För många år sedan när jag startade mitt första bolag, så fick jag frågan: "Hur kan du vilja ha ett spädbarn som aldrig blir stort?"
Med spädbarnet avsågs givetvis företaget, eftersom det aldrig kommer sköta sig själv utan jag måste lägga ner en stor del av mitt liv för att ta hand om det för att driva det framåt. Inte helt olikt att ha ett litet barn som aldrig växer upp. Alla som har eller har haft barn tror jag förstår både den djupa glädjen i det jag får tillbaka från mitt barn samt den frustration jag emellanåt kan känna, när jag inte riktigt räcker till som förälder.
Givetvis kan man lyckas väldigt bra och ha råd att skaffa en organisation som tar hand om själva driften av företaget, medan jag själv får inrikta mig på själva verksamheten i det och förhoppningsvis ha så mycket marknad att jag kan anställa några kollegor. Jag tror det är många företagares dröm att få till sitt företag på det viset. Men ansvaret för företaget kan jag inte släppa utan bara underlätta.
Tänk att få en så bra idé att jag kan livnära mig själv plus ett antal andra på denna. Att bidra till den gemensamma försörjningen av Sverige via skatter och arbetstillfällen hoppas i alla fall jag på borde falla styrande politiker och svenska medborgare i smaken.
Det märkliga är bara att det pratas väldigt lite om just sådana människor som jag, i alla fall i positiva ordalag, som vågar ta steget och öppna eget. Våga ha en idé och driva den framåt och kunna tjäna pengar på den så att både jag och idén utvecklas och förhoppningsvis även ge fler möjlighet att utvecklas och få utkomst inom ramen för min rörelse.
Sverige verkar vara cementerat runt tanken på storföretag och offentligt drivna verksamheter och att då intressera sig för de som är små, kanske bara är slöseri med tid. Men är det verkligen så? Många bäckar små mm mm. Sårbarheten för Sverige när det gäller arbetsförsörjningen blir mindre om man har fler småföretag i många olika branscher, så att en lokal nedgång hos ett bolag behöver inte betyda lika mycket som när en hel storindustri blir tvungen att flytta utomlands för att var lönsamt, när omkostnaderna drivits upp i Sverige så det inte är försvarbart av konkurransskäl att driva det här. Industridöden kan vi inte livnära oss på.
Själv tror jag också att det finns ett större ansvarstagande för lokalområdet hos mindre företag än hos de riktigt stora, samtidigt som jag inte tror att det plötsligt dyker upp en storindustri och vill anställa 50000 personer på ett bräde. Så att intressera sig för småföretagande är nog en bra tanke.
Det verkar tyvärr så att just sådana aspekter inte är av någon större vikt i många politiska läger. Det tycks som om 70-talets bastuklubbar med politiker, fackföreningar och storföretagare är något man tror existerar fortfarande. En tid då kvinnligt företagande knappt fanns som begrepp och småföretagande var detsamma som svartarbete. Besluten togs i små rum med få inblandade och styrde direkt över en hel nation. Idag är inte det längre möjligt, utan vi måste få en öppnare debatt och komma bort från det gamla pampstyret som framför allt gagnade just pamparna.
Jag tycker att de politiker och för den delen alla andra som har en sned syn på vad företagande är, borde intresserade sig för villkoren för de människor som vill ta ansvar både för sin egna försörjning och den gemensamma har för villkor att arbeta under. Då kanske vi skulle få en nyktrare företagsdebatt och ett bättre företagklimat för de som skall utföra det som politikerna lovar, skapa fler jobb. För hur det än är så skapas jobben inte av politiker utan av företagare. Politiker kan ibland ordna sysselsättningar, men dessa är aldrig lika gedigna som arbeten. Däremot kan de ge bättre förutsättningar för företagande och det som behöver ses över nu är villkoren för småföretag. Vi kan inte jämföras med storföretag och drivas under samma regler, det omöjliggör en positiv utveckling i bra takt. Vi bidrar med försörjningen till vårt välfärdssystem som i många delar är så högt uppskruvade att vi riskerar våra företag och privatliv, eftersom vi inte kommer i närheten av att få ta del av välfärden när vi behöver den. Däremot belastas vi med stora kostnader för att säkra anställdas trygghet, utan att få ha någon trygghet själva.
Jag förstår inte varför vi i Sverige är så rädda för människor med idéer. Idéer som kan slå rot och växa. Jag förstår inte heller varför det ska vara fult att tjäna pengar på sin egna idé, särskilt inte med tanke på den enorma energi och tid man är tvungen att investera kontinuerligt för att hålla idén och företaget rullande och det faktum att man skatteförsörjer Sverige. Det är fult att göra vinst i bolag, mer fult i småföretag än i stora. Troligen för att i storbolagen har fackföreningar och enstaka pampar investerat sina och sina medlemmars pengar och är väl då måna om att få utdelning på dessa. Men varför ska inte en småföretagare ta del av vinst i sitt egna bolag om man lyckats driva det så bra att det går med vinst det är nästan det enda som ger oss en trygghet eftersom vi av systemet i många delar ställts utanför den gemensamma trygghetsnormen. Att driva ett bolag med förlust eller nollresultat ger heller ingen marginal till investering och utveckling eller möjlighet att betala skatt.
Jag tror det var Robert Aschberg som en gång myntade uttrycket att vi svenskar är de mest lättkränkta människorna på jorden. Jag är benägen att hålla med, tråkigt nog. Var är toleransen mot varandra och förståelsen för att vi är olika och behövs allihopa på olika ställen. Att då ha en negativ syn på de som kan och vill klara sin försörjning på egen hand och även har möjlighet om man låter företaget växa, också ge arbetstillfällen till andra är inte hållbart.
Men det kanske är en bild som skildrar Sverige av idag med extremism mot män och kvinnor, av olika etniciteter och som kön i sig samt som det visat sig ickeföretagare mot företagare. Det verkar vara viktigare att utse en fiende än att tillsammans försöka ta tillvara våra olikheters nytta. Jag är rätt övertygad om att ingen har möjlighet att tala om på förhand vem som kommer bli den mest lyckade företagaren eller personen, utifrån endast ett genus eller etniskt perspektiv. Däremot tror jag det finns alldeles för många lättkränkta som med sitt hat och sina politiska begränsningar släcker drömmar och idéer som kan gagna utvecklingen hos både den enskilde och Sverige som land.
Vi måste lära oss välkomna människor och idéer och släppa jantelagar, avundsjuka, fördomar och extremism. Vem vet var utvecklingen tar vägen och vem som kommer att leda den? Det enda vi kan vara rätt säkra på är att om vi skrämmer bort företagsamheten med hat, stöveltramp och politiska begränsningar så kommer Sverige hamna på efterkälken. Då kan vi nog se i stjärnorna efter världens bästa välfärd, för då försvinner försörjningen till den. Att då börja diskutera vems felet är och inse att det är vårt eget, kommer inte hjälpa mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar