OSis

Sport kan kanske vara den ultimata underhållningen eftersom den alltid har ett stort potentiellt överraskningsmoment i sig. Vissa dagar är allt förutsägbart, men det finns alltid utrymme för prestationer som kan få en klassisk prägel över sig. Tjejernas 4x5 km med Charlotte Kallas enormt kloka prestation på sista sträckan kommer för alltid att etsa sig fast i mitt minne! Killarnas 4x10 var också en härlig upplevelse men utan större dramatik om man bortser från Lars Nelsons inledning som han skötte med kyla.

Det roligaste med idrott är när det avgörs i slutskedet så att spänningen behålls under hela tävlingen, det tycker i alla fall jag.  Å andra sidan så tycker jag att det tråkigaste med idrott är när det avgörs efter målgång och dopingprovernas analys. Det tar verkligen udden av både glädje och prestation!

Själv såg jag fram emot OS-finalen i hockey och kände stor stolthet i att Sverige lyckats ta sig ända fram dit, trots hårt motstånd. Alla vet vi nu vad som hänt och vi sitter med ett dopingfall som svärtar ner och tar bort glädjen över prestationen som sådan. Man kan säga mycket om denna historia och mycket är redan sagt, men inte är jag särskilt stolt över varken prestationen eller den svenska lagledningens hantering av den heller. Jag funderar över varför det blivit som det blivit och vet att jag haft funderingar om det förut.

NHL, är världens bästa liga  i alla fall om de får säga det själva. Visst kan det vara roliga matcher att se därifrån , men för egen del känns det för mycket business och för lite hjärta i mångt och mycket. Om jag förstått det rätt så har de egna regler och egen syn på doping och det kanske är berättigat om man ska hålla en underhållningskvalitet med så mycket matcher. Det visar sig nu vara ett stort problem att integrera NHL i den övriga sportsvärlden där WADA sköter dopingregler och uppföljning av dessa. Redan i det inledande skedet kanske man skulle tagit sig en funderare på om det ens går att integrera dessa två organisationer i varandra. Det som tydligen är en rekommendation i det ena lägret kan innebära doping i det andra. Själv ser jag ett klart problem där.

Själv kan jag tycka att om det finns en internationell organisation som arbetar med just dopingfrågor och har både det administrativa och operativa ansvaret att se till att reglerna efterföljs, så borde väl alla idrotts organisationer vara måna om att följa deras råd och ansluta sig till deras tester. Att ställa sig vid sidan om är väl nästa som att skrika ut högt att man struntar i dessa regler och att organisationen i sig självt är dopad.

När nu representanter till vår egna liga SHL, som bytt namn kanske för att bli mer internationell och likna NHL, går ut i ett vansinnigt angrepp på den övergripande organisation som håller i världens största idrottsevenemang, så blir jag alldeles matt av hur dumma man själv gör sig. Ett fel har begåtts och det ska man nu skylla på de som upptäckt det, de som har till uppgift att just upptäcka sådana fel.

Frågan är varför man agerar som man gör? Själv tror jag det är lite mindervärdeskomplex som ligger till grund för det. Man vill gärna vara ett eget NHL, men har bara råd att vara ett SHL. Man får av storebror låna ett antal pjäser för att genomföra en högstatusturnering och följer givetvis de rekommendationer som ges därifrån, istället för att använda sitt sunda förnuft och utgå ifrån vad turneringen har för regler. I samband med det har man också påvisat storebrors svaghet att inte delta i det internationella arbetet mot doping.

Så nu sitter vi här med avtrubbad glädje och ett avslut på detta fantastiska spel som tonar i svarta rubriker. Jag vet inte hur mycket preparatet i sig hade för inverkan på själva spelet, men i efterspelet är det väldigt dominant. Riktigt trist! Jag hoppas verkligen att alla svenska representanter tar sig en funderare på hur vi ska agera i fortsättningen och hur de ska återupprätta förtroende för sig själva och sin egna organisation.