Blir lite förundrad ibland när jag stöter på människor som av en eller annan anledning, valt att se livet i svart. Man är inte bara pessimist man är också otroligt negativt inställd till i princip allt.
Själv anser jag mig vara realist med hyfsat bra analytisk förmåga att se vilka hinder som kan dyka upp och försöka planera därefter. Att för mig jobba tillsammans med en riktigt pessimist kan slita på samarbetsförmågan och det tänkta resultatet kanske inte blir så som man tänkt sig. För hur det än är med kompromisser så är min erfarenhet den att det är den som bromsar, som har störst tyngd.
Jag har inget bra svar på varför vissa människor har ett så stort behov av att bromsa eller ta både udden och glädjen av utveckling. Att ha en bra kommunikation och få fler inputs och reflektioner runt ett projekt brukar vara inspirerande och driva ett projekt framåt. Medan ett negativt mönster om att projektet aldrig borde startats ger föga positiva resultat för verksamheten. Min åsikt är att man alltid ska vara öppen för idéer, för man vet aldrig riktigt när ett embryo till något stort kläcks. Däremot så kan man vara rätt säker på att dåliga idéer med tiden självdör. För finns det ingen bra plats eller verksamhet att placera en idé i, så har den ingen näring att växa.
Men min stora fundering kring detta är de som till varje pris vill stoppa allt på idéstadiet. Aldrig vågar tänka en ny tanke eller våga ifrågasätta sin egen utgångspunkt. Vi bor i ett land som närt sina medborgare med jantelagen redan i bröstmjölken. Var denna gen kommer ifrån vet jag inte, men den genomsyrar fortfarande stora delar av vårt samhälle. Generositet och tollerans är inte våra ledord lika ofta som rättvisa och hänsyn.
Rättvisa är ett svårt ord som betyder olika saker från person till person och är ett krävande ord.
Hänsyn är också det ett krävande ord där vi gärna sätter oss själva i centrum och alla ska visa hänsyn till mig.
Generositet är något som jag själv lätt kan påverka för min egen del, likaså tollerans.
Sammanfattat: Rättvisa och hänsyn är något vi kräver för att omgivningen ska anpassas till oss, medan generositet och tollerans är något vi visar den omgivning vi vill delta i. Allt enligt min tolkning!
Vi får lära oss att utgå ifrån vår egna behov för att nå hälsa och välgång, men hur gör man det?
Frågan är inte lätt, för hur många vet vem man är? Vem är jag?
Jag identifierar mig med massa olika ideal och blir hela tiden matad med så många inputs om hur man ska vara för att bli lyckad att det är svårt att identifiera mig själv. Det finns till och med livsstilsprogram och realityprogram på TV som visar människor som är fullständigt vilsna i pannkakan. Vet inte inte om vi kan skylla allt på Staffan Westerberg och hans barnprogram med samma namn, som min generation växte upp med.
Jag tror problemet är större än så.
Eller kanske är det enkelt...
Kanske är det så att den enda sanna glädjen är skadeglädjen?
Det kanske är så att om jag är negativ och pessimistisk, har större chans att få känna glädje, mot om jag är driftig och vågar pröva mina vingar?
De vingar som är jag och som kan bära mig, inte några köpta på postorder.
Jag tror i alla fall att glädjen som kommer av egen prestation är störren den man känner av andras misslyckande, bara jag vågar prova.
Vågar vara generös och visa tollerans.
Ha en kanonbra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar