Ursäkta, men vad fan är det som händer?

Ingen har väl missat #metoo kampanjen och vad som kommit fram i svallvågorna efter det. Frågan jag ställer mig, vad kommer att hända nu?
Kommer det att bli som vanligt. Att det stormar ett tag sedan går allt tillbaka till "normala" igen, eller kommer det ligga till grund för någon seriös förändring? En förändring som mynnar ut i en större respekt människor emellan.

En annan sak jag undrar över är hur det kunnat fortgå så mycket dumheter i ett land som Sverige som gärna sätter sig självt som världsledande i sociala frågor?

Kulturområdet har det särskilt rapporterats om, även om detta finns precis överallt. Eftersom jag själv arbetar inom det området kan kan jag säga att det kryps för vissa genier och organiseras efter någon otroligt underlig hierarki som ofta är helt improduktiv. Mycket finansieras också av skattemedel och det kan man fundera över lämpligheten i. Man borde kanske ställa större krav på dessa institutioner än så, när det gäller människosyn.
En del människor agerar som om deras framgång hänger på att de måste få energi genom att trampa på människor runt om dem. Det märkliga är att detta fortgått och organisationer stött detta. Men var är civilkuraget?
Har vi efter alla år av gränslöst styrande, blivit matade med att vi alla är offer och att det är helt ok för utvalda av organisationer eller av sig själva, att ha ett beteende som tär på omgivningens liv?
Vi måste våga lämna och anmäla missförhållanden.

Men vem ska säga stopp när det gått för långt? Vem har ansvaret?
I Sverige letar vi gärna syndabockar, men glömmer att vi själva har makten att säga ifrån, eller har vi glömt det? Visst behöver vi ledningar som också lyssnar och agerar, men initiativet behöver komma från de som är drabbade. Nu letas det skyldiga till de som borde sagt ifrån eller någon kollektiv bestraffningsåtgärd. Tyvärr tror jag inte något av detta är särskilt långsiktigt som lösning. Lösningen handlar nog mer om att vi alla behöver resa oss och sätta våra gränser, för vad vi är beredda att gå med på i förhållande till vad vi ev kan vinna på detta.

Ibland verkar det som vi alla är maktlösa, att vi lämnat bort makten över oss själva till den som för tillfället kan nyttja den. Sedan blir vi förvånade över att precis detta händer, som alltid händer när man blivit gränslös, man blir överkörd och utnyttjad.

När det gäller rena övergrepp är det märkligt att även detta fått fortgå.

Läser och förundras över rapporteringen om "Kulturprofilen" med anknytningar till Svenska Akademien. Nu har han inte fått någon dom, men i den nya rapporteringen ändå blivit uthängd. Ska man tro det som skrivs, så har han agerat allt ifrån "opassande" till att ha gjort sig skyldig till rena övergrepp, vilket han nekar till.
Det ska ha skett mot unga talanger, fruar och även barn till människor runt om honom.
Är detta sant så ställer jag mig frågan: Vad fan är det som händer?
Om detta sedan 20 år tillbaka är väl känt och ingen har agerat! Hade min dotter eller nära anhörig blivit utsatt för det han anklagas för, hade jag agerat. Kanske gjort mig själv olycklig på köpet, men man står väl upp för sin familj?
Eller har vi sjunkit så lågt i vår egna självkänsla och självrespekt att vi låter någon utnyttja och förstöra livet på nära och kära? Är det så vi ska definiera Sverige hädanefter?

Är det någon som sitter och väntar på att vår gränslösa Regering ska agera och ställa detta till rätta, så väntar man nog i onödan. Det handlar om dig och mig och att våga stå upp för sig själv och sin omgivning. Det handlar om att många organisationer själva måste våga agera och inte underblåsa dessa dumheter, utan ändra sitt klimat.
Men det handlar inte om kollektiv bestraffning, då kommer man per automatik även bestraffa de som man behöver för att göra förändringen, de som redan börjat den. Dessa måste få stöd.

Läste en märkligt och kanske lite talande artikel och intervju med Ingvar Oldsberg, en man som jag och några vänner diskuterade så sent som i torsdags om när han kommer att synas i detta. Tog två dagar.. Han vill inte kännas vid det han anklagats för och fått sparken för. Han hänvisar till att uppdragsgivaren har arbetsmiljöansvaret. Så är det! Det är väl också därför han fått sparken. Man åtgärdade problemet.
Kanske är hans uttalande den yttersta bekräftelsen på felsynen på sig själv och anledningen till problemen?

En annan märklig sägning stod Peter Englund (Svenska Akademien) för, när han sa "Den Jäveln", om Kulturprofilen och att han avslöjat Nobelpristagare i förväg. Att han utnyttjat och förgripit sig på ett antal kvinnor hade han däremot inte mycket att säga någonting om. Vad är människosynen i detta?
Speglar det deras valspråk "Snille och smak", då blir i alla fall jag fundersam! Om jag inte missminner mig så instiftades Svenska Akademien för att utveckla och stärka det Svenska språket, inte att vara en skyddsorganisation för en perverterad kulturstrateg med behov av att kuva kvinnor. Frågan är vad man tagit sig för uppdrag vid sidan om det som man officiellt har och om dessa är förenliga med varandra. En rejäl genomlysning vore kanske bra att göra.

En fundering som jag inte helt kan släppa, varför Bob Dylan inte ville komma hit förra året och ta emot sitt Nobelpris. Kände han till dessa missförhållanden inom Svenska Akademien och valde att avstå, eller kanske trodde han kanske att han måste suga av Kulturprofilen för att få ut priset och därför valde att avstå? Det får vi kanske aldrig svar på, men man kan ju fundera..

Ett litet sidospår i funderingarna är på Nobelpriset. Förra året hade Macciariniskandalen som svärtade Nobelstiftelsen, i år Svenska Akademien. Vad blir det nästa år och kommer det att helt haverera denna institution?

#respekt

#inteok
Det har väl inte undgått någon det upprop bland kvinnor inom olika områden som berättar om sina upplevelser av sexuella trakasserier, under #metoo? Det är väl ändå för väl att ett gigantiskt problem nu äntligen tas upp till ytan för diskussion som förhoppningsvis leder till en grundlig förändring. Tyvärr har alldeles för många problem tystats ner eller sopats under mattan, då de tangerat maktens elit.

Det kommer avslöjanden nu från olika branscher och jag tror mig kunna säga att det inte är ett smalt problem inom enstaka skrån, utan ett samhällsproblem. Tyvärr, som i så mycket andra problem, så kommer troligen mörkertalet vara stort, trots avslöjanden. Det kan vi kanske härleda till att mediabevakningen av kända personer är betydligt större än på individer i gräsrotsnivå.

Men hur har det blivit såhär då?
Ja, det finns säkert mängder med förklaringar till det, men det grundläggande problemet tror jag är bristen på respekt människor emellan.

Har själv arbetat inom flera områden inom allt från kultur via vård, till industri och tillbaka till kultur igen. Jag har på nära håll kunnat se "Genikulturen" och dess yttringar och konsekvenser. Jag sätter inget genusperspektiv på "genier". Den har funnits överallt, om än i lite olika skepnader. Men med den gemensamma nämnaren att vissa människors framgångar bygger på utnyttjande av andra på vägen fram. Det jag upplevt inom kulturen, är att vissa genier befäst sin ställning genom att kontinuerligt utnyttja andra, via sin uppnådda och organisatoriskt skyddade position. De anser sig ha rätt och väldigt lät att ställa vilka krav som helst på sin omgivning, vilket inte medför någon särskilt bra miljö att vara i.

Ett stort problem är givetvis människors olika personligheter och det som verkar växa enormt idag, Narcissism. Hur hanterar vi dessa personer på ett lämpligt sätt och hur kan de läras att agera i en medmänsklig anda och inte bara skaffa sig energi genom att trampa på andra? Det är trots allt många Narcissister som når framgång, vilket kan vara bra även för utvecklingen av samhället. Men måste det kosta lidande?
Sedan har vi alla dessa som dras till de manipulerande människorna och går med på deras skeva värld. Hur lär vi dem att stå upp?

I och med att detta är ett samhällsproblem och något som verkar eskalera, så krävs det troligen en extremt tydlig signal från alla ledande positioner om allas rätt att säga ifrån trakasserier och övergrepp. Det är otroligt konstigt att så många organisationer tillåtit sina "genier" att under så lång tid få bete sig nedsättande och även kriminellt mot sin omgivning. Samtidigt som de behandlar de drabbade än mer nedsättande. Känns som om det skulle behövas dammas ut på rätt många kontor och ledningar.

Jag tror också att vi i grunden måste börja använda oss av respekt mot varandra, oavsett på vilken position vi är. Tyvärr verkar det som om ordet respekt, inte riktigt är definierat i vårt samhälle, utan ibland används för att skrämma sin omgivning. Vi måste lära oss att respektera varandras framgångar men också varandras liv och val. Val att sätta egna gränser. Det har på vissa håll inom Regeringen, reagerats på #metoo, vilket är bra. Särskilt med tanke på vittnesmålen om händelserna i maktens centrum. Visst är det bra att Alice B-K går ut och samlar ledare inom de statliga kulturinstitutionerna för att berätta att det inte är acceptabelt. men det vore bra om man även började agera själv och satte en ny standard för respekt människor emellan och politiker-väljare emellan. Nu måste vi bryta mönstret som gör samhället destruktivt och se vad vi själva kan bidra med!

För att det som startat med #metoo och förgrenat sig ner i olika branschers medvetande, inte ska stanna vid ett upprop, så behövs det även aktion. Det måste mynna i en rörelse som alla kan känna sig delaktiga i och bidra till, utan att låta någon extremism ta över ledarflaggan.
Vi står inför ett valår. Politiker som brukar vara bra på att tala om för andra hur de ska vara och agera, men gärna lämnar sig själva lite vid sidan av. Som en start på förändringen skulle jag vilja utmana er att vara tydliga med respekten för varandra i alla debatter inför valet och visa respekt mot oss väljare genom att inte komma dragande med tunna utspel utan innehåll. Kanske kan det leda till en förändring om ledningen börjar? #respekt

Årets skandal!..

Så har Uppdrag Granskning hittat en riktigt skandal att redovisa för oss som betalar licenspengar till deras "neutrala" uppdrag. Skandalen i detta fall är att en del människor hållit sig inom lagens råmärken för hantering av sin skatt och därmed kunnat behålla en större summa än om de hade överbetalat skatt. Själv tycker jag kanske att nyttjandet av licenspengarna i detta fall, är den största skandalen. Jämför man även med förfallet av flertalet viktiga samhällsfunktioner, så blir detta rätt patetiskt och licenspengar ska inte användas till politisk propaganda. Att man dessutom har den dåliga smaken att ge sig på de som följer lagarna istället för de som stiftat lagarna, om man inte gillar lagen i sig, är allt annat än demokratiskt.

Mycket snabbt reagerade Regering och LO som bannlyste metoden att "smita" från skatt genom laglig skatteplanering. Något som både Margot Wallström och Göran Persson m.fl gjort. Sist var det Margot som granskades lite lamt och hon kom undan med att hon "måste försörja sig". Petter Thorvaldsson basunerade myndigt ut att "vi kan inte ha två olika skattesystem" här i landet. Helt rätt kan man tycka, men i detta fall gäller samma lagar för alla. Men visst det finns två olika system där vissa betydande personer som rekryterats utomlands och arbetar i Sverige, inte lyder under samma skatteregler som vi andra. Lagen infördes av S om jag inte missminner mig, för att underlätta att få hit kompetens, då våra skatteregler ansågs ofördelaktiga i konkurrenshänseende för sådan personer.

"Skandalen" har växt och nu räcker det tydligen med att känna någon som eventuellt kan ha träffat en person som uppträtt lagligt, för att hängas ut. Jag undrar verkligen om proportionerna i denna rapportering verkligen rimmar mot vad som möjligtvis kan komma ut av den.

Det ifrågasätts också hur en man kan tjäna så mycket pengar som Leif Östling, som fått klä skott för drevet. Ja, om vi anser det vara mindre värt att arbeta på en riktigt hög post inom industrin, som sysselsätter mängder med människor världen över, mot att spela t.ex ishockey eller fotboll, så visst blir det skevt. Men samtidigt är den en realitet och en realitet som Sverige gått med på med sitt undantag i skattereglerna.

Leif Östling uttryckte sig, kanske från hjärtat men inte politiskt korrekt, när han undrade vad han får för sina inbetalade skattepengar. Han påtalade också mängden skattemedel han bidrar med, en mängd som de allra flesta av oss aldrig kommer att komma i närheten av under vår livstid. Med andra ord bär han redan en betydligt större skattebörda än vad vi andra gör och kanske ska vi vara glada att han fortfarande bor här och inte flyr landet, på samma sätt som många företagsledare och företag gjorde under 70-talets förföljelser. Då dränerades landet på både ekonomi och kompetens.

Själv kan jag tycka att hans fråga bär en väldigt stor relevans och är en fråga vi alla bör ställa oss. Får vi verkligen det vi blivit lovade, av välfärdssystemet? Ser landet ut så som vi blivit lovade?
Det finns givetvis vinnare och förlorare i systemet, men om vi ser till vad som generellt håller på att hända med samhället, så blir bilden lite dystrare. Är det verkligen denna utveckling vi önskat oss av våra inbetalda skattepengar? Lägger vi därtill den attityd som typ denna "skandal" vill piska upp, att alla som tjänar mycket mer än oss vanliga, är skurkar. Kanske vi får betala ett väldigt högt pris om de verkligen blir det eller väljer bort Sverige, när de tröttnat på den stämningen. Att vara den som kanske gjort mest, men blir behandlad som avskum för att han inte gjorde mer eller gav bort allt.

Vi bor i ett land som för länge sedan accepterat och skrivit under de skatteregler som gäller, att det blir en skandal beroende på vilken person som nyttjar systemet, är inte värdigt ett demokratiskt land.
Att avundsjukan spelar stor roll och är en tacksam spelpartner när sådana här händelser spelas upp, är klart. Men är det verkligen den dystra sidan av människan vi ska göda?
Vad får det för konsekvenser för utvecklingen av landet då?
Om det är en skandal att människor följer lagarna, vad kallar vi då det problemet med alla lagar som inte följs?

Sverige Kan Bättre!

Då har det hänt igen, attacker mot demokratins väktare!

Här i Västerås sköts det mot en enskild Polismans hem, när han sov tillsammans med sin familj. I Växjö demolerades en entré till Polishuset, i något som verkar vara en gryende trend. Till det kommer alla våldsbrott som begås runt om i landet och nu har vi även fått en ny rörelse #metoo att lyssna till. Kända medieprofiler trillar av sina piedestaler och visar sig vara de svin de själva vill bli av med, i alla fall om man nu får tro den journalistkår, som bara för några månaders sedan varit behjälplig med att hålla tillbaka fakta och rapportering om detta.

Så allt är sig egentligen likt i landet, där politiker och media tillsammans vill att vi tittar åt ett annat håll, för att slippa se det som egentligen händer med oss och gemensamt presenterar en förskönad bild och gärna slår ifrån sig sin del av ansvaret.

Till det har vi också hamnat i en märklig situation där begreppen mitt och ditt, visar sig vara rätt svårdefinierade. Mycket handlade för några veckor sedan om, vem som skulle ha tillträde till "mina gator". Jonas Sjöstedt uttryckte stor frustration över att NMR tågade på hans gator och NMR var upprörda över att Jonas sprang om kring på deras gator. Efter att ha lyssnat på NMR, så kan jag förstå deras uttryck, för de verkar inte alls vara förankrade i samhället utan lever i en parallellvärld med väldigt trång syn, men med ett enormt maktbegär och behov av att segregera världen till någon form av obrukbar färgpalett. Så de använder demokratins svagheter till att försöka skapa antidemokrati, något som jag hoppas att det aldrig får något större fäste i landet.

Jonas å andra sidan sitter i Riksdagen och borde kanske förstå att han som person inte kan bestämma vem som ska gå på gatorna i landet, utan han är hänvisad till att följa demokratins spelregler. Men kanske visade just denna händelsen att vår demokrati är utsatt för rejäla hot, både utifrån och inifrån. Lägger vi därtill attackerna på demokratins väktare så blir bilden rätt grumlig. Har vi sedan i minnet Transportstyrelsens IT-skandal där Polismäns adresser kunde röjas, kan man fundera på hur mycket det inverkade på dådet här i Västerås och om det bara är början på verkningarna av den händelsen. Tyvärr verkar det också som att Transportstyrelsens agerande inte är en isolerad händelse, utan mer ett normalt agerande av våra demokratiska styr- och kontrollorgan.

Hur har det blivit såhär då?
Det finns troligen 1000-tals anledningar och beslut som lagt grunden till detta, men jag tror att mycket finns att hämta ur vår politiska historia, samt hur politiken idag på allvar har vänt ryggen mot verkligheten. Man har gett fritt spelrum för antidemokratiska organisationer och personer, att skapa flera sub-världar i vårt land.

Jämför man med den realpolitik som nyttjades under senaste världskriget då öppnade vårt land för stridande parters kommunikationer, för att dels hålla oss utanför den stridande delen, men också för att kunna spionera och ligga i framkant då det gällde underrättelser, så kanske det var ett klokt beslut. Att sedan fortsätta den politiken och göra landet identitets- och gränslöst, var i min mening inte särskilt lyckat. Jag tror vi hade mått bra av att definiera Sverige och inte bara vara den sida som ska vika ner sig och uppmuntra andra kulturer att ta över samhället. Att visa tolerans går åt två håll och har man inte tolerans för sitt nya hemland och uppskattar dess lagar, ja då kanske det inte är där man ska vara.

Visst ska människor som kommer från andra kulturer få ta med sig sina traditioner hit, så länge de rimmar med svensk lag, men vi måste samtidigt få behålla vår egen kultur som en riktlinje över vad landet är. Som t.ex när skolor inte fick ha sina traditionella avslutningar och att bära svenska flaggan blev det samma som att vara nazist. Där tror jag man skapade en stor rotlöshet som vi idag kan se uttrycken för.

Att extremismen kokat i landet under många år, har man lätt kunnat följa. Att den kokat samman med utanförskap samt många politikers och medias vilja att visa upp en felaktig bild av landet, har väl i stora drag gjort att vi vaknat upp där vi är idag. Att vakna av en skottsalva mot en polismans hem.

I detta läge borde det vara dags att vädja till civilkuraget, att säga stopp. Men hur gör vi det när vi inte vet vad Sverige är och vi samtidigt blivit lärda att vad vi än säger kan vara diskriminerande eller rasistiskt?
Precis som att den politiska debatten har hamnat i ett läge där verkligheten får stå tillbaka för försöken att peka ut sin motståndare som rasist eller nazist.
Vem har då tagit kontroll och bestämt vad som ska hända på våra gator?
I ett kaos är det väldigt lätt för enskilda uppviglare att ta kontroll över delar av landet. Lämnar man dessutom frivilligt över kontrollen av stora områden till lokala gangsters så får man det vi har i landet idag, en kraftlös Regering som ska ordna detta "sen". Man visar Polisen ryggen genom att inte byta den ledare som inte har något förtroende i organisationen, man lyssnar på en reaktionär som under fyra år har gapat om vinster i välfärden som det stora problemet, medan landet faller isär. Man lämnar frivilligt ut hemliga uppgifter till främmande bolag utan skydd. Man visar sig vara fullständigt inkompetent på både ekonomi och organisation. Man bryr sig hellre om att detaljstyra gemene mans vardag än att granska de tveksamma organisationer man försörjer med bidrag. Vid sidan om detta ger man sig på landets försörjning, företagen, och skuldbelägger dem för att inte ta ansvar för den situation politiken skapat.

Jag förstår att ungdomar idag hellre vill se kompetensstyrning av landet än demokratiskt valda lekmän.

Själv är jag för demokrati även om jag ser bristerna i densamma. Har i flera år blivit tillfrågad om att starta ett politiskt parti. Har tackat nej, eftersom jag tycker det redan finns för många och för svaga. Men den här hösten har fått mig att fundera på om det kanske inte behövs ett parti till, som ser till samhällsutvecklingen i stort och som jobbar för en stabilare grund för invånarna att stå på. Ett parti som ser människan som en resurs för sig själv och hjälper de som behöver hjälp. Ett parti som definierar Sverige med människan i fokus. Något som gör det värt att kämpa för sin utveckling.
Ett land som vill gå in i framtiden med möjligheter. Ett parti som lever i verkligheten.

Välkommen till Sverige Kan Bättre!

Är politikerna största hotet mot demokratin?

Igår var det partiledardebatt på TV. Blev någon något klokare över hur landet leds eller hur oppositionen vill leda? För egen del blev jag inte särskilt imponerad av varken budskap eller debattnivån. Den bästa insatsen gjorde Mats Knutsson som tillrättavisade Gustav Fridolin, det säger väl en del om innehållet. Jag förstår att ungdomar inte sätter någon större tillit till det politiska systemet vi har, när företrädarna håller sandlådenivå. Läste om en undersökning som Novus gjort, som presenterades i Aftonbladet, där ungefär varannan ung önskar att Sverige styrdes av experter och inte av Regeringen. Det är inte svårt att förstå när man har partiledardebatten i minnet.

Tilltron till demokratin minskar! Redan vid en sådan mening borde politiker i alla läger, nyktert fundera på sitt eget ansvar för detta. Jag har varit politiskt intresserad sedan slutet av 70-talet och försökt följa debatter, samt ta ställning till deras innehåll. Men: "Politik handlar inte om hur världen ser ut, utom hur politiker vill att vi ska se den!" Så det har varit ett omfattande jobb att kolla fakta i efterhand.
Jag har genom åren träffat väldigt många politiker från olika partier, samt politiskt intresserade från olika ideologier. Vissa har jag fått förtroende för som rejäla människor med en agenda och vilja att påverka landet i en riktning som de anser som rimlig. Vi har inte alltid haft samma uppfattningar om vad som är rimligt, men att ta del av olika tankesätt är både bildande och upplysande om hur olika vi tänker beroende på utbildning, erfarenheter och faktisk kunskap. Tar vi tillvara dessa skillnader och lär oss av varandra så finns det stora möjligheter till framgång.

Tyvärr så har jag också träffat på många politiker och givetvis politiskt intresserade som har väldigt dålig allmänbildning och en agenda som mer handlar om maktutövning än om ledarskap och välvilja. Problemet där verkar vara att man grävt sig en grop att stå i, när man betraktar världen och hellre försöker smutskasta sin omgivning än föra ett resonemang med den. Så var det historiskt sett också, på den tiden då det var svårare att kontrollera faktan i debatterna.
Problemet med politiken idag är att uttalanden snabbt synas och innehållet kan falla platt, om det är dåligt underbyggt. Tillgängligheten till fakta för allmänheten är större idag än någonsin förr och kan ställa till det för de som inte kan hantera detta. Därför blir dessa politiska debatter också ett spel för galleriet och mer en känsloyttring om olika partiers ställning i förhållande till varandra, än ett konkret idéforum. Där anfall är bästa försvar och viljan är att svart-, eller för den delen brunmåla sina opponenter, istället för att presentera en lösning, för den verklighet vi blivit inledda i.

För samtidigt som partierna laddar för att konfrontera varandra, så pågår livet utanför deras arbetsplats. Den verklighet som de ska skapa förutsättningar för, men många verkar förvånansvärt okunniga om. Dessutom verkar flera vara förvånade över att det kommit en Nazistisk organisation i dagen, NMR, nu när man i flera års tid försökt koppla SD till Nazismen. Ju mer man försökt isolera människor i landet desto mer utbredd har extremismen blivit. Konstigt? Inte om du frågar mig! Dessutom regerar S med hjälp av ett annat extremparti med tvivelaktig bakgrund. Är det verkligen ok och har landet blivit stabilare? Frågan är om inte den eviga agenda om Vinster i Välfärden mer har raserat arbetet med att skapa ett tryggare Sverige för alla, då man valt att vända fokus från verkliga problem som bör åtgärdas.

Gör man anspråk på att vara ledare för ett land, borde man sansa sig och ta in verkligheten och koppla sitt engagemang dit, där medborgarna och den företagsamhet som landet ska byggas på, finns. Det parlamentariska läget är bekymmersamt för de som vill agera allsmäktigt, men det är också skapat av demokratin och bygger på våra fria val som är demokratins grundval. Resultatet av valet ska ses mot bakgrund av tidigare politisk styrning av hjärtefrågor. Kan man som ledare inte hantera demokratin, ska man kanske inte heller göra anspråk på att vara ledare i den heller.

Det som pågått under de senaste fyra åren inom politiken är väl närmast att betrakta som en fars, skriven av Ray Cooney, om man vill uttrycka sig snällt.. Det underlättar när man tittar på en debatt att ha inställningen att det är en fars, då kan man i alla fall få lite behållning av den. Tyvärr verkar en del ta debatten på allvar och samtidigt ser bristerna med demokratin. Resultatet att de hellre vill se experter sköta landet. En reaktion som är lätt att förstå. Men vad händer med Sverige om ungdomarna som ska ta över landet, inte tror på demokratin? Kommer vi få det bättre då, om vi inte alls kan påverka?

Tyvärr så verkar det som om dagens toppolitiker tappat fotfästet och inte inser att de själva kanske är det största hotet mot demokratin, genom att de urholkar förtroendet för densamma. Genom att uttala sig okunnigt, eller kanske till och med ljuga, stärker inte förtroendet för systemet i sig. Jag skulle vilja se en omstart av demokratin i Sverige, där ledarna visar respekt för oss som lever och verkar här, samt för demokratin. Demokrati är inte alltid en enkel väg, men en väg som bör vara den mest lockande om den sköts på rätt sätt.

Skatt och att skatta ur skogen, tankar när jag plockar svamp.

Det är höst och löven börjar falla av träden. Det är vacker och skönt att gå i skogen. Försöker själv tillbringa så mycket tid jag kan där. Det känns som en asyl för själen att traska genom skogsmarker. Många är tankarna som far genom huvudet, när syrenivån är hög i den luft man andas. Jag blir både lätt filosofisk och poetisk när jag släpper taget om vardagen och ger mig hän i den natur vi alla har tillgänglighet till, via den fantastiska Allemansrätten.

Hösten är mognaden och skördens tid. Det är då vi kan tillgodogöra oss det som naturen ställt på tillväxt, eller det vi själva odlat fram. Det en del av alla livets cykler som kommer till en ände, för att sedan börja om igen. När man ser tillvaron över ett år, så är det kanske ett perfekt tidsfönster som öppnar sig och det blir lätt att följa ordningen via de naturliga skiftningarna i årstiderna. Man kan lätt förklara både sådd, tillväxt, skörd och återhämtning.

Men så har vi de cykler vi inte själva är involverade i, mer än själva skördandet. Tänker då främst på bär/svamp och jakt. Det som vi skattar ur naturen varje år utan att vi egentligen behöver ägna oss åt att driva upp dessa möjligheter till komplettering av plastförpackade matvaror. Man brukar kalla det att vi "skattar av vad naturen kan ge". Jag tycker det är ett rätt bra uttryck som manar till både eftertanke och aktiv balansering. Det kanske också lockar till lite lateralt tänkande, eller borde i alla fall göra det.

Hur mycket vi kan skatta ur naturen har att göra med en mängd faktorer. När det gäller bär och svamp, handlar det mycket om väder. Vi påverkar vårt klimat, så att försöka vara så klimatsmart som möjligt ger en bättre förutsättning för återväxt. När det gäller jakt finns det ännu en parameter att ta hänsyn till och som direkt inverkar på reproduktionen, det är avskjutningen. Medan växtlighetens återväxt artar sig efter klimatet kan, djurens återväxt helt förstöras av för obalanserad skattning. Så vi kan se på olika sätt då det gäller att hämta varor ur naturens skafferi; De bär och svampar som blir kvar i skogen ruttnar bort och nya kommer, medan om vi skjuter sönder en viltstam, har den väldigt svårt att återhämta sig, i alla fall inom ett så kort perspektiv som ett år.

Skattning är ett komplicerat system som måste säkerställa återhämtning och fortsatt tillväxt.

För inte så länge sedan presenterade Regeringen sin höstbudget. Vem och hur man hade räknat, framgick inte, men det var i alla fall Magdalena Andersson som bar fram den. Varje år det sker, funderar jag på kopplingen att skatta ur naturen på ett sätt som gör att den kan återhämta sig och växa till och hur en statsbudget ger samma möjligheter för både individer och företag. Det är ändå vi som skall producera den skatt som regeringen sedan sätter sprätt på. Årets budget var väl kanske den mest genomskinliga "köparösterbudget" jag någonsin sett.

Kan inte låta bli att tänka på då jag själv höll på med jakt, i ett stort jaktlag, där meningarna om avskjutning gick brett isär. Dels fanns det några som höll med mig om vikten av natur- viltvård och en klok avskjutning där vi skattar främst de djur som inte är reproduciva. Det var kanske att komplicera för vissa som gärna vill skjuta på första bästa djur de ser. Det fanns en stor falang av dessa. Tror den kom ur någon form av tanke att man själv blir en bättre jägare om man får skjuta som man själv vill. Problemet med dessa tankar, som vi också såg verkningarna av var att återväxten hämmades. Man hade förväxlat skattningen av djur med skattningen av bär och svamp.

Själv funderar jag på om inte vår Regering gör samma tankevurpa med sina skattehöjningar. Man verkar tro att man kan skatta ut hur mycket som helst, utan att det påverkar reproduktionen på skattemedel och de som ska leverera dessa. Du och jag. Allt för att skjuta in sig på potentiella väljargrupper. Som sagt så är ett år ett bra tidsfönster att följa en cykel av tillväxt och skördande. Regeringen har med all önskvärd tydlighet spridit utsäde som de ska dra nytta av för egen del om ett år. Det finns en osundhet med skattemedel och det är att de som ska fördela dessa inte är med i produktion av dem. Man verkar tro att de växer fritt och kan skördas ohämmat.

Det finns alltid minst två sätt att hantera ekonomi, när det gäller balansen mellan intäkter och utgifter.  Man kan antingen utgå från utgifterna eller intäkterna. Själv tror jag det är dags att vår Regering börjar se över utgifterna och inte springer runt som Pojken med Guldbyxorna. Jag förstår drömmen om att kunna spendera hur mycket pengar som helst. Men vi behöver en långsiktighet och inte en plan för hur S ska vinna nästa val. När man nu läser deras budget där nya utgifter presenteras, kan jag inte låta bli att tänka, hur länge kan detta pågå?
Troligtvis i någon form till valet är över och Stefan Löfven återigen kan säga: "Det är helt andra förutsättningar nu", och på så sätt klara sig undan en dålig balansering av skatteuttag. Så står många där med lång näsa igen och undrar vad som hände denna gång. Ungefär som efter förra valet.
Den jobbpolitik S gick till val med förra gången har havererat totalt och då tar man fram den stora kanonen och skjuter till bidrag, istället för underlättnad av företagande och anställning. De faktorer som skapar skattemöjlighet.

Är det inte dags att avkräva Regeringen ett ansvar att agera på ett nyktert och balanserat sätt, istället för att handla i egen sak för att försöka säkra sin egna position. Det är sånt jag tänker på när jag plockar svamp.

Slagfältet Sverige. Varför fokuserar politiken på fel saker?

Sverige idag är ett sprucket land. Ett land som inte ger den trygghet en invånare kan förvänta sig av den stat, som anser sig vara världsledande på all humanism. Vi ska vara det kramande landet med öppna hjärtan som inte vill någon illa. Vi har varit i fred i över två hundra år, om vi inte räknar vår mörkade delaktighet i de senaste två världskrigen. Vi har varit i fred så länge att vi tar freden för given, som en norm för hur en värld ska se ut. Men ser den ut så?

Nej, det gör inte det. Frågan är om det ens ser ut så inom landet?

Vi väntar med bävan över vad som ska ske i Göteborg i helgen när NMR förstärkta med hitresta Nynazister från när och fjärran ska demonstrera. Det väntas motdemonstration från vänsterstyrkor, förstärkta med likasinnade från hela Europa. På förhand kan det se ut som om vi kommer få ett slagfält liknande det vid Göteborgskravallerna 2001. Till det råder det nästan krigstillstånd på många områden i landet, ett beskrivs i Expressen.

Hur har det blivit så? Hur kan det komma sig att det land som skulle sörja för världsfreden, har öppnat sina dörrar och skapat slagfält bortom all kontroll på sitt egna territorium?
Det finns säkert mängder av sammanvävda anledningar till att det blivit så. Ett kan vara historielösheten som råder i landet. Historielöshet som ofta leder till en vilsenhet med svårigheter att hantera nutid och bedöma värdet av insatser som människor gjort för vårt land.
För att hitta en väg framåt behöver vi veta var vi kommer ifrån och vilka vi är. Det är inget konstigt i det. Men det finns alltför många politiker, journalister mm, som hävdar att vi inte finns, så det är kanske inte konstigt att vi befinner oss där vi är idag.

Som en lite paradox på historien hyllas den driftiga familjen Hedenhös, som skapade en framtid genom utveckling av egna idéer. När dagens Hedenhös gör samma sak, ska den stark begränsas med regler och lagar samt något konstigt moraliserande.

Grunden till dagens problem anser jag ligger i politiken och den attityd man skapat om sig själv. Det är trots allt politikerna som har fått förtroendet att hantera landet och dess allmänna funktioner. Men ser man över tid så är det högst anmärkningsvärt hur politiken istället för att ha en övergripande, uppmanande och underlättande roll, ofta har agera mer i egen sak. Det mest tydliga är kanske den senaste budgeten som är skriven av en Regering som bara handlar i egen sak genom att köpa röster för egen del.
Jag har för mig att det var Churchill som sa: "Har du inga fiender, har du aldrig tagit ställning!"
Det är nog en sanning som lätt skulle kunna kompletteras med, "Om du agerar gränslöst, får du inga riktiga vänner!" Vi har styrts av en gränslös politik i snart 100 år, och det syns kanske främst på det sättet man hanterar ekonomi, man försöker köpa vänner och sympatier både nationellt och internationellt. Vi ställer sällan motkrav och framförallt så underlättar vi inte inom landet att låta människor skapa sitt liv utan inblandning av staten.

När vi nu blickar ut över det som en gång var ett relativt tryggt land att bo i men som under det senaste åren blivit allt mer osäkert på många områden, vill i alla fall jag fråga politikerna i Regeringen hur bra deras budget balanserar med det uppdrag de har att skapa trygghet och säkerhet i landet. Känns det som era reformer slagit väl ut och skapat en trygg plats för landets invånare att leva i?

Själv tror jag att Regeringens fokus på att detaljstyra och göra fler människor än beroende av staten, hämmar utvecklingen och möjligheten för fler att få ett bra liv där de kan planera och styra sina liv efter sina förutsättningar. Samtidigt öppnar det upp för den kriminalitet som ofta följer i ett korrumperat lands spår. Att attackblunda inför varje stort problem och vägra prata om problemen som problemen är, tror jag inte heller är en framkomlig väg när allt fler börjar ta lagen i egna händer. Det verkar finnas en starkt groende frustration över vad som händer i landet, det land som nu allt fler verkar vilja återupprätta, eller i alla fall ta kontrollen över. Allt från politiska ytterligheter, till religösa fundamentalister.

En som beskriver det skeende är Jonas Sjöstedt som skrivit en artikel i Expressen.
En rätt typiskt svepande artikel om vikten av att stå upp mot nazism, rasism och våld.  Det är bra tycker jag. den handlar även om att bygga ett bättre samhälle och motverka terrorism. Han avslutar med: Vi kommer aldrig att låta nazisterna ta över våra gator och torg. Vi kommer aldrig att låta dem ta över vårt land."

Jag blir lite fundersam på vad han menar med "vårt land". Vilka avser han då?
Här hade kanske en historiebeskrivning varit på sin plats, över vilka han anser sig representera. Han verkar använda sig av någon oskriven fullmakt att tala för alla, utom då de i NMR som troligen använde samma vokabulär som Jonas. Som en litens parentes kan nämnas att han inte tog upp vinster i välfärden, just i denna artikel. För hur det än är har Jonas under fyra års tid rapat vinster i välfärden som landets stora problem, samtidigt som den humanism han försöker uttrycka, varit starkt underordnat i hans agenda.
Jag förstår Jonas frustration över den polarisering som pågår, med våldsbejakande ytterligheter, som är ett stort inslag i den historia han själv företräder men väljer att bortse ifrån. Därför undrar jag vem han talar om när han säger "vårt land"?

Troligen ingår inte jag där, fastän jag känner stor frustration jag med över vad som händer i landet. Jag är en modern Hedenhös och ledde under många år ett privat välfärdsbolag, som gick i vinst och starkt utmanade den offentligt drivna vården med kvalitet i vård och mottagande. Vinsten varierande från år till år, beroende på nysatsningar som var möjliga med hjälp av vinst. 
I och med min utmanande hållning inom välfärden, är jag troligen en person han hatar lika mycket som en våldsbejakande nazist, om jag får tro hans inlägg. Men jag är svensk medborgare och funderar därför på vems landet är, när Jonas uttrycker sig som han gör?

Jonas representerar ett marginellt parti men gör anspråk på att landet är hans, eller i varje fall ägs av grupp han säger sig tillhöra. Kanske är det precis där problemet ligger.

När nu Sverige under så många år regerats gränslöst, finns det kanske ingen riktig kärna kvar i folksjälen över vad Sverige egentligen är. Det har slätats ut och på den plan som beretts har politiker kunnat dansa fritt och göra om demokratin från folkstyre till styre av folket. Medborgarna serveas de bilder som politikerna vill sälja samtidigt som de ber oss konstant blunda för det vi ser händer med landet. De verkliga problem som finns sopas under mattan och man piskar istället upp en stämning mot det som hjälper landet att utvecklas. Dagen Hedenhösare.

Det är kanske bra att det samlas en bredpolitisk demonstrationsgrupp i Göteborg imorgon.  I alla fall bra om man vill motverka sin egna dröm att marginalisera dessa strömningar. Men det hade varit betydligt bättre om man vaknat ur sin politiksömn för 40 år sedan och skapat ett bättre Sverige. Jonas skriver själv att Nazimen måste ha en grogrund i konfrontation, varför då välja att konfrontera? Varför väljer man att återigen fokusera på fel sak?