Jag är uppenbarligen en ond människa, i alla fall om jag ska tro reaktioner jag får på en del inlägg jag gör. Det onda verkar i sig vara att jag inte är sympatiserar med den politiska ytterligheten åt något håll. Då verkar man hamna i något form av vakuum där man måste marginaliseras eller helst puttas över någon tröskel till en ytterlighet som är så fasansfull i sin närvaro att man inte vill ta i den med tång.
Men visst, många har gjort det väldigt enkelt för sig genom att hävda att allt sitt parti gör är rätt. T.ex, jag röstar på S, så allt S gjort och gör är alltid rätt och facit ska skrivas efter det. Allt annat är tecken på okunnighet. Därmed har man också låst in sig själv i ett fack som begränsar sin egna rörelsefrihet. Att det skulle finnas fler sätt att se världen på, verkar inte vara att tänka på. Det är väldigt speciellt med starka vänstersympatier, för de är alltid "rätt". Gör en vänstergrupp en våldsaktion, så är den i grunden "rätt", för den står för en mänsklig sida.
Det var ett bra exempel på det i Stockholm för någon månad sedan då en högerextrem rörelse hade fått demonstrationstillstånd, enligt de demokratiska regler som gäller i landet. En stor våldsbejakande motdemonstrerande organisation slöt upp och skulle med alla medel störa detta. Allt med orden om att demonstrationen var odemokratisk. Jag vet inte om man riktigt tänkt igenom detta, men att själv uppträda odemokratiskt och kräva sanktioner mot de som man hävdar står för odemokratisk, tar väl per automatik även med deras egna agerande. De som verkligen uppträder odemokratisk just i det fallet.
Det verkar vara legio att om man tillhöt vänster, så är man bara god, oavsett om man kastar sten och mordhotar, medan om man tillhör höger, så är man nazist och ska utrotas. Det är lika korkat som att diskriminera vem som helst, pga härstamning, hudfärg, sexuell läggning, mm,mm.
Efter att ha arbetat med i princip alla politiska rörelser, kan jag säga att min upplevelse av till gången på goda människor och klåpare finns det i ungefär samma mängd inom samtliga partier.
Tittar vi på den politiska debatten som varit under hösten, så visar den särskilt på hur
regeringspartierna försöker kapa åt sig handlingsutrymme, genom att försöka sätta naziststämplar på snart sagt alla,som inte tycker som de själva. Det begränsar verkligen debattutrymmet,och måste väl beskrivas som en fortsättning på den trend som pågått sedan 90-talet, då man satte epitet rasist på alla som ville diskutera invandring, assimilering och integration t.ex. Man gjorde det troligen för att slippa ta ställning till hur man ville att landet skulle utvecklas. För är det något som är märkbart och även uttalat, är det att i alla fall Stefan Löfven vill tillbaka i tiden, då han kände igen Sverige.
Efter att ha diskuterat med otroligt många människor ur olika åsiktsgrupper, yrken och härkomster, så verkar det vara väldigt vanligt just vänsterut, att man vill frysa tillvaron. Ställa klockan på ett specifikt datum och inte vilja gå längre. Att anpassa sig efter världen som pågår, verkar inte vara det sätt man vill anta utmaningen att leda landet.
För att leda landet krävs att skapa mer möjligheter och inte begränsningar. Ska vi skapa försörjning åt landet, måste vi låta fler människor lyckas och ta dem som förebilder. Vi måste ha konkurrenskraft kvar så jobb kan stanna i landet och fler människor måste göras oberoende och självgående. Att vi har en demokrati ska vi var glada och stolta över. Jag har för mig att Lasse Åberg en gång sa: "Svensken tänker blått, röstar rött och jobbar svart!" En inte helt felaktig observation. Det som jag tycker är märkligt är alla som verkligen röstar för begränsningar, mot valfrihet och de som på olika sätt vill begränsa demokratin, men samtidigt önskar sig ett öppnare samhälle.
Jag tror inte att ett bättre Sverige kommer ur begränsningar och mindre valfrihet, jag tror det kommer ur ökar tolerans och mindre avundsjuka. Ett större eget ansvar på var och en privat men också ett större ansvar på de som hanterar vår gemensamma ekonomi, något som är dagsaktuellt. Nu när Sverige växer, är förutsättningarna för att staten ska kunna tillgodose allas behov inte längre rimligt att anta,på samma sätt som för 50 år sedan. Vi måste rusta landet för framtiden och ta oss ur den svenska myten om vår egna förträfflighet.
Frågan är bara vem som vågar ta steget att börja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar