Det skjuts från höften både i Sverige och USA

"Det skjuts för lite i landet", var ett uttryck som jag hörde ofta under 80- och 90-talet, idag känns det inte lika aktuellt. Då handlade oftast om ett skämtsamt uttryck (hoppas jag) från ffa vänsterorienterade människor som ville bli av med sina meningsmotståndare samt en och annan kriminell återfallsförbrytare.
Idag när det skjuts så gott som dagligen, kan jag inte säga att jag hört det på länge. Skönt! Jag gillar inte att det skjuts som det gör i landet och är rätt upprörd över hur det kan ha kommit så långt. Man kan väl härleda det till en lång naivistisk handlingsförlamning och mörkläggning från Regeringar sedan 50-talet, som har lett fram till detta. Det innebär också att vi som medborgare har varit alldeles för släta när det gäller att ställa styrande mot väggen och kräva åtgärder i tid.
Men vi har väl haft det alldeles för bra. Men alla sociala system som byggts som skydd för oss, har paradoxalt nog även bidragit till utvecklingen, när de allra mest naiva fått regera.

I USA däremot har det skjutits rejält över tid. En helt annan attityd mot vapen och vapenlag, gör det möjligt att bygga egna arméer med militära vapen. Det är otroligt lätt att införskaffa vapen och det finns föräldrar som lär sina femåringar att hantera automatvapen. Man slår sig för pannan och tänker att "det är inte möjligt"! Men jo; det är det! Det som verkar omöjligt är att ens skapa en debatt om hur detta påverkar säkerheten för gemene man. Svaret på detta finns innan debatten ens startar och det är "mer vapen". Man baxnar och tappar andan över denna naivitet.

Är det någon som försökt prata förstånd med en oförståndig människa med vapen i hand? Det är inte lätt! Ett vapen gör att reglerna för samtal och värderingar förändras radikalt. Det är bara att titta på demonstranter och motdemonstranter här hemma, samt i vissa fall även jägarkåren. Attityderna till lösningar av meningsskiljaktigheter förändras samt även attityden till ett liv och det som känns ovanligt, förändras.

Efter den senaste "skolskjutningen" (märkligt att det ens finns ett namn för detta), så har det ändå höjts röster från studenthåll, om nya regler för vapen. Det känns ändå som ett sundhetstecken. Till och med Trump verkar ha mjuknat något och börjar förstå att anhöriga till dödade inte blir tröstade av hans böner samtidigt som han stödjer vapenhanteringen i landet.

Själv tycker jag det är märkligt att det land som lägger mest pengar på sitt försvar, svindlande 4 800 miljarder kronor, ändå måste ha en befolkning som är beväpnad. Själv trodde jag det var meningen att försvaret, samt Polisen skulle sköta skyddet för landet, men det verkar inte som det finns något förtroende för de offentliga inrättningarna. Utan var och en ska kunna skapa sin egna arme och sätta upp sina regler för sin omgivning. Det måste väl ändå vara det ultimata beviset för ett splittrat land? Så samtidigt som man skaffar sig ett skydd mot yttre fiender så banar man väg för stora möjligheter att få inre fiender och en stor osäkerhet för många.

Initialt efter den senaste skjutningen uttalade Trump att han skulle satsa på "Menthal care". Ok! Undrar om han vet hur mycket den kommer att kosta, eller hur den ska organiseras. Tror knappast att de knäppgökar som bäst behöver detta, anser sig vara i behov av det. Samtidigt har han rustat ned den offentliga vården, så hur ska det gå till?

Tror den bästa "menthal care" han kan utföra är den som hans arme försöker göra när den strider utomlands, att avväpna motståndaren. De vet att där vapen finns, finns det också grund för oro för skjutningar.

Jag tror inte det är särskilt lyckat att ha en President som skjuter från höften i vapenfrågor, där krävs det mer konkreta åtgärder och åtgärder som går starkt emot vapenlobbyn.

Men det är inte bara i USA det skjuts från höften av ledande politiker..

Såg en repris av ”Veckans Brott” där Stefan Löfven deltog. 

Han är kanske en trevlig bordsgranne på en lokal fest med likasinnade, men som Statsminister fyller han inte riktigt kostymen. Eller så gör han det på S-vis, genom att inte reflektera över sin egna historia eller ens visa någon som helst självrannsakan utan bara skylla ifrån sig. Det verkade också som att SVT gått med på kravet att inte diskutera ”elefanten i rummet”, utnämningen av Dan Eliasson till högste Polischef. En chef utan något som helst förtroende hos sin personal.

Stefan meddelade också att de skjutit till mer pengar än vad Polisen önskat, så nu är det bara Polisens eget fel om det inte kommer att få ordning på skjutningarna! Han undvek också att svara på frågan om problematiken med så stora mängder tomma stolar på Polisutbildningen och varför så många Poliser slutar sin tjänst i förtid. De kanske tydligaste tecknen på en fritt fallande rättsstat och ett ledarskap på i Regering samt inom Polisen som är fel och verkningarna av att inte agera när valet av Dan Eliasson blev så uppenbart fel. Dessutom bemötte han inte GW’s kommentar om individuell lönesättning. Givetvis en skräck för all kollektivism, att personer som presterar bättre också får lön för efter detta.

Ett annat märkligt undvikande var i talet om goda förebilder, kontra organiserad brottslighet. Om högre status endast kan uppnås via kriminalitet istället för eget företagande, vad säger det om svensk lagstiftning och skattetryck? Om man underlättar företagandet och hyllar företagsamheten, så kommer det finnas fler bra förebilder att ta efter, samt även jobbskapare som underlättar valet att gå en laglig väg till mötes, men det nämndes inte med ett ord.

Gängkriminalitet är ingen ny företeelse, den har funnits länge, med bl.a ”beskyddarverksamhet”. De drabbade många företagare, men regeringens ointresse för just företagande, gjorde att man lät detta passera, eftersom man verkade anse att även företagare var kriminella.

I inslaget om ICA-handlaren, så var Stefan väldigt vag men sade sig vilja störa och inte ge plats och ligorna. Jag hoppas han lyckas!

Men där finns ytterligare en del som mörkas, det är kraven på arbetsgivare att ställa upp med krishantering och vård för de anställda som drabbas av våldet och hot om våld. I ett hårdare samhällsklimat kan det bli en oöverskådlig summa pengar. Många arbetsgivare har gått ett steg till och tagit sjukvårdsförsäkringar på sina anställda, en försäkring som är väldigt komplett.

Nu avser regeringen att beskatta dessa. Hur kan den tanken ens närma sig en sund människa? Den borde väl i rimlighetens namn ligga som grund för skattelättnad! Via det åtagandet frigörs mängder med skattemedel som redan betalas in, för att vården kommer att finansieras från försäkringsbolag.

Något som S-Regeringar inte verkar kunna hantera är att allt inte kostar pengar. Man behöver inte överbeskatta människan. Om vi tar ett enkelt exempel, så hade det varit betydligt billigare att utse en bra Polischef, istället för Dan Eliasson. Då hade man troligen också undvikit massflykten från Polisen, samt krisen och de enorma kostnaderna med att återuppbygga verksamheten och haft en bättre grund för rättsstaten som nu är i fallande rörelse. Att man nu ger honom ytterligare ett toppjobb på MSB med en ofantligt hög lön, den verkar inte vara prestationsbaserad utan någon form av kollektivistiskt försvarbar, tror jag bara är ytterligare slöseri med skattemedel.Allt detta får betalas av oss via skattsedeln, samt med ett otryggare samhälle. Ett alltför högt pris på dåligt ledarskap.

När det börjar skjutas vilt även här i landet, svarar regeringen med att själva skjuta från höften och priset för det är ännu så länge oöverskådligt.

När verkligheten står för dörren, pyser ansvariga ut bakvägen.

Jag säger inte att det är lätt att leda ett land, men jag tror att det blir lättare om man ändå försöker hålla sig nära verkligheten och identifiera problemen som ligger till grund för den negativa trend vi upplever idag, om man vill nå resultat med åtgärder. Men just åtgärder verkar det råda brist på. Vi har en Vice Statsminister som inte vill se verkligheten och uppmanar alla partier att inte se till det som sker i landet, då hon anser det vara populism. I detta fall ska det då vara att debattera det ökade gängvåldet med dödsskjutningar och sexuellt våld. Men ämnar man nå resultat med några åtgärder, måste man nog våga se verkligheten som den är och sätta in de åtgärder där åtgärder behövs.

Apropå populism, så kan man bara se tillbaka till senaste valet, då Sverige klarat sig bra genom århundradets finanskris, tack vare att ledningen hade kapacitet att identifiera och skapa nödvändiga åtgärder för att styra oss relativt oskadda ur detta. Hur hanterades det av oppositionen? Jo genom populism och svartmålning. Där kan vi verkligen fundera över hur effektiv svartmålning fungerar. Vidare kan man fundera på om det nya styret verkligen levt upp till det de lovat och garanterat. Nu verkar man hamnat helt i ofas med verkligheten och verkligheten, trist nog för Regeringen, hamnat i ofas med mandatperioden.

Idag verkar det inte finnas någon som helst politisk vilja i Regeringen att agera mot den samhällsutveckling som skett de senaste åren. Klart är att man bakbundit sig själva då man förnekat och svartmålat forskare och sakkunniga som varnat för problemen och att de kommer att eskalera. Att vara tvungen att krypa till korset och bekänna att man agerat tokigt är inget som är politiskt gångbart, särskilt inte ett valår. Nu saknas det det någon som vågar axla ansvaret och som har kraften att kavla upp ärmarna och börjar jobba med problemlösning.

Någon som vaknat till nyktert och för en gångs skull börjat rannsaka sin planhalva, är Göran Greider. Även han öskar att styrande ska vakna upp och se problemet. Där finns också en viss självrannsakan över hur vänsterpolitik har en förnekelsekultur inför grava problem, allt för att inte skapa utrymme för "högern". Ett intressant resonemang som skapar många frågetecken om vänsterpolitik och dess resultat. Kanske är det början på svaret till varför så många människor fått sätta livet till under vänsterstyren.
Om det är högerpolitik att våga se verkligheten som den är, önskar jag högerpolitik, men jag tror det skulle vara mer gångbart om samtliga partier vågade utgå från en gemensam syn att verkligheten finns. Det är nog först då som demokratin kan få ett fäste, även i de utsatta områden som det pekas mot.

Valår till trots, så måste man agera nu. Agera med förtroende och inte med ironi. För visst är det ironiskt att:

•  De som behöver personlig assistans inte får det för att systemet försörjt de som inte behöver det. 
• Systemet som skulle svara för en fördelningstanke, skapat ett grundförtryck.
• Icke demokratiska organisationer försörjs av demokratiska försörjningssystem.
• Rättsväsendet skyddar de kriminella mer än brottsoffren.
• Gamla och sjuka som betalt för sin trygghet får den indragen till förmån för starkare väljargrupper.
• Världens "snällaste" land inte kan förmå sig att skapa en integration värd namnet.

Det finns mycket att ta tag i och en väldigt massa välavlönade människor som ska bära det ansvaret. Är det någon som vet om de är tillbaka från fikarasten ännu, för det är väl ändå där all viktig information fördelas. Eller har samtliga pyst ut bakvägen nu när verkligheten verkligen brådskar, trots att det är valår.

Politik; Konsten att presentera en världsbild som inte finns.

Så blev det sådär jobbig igen. Politisk debatt i media och enskilda politiker tvingas uttala sig om det de helst inte vill varken se eller prata om. Resultatet blev ungefär så bra som man kunde vänta sig, inte alls. Våran Vice Statsminister Isabella Lövin gav sig på verkligheten och känner sig troligen kränkt som politiker, när verkligheten inte passar hennes verklighetsbeskrivning. Ett avgrundshål i Regeringen visade sig i blotta dagen, då Stefan Löfven gått ut med att Militär kan tänkas sättas in i förorter med problem, medan Morgan Johansson förnekade det helt. I alla fall initialt, innan han fått information om vad Stefan uttryckt. Tänker inte gå in på det närmare, eftersom Johan Hakelius har analyserat det debaklet så bra.

Att bygga ett fungerande samhälle är inte lätt. Till sin hjälp, eller stjälp, har politiker olika ideologier att ta fram för att presentera sina idéer om hur de vill att just deras samhälle ska se ut. Den stora problematiken med detta är de gånger verkligheten verkligen divergerar från deras syn och där befolkningen börjar uppleva en annan vardag än den som skapats i Riksdagshuset.

Vi kan nog utgå ifrån att ingen ideologi är något som passar alla, men vissa är kanske mer olämpliga än andra att försöka införa, då de bygger på att just alla måste tänka på samma sätt. Kanske inte bara tänka, utan agera och värdera utefter samma mall. Där tror i alla fall jag att vi inte kommer nå någon större framgång, om vi fortsätter på den inslagna vägen. En sak som verkar vara impopulär inom i alla fall Regeringskretsar, är självrannsakan och konsekvensanalys. Vet inte om det bottnar i den naivitet som uttrycks när man säger sig prata för "alla". Uppenbarligen har inte "alla" varken lyssnat eller tagit till sig det fina som skulle göra Sverige till ett paradis på jorden. I alla fall inte det paradis Regeringen vill beskriva.

Det kommer alltid att finnans kriminalitet, att tro något annat är nog att välja de allt för rosa/röda glasögonen när man betraktar sin omgivning. Själv tror jag det är av yttersta vikt att försöka se så nyktert och öppet på problemen, så att man också kan försöka nå en lösning på dem innan det gått fullständigt över styr. Problemen måste lösas där problemen är och ur den rot de sprungit, att försöka skjuta över problemet mot fungerande delar av samhället är troligtvis att skjuta sig själv i foten och underminera det som samhället bör byggas på. Så att föra krig om vinster i fungerande välfärd av ideologiska skäl, istället för agera mot utanförområden och kriminalitet, är en grov felprioritering. Viktigt är också att sätta dagens Sverige i det perspektiv som historien ger och förstå vilka beslut och politiska prioriteringar som gjort att vi hamnat där vi är idag. Det är något som har en väldigt lång historia i vårt land. En historia av politisk mörkläggning, påhittad verklighetsbeskrivning och dåliga beslut.

När man ser styrande politiker bli så desperata att de inte har något grepp över händelserna i landet och är besvikna på att verkligheten inte stämmer med deras egna beskrivning av densamma, så blir i alla fall jag djupt oroad inför framtiden.  I synnerhet om den innefattar dessa person i ledande ställning. När deras ideologier fallit och samtidens samhället spräckt alla deras godhetsramar, så återstår extrema ytterligheter, är det verkligen bra? Visst är det märkligt att deras beslut inte har med resultatet att göra i den förklaring de ger?

Politik sägs vara konsten att beskriva den verklighet politikern vill se, inte den som finns. En lyx för ett fåtal som säkert skapat det avstånd som hela tiden ökar mellan medborgare och ledning. Om glappet mellan beskrivning och verkligheten ökar med de beslut de tar är det en varningsklocka så god som någon, att omvärdera sin ideologi istället för att dränera landet i jakten på en utopi.
Inte utan att jag funderar över vilka röster Regeringen funderar över att de kan köpa till nästa val och vilka som ska bekosta detta samt till vilket pris. Priset av att inte landa och agera i verkligheten utarmar landet och demokratin.

Om politiken inte bygger på verkligheten, hur kommer den då att fungera i praktiken?

Då blev det galet på galan!... igen..

Idrott i sina bästa stunder är enormt underhållande där oförutsägbarheten kanske är den största enskilda delen som skapar den nerv som riktigt god underhållning behöver. Ofta samlas likasinnade för att betrakta och leva sig med i en idrottstävling och ger sitt uttryck både för glädje och sorg på ett märkbart sätt. Kommer ihåg ett idrottsögonblick från senaste Vinter-OS då jag och dottern hade gett upp intresset för damernas skidstafett för att åka och handla. På väg ut i trapphuset hörde vi vår granne för första (och enda) gången. Han gick fullständigt bananas och vi fattade, utan att se bilderna, både dramatiken och resultatet i stafetten. Ett stort ögonblick då damerna vann Guld!

Sedan några år tillbaka har vi som i så många andra länder inrättat en Gala, som skall hjälpa till att marknadsföra idrotten som folkrörelse, tillsammans med att hylla de segrande under året. Själv avundas jag inte den kommitté som utser nominerade eller vinnare i de olika kategorierna. Det måste vara enormt svårt att väga starkast, mot snabbast, flest, bäst eller viktigast. Men det är så det går till och av alla prestationer som belönats vid tävling under året, kommer en att uppmärksammast med ännu ett pris.
Dessutom finns ett par specialpriser som delas ut. Ett som SVT-Sport delar ut till någon eldsjäl, samt Jerring-priset som hela befolkningen i landet får vara med och rösta fram vinnaren till. Kanske det enskilt mest demokratiska pris som delas ut under denna gala, eftersom alla får vara med och rösta oavsett kunskapsnivå och sportslig hemvist.

Men demokrati verkar inte vara någon som engagerar särskilt djupt, när det kommer till tävling. Särskilt inte resultatet av det demokratiska utfallet. Märks kanske mest tydligt i vår riksdag till vardags, men också vid denna gala. Allt från väletablerade journalister till röster ur folket, höjer tonen och kräver att framförallt Jerring-priset skall läggas ned. Allt eftersom de vill omyndigförklara de som engagerat sig och röstat, på den de själva inte röstat. Demokrati á la sport! Skulle vara intressant om man inför omröstningar och tvingades kvalificera sig för valdeltagande, hur skulle det se ut och vem skulle stå för urvalet?

Det märkliga har nu hänt att årets värdige pristagare Peder Fredriksson, nästan bett om ursäkt att han vann det i år precis som förra året, genom att föreslå en ändring av namnet på priset.
Vad är det för fel på folk som startar ett drev mot honom och priset i sig, bara för att deras åsikt inte vinner? Det enklaste av alla priser på gala att dela ut, flest röster=vinst.

Och visst, om jag förstått det rätt så är det radiosportens lyssnare
som ska rösta fram årets idrottsprestation, enligt reglerna. Frågan är bara vilken radio och vilken sport det då är man ska utgå ifrån. Hur ska röstningen gå till? Ska alla som bara lyssnat på sport få rösta? Kanske är det då dags att ge priset till den journalist som bäst kan förmedla fakta, spänning och känsla som borde få priset. Vet i alla fall hur jag skulle rösta då:
Roberto Vacchi, som i min mening är den främste sportjournalisten i Sverige, skulle få min röst.

Men det är inte bara Jerring-priset det stormar runt. Även årets manlige idrottare ser jag har fått sig en rejäl omgång. Det verkar som om trenden att kränktheten ska styra. Prisas inte "min sport" så kränker ni mig. Man resonerar som barn i tre- fem-års åldern och har kanske stannat där i utvecklingen också. Idag verkar det vara lönsamt och den enskilt bästa taktik som finns för att vinna gehör. Detta med att prisa de som redan prisats, är tydligen ännu en form av att kränka. kanske skulle man vända uppochner på hela galan och bara dela ut priser till okända sporter och utförare som finns på baksidan av idrottens måne? men då skulle väl man kränka den som anses vara mer doldis än någon annan...

Själv tycker jag gala var väldigt bra generellt!

Skönt i alla fall att de krystade "humorinslagen" tagits bort, där det skulle ironiseras över deltagarna. Behovet av detta fattade jag aldrig, när betraktarna redan står för detta...

Måste säga att Jill Johnssons framträdande var magnifikt och framförallt live! Det var verkligen på riktigt, precis som idrott är när den är som bäst! Själv har jag svårare med samplingar och effekter, trots att det var en DJ med trumstockar. Helt ointressant musikaliskt, men den som gjorde ljusshowen tjänade nog en hacka!

Nu ser jag fram emot OS, där Robban ska förutom att kommentera skidåkningen också kommentera invigningen. Det tror jag blir en höjdare!

Hittar tyvärr inget klipp på Jill från Idrottsgalan,så det blir Peter Gabriel som avslutar!

I Sverige behövs ingen kärlek.

Har skrivit om det förr, Sverige som världens mest extrema land. Hur vi under ett antal decennier utsatts för ett socialt experiment från styrande Regering och som i efterkrigstidens spår lagt en grund för ensamhet, saknad och kärlekslöshet. Visst finns det kärlek, men med världens mest ensamlevande befolkning så kanske det är kärleken till sig själv som dominerar. Att våga visa sig och öppna sig för någon annan, är betydligt mer komplicerat och kan ibland verka skrämmande. På köpet reduceras vi från personer till funktioner inför varandra. Allt i den goda socialdemokratiska anda som växte fram under 50-talet.

Besökte Vrigstads marknad för ca 30 år sedan och såg Sten Andersson hålla tal. Ett tal där han berättade om sin och Olof Palmes vision från tidigt 60-tal då de satt på ett cafe i Tyskland och såg återuppbyggnaden efter Andra Världskriget. Deras vision, som Sten också hävdade låg till grund för EU, var att riva alla gränser. Gränslösheten skulle göra världen mer fredlig.
Gränslöshet ur psykologiskt synvinkel, är ett väldigt extremt och utsatt stadium.. Men inom Socialdemokratin skulle den hela den värld som sårats och kom att råda fram till idag.

Vad man inte hade klart för sig var hur världen såg ut, utan tog sin extrema dogm och började realisera den här i Sverige. Man har sedan höjt sig själv till skyarna och lanserat landet som paradiset på jorden. Frågan är bara: Blev det resultatet som de ville?

En sak de inte hade klart för sig var skillnader länder emellan. Rejält grundläggande skillnader som kanske bäst beskrivs av en graf:

Vi kan se att i vår omgivning finns det grannländer utritade, men vi håller lång distans redan till dem. För att inte tala om de länder vi ska integrera flyktingar från. Hade man haft den bilden på näthinnan när det diskuterats integration de senaste fyra decennierna, kanske man förstått vilket arbete som krävdes, istället för att kalla sina meningsmotståndare för rasister. Vem hjälper man genom att tiga ihäll ett gryende problem?

Ser vi bara till den senaste flyktingvågen för drygt två år sedan, då SVT i sitt stöd för Regeringen, i det närmaste presenterade den som en flykt av akademiker från en rekryteringsmässa, istället för en desperat flykt från krig och terror. För vems skull ljög man om det?

I spåren av den uteblivna integrationen har vi fått utanförskapsområden där svensk lag inte gäller längre. Vi verkar heller inte förstå att väldigt många av de som kommer hit inte är uppväxta i den socialt extrema miljö som vi är, där var och en är sig själv närmast och frånkopplad sitt sociala ursprung via skattsedeln. De är mer intresserade av sin familjs väl och ve, vilket borde vara vår utgångspunkt också. De vet att de kan göra skillnad för personer som står dem nära, medan vi i Sverige fått lära oss att bara vi betalar skatt så behöver vi inte ta hand om varandra, varken i närmsta familjen eller i vårt närområde. För alla som tror att det går att göra skillnad via skatten, kan man fundera på hur dessa medel disponeras nu när vårt samhälle, som var paradiset på jorden, monteras ned av de som torgförde idén och disponerar medlen? 

Nu verkar man ha hamnat i en återvändsgränd där idéerna tagit slut och både tiden och pengarna runnit ifrån dem. Kvar blir bara ett desperat uttryck att lova saker som ska ske bara de får fortsätta driva sin tes om att göra Sverige ännu mer extremt, kärlekslöst och egoistiskt, bara de får mer pengar att bekosta det med.

Såg en film av den svensk/italienske dokumentärfilmaren Erik Gandini, "The Swedish Theory of Love". Blev något förvånad över att den sändes på SVT, men även glatt överraskad. Själv tycker jag att den ger en bra bild över Sverige, som världens mest extrema land. Sofia Olsson på Kulturnyheterna saknar ett jämställdhetsperspektiv. Visst, det saknas som alltid i denna typ av filmer alla långa definitioner som ska neutralisera budskapet, för de som inte ser världen ur samma perspektiv, ska slippa konfronteras med en beskrivning som inte smakar som den statssubventionerade kakan på fikabordet.

I jämställdhetens kölvatten har det också dykt upp nya sociala fallgropar som man idag inte försöker utjämna utan helst göra infångande. 

Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, så generös att många svenskar som jobbar utomlands kommer hem för att föda barn och vara lediga, trots att de inte varit med och betalat för detta. I Riksdagen debatteras "pappa-månader" fram och tillbaka. Det verkar vara ett desperat försök att göra även barnens första tid i livet mer jämställd i förhållande till sina föräldrar. Men är det verkligen det så att det är för barnens bästa? Kanske man mest glömmer bort just barnen i försök att göra sig populär hos föräldern.

Man känner till problemet med saknade föräldrafigurer i ensamhushåll och det ska tydligen slätas över med öronmärkta pappa-pengar. Pengar är grunden till allt detta socialt skapade expriment som skapat ensamhushåll. Eller experiment förresten, idag kan vi nog säga att det är lika fast förankrat samhället som ett rejält grundstött fartyg.

Med den svenska modellen har man tagit bort föräldraansvaret att sörja för sina barns uppväxt och lägga upp det på det sätt som passar familjen och barnet. Allt ska formstöpas. Syskon till nyfödda ska placeras på dagis istället för att känna den sociala närvaron av en familj. Läste ett inlägg på Fb om detta, då skrivaren hävdade att det i längden blir bättre för staten. Vad som skulle vara det bästa för dennes barn, diskuterades inte. Uppenbarligen finns det många olika bilder att ha på näthinnan då man nuppar efter att bestämt sig för att försöka få barn. Själv såg jag möjligheten till att få ha en familj, inte att avla en statsrobot. Vi är alla olika och tycker olika om både sex och familj, men så tycker jag. Men uppenbarligen ska vi ska fostras till självständiga individer ekonomiskt sätt, men hållas borta från de val som gör att vi kan utvecklas som personer och känna tillhörighet och kärlek inom en familj. Inte undra på om människor känner sig både vilsna och rotlösa när det är viktigare att känna solidaritet med de som staten bestämmer, än att få känna tillhörighet i en familj.

Kärlek verkar vara det minst tilltalande i denna världsordning som format oss under en lång tid. Det verkar nästan som om kärlek är något som inte ska behövas i Sverige. Kanske var det någon som upplevt kärlekslöshet, eller inte vågat älska som skapade detta. Men kärlek är något vi alla behöver få känna och inte skyddas från. Man kan inte heller ersätta den med ekonomi. Själv tycker jag Liam Neeson reflektion om detta är talande:

Var själv singel för några år sedan och nyttjade dejting sida på nätet. Där kunde man verkligen se det kärlekslösa samhället i en öppenhet. Jag var bara intresserad av kvinnor, vilket får min insyn i detta att vara enkelriktad, men där uttrycktes det krav på i stort sett allt från utseende , bilar, båtar boende och möblering i taxeringskalendern. Kärlek verkade det inte vara alltför många som sökte.

Själv tror jag att kärlek är det första och mest grundläggande vi behöver lära oss att känna. Vi måste lära oss att vi är personer som har ett värde som individ och inte bara är en autonom funktion för en Regering att beskatta och hantera efter eget önskemål. Vi måste lära oss att interagera med andra och inte bara vara självgående. Vi måste också våga möta andra och inte bara stänga ute det som vi inte vill se. Samhället består av mängder av individer som alla har olika behov och möjligheter, vi får inte missa det. Det är i mötet människor emellan som utveckling kan ske. I Sverige har vi hamnat i den extrema paradoxen att vi alla ska vara individualister, men inte få uttrycka våra egna behov eller ansvara för våra egna val.

Funderar ofta hur länge detta kan pågå och hur djup det kan sprida sig i landet, där ensamheten breder ut sig som ett mönster av välfärdens avtryck. Funderar också på hur det kan sluta. Kanske blir det till sist så att vi tvingas integreras i den övriga världen av de som sätter kärleken till sin familj före allt annat.

Jag tror vi behöver mer kärlek!... och Rock'n Roll....
Idag blir det Luther Vandross som avslutar!

2018, nytt år nya möjligheter.

Visst, vi har möjlighet att starta om, börja med något nytt, eller välja en ny väg hela tiden. Men vid ett årsskifte känns det kanske ännu mer att man gör det med eftertryck. Lite som att göra ett bokslut och för att analysera vad som gått bra eller dåligt, för att sedan lägga upp en ny strategi.

Samtidigt händer det saker hela tiden som vi ändå måste ta med i vår liv och förhålla oss till. Saker som varken startar eller stoppar i och med nyår, men som kanske visar sig som allra starkast på Nyårshelgen, bristen på empati.  Själv upplever jag att det är något som ökat i samhället och som sakta smugit sig på.

Jag kommer ihåg min egna barndom med nyfikenheten på smällare. Samtidigt som man fick stränga order att hålla sig borta från smällen och inte utsätta människor och djur för smälleriet, så var det lite kul att se hur det kunde stänka upp lite snö eller sand om man stack ner smällaren i marken. Visst hände det olyckor där någon oförsiktig gjorde illa sig själv, men jag kommer inte ihåg att det riktades smällare och raketer mot människor och djur. Inte heller att det sköts inomhus eller i tunnelbanor. Fick en mindre chock för ett par år sedan då jag besökte Djäkneberget, en känd samlingsplats här i Västerås med fyrverkerier på Nyår, och var med om att olika grupper riktade raketer mot varandra men även mot vem som helst. Min fråga är var kommer denna brist på empati ifrån och är det något som lagstiftaren kommer ta i beaktande framöver?

Flera affärer har redan tagit sitt ansvar och upphört med försäljningen och flera kommuner har gått över till laser istället för det konventionella fyrverkeriet. Men ska vi låta detta fortsätta och till vilket pris? Just nu verkar det nästan som Nyår blir en asyl för de som vill visa sin antipati mot mänskligheten och för den delen även husdjuren. Givetvis går det att starkt begränsa denna hänsynslöshet, bara det finns vilja till det.

Annars är Nyårslöften något som är i ropet i dagarna. Man ställer stora förväntningar på det nya året. Vill inte alls vara någon glädjedödare, men året består av tid, 365 dagar, som su själv ska disponera och ta beslut inför. Så det är inte året i sig som fixar önskningar och löften, utan du själv i hur du disponerar tiden. Å andra sidan ökar då också möjligheten att önskningar och löften blir uppfyllda.

Själv har jag en bra känsla i magen inför 2018, som startade igår med ett spontant Nyårsfirande med kära vänner. Efter några års träda har låtskrivandet åter tagit fart och det känns som ett renande bad för själen. Det blir till att släppa några fler ok som tyngt och frigöra mer energi till att leva och utveckla förhållandet till nära och kära, samt till den egna förmågan.

Time is an unwritten letter
for you to do things better
so go to the future
where your life will last



Gott Nytt År 2018

Jag försöker mig på en Årskrönika med en Årets lista..

Gott slut på 2017 och se upp för smällare och raketer...
Ja, 2017 är på väg mot sitt slut och som vanligt brukar jag titta bakåt på vad som hände under året, både för egen del, men brukar reflektera lite över vad som hänt runt om i landet och världen. Ska jag försöka mig på någon rubriksättning på året, så får det väl bli "Krampaktigt". Något som kan tolkas både för egen del, men framförallt aktionerna i det som sker runt om oss.

Ok, jag är politiskt intresserad och har så varit sedan unga tonåren. Jag vet att det är många som tröttnat på politiken och jag börjar väl snart falla ur detta intresse jag med, precis som väldigt många politiker verkar göra. När man ser på skeenden runt politiken så verkar det finnas en politisk enighet om att skaffa sig stora personliga förmåner och regler som inte gäller oss andra. Särskilt tydligt nu när pensionsåldern diskuteras att höjas. Det verkar som om en gemensam nämnare är att politik är den verksamhet som kan göra en person rik och få möjlighet att komma över relativt stora ekonomiska resurser som vi gemensamt betalat in i skatt. Att däremot jobba i en anställning eller med företagande, det som finansierar politiken, ska överbeskattas och inte ges den möjligheten. Det verkar skapa både en förvriden syn på människan som sådan och en obalans inom det moraliska tänkandet som så ofta kastas fram, särskilt av sittande Regering.

2017 har väl verkligen varit året då detta kommit fram i ljuset på ett alldeles särskilt klart sätt.

Alla krampaktiga ageranden inom snart samtliga samhälleliga områden, har läckt ut ur Regeringskansliet som en smetig sörja som kletar fast och förvränger all debatt om hur problem ska identifieras och lösas, till att bli en debatt om vem som står närmast SD. Det pekas finger i sandlådenivå och haglar personangrepp allt för att slippa ta den debatt om hur lösningarna se ut. Ingen verkar vilja styra landet. Får en känsla av att det är S-taktik. Man vill isolera SD och deras röster för att själva kunna skapa en koalition med dem efter valet. Rent ideologiskt ligger de inte allt för lång från varandra och SD har haft lösningarna som S anammat, särskilt inom Immigrationspolitiken, där de själva har havererat. Så mitt tips inför nästa val: S+SD.
Absolut inget scenario jag önskar.

Detta att ingen verkar vilja styra landet tycker jag är tydligt och kanske beror det på misstänksamheten mot oss medborgare? Själv hade jag en syn på politiken som det styrande organ som ger oss möjlighet att utvecklas som personer och kunna välja vår framtid stort sett efter vårt egna huvud. Kunna utveckla de sidor vi är bra på och utmana oss själva och med det även få ta ansvar för oss själva i större utsträckning. Att hjälp ges till de som behöver den och att solidaritet går åt två håll, minst. Men att utvecklas åt att bli en fritt tänkande och agerande individ, känns inte något som står på Regeringspolitikens agenda. Här gäller misstänksamhet mot individer med idéer.

Ser vi hur samhället har utvecklats, så ställer i alla fall jag mig frågan: Är det detta jag betalar för att få uppleva? En rättsstat i förfall, ett gränslöst "agerande" utan en plan för framtiden när det gäller integration t.ex. Ett hejdlöst slöseri med åtgärdspengar som inte står i proportion till resultat, misstroende från politiker mot Polisen som inte tror på sin högsta ledning. (Hade Polisen varit ett privat bolag, hade nog tongångarna varit helt annorlunda från Regeringens sida, än nu när man själv tillsätter chef). IT/Informationsskandal, korruption, den kanske mest öppna mellan LO-S. Hela det demokratiska etablissemanget verkar ha fått sitt uppdrag om bakfoten och som ett resultat av detta verkar de vilja välja vilka de ska sanktionera för att få tillräckligt med röster för att få behålla sina löner och förmåner, istället för att skapa en miljö där vi kan skapa våra egna framtider och gemensamt ta hand om det som behöver tas om hand.

Själv tycker jag att man måste våga titta ut från sitt tjänsterum och inte förblindas av sina egna tillgångar, utan se landet och omvärlden ur en nyktert perspektiv. Vi har ett stort antal utsatta områden där svensk lag intrycks gälla, vill vi att det ska vara så? Om inte vad ska vi göra för att inkludera dem i Sverige.
Vi har en Poliskår som står för övervakande av ordning, som snart går på knäna p.g.a alla avhopp och misstroende mot sin egna organisation och ledning, vill vi ha det så. Om inte vad ska vi gör åt det?
Vi har flera offentliga förvaltningar som missar sitt uppdrag p.g.a. dålig organisation och verksamhetsplan, vill vi ha det så? Om inte vad ska vi göra åt det?
Vi har skolplikt i Sverige, en möjlighet för alla ungdomar att skapa sig en framtid. Men skolan används både av politiker och föräldrar som slagträ i en märklig debatt om vad skolan är till för, istället för att hjälpa till och motivera skolgången. Ska vi ha det så? Om inte vad ska vi göra åt det?
Vi har en naiv syn på omvärlden och vårt skydd av sekretessbelagd information. Ska vi verkligen ha det så? Om inte, vad ska vi göra åt det?
Vi har en otroligt skev bild av ekonomi och vad vi kan göra med våra offentliga finanser och var de kommer ifrån. Ska vi ha det så? Om inte, vad ska vi göra åt det?
Vi har både politiker, medier samt några "duktiga idioter" som vänder bort fokus från de stora problem vi har i landet, ska vi ha det så? Om inte, hur ska vi ge dessa mindre makt att påverka, så att det krampaktiga beteendet släpper?

Listan kan tyvärr göras hur lång som helst över områden där den styrande krampen inte släpper.
Anser man som ledande politiker att frågor som dessa kan bemötas med vem som står närmast SD, har man ingenting att göra med styrandet av landet, utan visar bara på just en inneboende kramp eller handlingsförlamning.

För egen del äter jag en medicin mot muskelkramper. Vet inte om den fungerar och rekommenderar verkligen inte den som lösning på ovanstående.
Jovisst, själv har jag drabbats av kramp inom sjukvården och är sjukskriven. Att få hjälp är inget naturligt förlopp, utan att vänta verkar vara lösningen på allt. När jag själv arbetade inom vården fick jag lära mig att den solidariska sjukvården gick ut på väntelistor, inte på lösningar. Nu har Regeringen aviserat att de vill förmånsbeskatta de som har privata sjukvårdsförsäkringar. Med andra ord så vill man begränsa människors möjlighet att fortare komma tillbaka till arbete samt att frigöra köplatser inom den offentliga vården som samtidigt skriker över att den är överbelastad. Var är logiken i att överbeskatta eget ansvar? Alla betalar fortfarande till den offentliga sjukvården så det blir ändå ett tillskott till den när några tar eget ansvar och egen väg.

Jo, jag är sjukskriven och har drabbats av något som  inte är "inne", vare sig att utreda eller behandla, uppenbarligen. Man får känslan av att det bästa är att jag dör snällt och fort, så att de resurser jag borde ha rätt till, kan användas till annat. Inte särskilt hälsobringande. Skulle kunna skriva en bok om detta, men väljer att avstå. Just nu!
En märklig detalj i detta är att från andra hållet kommer Försäkringskassan med sina bedömningar om jag ska få vara sjukskriven eller inte. Känns som man hamnat i en vårdnadstvist, som minst av allt tar hänsyn till mig som person och min vilja att komma vidare ur detta.
Att vara satt ur spel är inget läge som passar mig som person, jag vill leva mitt liv fullt ut, utan begränsning. Jag gör vad jag kan för att må bra och komma tillbaka så fort som möjligt. Tack och lov fungerar det hyfsat att musicera något som jag också fått som rekommendation att göra rehabmässigt..
Så min kommande skiva ska heta "I say yes to rehab"...

Jag har också fått rekommendation att resa till solen minst en gång i kvartalet. Mycket vandringar i solen har det blivit, men också en vandring i en storm på Lanzarote. Lite spännande minst sagt...
På en av resorna överhörde jag ett samtal mellan två Trump-anhängare. Ibland kan jag tycka att debatter här i Sverige hamnar på en väldigt låg nivå och att alltför många sätter mer tilltro till grannens hund än till forskare och experter, men det är ingenting i förhållande till dessa två. Själv trodde jag att Trump skulle bli en pajas-timeout i USA och tvingas avgå efter knappt ett år. Men när jag hörde dessa så insåg jag att det är på riktigt och att människosynen där är om möjligt lägre än här.

Det är bara att inse att jag trodde mer om människan än så. Men kanske är det precis det som händer i demokratier, att man förblindas av en person som har makt över media. Precis som här i landet där public service (SVT, SR) många gånger agerar propagandamaskin åt vänsterpolitik, istället för att vara neutrala och granskande som uppdraget påbjuder.

Det händer mycket runt om oss och världen blir allt mer turbulent. Den naiva syn vi matats med att vi i Sverige sitter säkra, har väl luckrats upp rejält. Dels med tanke på de militära provokationerna, men också utifrån det terrordåd som skedde på Drottninggatan i Stockholm. Nu här runt Jul har det börjats skriva om hur dåligt förberedda vi är på en katastrof eller militär aktion mot oss. Bl.a är vi långt ifrån självförsörjande på livsmedel, något som jag bloggat om för länge sedan. Där Regeringens politik har varit att få bort många lantbruk och minska vår egna försörjning för att istället köpa in från andra delar av världen. Helt vansinnigt om man ser till världsförsörjningen, men också till den utsatthet man skapat för oss. Jag tror att den trygghet vi luras tro på för egen del, är ett rejält fabulerat budskap.

Hösten har i omgångar dominerats av #metoo-rörelsen. Jag hoppas verkligen att det kommer något bra ur denna, där respekten människor emellan återupprättas. Det har fått ett stort genomslag i många branscher, men inom kulturen verkar det ventileras mest. Jag tror efter många år inom just kulturen, att den bör synas rejält och även ifrågasättas hur bidrag används och vilken miljö detta skapa för de som arbetar där. Bidrag betyder trots allt en offentlig sanktionering av verksamhet, innehåll och villkor för de som arbetar där, samt en snedvriden konkurrens mot de som får agera utan bidrag.
En liten märklig detalj i detta var när #metoo skulle debatteras i Riksdagen. Då infann sig endast tre män. Visst, de kan följa debatten från sina rum, men borde förstått signalvärdet av att delta.

Som varje år har jag försökt sammanställa en "Årets lista". Kommer här:

Året började precis som 2016 på Malta.

Årets ö1: Malta

Årets ö2: Karpathos

Årets TAXI-resenär: SSU-ordförande Philip Botström

Tog TAXI från Sälen till Stockholm för 7900:-, för att gå på ett möte han

 uteblev från. 

Årets Journaliststorm: Jerringpriset till Peder Fredricson

Etablerade journalister fattar inte reglerna och hävdar fusk, när resultat inte blivit som de själva vill. Har det gått upp ett ljus för kåren, att de själva inte kan styra all opinion? Får sällskap av klotskallar som inte heller förstår regler. Dåliga förlorare skyller hellre på regler än hyllar segrare.

Årets SVT Specialpris: Idrottsgalan hyllar Lena Sundqvist Ishockeykommentator.

                      För hennes kamp mot och belysande av näthatet.

Årets pajaser: Samtliga som såg Idrottsgalan och hyllningarna för Lena Sundqvist samt

                      hörde Torgny Mogrens förklaring om vad Jerringpriset går ut på, men som

                      ändå näthatar.

Årets tröttsammaste: Nättroll och nyttiga idioter.

                      Ska vi få ha våra demokratiska principer fria med yttrandefrihet och

åsiktsfrihet, kan vi inte ha dessa som ska filtrera vad som får sägas.

Årets trend: Omvärldens märkliga beslut: Trump: I princip allt han gör, och Putin tillåter

                      våld i hemmet.

Årets korruption: Startade med Statens Fastighetsverk. Man bör syna hur regeringen agerade för att få
                      plats i säkerhetsrådet i FN. Luktar illa lång väg! Frågan är också vad vi fick för detta?

Årets mest tvungna: Guldbaggegalan.

                      Varför dela ut priser, när det inte finns något att belöna?

Årets stora fråga 1: Varför höja alla skatter och beröva människor sin möjlighet till

                      självförsörjning, istället för att se till att de miljarder i skatteintäkter

                      används effektivt?

Årets stora fråga 2: Blir det verkligen bättre i landet av mer lögner och undanhållande av

sanningar om forskning som inte är politiskt gångbar?

Årets skämt igen: Långa väderleksprognoser och förutsägelser flera månader framåt.

Årets virrpanna: Donald Trump

Årets saknad: Barak Obama

Årets beslöjade: Svenska ministern Ann Linde i Iran.

                      Tappade helt perspektivet på vad regeringens syn på feminism och frihet

                      betyder.

Årets hattare: Svenska feministiska ministrar med Magdalena Andersson i spetsen.

                      Twittrar om sig själva i bilder med hattar på inför Kanadas besök. Allt för

att visa oss medborgare vilken låg nivå de håller i sina anföranden och

eftertryck i det internationella arbetet mot religionsfrihet och valfrihet.

Årets tuffing: Masish Alinejad, Iransk journalist som står upp mot det Iranska slöjtvånget

och som nåtts av våra svenska ministrars förlöjligande samt läxat upp dem.

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10154531146016051&set=a.10152014716671051.1073741829.639076050&type=3

Årets förtydligande, igen: Religionsfrihet är den rätt du har att tro på det du själv vill!

Det ger dig inte rätten att tvinga andra att göra som du säger!

Årets revy: Eskilstunarevyn, Bäst i alla kategorier!

Årets förvrängare: Ilmari Reepalu

Årets Gala-fel: Warren Beatty och Fay Dunnaway delar ut Oscarsstatyetten för Årets

film, till fel pristagare.

Årets Fågel Fenix: Delight Express, Starkare, bättre och roligare än någonsin

Årets Whistelblower: Peter Springare

Årets Lockpåläggare: Journalister, politiker m,fl, som inte vill se verkligheten som

Polisen lever och arbetar under, eller vilka villkor som gäller för boende i utsatta
 områden.

Årets nyord: Fakenews, används till allt från felaktiga fakta till obekväma sanningar

Årets sosselogik: Vinster i välfärden måste bort och privata driftsformer ska inte finnas

                      för att de finns ingen annanstans i världen. Samtidigt ska vi slå vakt om den

svenska modellen som inte heller finns någon annanstans och utveckla

socialiseringen som bevisligen havererat fler länder än den hjälpt. Lite som

vi tror på människan förmåga om människan tror på att vi är bäst.och bara gör som vi
 säger.

Årets gråsten: Moderaterna

Årets återhämtning: Moderaterna

Årets käftsmäll: Löfvens löfte till pensionärerna

Årets rekyl: Pensionärernas svar till Löfven

Årets brist: Hormoner

Årets Doktor 1: Dr Musik

Årets Doktor 2: Botan Hawas

Årets fläptrut: Alice Bah Kunke, allmänt opåläst och oinsatt i sina ämnen. Sedermera

                      följaktligen också bortkopplad från uppdraget som ansvarig för

                      motverkandande av extremism. Bra jobbat tillsammans med Mona Sahlin!..

Årets upptäckt 1: nonwoven-tapet

Årets nyttiga granskning: Fredrik Segerfeldt granskar Vänstern. Vi har trots allt fler än

                      ett extrempartier i riksdagen. https://timbro.se/smedjan/det-fina-partiet/

                       https://timbro.se/smedjan/det-fina-hatet/

Årets läkarsägning: På frågan av Dr Musik till min Familjeläkare, om han tagit prover på

 hormonbalansen i min kropp, svarade han: ”Det är inte inne att göra!”

Nu tog han ändå tag i detta och fann en rejäl obalans som annars skulle

varit osynlig av ”medicinska modeskäl”. Frågan är hur länge jag skulle fått

vänta på rätt behandling och hålla till godo med felaktiga symptomatiska

behandlingar, innan proverna blev ”inne” att ta igen?

Årets knatte: Mellis Bonusbarnbarn

Årets ickehjälp: Rena lögner i sjukintyget och noll hjälp med rehab.

Årets stora undring: Varför ljuger så många makthavare av alla de slag, särskilt när

                       sanningen står att se bredvid?

Årets ”felsägning”: Ylva Johansson i BBC om Trumps bild av Sverige som sexbrottsstat.

                      Lustigt att man säger fel på det man ska vara påläst om och bli intervjuad

Om. Att besvara en lögn med en ny lögn skapar inget förtroende. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7amb3/ylva-johansson-backar-efter-bbc-intervju-om-sexbrott

Årets ”vad gör jag nu igen?”: Stefan Löfven, som blir sur på att oppositionen gör politik

                      av politiken och inte bara håller med honom. Som om han själv agerat

annorlunda? http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/RMgeW/kan-man-lita-pa-stefan-lofven

Årets virrpanna 2: Henrik Schyffert, som går ut med sin statistikgrundande turné, ”Var inte rädd”, för att berätta att allt vi upplever i Sverige idag med ökat våld och otrygghet, egentligen inte finns. Samtidigt avböjer försäkringsbolag att försäkra bilar och företagare i utsatta områden, något som är nytt i landet. Människor blir sällan lugnade av statistik och mörkläggning, utan mer av reella åtgärder. Politiskt nyttiga idioter skapar inget förtroende.

Årets ”Jag vill tacka Trump!”: Magdalena Andersson, som kan gömma sig bakom Trumps

 alla hittepå, och höja skatter utan att bli synad.

Årets orimlighet: Mördare får skadestånd. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0aR8A/dodade-sin-bebis--far-skadestand-for-lidande

Årets Hycklare: Margot Wallström http://www.expressen.se/nyheter/sverige-rostade-inte-nej-om-saudiarabien/

                      Samtidigt kan man fråga sig att, om deras uppgifter stämmer att det var en

                      oröstning där det inte gick att rösta emot, är FN en demokratisk och väl

                      fungerande institution värd namnet?

Årets spex: ”En rolig historia” av och med Juvenalordern. Hejdlöst bra! Spexet ”1702”

                      var inte långt efter!

Årets buande: Publikens svar på att Stefan Löfven skulle tala inför TreKronors

                      Guldhyllningar. Det känns patetiskt med en Statsminister som ljuger och

                      spelar teater i alla lägen. Buropen kom kanske som ett svar på detta?

Årets förstoppning: Ylva Johansson, får inte tummen ur för att göra varken utredning

                      eller politiskt utspel om hamnkonflikten i Göteborg, som håller på att sänka

 hela Sverige.

Årets release: Johan Gustafsson blir fri efter att ha suttit som gisslan hos al-Qaida i Mali

                      sedan 2011!

Årets förräderi: Transportstyrelsen med Regeringens goda minne. IT-Skandalen där

                      man läckt hemliga känsliga uppgifter till främmande makt.

Årets Komedienn: Jenny Carlsson

Årets skandalord: Outsourcing

Årets hashtag: #metoo

Årets sopa: Stefan Löfven. Han försöker sopa rent på antagonister genom att ställa dem

                      bredvid SD. S Undviker hela tiden argument i vad det än må vara genom att

placera motståndaren i knät på SD.  Tror han håller på att städa inför valet,

där han troligen går i koalition med SD, eftersom ingen annan törs. Rent

logiskt är S och SD ändå rätt nära varandra. S har kanske till och med mer

bruna rötter än SD.

Årets terrorhandling: Lastbil på Drottninggatan.

Årets tendens: Våld mot Poliser

Årets plock: Svampar!

Årets städning 1: Olika mediainstanser, i svallvågorna efter #metoo

Årets städning 2: Olika offentligt finansierade Kulturinstanser i svallvågorna efter

                      #metoo

Årets inneord 1: Snoppbild

Årets inneord 2: Kränkt

Årets inneord 3: ALLA MÄN!!

Årets grundstötning i Public Service: Är egentligen svårt att plocka ut något enskilt av så

                      mycket dumheter, men UG som avslöjade att några välbeställda personer i

Sverige följer lagen?!

Årets fått om bakfoten 1: SVT som hänger ut människor som följer lagen.

Årets fått om bakfoten 2: SVT tillsammans med Regeringen. Om lagstiftaren, Regeringen,

                      skapat en lag som underlättar för människor som arbetat utomlands att

                      skatteplanera, så är det lagstiftaren och inte brukaren av lagen som ska

                      hängas ut. Att låta Magdalena Andersson komma undan sitt ansvar och

                      moralisera över Leif Östergren är väldigt lågt.

Årets mer aktuell än någonsin: Magnus Ugglas ”Fula gubbar”

Årets mest ruttna: Svenska offentligt finansierade Kulturinstanser.

Årets minst förvånande: Magdalena Andersson föreslår ny km-skatt för miljöbilar.

                      Eftersom de nu missar skatteintäkter på drivmedel måste luckan fyllas. Så

                      miljöskatt är ingen miljöskatt utan bara skatt.

Årets fråga 1: Har någon fått samtal från Stefan Löfven, som erbjuder jobb? (Uppföljning

                      av vallöfte)

Årets fråga 2: Vad får jag för pengarna? En högst relevant fråga när man ser ut över vad

                      som händer i samhället.

Årets fråga 3: På Facebook definierar LO sig som politisk organisation. Trodde en

                      fackförening var till för alla sina medlemmar oavsett politisk hemvist. Har

                      man meddelat sina medlemmar detta och vika konsekvenser det får för

                      inbetalda medlemsavgifter?

Årets comeback, musik: GES

Året egna upptäckt: Fäktning!! Jäklar va kul! ..och jobbigt!
Årets film: The Greatest Showman

Årets pajigaste: Svenska Kyrkan i Västerås går ut med att Jesus var hen... Ja det var kyrkoval i höstas
                      och min fråga om varför kyrkan nu ska styras politiskt när den är skild från staten, blev
                      helt plötsligt väldigt aktuell. Vi har under decennier styrts av gränslöshet där 
                      utplånande av individen stått högst på agendan. Nu verkar den tendensen nått även
                      kyrkan, som i någon form av iver att verka lite fräsiga gått med på att ändra
                      historiebeskrivningen och pådyvla en individ en ickeform. Vi föds med kön, ok det finns
                      hermafroditer som har två, men de allra flesta föds med ett kön, sexualiteten är lite
                      oberoende av detta. Vem ger kyrkan rätt att tvåtusen år senare gå in och neutralisera
                      sin största ikon? Trams och tjafs i en organisation som bör vara väl definierad för den
                      som söker sig dit för själavård, där kön är något av det tidigaste ett barn lär sig och
                      identifierar. Ens sexualitet kommer långt senare och ska inte neutraliseras eller
                     bestämmas av någon annan än individen själv. Man har valt att hänga på trenden där
                     inkluderande ska vara det samma som utplånande. Att vänligt respektera varandra och 
                     varandras olikheter, samtidigt som man står för något, tycks inte vara möjligt i Sverige 
                     idag. Blir det för jobbigt att möta människor som olika individer med olika kön och 
                     sexualitet, är det kanske inte kyrkan man ska arbeta inom.
                     Som en parentes i det hela kan man nämna Trosbekännelsen, som aldrig ändras, som
                     handlar om Guds enfödde son, en man med andra ord. Men i någon märklig logisk
                     handling i detta, annonserar man ut Husmorstjänster..

Årets konsekvens: Man får det samhälle man förtjänar och röstar fram...

Gott Nytt År 2018!