Att smita från ansvar.

Har varit på info/föreläsning/briefing/inledning om säkerhet och skydd. Det handlar om företag och privatpersoners trygghet i vår lilla stad och hur det ser ut idag. Claes Jonsson gjorde som moderator en väldigt bra inledning där han talade om vikten att försöka förstå varandra, trots att vi alla har kanske lite olika upplevelser. Just förståelse, respekt och kommunikation brukar vara en bra inledning på ett förändringsarbete eller en utveckling så god som någon.

I panelen fanns det representanter från ICA, vaktbolag, Värna Västerås, Polisen, Kriminologi samt Kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck. Men när Claes påbörjade konklusionen med att ställa sig i spegeln och fråga vad han kunde göra innan stafettpinnen lämnades över till panelen, så blev det största intrycket av mötet de ord som Kommunstyrelsens ordförande klämde ur sig när turen kom till Anders: "Jag kan inte göra något!" Den kommentaren, samt det långa inledningsanförandet han hade om hur bra det var att vi träffades, utan att för den sakens skull nämna det brännande ämnet, kändes som en alltför typisk politikerpassering för att ens visa tecken på engagemang i frågan.
Däremot hoppades han på att det skulle bildas någon mer arbetsgrupp eller kommitté, troligen med förhoppning om fler uppdrag för honom personligen. (Min uppfattning)

Ok, Kommunstyrelsens ordförande, tillika ordförande i Värna Västerås mm.mm, upplevde sig inte kunna göra något. Oavsett om det var sagt på skämt eller allvar (Jag vet inte vilket), så var det otroligt dumt sagt som politiker, som valt yrket för att just kunna påverka. I en krets av människor som anslutit sig till detta angelägna program, där vi alla där med olika upplevelser av brottslighet som drabbat oss ville bli hörda och tagna på allvar, blev vi politiskt bemötta med en stor mån av disrespekt. Dock berättade han om ett pågående projekt Chance to change, för ungdomar som hamnat snett, bra så, men det hörde inte riktigt till dagens program.

Det talades givetvis en massa om statistik och den minimala risk ett brott löper att bli lagfört. Just statistik visade sig idag också vara otroligt skiftande beroende på vem som presenterar den, samt kanske den enskilt största statistiska problematiken, mörkertal. Alla brott som de drabbade inte anmäler. Kanske av hopplöshet inför den rådande statistiken med det dystra förhållandet mellan anmälda brott och uppklarning, eller på grund av uppföljningsbrott, som hot mm.

Det märkliga med paneldiskussioner som dessa är att det alltför sällan sägs hela sanningar. Det finns mycket "off-the -record-material", som av olika anledningar inte ser dagens ljus. Man pratar gärna om vikten med rak kommunikation och ärliga redovisningar, men man får ett friserat material att ta till sig.

Allt slutade med att alla deltagare bjöds in att komma med synpunkter och idéer på hur vi kan öka säkerheten här i Västerås. Bl.a. så kunde vi göra det via inlämnande av lappar, där vi kunder skriva: "Jag tycker att X ska göra..." Själv hamnade jag i funderingen på vad jag själv har för tillåtelse att göra.

Som exempel: Jag och många med mig har sökt tillstånd för kameraövervakning för att skydda oss mot skadegörelse och inbrott. Jag har haft långa samtal med Länsstyrelsen som nekat tillstånd till detta, av integritetsskäl. Om jag inte blivit helt felunderrättad, så blev man i London av med 85% av småbrottsligheten när man införde CCTV, är inte det ett argument för ökad bevakning? Att ha en väktarrutin som vem som helst kan övervaka, är en betydligt dyrare lösning för sämre närvaro. Här borde en politiker kunna hjälpa med lagstiftning.

De brott som begås är väldigt olika och spänner från snatterier till våldsbrott. Det gemensamma som alla dessa brott har, är att de skapar otrygghet, maktlöshet och upprördhet. Dvs, de ligger till grund för det som kan utveckla extremism. Man pratar om polarisering inom ekonomi, politik, religion mm.

Hur kommer man tillrätta med detta då? Ja, även om vi idag skulle titta framåt, så måste man kanske också titta bakåt, för att förstå var vi kom ifrån. Vi fick lära oss hur olika utvecklingen sett ut, beroende från när man väljer att starta en mätning. Visst vi måste kanske sätta en start och gör vi det idag så kan vi kanske glömma det som ligger till grund för att vi hamnat där vi hamnat. Om vi bortser från den del av befolkningen som är livsstilskriminella, så kan säkert mycket handla om social tillhörighet och utveckling. Att kunna försörja sig tror jag är en grundläggande del hos oss allra flest, men hur vi väljer att göra det skiljer sig åt väsentligt.

Det finns skillnader inom alla polariseringsområden och till detta får vi också lägga människans alla sidor, baksidor som framsidor, som vi alla hanterar på olika sätt och får mer eller mindre gehör för. Själv tror jag mycket på ömsesidig respekt istället för att tycka synd om. Jag tror heller inte på att göra avundsjuka till en politisk rörelse. Jag tror dessutom på människans möjlighet till kommunikation, som en bra början på en förändring.

Tyvärr så tror jag att Sverige tappade greppet för rätt länge sedan, när det bestämdes att vi skulle vara gränslösa (har bloggat om det tidigare). Vi var ett rätt litet och begränsat land med möjlighet att skapa en struktur och demokratisk grund där vi värnade vår gemenskap och utvecklingen av denna. Politiskt gick man längre och utplånade Sverige för att ingen skulle känna sig utanför. Men man kan välja att välkomna och introducera, istället för att utplåna. Det vi idag ser är nog tyvärr en hel del håglöshet som kommer av den stående våg av oro och otrygghet som kommer av vårt egna handlande.

Tvärt emot var Anders Teljebäck uttrycker, så tror jag att förändringen av samhället måste komma från politiker som visar respekt för medborgarna och som försöker förstå problemen som uppstått, även om man tillhör en organisation som vars beslut vi idag ser konsekvenserna av. Vi kan alla hjälpa till med initiativ och alla bör vara beredda på att jobba med förändringen, men vi måste få politiker som lyssnar och verkligen förstår vad som pågår utanför deras kontor, för att det ska kunna lagstifta på ett vettigt sätt. Det är trots allt politiker som har makten att lagstifta, det möjligheten har vi inte som medborgare.

Det tragiska idag är den polarisering som skett i politiken, som omöjliggör förändringar eftersom man måste rannsaka sig själv. Just den delen verkar vara en omöjlighet och en alltför helig ko för att våga ta till sig. Det har blivit lättare att smita från ansvar och lämna landet ryggen.

Alla vill bli hjältar

Jag har för mig att det var en av mina favoriter, Leif GW, som myntade uttrycket: "Jag tror att man ska vara försiktig med att utse barnprogramledare till Kulturministrar, särskilt när de pratar och tänker som barn". Inte för att jag på något sätt vill förringa barns syn på saker och ting. Jag måste säga att jag lärt mig mycket genom att vrida och vända på världen under min dotters uppväxt, när jag fått se tillvaron genom hennes ögon.

Barn har ofta en väldigt enkel och rak syn på sig själv och sin omgivning, vilket i sig är mycket befriande. Men de saknar också ofta perspektiv och erfarenheter som man förhoppningsvis med åren tar till sig. I det nära perspektivet kan det vara otroligt spännande att bli guidad av ett barn, som när man på vingliga ben står upp och försöker ta på sig strumporna och får kommentaren: "Varför sätter du dig inte!" En klockren reflektion som man i hastigheten kanske glömt bort. Däremot så är lösningen på all ondska i världen inte så enkel som analysen: " Det är bättre om alla är snälla!"

För visst vore världen en bättre plats om alla var snälla mot varandra, det skulle vara helt fantastiskt! Så att så långt är analysen klockren. Men problemet med snällhet är detsamma som problemet med ondska och förresten med otroligt många andra beskrivningar av mänskliga sidor. Det är helt beroende på vilken utgångspunkt man har i bedömningen. Ett annat problem som idag kanske är mer aktuellt än någonsin, är också den svårighet barn har att se långtgående konsekvenser och man har heller inte den möjlighet att sätta saker i ett historiskt perspektiv. Den senare delen är nog den enskilt största delen i det som är grunden för att just se konsekvenser.

Jag håller helt med Leif GW i hans analys, men jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att det kanske beror på att den som utsett Alice till Kulturminister, inte heller han har lämnat barnstadiet och har lite svårt att se både konsekvenser och sätta saker i ett historiskt perspektiv. Det kan mycket väl vara en anledning till att han verkar ha så svårt att ta sig ur startblocken på sin mandatperiod, att han likt et barn bara ser sin närhet.

Visst, det kanske är skönt att vända sig till de rättrogna i sin egen krets för att få känna sig som hjälte i sin egna pyjamas, när kvällen faller på. Men frågan är om om det är så klokt när världen inte visar sig rimma mot den ideologi man själv skrivit på insidan av nattmössan. För det hjälper inte med att vilja vara hjälte, särskilt inte när andra förstår att det behövs både åtgärder, system, organisation och tanke för att saker ska ske. Det måste vara tufft att varje morgon vara tvungen att slita av sig spandexdressen och dra på sig offerkoftan, för att sedan ge sig ut och försöka förklara för omvärlden på ett obegripligt sätt, att alla obegripligheter man stod för dagen innan inte byggde på vare sig kunskap eller fakta.

Likt den kristna högern i USA, som på många håll vill stoppa forskningen, allt för att de inte ska tappa greppet om sin krets människor som de förklarat sin världsbild för, så kämpar nu politiska strömningar på både vänster och högerkanten i samma ärende. De tycker verkligen att forskningsresultaten förstör deras möjlighet att styra och verka över sina medlemmar och är idag den kanske enskilt största verkande kraften i vårt land som står för förnekande och motstånd till vetskap, kunskap och forskning,  och är politiskt grundad. Anna Dahlberg beskriver på ett väldigt nykter sätt detta i Expressen

Det är mycket som vänstern har tillsammans med fundamentalistiska religösa sekter och som är minst lika dumma som att förringa människor beroende på deras härkomst eller hudfärg. Kanske har detta att göra med att man inte vuxit upp och fått de perspektiv som livet borde ge? Att man vill stanna i en värld där man inte behöver ta konsekvenserna över sitt egna handlande, ungefär som ett barn inte behöver ta några långtgående konsekvenserna för sina ageranden. Skillnaden är dock att barn räknas som barn och ansvaret bör läggas på föräldrarna, med de politiska organisationerna vill ha bort  fakta och forskning som bevisar att deras teser inte alls håller. Inte ens inom ramen för den ideologi de själva står för. Det märks särskilt i argumentationen som inte alltför sällan hamnar i det läget att de tillhör just den ideologi de tillhör och därför har rätt. Inte rätt till sin åsikt, utan RÄTT. Gärna också för de blev födda in i det. Därför använder man högljudda och våldsamma medel för att döda opinionen och sälla sig till sin högst osäkra sfär av anhängare som ställer sig bakom rättfärdigandet av agerandet.

Om man nu som i Regeringsposition som historiskt med hjälp av LO dränerat Sverige på företag och arbetstillfällen, inte kan se konsekvenserna av sin egna ideologi och förstå att revidera den, måste vi söka en annan ledning. Det tråkiga är dock att det som kunde vara alternativ, har tagit Time-out, vilket ger plats för extremism och självutnämnda hjältar.

 Visst förstår jag att det finns människor som vill bli Superhjältar, men dessa figurerar som de flesta redan vet, i sagoböckerna. Kanske är det just därför man för tydlighetens skull har en sagoberättare till Kulturminister? Vi behöver både en bredare syn och ett vidare perspektiv i ledningen, som kan möjliggöra att vi tillsammans kan bli "hjältar" för vårt land och våra medmänniskor, genom att alla få bidra istället för att bli segregerade och utstötta av jantelag, rasism, allmänt taskig människosyn, samt fruktlösa ideologier.