Vi har en långtgående välfärd i Sverige, där vi jämfört med de allra flesta länder har en väldigt tryggad tillvaro. Jag tycker det är bra! Visst finns det alltid saker som kan bli bättre men det finns också mycket som kan bli sämre.
Precis som i alla system som är gjorda för stora grupper, så finns det alltid individer som inte passar in i systemet och behöver en särbehandling. Men problem kan uppstå om vi gör ett generellt större system, därför behövs en spets för särbehandling.
Det pågår debatter inom i stort sett alla välfärdsområden där bristerna belyses och nagelfars så in i minsta detalj, att det verkar som om välfärdssystemet är ett ohälsosystem. Det skapar mer ohälsa och orättvisa än vad det utjämnar. Jag tycker den bilden är skev och jag vill belysa den del som jag tycker saknas som balans i debatten.
Det egna ansvaret. Att konsumera av den gemensamma välfärden måste väl innebär att ta på sig ett ansvar att bruka den rätt?
Om vi börjar i skoldebatten där det krävs haverikommision mm. mm. så har jag lite svårt att se det enbart som ett lednings- och löneproblem. Hur många är det som diskuterar inställningen till skolan och konsekvensen av att debatten är kolsvart.
Det finns mycket som kan göra skolan bättre men om vi börjar med vad som gjort den sämre, så kanske vi kan se det från ett annat håll.
Vi har något så fint som skolplikt här i landet, bara namnet skänker en viss tyngd på elevens axlar. Har ingen aning om hur många som vet vad plikt är, men man kan säga att det är ett nödvändigt måste.
Jag tror att för 30-talisterna som kunde identifiera sig med Gustav VI Adolfs valspråk: "Plikten framför allt", lättare kunde känna den fördel det gav med obligatorisk skola, än för oss lite yngre och de generationer efter mig.
Men hur påverkar det elevens inställning idag när måsten ska sorteras ut och måttot är att förverkliga sig själv och därmed också få lägga vägen och själv inse det som är viktigt att lära sig?
Om vi ser det globalt så erbjuds det en fantastisk möjlighet till fri utbildning för att lägga grunden för sitt yrkesverksamma liv, men ingenting är gratis. Alla måste trots allt göra sig själva tillgängliga för att ta till sig och tillgodogöra sig lärdomar, det är ett pris som måste betalas av var och en. Där kommer också den egna attityden till skolan att spela en stor roll. Vi har alla olika förutsättningar för inlärning, men av alla de parametrar som räknas så har den egna attityden den största betydelsen.
Det finns väldigt många duktiga och ambitiösa elever som tar skolan som den möjlighet den är, att lägga den grund för den framtida valmöjligheten att kunna välja inriktning och även ha ett bredare urval av inriktningar. Men det finns tyvärr också de som vet att det i Sverige "löser sig" med bidrag och försörjning om man väljer att inte göra sig tillgänglig i skolan.
En bedräglig syn, men förekommande. Hur påverkar den synen attityden till skolan?
Är det inte också en stor risk att bidragsberoendet ökar samtidigt som kunskapsnivån sjunker?
Hur mycket bättre resultat skulle kunna nås med en bättre inställning från den enskilde eleven?
Tittar vi lite utanför landets gränser, så är det många länder som tagit upp kampen med oss när det gäller bildningsnivån och där eleverna vet att skillnaden mellan skolgång och icke skolgång samt att höga och låga kunskaper gör skillnad i sitt liv. Vi i Sverige hade en gång tur som hade våra naturtillgångar som skapade ett samhälle som snabbt växte från U-land till I-land och vi hade råd att ge en bra utbildning för att föra livet och samhället framåt. Vad händer då vi nu börjat göra avkall på detta och släpper en ledande position i industrivärlden? Kommer vi att kunna lita på att bli försörjda av omvärlden, medan vi är ute och förverkligar oss själva?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste ändra på mycket, men framförallt attityden till vårt välfärdsystem. Det är en enorm fördel att det finns när vi behöver det, men vi måste bruka det med ansvar och för det är ingen aldrig sinande källa.
En annan sida av saken är hur det känns att arbeta i en verksamhet som ständigt mer eller mindre är i blåsväder? Hur påverkas inställningen hos lärare, till sig själva och sitt arbete, när det allt som oftast målas upp en mörk sida av deras gärning? Hur länge orkar man vara kreativ och entusiasmerande i en sådan miljö?
Har vi verkligen så bra förspännt här i Sverige att vi kan kosta på oss att skrota skolan?
Kommer vi då inte att få betala detta i en nedmonterad välfärd?
Jag tror i alla fall det.
Uppmuntra lärdom och lärare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar