Pajer och Pinjatas

Det är mycket som händer nu! Det är den tiden på året som allt på något sätt återföds och intar sin gamla skepnad. I alla fall till det yttre! Jag tror min finaste björk utanför fönstret är precis lika skirt grön som vid denhär tiden förra året. Eldarna som häromdagen markerade våren intåg, eller kanske bara behovet av att bränna skräp, har nu slocknat och alla pajer som kastades den 1.a maj har landat och jag hoppas att de som kastade dem inte halkar och slår sig i smeten som blev över.

Jag tillhör den grupp som inte riktigt har förstått värdet av 1.a maj som helgdag. Som återhämtningsdag och vilodag efter ett hårt Valborgsfirande, kan jag förstå värdet av en ledig dag. Men ska det vara helg? varför har vi en en gemensam helgdag i så fall för alla att hedras, även grupper som uppfinnare, ingenjörer, läkare, präster, administratörer, entreprenörer, och ledare.
Jag vill mena i vi i Sverige har kommit väldigt långt i vår utveckling och har en väldigt hög levnadsstandard, så vi borde kunna öppna båda ögonen och se till alla som bidrar till utvecklingen av landet. Vi har ett bl.a en fantastisk tillgång i en fri skola, där alla ges möjlighet att utvecklas. Barnen kan till och med välja mellan skolor och hitta den som passar deras instuderingssätt. Här finns stor möjlighet till individuell utveckling och möjlighet att välja inriktning på den framtid eleven skall kliva in i, och alla kommer att behövas. Det kommer också alltid att finnas skillnader i löner, så valet av inriktning kommer säkert att kunna påverka den framtida lön jag kommer att få. Men inget är hugget i sten så min möjlighet att utvecklas och gå vidare kommer alltid att finnas där.
Lön och människovärde ska heller inte förväxlas. Vi väljer väl fortfarande vem vi vill vara oavsett vilket jobb vi har?

Det finns många människor som bidragit till att Sverige är där vi är idag, här finns ett tvärsnittet av befolkningen representerad. Den första maj firar arbetarrörelsen med att gå ut och kasta verbala pajer på de som de politiskt röda tycker fått för lite paj kastat på sig under det gångna året. Och det väl tur att det är pajer som kastas, för tänk om det varit sten, då hade någon kanske påmint om det gamla talesättet: "Kasta inte sten i glashus". För hur det än är så har det under efterkrigstiden varit mycket rött vid rodret i Sverige. Under decennier kan man säga. Det märkliga var att även då gick tågen och de var längre än idag, för att protestera mot högern, som satt i opposition.
Om man nu hade en regering som hade makten att regera rött, varför protesterade man och gav skulden till de som satt i opposition? Har aldrig riktigt kommit underfund med detta.

I år fanns det också en Skånsk paj-variant representerad, där V lät barn slå med pinnar på pinjatas med bilder av regeringsmedlemmar. Ett tilltag som den ansvarige tyckte såg lustigt ut.

Jag anser att förra årets galna attentat i Norge, vars rättsliga efterspel precis har börjat, borde kunna skänka viss sans till politiker och politiska aktiviteter i alla läger. Vilka signaler skickar vi till de barn som uppmuntras att slå på bilder av politiker. Är det så man ska hantera sin brist på politiska idéer och sin egen litenhet, att slå på andra? Jag tycker inte att det är ok.

Ibland funderar jag verkligen om det är ideologier som lockar politiker att bli just politiker, eller om det bara är ett maktbegär och ett konfliktsökande där alla medel är tillåtna. Misslyckas man så kan man alltid skylla på någon annan, även på den som inte har mandat att utföra sin politik. Och har man slut på idéer kan man ju alltid fixa en pinjata att slå på. Det skulle vara kul att läsa en psykologisk analys över det tilltaget.

Jag tror att visar vi tolerans mot varandra och vågar ta ansvar för vårt eget liv, så behöver vi inte kasta vare sig pajer eller lära barn slå på pinjatas med bilder av verkliga människor, för att få komma till tals.