Kulturarbetets baksida

"Utan kultur dör samhället", en fras jag hört många gånger och sett flera utredningar som pekar på det viktiga i att ha ett rikt kulturliv, för att människan ska kunna ta till sig nya uttryckssätt och utvecklas som person. Själv skulle jag vilja lägga till att det även underlättar mångas liv med inslag av kulturella inslag, frågan är bara hur det tas emot och hur det belönas.

Jobbar själv som kulturarbetare och med teknisk supply för kulturella möten och ser en trend under många år i att synen på kultur har blivit mer avvisande som arbete och mer sett som ett självuppfyllt behov. Trist nog så är det väldigt svårt att få betalt som utövare och inom supplytjänster, medan kulturadministratörer och producenter tar allt mer av kakan och därmed utarmar försörjningsmöjligheten för de producerande kulturarbetarna. Själva trenden verkar ligga i att tjäna pengar på att minska betalningen till utförarna.

Precis som inom välfärden i övrigt, dit man borde räkna kulturen, så går en fruktansvärt stor del av ersättningen till en icke producerande administration, som i sig har ett vagt nyttoperspektiv på verksamheten. Vi vill gärna överadministrera saker istället för att producera. Jag vet inte varför det blivit så, men administration verkar och vara ett självändamål utan riktigt mål.

Ett problem med kultur är också att vissa delar är finansierade med olika typer av bidrag, medan andra får klara sig själva och finns att få tag på under en form av öppen marknad, som marknaden i sig utnyttjar genom att erbjuda gratisarbeten som reklam. Ett system som snedvrider en hel arbetsmarknad och villkåren för en hel yrkeskår. Helt plötsligt öppnar sig en värld av svararbeten och ersättning via allmosor, något som inte höjer statusen för yrket i sig.

Givetvis ligger en del i problemet i personligheten hos oss som arbetar med kultur. Vi lever mycket för den direkta kontakten och kommunikationen som vi bidrar med och får därmed en belöning initialt av applåder och goda ord. Problemet är när räkningar ska betalas så kan vi inte komma med ett urklipp ur en tidning om att vi gjort ett bra jobb och tro att vi får en matkasse eller hyran betald med några goda vitsord.

Jag presenterade en idé för ett tag sedan för ett antal politiker om att införa någon form av RUT- och ROT-bidrag för kulturella tjänster, för att som precis inom deras områden hjälpt till med att legalisera uppdraget och öppna en marknad för det behov av kulturella tjänster som finns. De bidragen har verkligen rensat deras områden från svartarbeten och oseriositet, så varför inte prova detta inom kulturområdet?
Jag hade bland annat en längre diskussion med en riksdagspolitiker inom S, som ansåg att något sådant inte alls behövs. Anledningen till detta var att i rådande regler får man tjäna 999:- utan att betala skatt, så det var en lämplig ersättning för extraarbete. Det är klart att med den synen på vårt arbete och ersättningsnivån för det, är det svårt att göra vår röst hörd. Att vi är många som lever professionellt på att utveckla kulturella tjänster, och söker sälja det till en marknad som vill ha tjänsten men inte mäktar med att betala den fullt ut, sågs inte som ett problem. Att vi skulle behöva förberedelsetid och ha pengar att utveckla oss med, fanns inte riktigt med i medvetandet eller i acceptansen över att ta vårt arbetet som ett "riktigt" arbete.

Jag tror verkligen att kulturen har sin berättigade plats i vårat samhälle och att vi måste förändra synen på dess ersättningsdel. Det känns tråkigt att uppmana de kulturarbetare som ger sitt hjärta för sitt utövande och ställer upp på galor mm, för att samla pengar åt andra eller berika andras vardag på sjukhus, mm, men som har fullt sjå med att få sin egna ekonomi att gå ihop, att sluta utöva sin gärning. Det skulle vara som att ta död på människan i sig. Men visst är det märkligt att den kår som har svårast för att få betalt för sina tjänster är den som helst ställer upp för andra. Det är sällan man ser t.ex bilmekargalor, IT-supportgalor, administrativa galor och producentgalor, som samlar in pengar till kulturarbetare, som ett slags payback  till den tjänst vi gör samhället.

Det ska givetvis inte behövas olika galor för att finansiera kulturen, däremot borde vi med politiska beslut ändra attityden till kulturarbete och även ersättningen för den. Jag tror man kan göra det inom ramen för ett liknande RUT/ROT avdrag om viljan finns att förändra synen på kultur.