Sjukskriven till jobbet..

Läste just att de som snabbt kommer in under Försäkringskassans vingar och skall rehabiliteras, får en längre sjukperiod än de som får vänta...

Jag tycker det är intressant med rehabilitering och vad som kan utföras inom begreppet för detta. Samtidigt är det intressant med synen på sjukdom och sjukskrivning.

Vad är sjukt och vad är friskt, gränserna där emellan är säkert lika väldefinierat som det finns människor, dvs oerhört flytande och individuellt. Faktum är att vi alla kommer att känna av kroppsliga och mentala syndrom som tolkas lika individuellt som synen på sig själv i övrigt. Att vakna med huvudvärk kan vara jobbigt och har man lite av katastroftänkande i sig kan man tro att det är en begynnande tumör som gör sig påmind, medan om man har en lite mer pragmatisk syn på det hela kan tolka det som ett tecken på att det blev för mycket festande eller bara för lite sömn natten som gick. Det kan vara lika fundersamt runt kroppslig smärta och jag tror jag kan sticka ut haka och säga att alla någon gång under livet kommer att känna kroppslig eller mental smärta, eller varför inte både och samtidigt? Men frågan är hur sjukt är det och vilken form av behandling krävs det? Men kanske framför allt; behövs sjukskrivning?

Det lustiga med sjukskrivning är att den är envägig, dvs du kan bara bli sjukskriven från arbete. Om din ohälsa beror på din privata situation, kan du fortfarande bara bli sjukskriven från arbetet fast det kanske skulle vara mer hälsofrämjande att bli sjukskriven till arbetet och bort från en ohälsosam situation.

Det som är ännu mer lustigt i det hela är att vi som arbetsgivare i Sverige har arbetsgivaransvar för den anställde som blir sjuk, oavsett vad sjukdomen sprungit ur. Blir det en längre period så skall även rehabplan mm upprättas. Men det som fortfarande är en märklig situation är att om ohälsan kommer av en dålig privat situation så skall åtgärder planeras för att anpassas till jobbet. Hur gör man det?
Det bästa hade kanske varit att ändå gå till det jobb där man känner sig trygg och får vila från den privata situationen. Men ett sådant förfarande finns inte i Sverige, utan det är bara arbete som är skadligt.

Hur påverkar det attityden till sig själv, till arbete och till sjukskrivning?

Givetvis är det nödvändigt med sjukskrivningar från arbete i många situationer, men inte i alla. Var finns dynamiken och analysen av rehabinsats. Om nu Försäkringskassan producerar förlängda sjukperioder, vad är då nyttan med det?

Rehabilitering måste väl ändå syfta till att hjälpa människor att hantera sin situation och få hjälp med specifika problem. Att skapa ett slutet system för att påtala det som är sjuk istället för att belysa det som är friskt och möjligt verkar direkt oklokt.

All smärta varken kroppslig eller mental är så skadlig att det inte fungerar att arbeta. Det kan till och med vara underlättande och rehabiliterande i sig att ha ett arbete att gå till.

Tyvärr styrs vårt hälso/ohälsosystem av politiska ramar som kan skifta väldigt snabbt. Debatten bygger också många gånger på enskilda fall för att bygga en populistisk opinion för en förändring. Den förändring som skett under de senaste sex åren har ändå givit mycket hälsa tillbaka till väldigt många, medan det givetvis finns enskilda fall som hamnat snett även om dessa inte är representativa för systemet i stort. Men visst återstår en hel del att göra och min åsikt är att rehabilitering måste syfta mot det som är friskt och möjligt.
Problemet som jag ser det är de stora tröga organisationerna Försäkringskassan och Landstingen som har en sådan slewrate att det tar en enorm tid att komma upp prestation och presentera en ny och bättre och mer anpassad tjänst.

All smärta är inte sjukdom och all sjukdom ger inte smärta, rätt åtgärder vid problem minskar både personligt lidande och sjukskrivningsperioder.