Lite reflektioner om valfrihet

Almedalsveckan har dragit igång och i detta supervalår pyr det i buskarna av olika politiska utspel och påhopp. Jag kan förstå att det blir allt fler som tröttnar på den politiska debatten som emellanåt håller en så låg nivå vad gäller fakta och genomförbara idéer. Bara det gör att vi riskerar att utarma demokratin genom att göra invånarna i detta land, helt likgiltiga inför beslutet om vem som ska få leda landet framöver. Att det hela tiden tillkommer små enfrågepartier och intresseorganisationer som ställer upp till val, gör att den demokratiska underlaget för majoritetsbeslut riskerar att kohandlas bort i någon riksdagskorridor till förmån för ett minoritetsbeslut, när något regeringsalternativ måste söka stöd för något förslag. Jag tror det är ytterst allvarligt för Sverige och själv skulle jag gärna se en tvåkammarriksdag med tydliga valalternativ. För hur det än är så är alla dessa små enfrågepartier inga som har en fullständig plan för hur landet ska drivas och hur deras förslag ska finansieras, och mycket av deras politik härstammar från hat och misstro mot grupper i samhället som gör att jag har svårt att se hur deras politiska påverkan kan göra gott för plattformen Sverige där vi ska leva och verka tillsammans och samtidigt interagera med omvärlden.

Det har varit populärt att kasta fram olika siffror och händelser som på något sätt ska bekräfta att vi fått det sämre här i Sverige under de senaste åren. När olika ideologier står mot varandra så vore det kanske bra om det fanns något mer neutralt undersökande och redovisande organ som objektivt visar hur det verkligen står till med vårt land och hur utvecklingen har varit, istället för att rena lögner publiceras av politiker och fackföreningar. Själv har jag under många år varit en av SIFO´s svarsreferens på olika undersökningar. Jag var det ända till jag skulle svara på en undersökning beställd av Aftonbladet om privat vård, där det inte fanns några svarsalternativ att vara för privat vård. Det kallar inte jag neutral undersökning. Svenskt Näringsliv har tagit fram en omfattande rapport som bl.a visar att trots sänkta skatter så har skatteintäkterna ökat i och med att det kommit fler i arbete och att mer pengar än någonsin går in i välfärden. Den är som alla ekonomiska rapporter lite torr men saklig i sitt utförande och står i stor kontrast till populistiska uttalanden. Svenskt Näringsliv Samhällsekonomisk Analys  Det finns också en lite enklare tabell nedan som kommer från förtroendegivande källor som kan vara något att ha som referens när olika siffror presenteras.

 

En sak som verkar vara väldigt hotande för det röda-gröna blocket är valfriheten i välfärden och den demokratiska valfrihet det ger att fler människor efter sänkt skatt, kan livnära sig på sina löner. Man har lyckats rensa traditionella svart-branscher med ROT och RUT samt sänkt restaurangmoms och gett unga människor en lättare väg in i arbetslivet med sänkt arbetsgivaravgift. Det har varit en bra början och mycket mer behöver göras för att underlätta anställning. När det gäller friheten med att klara sig på sin lön verkar det som om flera politiker är rädda att tappa kontrollen över människors privatliv genom att de inte längre är beroende av politiska beslut som ska ge medborgaren en liten summa extra och politikern en plats på en välavlönad stol.
Under de senaste åren har man låtit privata initiativ komma in i välfärden och visat att det går att utveckla de flesta delar där, något som också verkar vara hotande.  I våras gavs följande information vid ett seminarium:

Juha Rundgren, landstingspolitiker för Vänsterpartiet, säger att privata inslag inom vården tvingat fram bättre kvalité och nya innovationer också inom Landstingets egna verksamheter, och att förändringstrycket alldeles säkert kom för att den offentliga verksamheten utmanades. Juha menar att det finns många föredelar med konkurrens men menar samtidigt  att baksidorna är större.

- Det finns en risk att de privata aktörernas innovationer och nya arbetssätt blir affärshemligheter som stannar inom företaget hellre än att komma hela vårdkedjan till del säger han och tillägger att aktieägarna för de stora vårdföretagen nog blankt struntar i om Alma, 85 år får en adekvat och värdig omsorg. Av just den anledningen vill Juha och Vänsterpartiet förbjuda vinstuttag för Vård och omsorgsföretagen.

Juha säger att han inte ser att avregleringar leder till att något blir bättre, han pekar på att både Apoteks som bilbesiktningsavreglering inte gjort att det blivit billigare eller effektivare och att han därför inte ser någon anledning till att fortsätta avregleringspolitiken.

 

Jag kan inte riktigt förstå hur man menar att baksidan är större om nu innovationer och kvalitetshöjningar tvingats fram av konkurrensen. Hur hade de annars kommit fram? Eller var det så att man kände sig nöjd utan utveckling? Att man inom vårdbolagen skulle kunna mörka sina innovationer (som oftast handlar om ett större engagemang) så att det inte kommer patienter till gagn, håller jag för osannolikt när valfrihet råder och alla marknadsför sina idéer för att de vill bli valda. Vad gäller vinster till aktieägare är dessa väldigt begränsade och de flesta vårdbolag är små och lokalt verkande, med stor engagemang för sitt närområde. Att också jämföra patienter med ett större spridande av produkter och kontroll av bilar håller jag för verkligen lågt.

 

Till sist skolan... Finns det något verktyg att slå hårdare med än skolan?

Redan när jag själv gick i skolan under 70-talet och början på 80, nedmonterades denna institution till något obegripligt förvaringskomplex. Att tycka att skolan var skit och något påtvingat var då något allmänt och man fick passa sig för att vara en "plugghäst" det sågs med omilda ögon. Visserligen har vi något så osexigt som skolplikt här i landet, redan i namnet anger det en tvingande del som kanske kan uppfattas som kränkande. Borde vi kalla det skolmöjlighet, för skolan är en enorm möjlighet för vår befolkning att förkovra sig och hitta vägar till större valfrihet och personlig framgång. Det är något som är en genomgående syn i de länder som vars ekonomier nu växer sig starka och är de som vi skall konkurrera med på den internationella arenan. Skola är vägen till framgång.

Här har den på många håll reducerats till en förvaringsplats med lite oklart uppdrag. Själv har jag arbetat som lärare och jag precis som många med mig som arbetade som lärare var där för vi ville vara lärare. Låt skolan vara skola och lärare vara lärare! Man pratar om att höja lärarnas status, det som följer med statusarbete är någon form av bestämmanderätt. Att bara höja lönerna utan att ge något mandat att påverka sin arbetssituation tror jag inte är rätt väg.

Jag har framfört det förut och gör det igen: inför en avgift för skolan. Avgiften kan vara 100% reducerad i den personliga deklarationen och givetvis med ett system för de som inte kan betala. Allt som är gratis är ingenting värt och allt som är kollektivt har tydligen alla rätt att ställa orimliga krav på innehållet av. Behåll valfriheten och låt skolorna profilera sig och sin pedagogik, men låt framförallt lärarna vara lärare och låt dem arbeta i lugn och ro!