Idag har det varit en bra dag, på många sätt den bästa på drygt 16 år. Jag kan gå! Jag kan GÅ!
Ok, jag har tagit mig fram på ett gående sätt, men det har varit slitsamt och inte alls enkelt. Varför då, kan man undra? Jo, jag har inte kunnat sträcka mitt vänstra knä. Det har inneburit många följdproblem och mycket slitage på övriga kroppsdelar.
För nästan exakt 16 år sedan vurpade jag i skogen när jag var ute och sprang. Löpning var ett av mina gamla intressen och jag mådde fantastiskt bra av att springa. Vurpan innebar att jag skadade mitt ena knä och fick genomgå en operation för att ta bort en del brosk som slagits lös i olyckan. Efter det ingreppet blev inte mitt knä sig likt. Det kändes efter bara några månader att funktionen inte var särskilt bra, vilket i sin tur jag kompenserat med att slita hårt på andra kroppsdelar. Det har varit mycket begränsande för min del.
Jag jobbade vid tillfället för olyckan med rehab och försökte både på egen hand och med hjälp av kollegor få ordning på problemet. Tyvärr funkade inte rehabiliteringen utan jag har sökt läkare sedan dess för att försöka få hjälp. Har passerat ett antal familjeläkare och berättat om problemet, då jag velat ha en ny kontroll av knät av en ortoped. Det har varit allt annat än lätt. Jag har bara fått svaret att en operation inte är lämplig för min del och behöver därför inte en undersökning. Det senaste avfärdandet var med orden: "Det är bara handbollstjejer som märker någon skillnad av en operation." Så det handlade inte om problemet i sig, utan om vem jag var. Jag var helt enkelt inte en person att slösa skattemedel på.
Bytte återigen familjeläkare till en intresserad, som gjorde bedömningen att jag borde röntgas och skickas till lämplig specialist. En specialist som väldigt fort kunde konstatera precis det jag själv känt och sagt de senaste 16 åren, att: "Sådär kan du inte gå, du kommer bli helt förstörd!" Efter kort väntan hamnade jag på operationsbordet i fredags och idag kunde jag ta mina första riktiga steg sedan år 2000! En fantastiskt skön känsla! Hela kroppen applåderade den nya förmågan. Jag är väldigt glad för att jag till sist blev lyssnad på och togs på allvar.
De allra flesta läkare har inte ens brytt sig om att undersöka problemet. Så visst jag borde väl bara ta ett glas skumpa och fira, men kan inte riktigt släppa tanken på vad som hade hänt om jag blivit tagen på allvar från början. Hade jag sluppit ett par andra operationer som kommit av att kompensera för den första skadan? Hade det inte varit både billigare för vården samt en lämpligare pris för mig att betala, att blivit tagen på allvar direkt?
Med tanke på min egna situation under många år, samt av det jag fått berättat för mig om konstiga vårdbedömningar, funderar jag på vad uppdraget är i den välfärd vi har och som ska vara världens bästa? Vem är den bäst för och till vilket pris?
Det är väl idag allmänt känt att politiken styr vården och de politiska besluten är de som grundar bedömningar av insatser inom välfärden i stort. Frågan är bara om det politiska inflytandet har blivit så stort att etiken fått ge vika? Känslan jag fått i mitt eget fall är att jag som person är ointressant att ta hand om och ge åtminstone en adekvat bedömning. Varför då, är inte jag en person att satsa på? Vilka kriterier ska jag uppfylla för att bli invald i den svenska gemenskap som kallas Välfärd? Jag är född här och har betalat skatt sedan jag började jobba som 13-åring! Vad behöver jag mer göra för att bli accepterad i systemet?
Min egna hälsa har legat mig varmt om hjärtat vilket gjort att jag erbjudit mig att betala för operation själv, eftersom jag förstått vari felet legat. I Sverige får man inte göra detta, för enligt styret är det orättvist och osolidariskt. Vänder man lite på de argumenten så är det alltså både rättvist och solidariskt att jag inte fått hjälp. Kan inte på något sätt känna detta. Känslan ligger mer åt oetiskt och ofunktionellt.
När systemet inte håller vad det lovar är det dags för en revision och rekonstruktion. Borde inte alla som är berättigade till stöd från vår välfärd, få ett avtal om vad den gäller och vad vi kan förvänta oss av den? Berätta vad som är kärnverksamhet och vad som är konjunkturberoende, så vi som finansiärer och presumtiva brukare vet vad vi har att vänta oss. För även om jag är glad för min egen skull idag, funderar jag på hur många som befinner sig i samma situation som jag befunnit mig i de senaste 16 åren och som också är värda en adekvat bedömning och åtgärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar