Skräddarsytt

Jag gillar beteckningen skräddarsytt!
Känns något personligt över det, något man skaffat som passar bara mig.
Lät sy upp en frack för massa år sedan, skräddarsydd. Det var en liten polsk man som hade ett anrikt skrädderi här i stan och jag beställde fracken hos honom. När han stog på stegen och tog de sista måtten, sa han: Det här blir den största frack jag sytt...

När jag flyttade för ett par månader sedan hittade jag fracken och provade den. Den satt helt ok, men jag funderade över nyttan med den och insåg att idag skulle jag aldrig komma på tanken att skaffa en frack. Men så är det, man kan bara ta beslut över det man vet för stunden.

-Kan bli lite filosofisk över detta med skräddarsytt, customized och eget ansvar.

Jag tror vi alla är i visst behov att få vara egna. Vissa mer än andra. Många med mig känner sig lite obekväma när vi måste svara på frågor som delar in oss i fack. För hur det än är så är det sällan som kostymen i ett fack passar mig perfekt, hade gärna önskat något skräddarsytt. Och har vi väl valt att sälla oss till ett fack, hur lätt är det då att byta?

Samtidigt vill vi gärna dela in världen, människor och skeenden i fack för att lättare sortera och hålla ordning på omvärlden. Vi kan ibland vara lite snabba att kategorisera och placera händelser och människor i fack de inte hör hemma i, p.g.a. vårt tolkningssätt kanske inte alls överensstämmer med verkligheten.

När man pratar om personlig utveckling så diskuterar man gränssättning för individen och interaktion med andra. Hur väl fungerar det om vi å ena sidan blir placerade i ett fack som inte känner oss bekväma med, och å andra sidan agerar gränslöst i våra gärningar?
Här kan nog mången professor grotta ner sig och komma med hyllmetersvis referenslitteratur och lika många egna utredningar i ämnet.

För mig är frågan lite mer pragmatisk.

Människan är ett flockdjur med mycket egen intregitet. Vi har stort behov av att göra saker tillsammans samtidigt som vi behöver ett mått av egen utveckling i det som intresserar just mig.
Kort sagt vi är individer i en kollektiv värld.

Med vissa variationer tror jag att de allra flesta människor mår bra av att ta ansvar för sin utveckling, hälsa och karriär. Visst behöver vi stöd och hjälp på vägen men jag är inte säker på att vi alla är i behov av att klämmas in i en kollektiv sparkbyxa att husera i. Vi är alla olika och har olika förutsättningar och möjligheter och behöver därmed sätta våra egna gränser och mål.

Jag har aldrig riktigt förlikat mig med beteckning "hen". Någon form av könslöst pronomen. Såg en dekal häromdagen där det stod: "Hen kan du vara själv Gubbkärring".
Jag småskrattade och tyckter fortfarande att det är lite roligt! Jag kan med ett nödrop förstå meningen med att försöka släta ut mänskligheten till en könslös jämlik grå hen-massa, men är det verkligen utvecklande?

Ända från koltåldern när vi alla badade näck i en plaskdamm, såg vi att det var skillnad på pojke och flicka. Vad ska vi säga idag till våra barn? "Du förstår att varför Kalle har en, en en , ja en extradel beror på att Kalle är en X-hen och du Britta ett Y-hen".
Men det blir ju i alla fall en uppdelning! vem försöker vi lura?

Jag tror inte att vi når något som helst högre mål i jämlikhet med att utradera oss som kön och människor. Jag tror bara vi skapar mer vilsenhet, ohälsa och stryper utvecklingen om vi inte vågar se på varandra som människor med våra fördelar och nackdelar. Klumpar vi ihop oss i ett lag så kommer vi ganska snart se att det finns så mycket olika personlighetsdelar som för laget framåt en bit. Kanske måste vi emellanåt byta lagdelar för att alla ska må bra och vi ska kunna ta oss ännu ett steg.

Vi måste våga vara individer även när vi är i grupp. Visa hänsyn och vara tolleranta. Vi kan ju alltid skräddarsy vår egen uniform, men färgerna måste matcha resten av laget annars måste jag byta lag.

Apropå färger: Glad Påsk!