Alla vill bli hjältar

Jag har för mig att det var en av mina favoriter, Leif GW, som myntade uttrycket: "Jag tror att man ska vara försiktig med att utse barnprogramledare till Kulturministrar, särskilt när de pratar och tänker som barn". Inte för att jag på något sätt vill förringa barns syn på saker och ting. Jag måste säga att jag lärt mig mycket genom att vrida och vända på världen under min dotters uppväxt, när jag fått se tillvaron genom hennes ögon.

Barn har ofta en väldigt enkel och rak syn på sig själv och sin omgivning, vilket i sig är mycket befriande. Men de saknar också ofta perspektiv och erfarenheter som man förhoppningsvis med åren tar till sig. I det nära perspektivet kan det vara otroligt spännande att bli guidad av ett barn, som när man på vingliga ben står upp och försöker ta på sig strumporna och får kommentaren: "Varför sätter du dig inte!" En klockren reflektion som man i hastigheten kanske glömt bort. Däremot så är lösningen på all ondska i världen inte så enkel som analysen: " Det är bättre om alla är snälla!"

För visst vore världen en bättre plats om alla var snälla mot varandra, det skulle vara helt fantastiskt! Så att så långt är analysen klockren. Men problemet med snällhet är detsamma som problemet med ondska och förresten med otroligt många andra beskrivningar av mänskliga sidor. Det är helt beroende på vilken utgångspunkt man har i bedömningen. Ett annat problem som idag kanske är mer aktuellt än någonsin, är också den svårighet barn har att se långtgående konsekvenser och man har heller inte den möjlighet att sätta saker i ett historiskt perspektiv. Den senare delen är nog den enskilt största delen i det som är grunden för att just se konsekvenser.

Jag håller helt med Leif GW i hans analys, men jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att det kanske beror på att den som utsett Alice till Kulturminister, inte heller han har lämnat barnstadiet och har lite svårt att se både konsekvenser och sätta saker i ett historiskt perspektiv. Det kan mycket väl vara en anledning till att han verkar ha så svårt att ta sig ur startblocken på sin mandatperiod, att han likt et barn bara ser sin närhet.

Visst, det kanske är skönt att vända sig till de rättrogna i sin egen krets för att få känna sig som hjälte i sin egna pyjamas, när kvällen faller på. Men frågan är om om det är så klokt när världen inte visar sig rimma mot den ideologi man själv skrivit på insidan av nattmössan. För det hjälper inte med att vilja vara hjälte, särskilt inte när andra förstår att det behövs både åtgärder, system, organisation och tanke för att saker ska ske. Det måste vara tufft att varje morgon vara tvungen att slita av sig spandexdressen och dra på sig offerkoftan, för att sedan ge sig ut och försöka förklara för omvärlden på ett obegripligt sätt, att alla obegripligheter man stod för dagen innan inte byggde på vare sig kunskap eller fakta.

Likt den kristna högern i USA, som på många håll vill stoppa forskningen, allt för att de inte ska tappa greppet om sin krets människor som de förklarat sin världsbild för, så kämpar nu politiska strömningar på både vänster och högerkanten i samma ärende. De tycker verkligen att forskningsresultaten förstör deras möjlighet att styra och verka över sina medlemmar och är idag den kanske enskilt största verkande kraften i vårt land som står för förnekande och motstånd till vetskap, kunskap och forskning,  och är politiskt grundad. Anna Dahlberg beskriver på ett väldigt nykter sätt detta i Expressen

Det är mycket som vänstern har tillsammans med fundamentalistiska religösa sekter och som är minst lika dumma som att förringa människor beroende på deras härkomst eller hudfärg. Kanske har detta att göra med att man inte vuxit upp och fått de perspektiv som livet borde ge? Att man vill stanna i en värld där man inte behöver ta konsekvenserna över sitt egna handlande, ungefär som ett barn inte behöver ta några långtgående konsekvenserna för sina ageranden. Skillnaden är dock att barn räknas som barn och ansvaret bör läggas på föräldrarna, med de politiska organisationerna vill ha bort  fakta och forskning som bevisar att deras teser inte alls håller. Inte ens inom ramen för den ideologi de själva står för. Det märks särskilt i argumentationen som inte alltför sällan hamnar i det läget att de tillhör just den ideologi de tillhör och därför har rätt. Inte rätt till sin åsikt, utan RÄTT. Gärna också för de blev födda in i det. Därför använder man högljudda och våldsamma medel för att döda opinionen och sälla sig till sin högst osäkra sfär av anhängare som ställer sig bakom rättfärdigandet av agerandet.

Om man nu som i Regeringsposition som historiskt med hjälp av LO dränerat Sverige på företag och arbetstillfällen, inte kan se konsekvenserna av sin egna ideologi och förstå att revidera den, måste vi söka en annan ledning. Det tråkiga är dock att det som kunde vara alternativ, har tagit Time-out, vilket ger plats för extremism och självutnämnda hjältar.

 Visst förstår jag att det finns människor som vill bli Superhjältar, men dessa figurerar som de flesta redan vet, i sagoböckerna. Kanske är det just därför man för tydlighetens skull har en sagoberättare till Kulturminister? Vi behöver både en bredare syn och ett vidare perspektiv i ledningen, som kan möjliggöra att vi tillsammans kan bli "hjältar" för vårt land och våra medmänniskor, genom att alla få bidra istället för att bli segregerade och utstötta av jantelag, rasism, allmänt taskig människosyn, samt fruktlösa ideologier.