Thomas Quick, Sture Bergwall och Göran Lambertz

Såg på TV igår det program jag tycker är det mest intressanta som visas, Veckans Brott, som följdes av ett annat program om turerna kring Thomas Quick , med efterföljande debatt.

Nu är jag varken jurist, brottsutredare eller sakkunnig i just detta fall, men programmen var väldigt intressant ändå ur flera synvinklar. Förutom Leif GW så fick vi möta bl.a. Sture Bergwall, Göran Lambertz och Dan Josefsson. Jag gillar och har så länge jag kan minnas gillat Leif GW´s analyser och kommentarer som oftast ger en rätt nykter och torr syn på brottslighet, Polisarbete och juridiska tolkningar.

I ett demokratiskt samhälle som vi lever i, vill i alla fall jag sätta tilltro till att rättsapparaten fungerar som den rättsskipande instans den är satt att vara. Det är absolut ingen billig apparat så i min mening borde vi ha rätt att ställa höga krav på att den utför arbete åtminstone enligt praxis.
Fallet med Tomas Quick har haft en förmåga att aldrig riktigt lämna näthinnan, det har hela tiden dykt upp nyheter och vändningar som gör att fallet fått resning och ny bedömning som gör att Sture Bergwall nu är frikänd från morden som han tidigare fällts för, med metoder som tydligen ligger utanför rättspraxis.

Efter gårdagens program känner jag en stor tveksamhet till att vi lever i ett land som har en rättsapparat värd namnet. Visst, man ska inte döma bara efter ett fall, men det som gör mig tveksam är kanske inte fallet i sig utan den attityd till sitt eget arbete och uppdragsgivare, (vi medborgare) som Göran Lambertz visade upp. Som Justitieråd är han ledamot i Högsta Domstolen som är satt att bevaka konstitutionen i vårt samhälle som råder över bl.a dömande verksamhet, ett väldigt prestigefyllt och högt ämbete. Om jag förstått det rätt så är det väldig få rättsfall som hamnar i Högsta Domstolen och det ska vara något alldeles särskilt utmärkande i ett rättsfall som gör att det tas upp där. På så sätt har HD det övergripande ansvaret att se till att de domar som delas ut i våra domstolar fyller de krav som är uppsatta i vårt regelverk.

Uppenbarligen är, och har aldrig varit, Sture Bergwall ställ utom rimlig tvivel den som begått dessa brott han erkänt och sedan tagit tillbaka. Frågan är då varför detta fall verkar ha gått så fel. När jag såg gårdagens program så slogs jag av den likhet som många av deltagarna visade upp, bekräftelse.
Jag tror det är det är en djup mänsklig drift i många av oss att söka bekräftelse av olika anledningar. Det kan vara allt från tillhörighet till ekonomi och prestige.

I en av de branscher jag arbetar inom är det nog allas stora dröm att få en Hit, en melodi som slår och banar vägen för mig till större och bättre arbete och berömmelse. Journalister drömmer om sina scoop och frågan är om inte domare och utredare gärna vill ha det där spektakulära fallet som sätter fart på deras karriär. Vad vore inte en helt egenuppfunnen ny form av psykologisk behandlingsmetod för grova brottslingar värd i pengar och berömmelse, för en karriärist som tröttnat på Freud och Jung.

Frågan är hur drivs en utredning som där ett antal karriärister ser en möjlighet att bli placerade på brottsutredningens världskarta? Arbetar man nyktert efter vedertagna praxis eller kan man tänka sig att använda gränsöverskridande metoder för att få ett avslut, där egna vinningen är hög.
Jämför man också detta fall med ett annat som togs upp i gårdagens program. Det från i somras då en ung kvinna sköts till döds i Umeå. Där använde man sig av praxis och tog visserligen in fel personer från början, men gjorde ett gediget arbete och hitta vettvillingen som utförde dådet.

I Thomas Quick målet verkar man ha sökt efter någon som kan spela rollen av vettvilling och sedan mönsterpassa honom i utredningen. Något som nu inte längre ses som tillräckligt bindande bevis. I de flesta av de mordfall Sture Bergwall tidigare dömts för, verkar det även finnas starka indicier och bevis för alternativ gärningsman, så att ifrågasätta om utredningspraxis följts är nog i sin ordning.

Jag vet inte hur Göran Lambertz fått sitt arbete, men efter gårdagens program så ifrågasätter i alla fall jag hans uppgift på plats. Det verkade bara vara att skydda rättsapparaten från obehagliga frågeställningar om allt från bevisning till samarbetspartners och metoder. Han hade till och med en annan bedömning av lik-hundars utpekningsförmåga, än den som själv leder arbetet med lik-hundar.  I mina ögon misslyckades han kapitalt med uppdraget att skydda rättsapparaten och dess representanter. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på om karriärstegen till Justitieråd går via spektakulära rättsfall och att det krampaktiga försvaret var ett uttryck för att ingen skall gräva djupare i de rättsfall som våra nuvarande Justitieråd varit aktiva i. Kanske finns det även där handlingar som starkt kan ifrågasättas. Frågan är då om man skyddar rättsstaten eller de som är satta att skydda den? Själv fick jag mer frågor än svar av gårdagens program.

Själv tror jag det hade varit bättre att ha som utgångspunkt att detta fall av olika anledningar blev fel och de nu fått chansen att rätta till, dock till priset av att de flesta morden nu är preskriberade och enorma resurser med största sannolikhet lagts på fel gärningsman.