Jag tillhör den skara människor som gärna skulle vilja riva ur några månader ur almanackan. Inte för att jag vill att tiden ska gå fortare än den redan gör, utan för det tråkiga mörkret som sänker sig över vårt land. November med sina mörka dagar och regn på tvären till alla dessa gråa dagar vi genomlevt fram till idag!
Att kunna se horisonten är viktigt för mig och att kunna urskilja detaljer i miljön runt om mig känns också som ett måste för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. När vi nu har haft en lång period av riktigt grått väder där skillnaden mellan att titta ut genom fönstret eller in i en dammsugarpåse har varit marginell, så var morgonens strimma solljus genom persiennen som en skänk från ovan. Blev genast på ett otroligt glatt humör och kisade mot solen som log sitt bredaste leende och skickade generöst med strålar till svar på mina blinkningar!
Blev lite filosofisk när jag satt med min filtallrik och funderade lite över hur mycket vädret ändå spelar in på vårt humör och våra sinnen. Vi behöver sol, som A och D vitamintillskott. Jag har för mig att det var så i alla fall, för det är väl därför man skulle ge sin bebis AD droppar eftersom det fick för lite solljus på sig. Men vad händer när man som ungdom eller vuxen inte får se ljuset på några månader?
Själv tycker jag tillvaron blir fysiskt väldigt grå och det är inte något som känns kul på riktigt. Jag hamnar i någon vegetativt fas där jag får kämpa för att hitta glädjeämnen i vardagen. En och annan grå dag är inte hela världen, men när de kommer flera åt gången under långa perioder så påverkas jag definitivt negativt av dem, och har svårt att upprätthålla mitt goda humör som jag försöker dela med mig av.
Därför är det sådan lättnad som i morse då solen lekte med mina sinnen och världen utanför fick visa sina skiftningar i färg och form. Allt kändes med ens så mycket lättare och mer självklart och det slog mig hur viktigt det ändå är med färger för att tillvaron ska kännas mer tilltalande. Jag började förstå innebörden av uttrycket "som en skänk från ovan". När solen sänder sina värmande och livsbringande strålar från himlen, så skänker det ett större välbefinnande till oss på jorden. Alla delar drar nytta av det på sitt sätt och utvecklas efter sina mönster och förutsättningar, som sedan ger en färgglad och spännande miljö att leva i. Människor jag möter verkar stråla mer i sig själva också och mer inriktade på att sprida glädje runt om sig. Liv föder liv.
Som sagt blev jag lite filosofisk över den spirande morgonstunden och började leka med tanken om ett grått samhälle där vi inte ska kunna se skillnad mellan vem som är vem, om våra personligheter skulle raderas och om vi inte skulle få välja i det som är avgörande för min personliga utveckling och framtid. Jag tror inte det är något som skänker varken glädje eller utveckling. Jag önskar nog ett färgglatt samhälle med variationsmöjligheter i klara konturer med människor med stort hjärta, mycket tolerans och som delar med sig av sin egna värme.
Hej solen och hej alla ni som strålar, tillsammans värmer vi världen så fler får ta del av färgerna på livets palett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar