Viiisa pattarna....

Då har Almdalsveckan gått och mycket har sagts och gjort för att göra sig hörd. Har inte hunnit höra alla partiledartalen, men fastnade igår och lyssnade på Jonas Sjöstedt. Han inledde med att ta upp kampen mot extremism vilket jag tycker är lovvärt. Det finns tyvärr redan extrema åsikter med fäste i Riksdagen och fler pockar på uppmärksamhet. Väldigt oroväckande tycker jag själv också och något som borde vara ovärdigt ett land som Sverige. Ett land med 200 års fred som Fredrik Reinfeldt mycket riktigt påpekade i sitt tal. Kanske så lång tid att krigets fasor för länge sedan är glömda och man istället glorifierar hatet till en väldefinierad fiende. Jag vet inte vad som ligger till grund för allt detta men oroväckande är det!
Än mer oroväckande är det att den politiska makten under de senaste decennierna har försökt tiga bort det pyrande hatet, istället för att ta debatten och kanske lära sig orsakerna till dem.

I vilket fall som helst ska nu Jonas Sjöstedt ta på sig stridsoverallen och ta upp kampen. Han skulle också ta upp kampen och slåss för Jeanette, en person han presenterade som den som gjort mest intryck på honom i hans möten med människor. Hon måste vara rena drömdaten för honom, som stod för allt som Jonas pratat om i sina debatter och som varit med om precis allt som Jonas själv inte tycker någon ska vara med om. Det trista var att hon inte presenterades i egen hög person. Vad vi heller inte fick reda på var hennes CV och om hon följt de instruktioner som ges hennes tjänst. För är det något som ofta döljs i debatten där verksamheter ska stoppas och starkt begränsas utifrån en persons upplevelse är de förutsättningar som gäller för just den verksamheten och i detta fall var det de privata välfärdsbolagen.
Nu råkar jag känna till att Jonas under en lång tid har och har haft en stående inbjudan av ett välfärdsbolag i Stockholmsregionen, där han har möjlighet att på plats sätta sig in i hur systemen fungerar och vilka styrmedel och villkor som gäller. Kan vara vettigt att göra för att kunna föra en saklig debatt. Han har hittills inte ens svarat på inbjudan, något som gör hans tal något ihåligt.

Jonas vill förstatliga och bilda personalkooperativ och till det ska det avsättas mer pengar. Han pratar alltså inte om att ens göra ett arbete under samma ekonomiska förhållanden utan höja kostnaderna samtidigt som han kritiserar vinsterna. Han vill med andra ord inte jämföra kvaliteten som gäller nu med hur ett förstatligande skulle bli med samma ekonomi, utan istället jämföra äpplen med päron... Jag uppfattade annars att det var just alla dessa vinster som Jonas säger att det tas ut, som skulle räcka  om de bara användes "rätt", men så är tydligen inte fallet.
Jonas använder sig också av det grovt felaktiga antagandet att statistik gäller för varje enskild person, att "Jeanettes" uttalade upplevelser skulle gälla för samtliga arbetande och brukare inom Välfärdsområdet. Statistik kan användas för att beskriva en förändring över tid inom ett område, men kommer aldrig att vara representativt för varje enskild person. Så länge det inte presenteras hur personen i fråga också förhåller sig till lagar, förordningar, arbetsuppgifter mm. så blir det inget annat än ett lösa antaganden som cover för att knyta sina egna idéer till. Att Jonas ville vinna valet för Jeanettes skull är kanske lovvärt om man bara ser till en enda människas behov, men att styra ett land kräver en bredare tankegång än så och jag undrar lite hur Jonas värderar oss övriga ca 9 miljoner invånare?

Idéerna i sig om förstatligande och utrensning av privata initiativ, kan vi lätt jämföra med de som rådde i dåvarande Sovjetunionen under 20-30 talet. Där den extrema kommunistiska regimen rensade även med vapenvåld, bland de som ägde eller drev sina företag. Resultatet av det borde vi som har en fri skola med historieundervisning, vara väl medvetna om.  Ett skräckvälde med ett land i förfall.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det Jonas verkligen presenterade var en vilja att ta avstånd från extremism. Med en presentation som visar att han själv driver ett extremt parti borde han kanske mot bakgrunden i sitt tal, rent logiskt avveckla detta, för att behålla trovärdigheten kring sin egen person.

En annan reflektion jag gjort under denna vecka var att jag nu för tiden förstår ett uttryck som jag själv ansett som rätt lågt och tarvligt, "Viiisa pattarna".
Var lite dåligt insatt i gruppen Femen och deras uttryckssätt. Men deras budskap är skrivet på brösten. Blir man osäker på vad en kvinna vill och om hon tillhör Femen, så har uttrycket en viss legitimitet.
Fortfarande lite lågt, men om man premierar uttrycksfriheten så kan det vara en väg att gå...

Lite reflektioner om valfrihet

Almedalsveckan har dragit igång och i detta supervalår pyr det i buskarna av olika politiska utspel och påhopp. Jag kan förstå att det blir allt fler som tröttnar på den politiska debatten som emellanåt håller en så låg nivå vad gäller fakta och genomförbara idéer. Bara det gör att vi riskerar att utarma demokratin genom att göra invånarna i detta land, helt likgiltiga inför beslutet om vem som ska få leda landet framöver. Att det hela tiden tillkommer små enfrågepartier och intresseorganisationer som ställer upp till val, gör att den demokratiska underlaget för majoritetsbeslut riskerar att kohandlas bort i någon riksdagskorridor till förmån för ett minoritetsbeslut, när något regeringsalternativ måste söka stöd för något förslag. Jag tror det är ytterst allvarligt för Sverige och själv skulle jag gärna se en tvåkammarriksdag med tydliga valalternativ. För hur det än är så är alla dessa små enfrågepartier inga som har en fullständig plan för hur landet ska drivas och hur deras förslag ska finansieras, och mycket av deras politik härstammar från hat och misstro mot grupper i samhället som gör att jag har svårt att se hur deras politiska påverkan kan göra gott för plattformen Sverige där vi ska leva och verka tillsammans och samtidigt interagera med omvärlden.

Det har varit populärt att kasta fram olika siffror och händelser som på något sätt ska bekräfta att vi fått det sämre här i Sverige under de senaste åren. När olika ideologier står mot varandra så vore det kanske bra om det fanns något mer neutralt undersökande och redovisande organ som objektivt visar hur det verkligen står till med vårt land och hur utvecklingen har varit, istället för att rena lögner publiceras av politiker och fackföreningar. Själv har jag under många år varit en av SIFO´s svarsreferens på olika undersökningar. Jag var det ända till jag skulle svara på en undersökning beställd av Aftonbladet om privat vård, där det inte fanns några svarsalternativ att vara för privat vård. Det kallar inte jag neutral undersökning. Svenskt Näringsliv har tagit fram en omfattande rapport som bl.a visar att trots sänkta skatter så har skatteintäkterna ökat i och med att det kommit fler i arbete och att mer pengar än någonsin går in i välfärden. Den är som alla ekonomiska rapporter lite torr men saklig i sitt utförande och står i stor kontrast till populistiska uttalanden. Svenskt Näringsliv Samhällsekonomisk Analys  Det finns också en lite enklare tabell nedan som kommer från förtroendegivande källor som kan vara något att ha som referens när olika siffror presenteras.

 

En sak som verkar vara väldigt hotande för det röda-gröna blocket är valfriheten i välfärden och den demokratiska valfrihet det ger att fler människor efter sänkt skatt, kan livnära sig på sina löner. Man har lyckats rensa traditionella svart-branscher med ROT och RUT samt sänkt restaurangmoms och gett unga människor en lättare väg in i arbetslivet med sänkt arbetsgivaravgift. Det har varit en bra början och mycket mer behöver göras för att underlätta anställning. När det gäller friheten med att klara sig på sin lön verkar det som om flera politiker är rädda att tappa kontrollen över människors privatliv genom att de inte längre är beroende av politiska beslut som ska ge medborgaren en liten summa extra och politikern en plats på en välavlönad stol.
Under de senaste åren har man låtit privata initiativ komma in i välfärden och visat att det går att utveckla de flesta delar där, något som också verkar vara hotande.  I våras gavs följande information vid ett seminarium:

Juha Rundgren, landstingspolitiker för Vänsterpartiet, säger att privata inslag inom vården tvingat fram bättre kvalité och nya innovationer också inom Landstingets egna verksamheter, och att förändringstrycket alldeles säkert kom för att den offentliga verksamheten utmanades. Juha menar att det finns många föredelar med konkurrens men menar samtidigt  att baksidorna är större.

- Det finns en risk att de privata aktörernas innovationer och nya arbetssätt blir affärshemligheter som stannar inom företaget hellre än att komma hela vårdkedjan till del säger han och tillägger att aktieägarna för de stora vårdföretagen nog blankt struntar i om Alma, 85 år får en adekvat och värdig omsorg. Av just den anledningen vill Juha och Vänsterpartiet förbjuda vinstuttag för Vård och omsorgsföretagen.

Juha säger att han inte ser att avregleringar leder till att något blir bättre, han pekar på att både Apoteks som bilbesiktningsavreglering inte gjort att det blivit billigare eller effektivare och att han därför inte ser någon anledning till att fortsätta avregleringspolitiken.

 

Jag kan inte riktigt förstå hur man menar att baksidan är större om nu innovationer och kvalitetshöjningar tvingats fram av konkurrensen. Hur hade de annars kommit fram? Eller var det så att man kände sig nöjd utan utveckling? Att man inom vårdbolagen skulle kunna mörka sina innovationer (som oftast handlar om ett större engagemang) så att det inte kommer patienter till gagn, håller jag för osannolikt när valfrihet råder och alla marknadsför sina idéer för att de vill bli valda. Vad gäller vinster till aktieägare är dessa väldigt begränsade och de flesta vårdbolag är små och lokalt verkande, med stor engagemang för sitt närområde. Att också jämföra patienter med ett större spridande av produkter och kontroll av bilar håller jag för verkligen lågt.

 

Till sist skolan... Finns det något verktyg att slå hårdare med än skolan?

Redan när jag själv gick i skolan under 70-talet och början på 80, nedmonterades denna institution till något obegripligt förvaringskomplex. Att tycka att skolan var skit och något påtvingat var då något allmänt och man fick passa sig för att vara en "plugghäst" det sågs med omilda ögon. Visserligen har vi något så osexigt som skolplikt här i landet, redan i namnet anger det en tvingande del som kanske kan uppfattas som kränkande. Borde vi kalla det skolmöjlighet, för skolan är en enorm möjlighet för vår befolkning att förkovra sig och hitta vägar till större valfrihet och personlig framgång. Det är något som är en genomgående syn i de länder som vars ekonomier nu växer sig starka och är de som vi skall konkurrera med på den internationella arenan. Skola är vägen till framgång.

Här har den på många håll reducerats till en förvaringsplats med lite oklart uppdrag. Själv har jag arbetat som lärare och jag precis som många med mig som arbetade som lärare var där för vi ville vara lärare. Låt skolan vara skola och lärare vara lärare! Man pratar om att höja lärarnas status, det som följer med statusarbete är någon form av bestämmanderätt. Att bara höja lönerna utan att ge något mandat att påverka sin arbetssituation tror jag inte är rätt väg.

Jag har framfört det förut och gör det igen: inför en avgift för skolan. Avgiften kan vara 100% reducerad i den personliga deklarationen och givetvis med ett system för de som inte kan betala. Allt som är gratis är ingenting värt och allt som är kollektivt har tydligen alla rätt att ställa orimliga krav på innehållet av. Behåll valfriheten och låt skolorna profilera sig och sin pedagogik, men låt framförallt lärarna vara lärare och låt dem arbeta i lugn och ro!

 

 

 

 

Festival city och politik...

Då är vi inne i festivaltider och från många håll kommer goda råd för hur man skyddar sig, går ut mest, och hittar just dina dela i festivalerna. kanske behöver vi alla dessa råd, men ibland känns det som om vi alltid är så överbeskyddande att den egna upptäckarlustan nästan sätts ur spel. Var själv lite vågad idag och korsade tvärs igenom hela Västerås Cityfestival. Lite orolig var jag att jag skulle missa något, bli nerslagen eller skulle gå bort mig nu när city inte ser lika sömnigt ut som vanligt.

Jag klarade mig utan missöden, men kunde inte låta bli att notera den stora närvaron av politiska partier, som ser sin chans att möta sina potentiella väljare och ge dem en ballong eller vimpel. Kan tycka att just det kanske är detaljer som mest lockar den skaran som inte uppnått ålder för rösträtt...
Men "det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.." kanske man resonerar.

Är själv intresserad av hur politiker tar tag i olika frågor, för att göra Sverige till en bra plattform att leva och verka från för alla här boende personer och alla företag som ska dra in alla pengar som sedan ska fördelas. Det finns mycket avgörande frågor att ta ställning till om hur vi skall nå en långsiktig plan för hur vi ska finansiera alla sociala reformer och vår gemensamma välfärd och jag lyssnade spänt på ett av våra partiers framställande om deras viktiga frågor.

De tappade mig rätt snart när det stod klart att en av de viktigaste frågorna var byggande av ett könsneutralt offentligt bad. Visserligen handlade det inte om att ha speciellt kakel i duschen, annan rening i badet eller skåplås utan hane och hona. (Glömde fråga hur de ska göra med att könsneutralisera eluttagen). Nej det handlade om att göra ett tredje omklädningsrum där de könsneutrala kan byta om. Visst är det bra att det finns valmöjligheter men att ha detta som en stor fråga när man inte har en plan för att finansiera utgifterna, tycker jag är något sorgligt.

Jag vet inte om det ens är en fråga värd att placera högt på den politiska kartan och när man läser hur de könsneutrala badplatserna används för olika avancerade sexuella lekar, vet jag inte om det kanske till och med är så att man skapar ett större problem än man eventuellt löser. För hur det än är så är en möjlighet för den ene ett problem för den andre. Tanken slog mig att det kanske skulle vara bättre att de delat ut kondomer istället för ballonger om den frågan ska ha en tung position.

Hur som helst så kände jag mig ändå rätt glad åt att city lever upp lite under en kortare period och funderade på hur de politiska partierna resonerar för att Västerås ska få ha en levande stadskärna under resterande 362 dagar om året. Skulle gärna se en politisk plan för hur man tänker agera för att låta city bli det levande city vår stad behöver.

En dag som alla andra

En god vän sa till mig för ett tag sedan: "Du har världens mest förutsägbara jobb, du vet aldrig hur din dag kommer att bli!" Jag har ett arbete som bygger på mycket kommunikation och vilja att problemlösa de situationer som dyker upp och det sker med en farlig fart 24-7. Jobbet har hela tiden nya utmaningar och ingen dag är den andra lik.
Det ligger något väldigt djupt och analytiskt bakom de orden och det händer att jag hör den meningen klinga i mitt huvud emellanåt. Idag är en sådan dag!

När dagarna dansar förbi och tiden går åt till att utföra allt jag tagit åt mig, så tycker jag oftast att livet är kul och innehållsrikt. Brukar inte reflektera så mycket över skillnader mellan olika arbeten utan dammar på engagerat och med ett leende på läpparna. Jag tycker om att göra saker med glädje och finner mycket glädje i att arbeta, men också att träffa familj och vänner. Glädje är viktigt för mig! Kommer gärna tillbaka till aforismen som säger att: "Det inte bara är glada människor som gör ett bra jobb utan att få göra ett bra jobb gör även människan glad!" med den insikten jobbar jag på och försöker dra mitt strå till stacken Sverige. Men ibland uppenbarar sig en verklighet som är så väsensskild från den jag själv brukar försöka hålla mig till. Det finns verkligen människor som inte vill vara på sitt jobb, klagar högt inför kunder att de måste jobba och att det kanske är dags för facket att säga ifrån, har noll och intet till över för sådana som jag som gillar att jobba och som inte tar det som ett personligt angrepp om jag inte får mitt fika exakt 9.15.

Brukar inte känna efter alltförmycket hur kroppen känns när jag går upp utan känner mig glad att jag kom ur sängen! Det måste betyda att jag har potential att köra på en dag till... Visst har jag skavanker (som inte beror på åldern), eller som det sägs: "It´s not the years it´s the mileage"..
Och visst är jag lite sliten tidvis, men att känna efter är inte riktigt min grej, försöker istället vara klok under dagen och inte leka Hulken i tid och otid. Om inte annat så för att slippa frågan om hur mycket Cuprinol man måste dricka för att bli så grön!
Tyvärr har jag dragit med något skit på lungorna en längre tid och trots alla tips, råd, kurer och egenvård har jag inte blivit bättre. det är något som trots allt tar ner mig lite på en lägre nivå och just nu känns det inte kul längre. Fick idag trots mycket tvekande, en tid hos en doktor, dock inte min vanliga, men det fanns en som kunde ge mig audiens en kortare tid för att undersöka mig. 

På min vårdcentral finns det människor som jobbar efter en helt annan princip än jag själv. Glädje är inte det ordet som slår en när man öppnar dörren till denna vårdinrättning. Jag har själv arbetat med vård och har väldigt svårt att förstå att man inte visar mer glädje som personal, ett bra mottagande gör patienten mer kurant bara det!
Men här har man inte skänkt den arbetsmetoden ens ett uns av tanke, utan håller på med någon form av uppfostring av varandra inför öppen ridå!
Kom dit och anmälde mig och betalade och fick frågan: "Har du tagit proven?"
Något vilsen sa jag att ingen sagt något om att jag ska ta prover.
Efter en kortare mental undersökning med resultatet "Hur dum kan man vara", skulle jag gå till provtagningen ta en nummerlapp och vänta på min tur.
Vän av ordning som jag ändå är sa att jag kommer att missa min läkartid, eftersom jag inte tagit till någon extra tid till provtagning som ingen informerat om. Förmodligen var jag där rätt nära lilla rättspsykundersökningen, men räddades av en förstående sköterska som gav mig en gigantisk röd lapp som det stod AKUT på.
Gick till provtagningen lämnade över lappen och blev nedtryckt i all hast i en provstol, blev sedan utkörd därifrån eftersom det inte beställts något prov.
Lommade tillbaka till receptionen och berättade som det var och nu fanns det helt plötsligt fler än jag som var tilltänkta en psykundersökning, även inom deras organisation!
Leddes i handen tillbaka till LAB för att där återigen visa min alltför indiskreta förturslapp för alla som satt där och suckade över att nummersystemet tydligen inte gällde för alla.
In fort som fan och stick i fingret för att sedan via en mildare spark i arslet tillbaka till receptionen och väntrummet.
Väl där blev jag informerad om att inget prov tagits. "Men jag har precis varit där och blivit stucken" sa jag och visade fingret med den blodiga papperstussen. "Nej, dom har tappat bort ditt prov" blev svaret...
Återigen tillbaka med min fina röda förturslapp som jag började fundera på att montera i en halskedja, eftersom jag nog aldrig skulle bli av med den. Vid LAB visades det nu öppet missnöje när jag för tredje gången dök upp och under högljutt tjatande om hur värdelösa dom andra är, blev intagen för ännu ett stick.
För att undvika fel var jag denna gången tvungen att vänta på ett "pip" som skulle avges av en hemlig maskin i rummet bredvid. Sittande och lyssna på min provtagerskas eviga tjatande om hur facket borde agera för att undvika att dylika fel som med mig uppstår, missade nåldamen signalen från maskinen och jag blev sittande en bra stund till innan hon kom på att det var dags att sticka mig och även att kön utanför börjar fyllas på ordentligt. Skickades tillbaka till receptionen igen med orden " Doktorn ropar upp dig om fyra minuter, då är provet klart".

Riktigt så enkelt var det inte... Uppropad blev jag men enligt deras noteringar hade inget prov tagits och det kunde bero på att det inte var inrapporterat i tid.
Efter en märklig undersökning blev jag förklarad frisk men ändå sjuk. Jag kunde höra av mig efter sommaren om min röst inte blivit bättre. Man brukar behandla med antibiotika men Du får ingen, var utlåtandet. Det mest sjuka verkade ligga i att jag gillar att arbeta och gillar att lösa nya problem varje dag utan någon större begränsning i arbetstid.

Åkte därifrån med glädje, men utan att vara glad. Brukar som sagt inte känna efter för mycket och insåg att det säkerligen inte är något större fel på mig mer än att jag oftast är glad, är engagerad och försöker lösa de problem som uppstår. Är definitionen på hälsa det som de själva spelar upp med allmän misstro, ovilja till eget ansvar och engagemang, så håller jag mig nog lite krasslig i fortsättningen också. Synd bara på mina stämband...

Väl tillbaka på jobbet känner jag mig glad igen, glad över att inte behöva möta eller gå till denna vårdinrättning eller liknande arbetsplatser dagligen. Skulle inte stå ut med så mycket ilska över saker som borde vara hur enkla som helst att överbrygga om alla bara ville göra det. Ville mötas och ville ha en roligare arbetsplats att gå till. Konstaterar att detta är säkert en dag som alla andra, med enda skillnaden att jag fick en insikt jag kunde varit utan.

Tro hopp och Uppdrag Granskning

Såg ett program av Uppdrag Granskning där man gick ut med att representanter för Svenska Kyrkan erbjuder bot mot homosexualitet. Som den socialt engagerade person jag är, har jag tidigare följt programmet men under senare år har jag blivit mer och mer skeptisk till det och efter det senaste programmet förstår jag verkligen varför.
Visserligen fanns det givetvis lite korn att fundera över men upplägget av programmet anser jag vara en väldigt stor vilseledning av de som man ville presentera som oseriösa i sin profession.

Ingen har väl undgått debatten om huruvida homosexualitet skall vara en synd, en störning, ett oaccepterat leverne för olika grupperingar i allmänhet och kanske för Svenska Kyrkan i synnerhet. Svenska Kyrkan verkar ändå ha en plan för att föra ner den Lutherska Kyrkligheten till ett mer mänskligt plan, vilket jag själv tycker är bra. Är inte särskilt kyrkligt aktiv själv, men har stor respekt för de som är det.
En av anledningarna till att jag inte är det är att det för mig är oklart, vem som styr och i så fall varför. Jag har sett mängder med bevis på människor som med olika religiösa föresatser vill leda människor att följa deras egna personliga böjelser och behov, något som kan ta sig häpnadsväckande resultat som jag fått följa både på nära håll och distans. En liten del av detta speglades i programmet där man berättade att Svenska kyrkan demokratiskt bestämt att inte arbeta med någon form av "justering" eller liknande, av människor med homosexuell läggning.
Det är kanske ett bevis på en bra och modern kyrka att göra så, demokratiskt bestämma vad kyrkan ska marknadsföra, men när det kommer till att verkligen TRO, sätts allt i ett annat perspektiv. Demokrati är ett i högsta graden mänskligt och bra påfund, men är en stor skillnad mot Gud som står över allt mänskligt. Om man verkligen TROR att Gud har en allsmäktig kraft att hela den som söker hjälp oavsett problem, ska då en präst säga till en vilsen person som söker hjälp om och vill försöka förändra sig, att: "nej du putte, Gud bryr sig inte om dig och dina problem!"
Är inte det att skjuta tilliten helt i sank?

Kanske är jag naiv och tror gott om de allra flesta som arbetar inom kyrkan och är rätt övertygad om att de är djupt troende och tror på Guds helande kraft. Jag tror också att de tar emot de som känner sig vilsna och med en visshet att om man ber till Gud på riktigt så får man hjälp. Att världen ändå ser ut som den gör, har fått mig att tvivla, men det är en annan historia.

Att då som Uppdrag Granskning skicka en person som uppger sig vilja ha hjälp bort från sin homosexualitet, för att uppsöka ett antal präster och få hjälp med detta, anser jag vara rent förkastligt. För skillnaden att gå till en psykolog och bli stärkt i sin personlighet och acceptera sig själv, så handlar det i kyrkans fall mer om att sätta sin tilltro till en Gud att kunna förändra individen som söker. En avsevärd skillnad på arbetsupplägg.

Jag kunde inte se att man någonstans gick ut med att marknadsföra denna tjänst, utan den provocerades fram av upplägget i programmet. Prästerna agerade utifrån sin starka tro och följde den sökandes önskan om att få hjälp att ändra sig. Jag kan inte riktigt se vari felet skulle ligga, i och med att det var den person som ville ha hjälp var den som tagit initiativ till mötet. Att sedan Uppdrag Granskning inte heller är pålästa om vad tystnadsplikten innebär för kyrkan och försöker underminera deras arbetssätt, är en skrämmande dålig journalistik.

Sommar sol och ångest

Mmmmm.... Som jag längtat!!
Påsken gav löften om försommar, men sedan slog aprilvädret till i maj och den längtan efter sommar och värme jag burit sedan i höstas, fick åter dra på sig strumpor och fleecetröja.

Sitter på kontoret med ett berg av jobb framför mig och hör mig själv gnola sommarsånger med hes stämma. Förkylning vik hädan, här ska nu njutas! Ingenting kan stoppa min känsla av att äntligen få fara ut i grönskan och blomprakten. Åkte hiss idag med en dam från "Institutionen för dålig sommarattityd", som förklarade att sommaren är en plåga.
- "Tänk på alla allergiker, myggor, fästingar och annat elände som kryper fram ut jorden", var hennes svar på mitt glada överbubblande humör som kom med påstående om hur härligt jag tycker det är att slippa huttra i ett råkallt klimat.

Lät mig inte nedslås av det, men började ändå fundera lite på varför en för mig okänd ordningskvinna vill att jag ska ha dåligt samvete för att jag tycker om sommaren, en årstid jag inte kan påverka och som bjuder olika förutsättningar för olika individer. Är det så att det är fult att njuta rent generellt, eller är det meningen att jag ska bära skuld och ångest för att det finns sommar och att jag tycker om den?

Vill bara vara tydlig nu inför helgen som verkar bli kanonfin: Jag tycker om sommaren för att det är varm och skönt och jag slipper frysa, ha konstant ledvärk, kan gå i kortbyxor och bli lite naturligt brun (röd) i solen.
Jag gör det inte som ett hån mot er allergiker, myggbitna och fästingsjuka!

Läste i tidningen idag att man lever längre om man tror på livet. Skulle vilja göra ett tillägg om att livet kanske blir både roligare och mer innehållsrikt om man vågar njuta av de guldkorn som faktiskt finns där. De kan se olika ut för var och en, och ibland kanske man måste leta djupare i sig själv för att hitta njutningen.
I helgen ska det bli fint sommarväder, då tänker i alla fall jag njuta!
Over and out!

Hur utvecklar man genom att sätta stopp?

Det mest fantastiska med valår är att man som myndig person blir värd något, och det mest makabra i detta är att min röst betyder mer ju färre som röstar. Jag tror det är därför som så många politiker vill åt min röst just nu. En märklig sak i detta är att man med allehanda medel vill köpa min röst. Det lovas vitt och brett om reformer som kostar miljarders miljarder men som inte ens är i närheten av att vara finansierade och glömmer att samtidigt att det är mig de underförstått ber att finansiera hela kalaset. För finns det omåttliga utgifter så måste det tas från de inkomster vi som skattebetalare har och dessa är inte aldrig sinande som många tycks tro.

I en av betydelserna av att vi har demokrati i vårt land finns att när vi nått myndig ålder har vi rösträtt. En röst per person. Det är något som jag själv tycker är bra. Men om vi skulle leka med tanken att man skulle ha differentierad rösträtt i förhållande till hur mycket man bidrar med till landets försörjning genom skatt, avgifter, jobbskapande och ansvarstagande så skulle även företag bli röstberättigade och ha betydligt mycket fler röster att lägga än en enskild person.

Frågan är hur valrörelsen skulle se ut då? Skulle det gå att lämna alla dessa löften när man måste ta hänsyn till de som ska klara försörjningen?

Själv tror jag inte det. Jag tror att valrörelsen kanske till och med skulle bli lite nyktrare, för då kom den att handla om Sverige och våra förutsättningar samt möjligheter att ha ett fortsatt välstånd och utveckling för alla. En plats där även de som drar runt landets ekonomi får plats i debatten.

För pratar vi om ”jobb”, som i jobb som genererar intäkter till den gemensamma kassan över tid, så måste vi vända oss till de som skapar dessa jobb och inte till de som skapar temporära lösningar där kassan dräneras. Vi kommer säkert behöva arbetsmarknadsåtgärder ändå på olika sätt från tid till tid, men en långsiktig arbetsmarknadspolitik måste bygga på hållbar utveckling och verkliga arbeten.

Därför tycker jag att debatten blir väldigt skev och innehållslös när företag förklarar för politiker och anställda om hur ett politiskt förslag kommer att slå mot företaget, blir bemötta med att de driver en skrämselpropaganda. Som företagare måste man försöka se vad som är på gång och vilka förändringar som kan komma och hur de kommer att påverka företaget. Det ingår i ett ansvarsfullt företagande. Jag driver själv företag och blir många gånger bemött med både dålig attityd och okunskap om hur villkoren är att driva företag och ta ansvar för anställda. De företagare jag känner är väldigt mån om att driva sina företag på en långsiktigt basis med ansvarstagande för såväl produktion samt anställningar. I och med detta är de också väldigt engagerade i att sköta sina bolag och försöka vara förutseende för vilka hinder och prövningar som kommer. Att informera om vilka förändringar som kan bli nödvändiga för att möta ett nytt politiskt beslut, ser i alla fall inte jag som någon konstigt.

Idag när den internationella konkurrensen hårdnar alltmer så har det blivit betydligt tuffare att vara företagare, att då även hoten mot mångas existens och arbeten kommer från de interna leden som säger sig ”värna jobben”, gör att allt känns väldigt bakvänt. Just nu i valtider så blir det mer extremt än någonsin och många håller andan i väntan på att se om dessa förslag verkligen når fram till att förverkligas, eller om den regering som sammansätts efter valet kommer att ta hänsyn till en verklighet där hänsyn tas till hur intäkterna ska säkras och våga låta reformerna vänta samtidigt som en svekdebatt drar igång. En arbetsgång vi sett alltför mycket av under årtionden.

Samtidigt kan vara värt att fundera på hur viktigt det är med svenskägda företag i Sverige.  Som företagare med känsla för sitt närområde så tar man förmodligen större ansvar för de man har anställda än om man är en internationell aktör. Därför tror jag det är dags att även se till de förutsättningar som gäller för företagande i Sverige innan vi mister de som vill och vågar satsa energi, engagemang, idéer och pengar för att utveckla just sina företag och samtidigt skapa en bättre förutsättning för den gemensamma försörjningen.

Jag hoppas att debatten kan vända till att bli en mer saklig och öppen debatt om hur vi vill att Sverige ska kunna utvecklas och stå som plattform för ett mer initiativrikt samhälle, där politiker pratar mer möjligheter än att stoppa. Jag hoppas också att det kommer en dag då vettiga regler för företag når upp till ytan och implementeras att gälla under väldigt lång tid.