Har varit på info/föreläsning/briefing/inledning om säkerhet och skydd. Det handlar om företag och privatpersoners trygghet i vår lilla stad och hur det ser ut idag. Claes Jonsson gjorde som moderator en väldigt bra inledning där han talade om vikten att försöka förstå varandra, trots att vi alla har kanske lite olika upplevelser. Just förståelse, respekt och kommunikation brukar vara en bra inledning på ett förändringsarbete eller en utveckling så god som någon.
I panelen fanns det representanter från ICA, vaktbolag, Värna Västerås, Polisen, Kriminologi samt Kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck. Men när Claes påbörjade konklusionen med att ställa sig i spegeln och fråga vad han kunde göra innan stafettpinnen lämnades över till panelen, så blev det största intrycket av mötet de ord som Kommunstyrelsens ordförande klämde ur sig när turen kom till Anders: "Jag kan inte göra något!" Den kommentaren, samt det långa inledningsanförandet han hade om hur bra det var att vi träffades, utan att för den sakens skull nämna det brännande ämnet, kändes som en alltför typisk politikerpassering för att ens visa tecken på engagemang i frågan.
Däremot hoppades han på att det skulle bildas någon mer arbetsgrupp eller kommitté, troligen med förhoppning om fler uppdrag för honom personligen. (Min uppfattning)
Ok, Kommunstyrelsens ordförande, tillika ordförande i Värna Västerås mm.mm, upplevde sig inte kunna göra något. Oavsett om det var sagt på skämt eller allvar (Jag vet inte vilket), så var det otroligt dumt sagt som politiker, som valt yrket för att just kunna påverka. I en krets av människor som anslutit sig till detta angelägna program, där vi alla där med olika upplevelser av brottslighet som drabbat oss ville bli hörda och tagna på allvar, blev vi politiskt bemötta med en stor mån av disrespekt. Dock berättade han om ett pågående projekt Chance to change, för ungdomar som hamnat snett, bra så, men det hörde inte riktigt till dagens program.
Det talades givetvis en massa om statistik och den minimala risk ett brott löper att bli lagfört. Just statistik visade sig idag också vara otroligt skiftande beroende på vem som presenterar den, samt kanske den enskilt största statistiska problematiken, mörkertal. Alla brott som de drabbade inte anmäler. Kanske av hopplöshet inför den rådande statistiken med det dystra förhållandet mellan anmälda brott och uppklarning, eller på grund av uppföljningsbrott, som hot mm.
Det märkliga med paneldiskussioner som dessa är att det alltför sällan sägs hela sanningar. Det finns mycket "off-the -record-material", som av olika anledningar inte ser dagens ljus. Man pratar gärna om vikten med rak kommunikation och ärliga redovisningar, men man får ett friserat material att ta till sig.
Allt slutade med att alla deltagare bjöds in att komma med synpunkter och idéer på hur vi kan öka säkerheten här i Västerås. Bl.a. så kunde vi göra det via inlämnande av lappar, där vi kunder skriva: "Jag tycker att X ska göra..." Själv hamnade jag i funderingen på vad jag själv har för tillåtelse att göra.
Som exempel: Jag och många med mig har sökt tillstånd för kameraövervakning för att skydda oss mot skadegörelse och inbrott. Jag har haft långa samtal med Länsstyrelsen som nekat tillstånd till detta, av integritetsskäl. Om jag inte blivit helt felunderrättad, så blev man i London av med 85% av småbrottsligheten när man införde CCTV, är inte det ett argument för ökad bevakning? Att ha en väktarrutin som vem som helst kan övervaka, är en betydligt dyrare lösning för sämre närvaro. Här borde en politiker kunna hjälpa med lagstiftning.
De brott som begås är väldigt olika och spänner från snatterier till våldsbrott. Det gemensamma som alla dessa brott har, är att de skapar otrygghet, maktlöshet och upprördhet. Dvs, de ligger till grund för det som kan utveckla extremism. Man pratar om polarisering inom ekonomi, politik, religion mm.
Hur kommer man tillrätta med detta då? Ja, även om vi idag skulle titta framåt, så måste man kanske också titta bakåt, för att förstå var vi kom ifrån. Vi fick lära oss hur olika utvecklingen sett ut, beroende från när man väljer att starta en mätning. Visst vi måste kanske sätta en start och gör vi det idag så kan vi kanske glömma det som ligger till grund för att vi hamnat där vi hamnat. Om vi bortser från den del av befolkningen som är livsstilskriminella, så kan säkert mycket handla om social tillhörighet och utveckling. Att kunna försörja sig tror jag är en grundläggande del hos oss allra flest, men hur vi väljer att göra det skiljer sig åt väsentligt.
Det finns skillnader inom alla polariseringsområden och till detta får vi också lägga människans alla sidor, baksidor som framsidor, som vi alla hanterar på olika sätt och får mer eller mindre gehör för. Själv tror jag mycket på ömsesidig respekt istället för att tycka synd om. Jag tror heller inte på att göra avundsjuka till en politisk rörelse. Jag tror dessutom på människans möjlighet till kommunikation, som en bra början på en förändring.
Tyvärr så tror jag att Sverige tappade greppet för rätt länge sedan, när det bestämdes att vi skulle vara gränslösa (har bloggat om det tidigare). Vi var ett rätt litet och begränsat land med möjlighet att skapa en struktur och demokratisk grund där vi värnade vår gemenskap och utvecklingen av denna. Politiskt gick man längre och utplånade Sverige för att ingen skulle känna sig utanför. Men man kan välja att välkomna och introducera, istället för att utplåna. Det vi idag ser är nog tyvärr en hel del håglöshet som kommer av den stående våg av oro och otrygghet som kommer av vårt egna handlande.
Tvärt emot var Anders Teljebäck uttrycker, så tror jag att förändringen av samhället måste komma från politiker som visar respekt för medborgarna och som försöker förstå problemen som uppstått, även om man tillhör en organisation som vars beslut vi idag ser konsekvenserna av. Vi kan alla hjälpa till med initiativ och alla bör vara beredda på att jobba med förändringen, men vi måste få politiker som lyssnar och verkligen förstår vad som pågår utanför deras kontor, för att det ska kunna lagstifta på ett vettigt sätt. Det är trots allt politiker som har makten att lagstifta, det möjligheten har vi inte som medborgare.
Det tragiska idag är den polarisering som skett i politiken, som omöjliggör förändringar eftersom man måste rannsaka sig själv. Just den delen verkar vara en omöjlighet och en alltför helig ko för att våga ta till sig. Det har blivit lättare att smita från ansvar och lämna landet ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar