Mmmmm.... Som jag längtat!!
Påsken gav löften om försommar, men sedan slog aprilvädret till i maj och den längtan efter sommar och värme jag burit sedan i höstas, fick åter dra på sig strumpor och fleecetröja.
Sitter på kontoret med ett berg av jobb framför mig och hör mig själv gnola sommarsånger med hes stämma. Förkylning vik hädan, här ska nu njutas! Ingenting kan stoppa min känsla av att äntligen få fara ut i grönskan och blomprakten. Åkte hiss idag med en dam från "Institutionen för dålig sommarattityd", som förklarade att sommaren är en plåga.
- "Tänk på alla allergiker, myggor, fästingar och annat elände som kryper fram ut jorden", var hennes svar på mitt glada överbubblande humör som kom med påstående om hur härligt jag tycker det är att slippa huttra i ett råkallt klimat.
Lät mig inte nedslås av det, men började ändå fundera lite på varför en för mig okänd ordningskvinna vill att jag ska ha dåligt samvete för att jag tycker om sommaren, en årstid jag inte kan påverka och som bjuder olika förutsättningar för olika individer. Är det så att det är fult att njuta rent generellt, eller är det meningen att jag ska bära skuld och ångest för att det finns sommar och att jag tycker om den?
Vill bara vara tydlig nu inför helgen som verkar bli kanonfin: Jag tycker om sommaren för att det är varm och skönt och jag slipper frysa, ha konstant ledvärk, kan gå i kortbyxor och bli lite naturligt brun (röd) i solen.
Jag gör det inte som ett hån mot er allergiker, myggbitna och fästingsjuka!
Läste i tidningen idag att man lever längre om man tror på livet. Skulle vilja göra ett tillägg om att livet kanske blir både roligare och mer innehållsrikt om man vågar njuta av de guldkorn som faktiskt finns där. De kan se olika ut för var och en, och ibland kanske man måste leta djupare i sig själv för att hitta njutningen.
I helgen ska det bli fint sommarväder, då tänker i alla fall jag njuta!
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar