg att det säkerligen inte är något större fel på mig mer än att jag oftast är glad, är engagerad och försöker lösa de problem som uppstår. Är definitionen på hälsa det som de själva spelar upp med allmän misstro, ovilja till eget ansvar och engagemang, så håller jag mig nog lite krasslig i fortsättningen också. Synd bara på mina stämband...

Väl tillbaka på jobbet känner jag mig glad igen, glad över att inte behöva möta eller gå till denna vårdinrättning eller liknande arbetsplatser dagligen. Skulle inte stå ut med så mycket ilska över saker som borde vara hur enkla som helst att överbrygga om alla bara ville göra det. Ville mötas och ville ha en roligare arbetsplats att gå till. Konstaterar att detta är säkert en dag som alla andra, med enda skillnaden att jag fick en insikt jag kunde varit utan.