Solglasögon

Tjohooo! Vilken morgon!

Solen kikar in mellan spjälorna i persiennen och bara vill få min uppmärksamhet! Vaknar extra tidigt efter en kreativ natt med textskrivande till ett par nya låtprojekt. Det är märkligt att det går lättast att jobba med musik om nätterna, när staden sover.

Ja; staden sover faktiskt. Västerås har lite svårt att krångla sig ur kostymen som industri/sovstad.
Det görs lite halvt tafatta försök att ändra på stämpeln som "staden inget händer i", men det verkar finnas krafter som har en enorm längtan efter att cementera staden som tråkig.

Istället för att utveckla de möjligheter vi har för att locka hit intresserade människor, så låter det i vissa led som om det bästa vore om vi kunde isolera oss från övriga världen och bara tycka att vi är bäst. Men hur blir man bäst utan konkurrens och utan publik?

Det känns ibland som om vi har dragit ner persiennen för att slippa se vad som händer utanför, slippa ta del av vad som pågår och isolera oss från den övriga världen. Visst, vissa mornar när man varit uppe alldeles för länge och sovit dåligt så vill man bara somna om, men det är tråkigt när det är normalläget.
Har aldrig förstått behovet av att cementera vardagen till en fix verklighet som jag alltid kommer att ha kontroll över.

Nyfikenheten på solens strålar kittlar i alla fall mig varje gång de kommer. Även om jag sett solen i snart 50 år så känns det fortfarande lika inspirerande när de retas med mig, precis som när omvärlden vill ha min uppmärksamhet. Jag kan välja att sätta på mig solglasögon och solskydd och ge mig ut i vardagen och njuta av det solen gör med vår tillvaro, istället för att välja mörkläggningsgardin och stanna inne. På samma sätt kan jag välja att gå ut och möta världen på mitt sätt och ta del av den, än att välja att bygga min bunker mot omvärlden.

Idag blir det RayBan!

Ha dé!