Jag kanske inte är direkt rädd för ormar men jag hyser en välgrundad respekt för dessa djur, precis som med de flesta andra djur på denna planet. För några år sedan så bodde jag med min familj på en ö i Mälaren och som på de flesta andra öar i just Mälaren så var det rätt gott om orm där. Själv såg jag bara vanlig snok och kopparorm. Har ingen aning om detta är en skröna, men jag har fått till mig; att det är bra att ha snok på tomten för de håller huggormarna borta. Som sagt, vet inte om det är sant, men varför inte prova...
Under en sommar hyste jag plats åt en rätt stor snok på tomten och försökte göra en fridfull plats där hon kunde bo och husera utan att jag dammade runt med gräsklipparen alltför nära. Mat fick hon fixa själv och ibland kunde jag se henne ringla runt i trädgården på ett majestätiskt sätt, om det nu går att säga så.. Det så lite mäktigt ut i alla fall. Min fru som inte är särskilt förtjust i ormar vägrade klippa gräset. Det kanske inte berodde på ormen i sig eftersom det var samma sak alla år, men det året snoken var där så var det uttalat därför.
Vi levde ett bra liv där ute till en dag när jag kom hem och backade in bilen på garageuppfarten. När jag klev ur den så visade det sig att jag lyckats köra över ormstackarn, på längden. Den var alldeles platt och perforerad av stenarna på uppfarten. Det var verkligen en sorgens dag då min ringlande kompis blivit degraderad till avhuggen bevattningsslang. Jag funderade en del på snokar och kom fram till att det kanske är opraktiskt för dem att ha ett varningssystem så man hör dem. Att fästa en pingla som på en katt vet jag inte heller om det varit så lyckat. Men så kom jag på att det faktiskt finns ormar som varnar ordentligt, skallerormar. Det måste väl ändå vara det ultimata sättet att få vara i fred, att skallra med stjärten och tala om att jag är arg och farlig. Det enkla signalsystemet borde vem som helst kunna lära sig.
Läste häromdagen om att det finns en pastor i USA som har någon form av ormkyrka. Eller kanske jag ska säga det fanns en pastor som hade en ormkyrka. Hans övertygelse var att hans Gudstro skulle hjälpa honom att stå emot ormbett. Han rallade runt med skallerormar som har den egenheten att de kan varna för sin egen aggressivitet och dödlighet, och blev till sist biten en gång för mycket och bevisade felet i sin tro och tes på det viset. Onödigt kan jag tycka!
Men det är lite intressant vad tron gör med människor. Jag respekterar att människor har en gudstro och tror på en större makt, absolut. Ibland kan jag även tycka att vi lite till mans skulle ha lite mer spiritualism i vår vardag, men det är inget jag kan råda över. Men det som jag tycker är märkligt är de som sätter sig på en högre plats än människan själv, just för att de tror på en Gud. Att just de är större än mänskligheten själv och skyddade av en överjordisk makt och överlägsna oss andra vilsna själar. Om nu Gud finns så skapade han väl jorden och dess varelser tillsammans och gav människan intelligens och kanske vissa personer ett uns för mycket kognitivitet för sitt eget bästa. Tanken var kanske att vi skulle kunna lära oss och dra nytta av miljön runt om oss och skaffa oss ett språk som både är utvecklingsbart och globalt, just för kommunikationens skull att kunna lära oss att förstå varandra och vår omgivning. Tänk om det är just tankeförmågan och möjligheten till kommunikation som är det Gudomliga i oss!
Att då missa en så uppenbar varningssignal som en skallerorm har och dessutom låta sig bitas visar kanske mer på människans dumhet än Guds existens. Själv tror jag att det bästa är att man låter ormarna vara och sköta sitt liv och den uppgift de har i ekosystemet. Vi bör kanske också bli bättre på att kommunisera med varandra och med vår omvärld, så vi slipper bli bitna av de som varna för sin dödlighet och hitta en väg till en mer lönsam och framgångsrik framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar