Jag tror vi måste skapa ett bättre flöde och innehåll i nyheterna

Jag älskar att resa! Gärna till någon storstad, men kan också tänka mig både bad och äventyr!
På frågan om vad jag tycker är bäst med resandet, så är svaret bortsett från alla upplevelser, nyheterna! Nyheter på TV, i radio och i skriven media.

Ofta finner jag att utbudet är betydligt rikare utomlands, än här i Sverige. Samtidigt är det inte alls lika mycket utfyllnad av kvasinyheter, som här. Vid sidan om nyheterna finns det även bra utbud av kultur i olika sammanhang. Allt från mycket bra föreställningar och konserter, till att belysa kulturens betydelse i vardagen som ett naturligt inslag i människors liv. Ofta visar man både traditioner samt nyskapande verksamhet och man får en rätt bra bild av hur landet man befinner sig i, fungerar och värderar.

Vissa dagar, eller rätt ofta skulle jag vilja säga, verkar det vara nyhetstorka i gamla Svedala. Några nyhetsredaktioner har nyhetstorka kontinuerligt, medan andra konstruerar "nyheter". Det förenklas emellanåt så till den milda grad att själva innehållet blir endera skevt eller helt missvisande. Lägger man sedan till olika extrema politiska inriktningars märkliga vinklingar, blir resultatet rätt absurt i deras kolumner.

Ställer mig ofta frågan om varför det är så?
Varför måste man åka till t.ex London för att få en bra rapportering om Sverige och världen?
Är det för att vi har sämre journalister här?
Kanske orkar vi inte sätta nyheterna i världsligt perspektiv?
Är medierna så styrda att de inte får rapportera på ett bättre sätt?
Är vi som konsumenter så blasé att vi inte bryr oss längre eller kanske inte vill veta?
Eller är det helt enkelt så att enstaka välrapporterade kändisars liv och leverne är det som har störst betydelse för oss, när vi vill försöka förstå världshändelser?

Ofta verkar det som om nyhetsförmedlare anpassar sig på ett bekvämt sätt till konsumenten, så att innehållet efter rubriken blir både uddlöst och alltför tunt. Tyvärr verkar det som resultatet av detta är att väldigt få har vare sig tid eller engagemang nog att sätta sig in i fråga, utan bara reagerar på enkla Kalle Anka-mässiga budskap. Det blir mer av att försöka skapa snabba ställningstaganden, än att redovisa händelser objektivt, så konsumenten själv måste göra sig medveten genom faktagranskning och källgranskning. En ofta återkommande effekt av detta är omöjliga diskussioner i ämnen där man helt enkelt skilt dem från sitt sammanhang. Något som sker frekvent i sociala medier, där nättroll och nyttiga idioter ofta dammar runt som Don Quijote figurer ofta utan faktakunskap och försöker hejda demokratiprocessen.

Resultatet bristen på faktakoll kan vi se de dagar journalistiken fungerar, som när vår Statsminister vädrar sin okunskap och försöker agera på ett totalitärt sätt. Jag tror att mycket av polariseringen i samhället grundar sig i problemet med nyhetsrapporteringen och alla som är snabba på att utnyttja både bristerna och styrningen.

Jag tror det skulle vara bra med lite mer medvetenhet generellt, åtminstone om hur vårt land är uppbyggt och fungerar (eller inte fungerar). tror även statsledningen skulle behöva en sådan uppdatering.. Där har nyhetsrapporteringen en stor funktion att fylla.

Det vore skönt att inte behöva åka utomlands för att se objektiva nyheter om Sverige och förstå med vilken bild Sverige presenteras i världen.

Sverige och kränktheten

Sitter och funderar på Sverige och vad Sverige är. Är det någon som kan berätta det för mig?

Ok, det låter kanske lite högtravande, men faktum är att jag är lite vilsen i vad Sverige egentligen är för något. Eftersom jag bidrar med både arbete och skattemedel till Sverige, kanske det också vore på sin plats att man får reda på vad det är man bidrar till, istället för att hela tiden påminnas om att man gör för lite. När man sitter och försöker få huvudets tankar att sluta snurra av all stress av att hinna mer, borde det finnas något som förklarar vinsten av att livet känns som ett svart hål där allt slukas av en offentlig makt som har rätten att sätta sig själv för dig. Med tanke på hur ohälsan i landet stegras, så kanske det är fler än jag som borde ställa frågan om vad Sverige egentligen är, och hur du ska kunna påverka din egna situation på ett positivt sätt, utifrån dina egna behov. För som det är idag stoppas sådana intentioner av våra uppbyggda system som är fast förankrade i Jantelagen. En lag som begränsar för både oss som bott här sedan födseln, och för nyanlända.

Under de senaste tio åren har landet gått igenom olika typer av stålbad, beroende på ekonomisk kris och flyktingkriser mm. Mycket som hänt i världen har påverkat oss och vi har varit tvungna att lätta lite på tröttmössan inför besluten om hur vi ska agera och helt plötsligt har mängder av mer eller mindre vana debattörer, politiker, åsiktsförkunnare, kändisar, "vanliga medborgare" samt nättroll m.fl, drabbat samman i etern och sociala medier. Ut ur detta har det kommit både bra och dåliga saker, men det som är bra är kanske just att engagemanget tycks ha spridit sig till de som annars gärna trycker tröttmössan allt hårdare över huvudet, för att slippa se sin omgivning.

Det pågår ett krig i landet, eller rättare sagt, det pågår flera krig i landet och som i alla krig är sanningen det första offret. Medierna har tappat i förtroende, med all rätt troligen, då människor ofta själva kan se den missvisade rapporteringen. Fakta hålls undan och det har gått ut generella uppmaningar att inte rapportera nyheter objektivt för att inte ge politisk extremism vatten på sin kvarn. Frågan där är hur den demokratiska principen skyddas om vi inte får ta ställning till fakta och sanningar?
Politiken har blivit än mer luddig och även där saknas gemensamt underlag och fakta att ta ställning till. Det kriget briserade å det grövsta i senaste valrörelsen som sköttes ofantligt dåligt av medier och politikerna själva. Att man har olika ideologier är en sak, men att så uppenbart ljuga om fakta så som oppositionen gjorde då, är rent osmakligt.

Min fråga där är hur demokratiprocessen ska säkras, då fakta förvanskas eller undanhålls?
Själv tror jag att alltför många tröttnar på det spelet och drar sig undan ur både debatt och engagemang. Kvar blir alltför många extremister och vaneröstare, som inte är särskilt noga med med vare sig källgranskning eller partiprogram, utan bara följer en känsla. Känslor som piskas upp av duktiga talare.

Det är nog det som gör mig mest orolig, för det håller på att definiera Sverige som ett laglöst land som har möjlighet att försörja alla. lite beroende på var man står givetvis.

Men vi ser idag ett rättsväsende mer eller mindre i fritt fall, medan skattetrycket skall höjas för att klara de utmaningar som står framför oss. Problemet är att vi redan har ett enormt skattetryck och har byggt upp detta under ett halvsekel, med resultatet att vi kommit dit vi kommit. Så att höja skatten är borde man förstå, inte är en framkomlig väg. Däremot måste vi göra nya värderingar av vårt samhälle och till det nya prioriteringar och definitioner.

Vårt försvar monterades ner då det inte ansågs motiverat att ha ett invasionsskydd för våra gränser. Vi skulle bli gränslösa. Gränslöshet inom psykologin, är inget bra stadium. Hur bra är det då för ett land?
Jag tror att även ett land behöver definieras, precis som en person måste definiera sig och sina gränser, för att må bra och inte bli invaderad av sin omgivning.

När så mycket händer i vår omvärld som påverkar oss och vi helt plötsligt står inför en invasion av människor som behöver hjälp, tror i alla fall jag att det är viktigt med att ha en definition av vad Sverige är, som motsats till några politiker och kändisar som mer eller mindre proklamerat att Sverige inte finns. Själv tror jag att en sådan definition skulle underlätta både integration och mottagning, samt förståelsen från oss som redan bor här.

För i det lilla landet Sverige, som försöker vara ett föredöme för världen, trots att vi kanske är det mest extrema landet som finns, så ökar frustrationen, ohälsan och kränktheten. Något som mycket troligt är ett utslag av vår gemensamma dåliga självkänsla och misstro mot vårt eget system och land.

Alla verkar vilja känna sig kränkta i detta land som ska vara världsbäst. Är det kanske kränkheten som är definitionen av Sverige idag och som styr landet, istället för kärleken till människan?
Det går snart inte att uttala något utan att någon blir kränkt. Det går inte ens att ironisera över sig själv utan att någon kommer dammande och med bestämdhet belyser vem som möjligen borde bli kränkt av din ord. Är det vettigt?
Själv tror jag att systemet med kränkthet har byggts av den politiska makten över decennier, då man istället för att våga ta obekväma debatter, om fakta, pekat finger på och get sin motståndare ett inte alltför smickrande epitet.

När vi borde vara världen mest avslappnade befolkning, så antingen smyger vi runt med knutna nävar och försöker göra oss osynliga eller debatterar högljutt när ingen förväntas höra på.
Vi skulle behöva lyfta på locket och se vad som kokar och låta övertrycket avta. Jag tror det skulle bli ett mer hälsosamt klimat här då! Frågan är bara hur det ska gå till utan att ännu ett krig utbryter.

Vi behöver människor som kan ta ansvar och inte bara sitter på en position av personliga bekväma skäl. Vi behöver också peka ut vad Sverige är och vad som förväntas av var och en att bidra med. För ska vi nu bygga upp vårt försvar igen, måste vi väl åtminstone kunna förklara var det är vi ska försvara, eller ska vi bara fortsätta med att skydda vår rätt att få känna oss kränkta?

Vi har många förmågor, en är att glömma.

Alla har vi minnen att se tillbaka på vid olika tillfällen. Vi minns också på olika sätt. Bilder kan väcka helt olika minnen och tydas på olika sätt, precis som aktuella händelser kan associeras mot ens historia.
Men vi har också en förmåga att glömma. Det är inte en helt oviktig förmåga, då det gör livet lättare för oss att leva. T.ex kan vi glömma smärtor som varit olidliga, för att när vi blivit av med dem kunna leva ett lättare liv igen. På så sätt kan också olika händelser påverka oss väldigt olika. T.ex så kan ett enkelt semesterminne uppfattas helt olika av de närvarande och återberättas på individuellt sätt. En otrohetsaffär upplevas väldigt individuellt, då den som varit otrogen gärna glömmer det mycket lättare än den som blivit utsatt för sveket. Eller så kan man som Ylva Johansson, helt enkelt glömma varför man blivit kallad till intervju i engelsk TV och svara "helt fel".
Hur fort vi glömmer, kan bero på vad som engagerar en mest och har störst inverkan på ens egna liv.

Det kan också vara rejält jobbigt att leva med människors glömska och se hur den påverkar ens liv på ett negativt sätt. Alla som på ett eller annat sätt varit nära en person som använt glömska som dagligt instrument till att styra sin omgivning, för att ge sig själv handlingsutrymme och slippa ansvar för sina ställningstaganden och gärningar, känner till hur frustrerande det kan vara.

Så förmågan att glömma kan användas på olika sätt för olika ändamål och är starkt påverkbar av ens egna attityd.

I fredags drabbades Sverige av en tragisk och makaber massaker. Det utreds som ett terrorbrott och hanteras av många som det, även om det inte är dömt så ännu. Det finns trots allt likheter med IKEA-morden, som mig veterligen inte blev stämplade som Terror-brott. Likheterna är, om jag är rätt underrättad, att offren inte var utvalda för vilka individer de var, samt att båda gärningsmännen skulle avvisas från landet, men ville stanna. Vilket också kan bli resultatet av handlingen. Om det är anledningen till brottet, är det av personlig vinning och inget terrorbrott, om jag förstått rätt. Vad som klassas som terror är inte helt glasklart, men kan rymma mer handlingar av politisk karaktär än bara detta absurda tilltag.
Nu blir vi uppmanade att glömma denna händelse och inte låta den påverka våra liv, för då skulle terrorn vinna. Nu ska de som har till uppgift att skydda oss mot terrorism samla sina erfarenheter och göra upp planer efter det, samt våra politiker som ger förutsättningarna till allt från myndigheter till oss medborgare, klia sig i huvudet för att stifta nya lagar och regler.

Vad har denna tragiska händelse med förmågan att glömma att göra?
Dels märker vi det på den tragiska händelse med tre döda skolbarn för någon vecka sedan. Nu riktas allt fokus på den senaste händelsen och flera som är mer engagerad i bussolyckan uttrycker frustration över den kollektiva glömskan av det fallet. På samma sätt kommer fredagens händelse att falla i glömska för det stora flertalet precis som uppmaningen till oss syftar till. Det kommer gälla de flesta som inte är personligt engagerade i den. Nya händelser kommer att engagera och minnet kommer bara fram när det associeras eller på annat sätt inte kan undvikas.

Som en parentes kan jag säga att jag tyvärr tror att den 7/4-2017 kommer bli grunden för en minnesdag för främlingsfientlighet och kommer att uppmärksammas som en start på nästa års valkampanj. Detta oavsett om det kommer bli dömt som ett terrorbrott eller ej.

Var ska jag då ta vägen med resonemanget om glömskan? Jo, vi ser redan tecken på glömskan av den politiska debatten kring hanteringen av människor med terrorsympatier. Jag vet inte om alla representanter för Stockholms stad och Örebro som var för att ta hit terrorister och ge dem förtur på jobb och lägenhet, fortfarande står för sin åsikt efter fredagens massaker? Ett socialt experiment som bär naivitetens fana. Jag tror inte vi ska glömma och förringa värdet av sådana politiska utspels inverkan på den pågående handlingsprocessen.

För faktum verkar vara att chansen att få stanna i Sverige och bli försörjd av vårt system, ökar om man begår ett makabert brott. Vad har det för signalvärde till människor som vill stanna här trots avslag och har andra värderingar än att vända andra kinden till?  Hur påverkar det skattevilligheten, när vi ska försörja de som föraktar vårt samhälle?

Jag vet inte var den svenska naiviteten i kommer ifrån men den verkar påverkar och påskynda extremism. Den aktuelle gärningsmannen verkar vara nöjd med sin handling då han mejat ner ett antal i sitt synsätt, otrogna. Redan där märker vi att avståndet mellan det svenska sättet att se på människoliv och människors lika värde, skiljer sig å det grövsta mot denne mans ideal. Vi ser det också i många handlingar på många platser i landet, där livet blivit påverkat av extremism och brott riktade mot livsstil, myndigheter, samt människors möjlighet att leva ett liv efter egen önskan. Något som kanske borde klassas som terrorbrott och hanteras därefter. Att det också påverkar den allmänna oron över var landet är på väg, borde kanske också tas på allvar. Jag tror inte heller att vi blir lugnade av kändisar som tjänar pengar på att åka runt med statistkunderlag som visar att vi inte ska vara rädda, jag tror mer på handlingskraft som en lugnande metod.

Om dagens system med avvisningar hade fungerat, hade den 7/4-2017 förmodligen varit en vanlig fredag i Stockholm. Vi kommer att fortsätta glömma enskilda händelser, men med ökad extremism och våld, stiger ändå allmänna oron och det är vi själva som får betala priset för detta. Att be någon leva sitt liv blundande, tror inte jag löser problemen.

Styrande har länge sett bort från verkligheten och det är hög tid att ta tag i de problem som vi verkligen lever under, om de vill upprätthålla den demokrati de säger sig stå för. Där finns stort utrymme för självrannsakan och uppföljning av sina beslut och hur de påverkar människors liv och vardag, samt myndigheters möjligheter att upprätthålla rättsstaten. Gör man inte det kommer troligen extremismen att frodas på alla kanter och landet implodera av handlingsförlamning.

Sverige precis som världen är under ständig förändring och vår befolkning kompletteras ständigt av nya etniciteter. Det ska inte påverka vår gemensamma syn på alla människors lika värde, utan vara en av grundstenarna Sverige vilar på och ska hedras av. Det borde vara ett krav som ställs generellt. Attacker mot detta måste tas på allvar och ageras resolut mot.

Sverige finns på riktigt och det finns mycket att försvara. Ni har väl inte glömt det?

Du ville ha jobbet, men ta då ansvaret Stefan Löfvén.

Vi har numera en Statsminister som vill att vi ska blunda konstant och inte ifrågasätta hans omdömen och val, eftersom som han säger: "När jag gör något, gör jag det på riktigt!" Man måste väl på ett sätt ändå berömma hans självsäkerhet, samtidigt som man bör fundera över hans hederlighet. Och hur det än är med ageranden, så går trots allt att göra något riktigt dåligt också.

Han snyter fram nya miljardsatsningar, som du och jag ska finansiera med våra liv som insats. Visst lite spetsat, men trots allt är det så att det mesta vi gör bidrar till den kassa som Stefan sedan sprider över sitt gråa utgiftshav av åtaganden och den stress vi lever i för att förbättra något inom vår familj, närområde och livssituation, genererar inte i den omfattningen vi själva vill. Allt för att Stefan och Magdalena anser sig ha bättre nytta av våra pengar än vi själva.

Visst har vi blivit lovade en välfärd i gengäld ,som ska ta hand om oss i svåra lägen och på ålderns höst, men hur fungerar den? Pensionärerna i landet har ingen vidare pension, sjukvården går på knäna, rättsväsendet är havererat och skolorna är under konstant kris.Vad hände med "Världens bästa skola och Världens bästa sjukvård", mm? Den skattelättnad han lovat pensionärerna kan jämföras med rabattkuponger från ICA.

Samtidig försvinner miljarder av våra inarbetade skattemedel till obegripliga svarta hål, korruption, missriktade satsningar och riktigt dåliga upphandlingar. Jag ställer mig frågan, hur länge kan detta få fortsätta utan att det får än mer allvarliga konsekvenser för landet och för oss som bor här, än vad som redan skett?

Är det inte dags att kräva ansvar av dem som bestämmer och sätter villkoren för oss som ska bidra med våra liv i försörjningen av allt som hittas på? Jag tror själv inte att det råder illvilja mot skatter och välfärd i sig, men proportioner och kvalité kanske står högre på önskelistan, än mängder och gråzoner hos gemene man.
Vi kan läsa dagligen hur pengar används felaktigt, avtals skrivs som är orimliga i sin ersättning och budgetar som övertrasseras eller besätts med stödhandlingar för att undvika minskade bidrag. Eller nu senast ersättning till mördare. Är det ett respektfullt sätt att skatta våra liv på? Att företag måste gå med vinst är inget som jag har problem med, men när avtal knyts där ingen tjänst utförts men mottagaren kan kvittera ut mångmiljonbelopp, eller får skyhöga ersättningar på små krav, är jag ytterst tveksam till nyttan med investeringen. Det skrivs om flera företagare som skott sig på dessa avtal, men är grundproblemet verkligen företagaren? Vem bär ansvaret för att kontraktet skrivs och vem initierar ersättningsnivån? Är det inte främst där man ska leta felaktigheter. Att människor med olika moraliska mått utnyttjar system är ingen nyhet, men de som skapar möjligheten är väl de som ska synas mest. För inte är det många som krävts på pengar de fått enligt avtal om det fullföljts och levererats enligt specifikation. Det kan också löna sig att lyssna till företagare, som har en mer pragmatisk hållning till problemet, för att spara pengar.

När nu styrande ber oss titta åt ett annat håll och någon artist springer runt med statistikblock och säger "Var inte rädd", så rimmar det väldigt dåligt med händelserna i samtiden här i landet idag. Otrygghet och stress är det väldig många upplever och som även tar sig uttryck i opinionsmätningar, som i sig stressar Regeringen som i sitt agerande splittrar landet. Vi blir inte lugnade av lögner, mörkläggningar och statistik från komiker. Vi blir det av handlingskraft och reella positiva åtgärder. Det råder brist på reformer av det slaget idag. Alla åtgärder kostar inte pengar, men kostar på ändå. Attitydsförändringar. Där bör man börja.

Stressnivå sägs sättas uppifrån och i landet idag är det vår Regering som då kanske bär det yttersta ansvaret för hur stressnivån verkar påverkar oss. I Regeringens ögon verkar det endast finnas en lösning på allt, mer pengar till staten att stoppa i ständigt blödande hål. Att försöka hushålla med de gemensamma resurserna samt lyssna på och ta till sig av människors oro för både sin egna samt landets utveckling, kan vara ett alternativt sätt att vända trenden.

Jag hoppades på att regeringen skulle vara den instans som ser till landet och dess medborgares bästa, inte till en kortsiktig lösning med sig själv som inbillad superhjälte. Vem ska ena landet och få alla att tro på framtiden när man inte ens lyckas få människor att tro på det mest marknadsförda av allt, Välfärden och rättsstaten. När de som arbetar inom välfärdssektorn och rättsväsendet inte verkar tro på ledningen, utan säger upp sig på löpande band. Just ledningsproblem verkar vara det som genomsyrar Regeringen idag. Senast nu Alice Bah Kuhnke, som blev entledigad från delar av sitt uppdrag.

Stefan, du som kräver att andra ska ta ansvar, gör det själv. Lägg fram förslag som stimulerar eget ansvarstagande och samtidigt premierar det. Hitta medarbetare och ledare som är medarbetare och ledare som skapar förtroende. Du uttalar ofta att du längtar tillbaka i tiden, vänd begreppet och gå tillbaka till ett basic-läge och låt människor utvecklas efter egen vilja. Våga ifrågasätta den svenska modellen. Du säger dig vara emot det system vi har med privata aktörer i välfärden, med argumentet att det inte finns i något annat land. Det gör inte den svensk modellen heller. Fundera också på hur människor påverkats av alla löften om välfärd och pensioner och det faktum att systemet sedan årtionden vaggat in människor i tron att de inte behöver agera för sitt eget skydd. Putta in det i verkligheten idag och förstå varför vi är där vi är med djupa misstroenden av det offentliga åtagandet och ditt egna ansvar i detta och din påverkansmöjlighet i detsamma.

Du kan inte kräva att vi alla ska blunda hela tiden, det skulle utnyttjas av de som ser oss som naiva!

When shit really hit the fan...

Ingen har väl undgått att se och höra vad som händer runt om oss och i vårt land, med märkliga politiska strömningar och konstiga utspel från olika hörn av det som kallas världen. Nu vore det kanske inte så farligt med allt detta om det inte är för den saken att det faktiskt spelar in på vår vardag och våra möjligheter till ett någorlunda fritt och tryggt liv.

Här har Stefan Löfven proklamerat att Sverige ska vara ett land vi kan vara trygga i och hålla ihop. Hur han lyckats med den föresatsen när han gärna delar upp och pekar finger åt olika håll, vet jag inte. Men det märks att långt ifrån alla känner sig trygga här i landet idag och vi kan väl inte säga att vi befinner oss i en team, som håller ihop. Inte ens i tankevärlden. En fråga jag har om denna sammanhållning, är vad det betyder egentligen. Måste alla vara lika för att hålla ihop, eller tolereras olikheter och personliga förutsättningar?

Tyvärr så måste jag säga att jag börjat misströsta på politiken, den politik och dessa politiker, som ska leda landet. Kanske inte bara vårt land utan även i länder runt om. Något många av ledarna har gemensamt är att de har som mål att föra sitt land "tillbaka". Tillbaka till en tid som var mer bekväm för dem själva. För mig är en ledare någon som ser framtiden an och har viljan att leda in i just framtiden. Det är ändå dit vi är på väg och framtiden håller alltid nya förutsättningar än den tid i historien de åsyftar på. Gör man det, har man också möjligheter att lära av historien och inte nödvändigtvis göra om samma fel som tidigare gjorts.

Vi märker extrema strömningar i Sverige idag och visst är det väl lite ödets ironi att vi haft så dåligt politiskt ledarskap att man vänt sig från de problem som är uppenbara och med alla medel försökt hålla sig ifrån att debattera och åtgärda dessa. Samtidigt har man satt sig i den sits att ens värsta fiende är den enda som vågar se öppet på problemen och vinner politisk framgång. Hur försvarar man det?
Frågan är hur springer man ifatt detta misslyckande, när man inte kan säga att man själv gjort fel.

Vad är då felet?
Ja tror det finns många. Ett är feghet, ett annat är feghet , ett tredje egoism och så finns det flera därtill.
Problemet som ligger bakom är troligen den skillnad i uppfattning av vad som är viktigt för medborgaren och vad som kanske ger mest politiska poäng att bygga en karriär på. Dessa två parametrar tenderar att divergera å det grövsta från tid till tid och person till person.

Idag ser vi ett groende bipolärt Sverige med ett politiskt tuggmotstånd á la grisöra (illaluktande hundgodis). En bipolaritet som vår ledning inte önskar,  och troligen önskar en majoritet av befolkningen inte det heller. För att förhindra detta borde många politiker bli mer verklighetsförankrade och förstå att livet med deras beslut pågår för oss människor i världen utanför de telefonkiosker som de byter om i, till sina hjälte-spandexoveraller och lustiga hattar. I den värld som röstat fram dem som ledare och som önskar att de såg den värld vi lever i och villkoren där.

Jag tror det skulle vara av största vikt om man menar allvar med att göra Sverige tryggt, att leda det mot framtiden på ett positivt sätt, där människor får leva och utvecklas efter sin förmåga. Vi borde ändra på krångelsverige så att alla som är vana att klara sig själva och som kommer hit med samma förutsatts som de lämnat i sina tidigare liv, också får möjlighet till detta. Vi kan varken låta religiösa eller politiska övertygelser begränsa människors liv så de känner sig maktlösa. För makten och möjlighet till påverkan av vårt egna liv, betyder också att vi ansvarar för det. När "makt" utövas mot andra har man tappat sin egna makt och beter sig ofta ansvarslöst.
Att lyssna kan vara den bästa åtgärden, innan man börjar agera kompasslöst och ostrukturerat.

Det pyr på många håll i landet. Men vad händer med landet när "shit really hit the fan" och ledningen inte varken är förberedd eller på plats utan man letar små politiska vinster i antifrågor och sandlådeyttringar? Med tanke på hur det ser ut och idag och hur tendensen pekar, kan vi mycket väl kollapsa.

Dags för en företagarmyndighet?

Balans sägs vara ett stadium som är bra att uppnå och det kan uppnås på många sätt och på många plan.

Idag när vi upplever verkningarna av klimatförändringar, något som ofta härleds till människans påverkan på naturen, är just balans och miljö något som hamnat i blickfånget. Givetvis med all rätta, eftersom den jord vi lämnar till våra barn är den jord vi själva satt vår prägel på med hur vi brukar den. Vi behöver se över alla aspekter på hur jordens resurser nyttjas och göra det bästa möjliga miljöåtgärd för att sörja för återväxt och mångfald, om vi ska uppnå balans både idag och i framtiden.

Vi har naturvårdsverk, jordbruksverk, mm, som har till uppgift att se över och påverka vår skattning av naturen för att bibehålla balansen här i landet. Som en reflektion över detta är jag själv lite förvånad över att vi i detta land med i förhållandevis så stora möjligheter i förhållande till invånare, inte är självförsörjande på mat. Vi tvingas importera mat som bl.a. är billigare än egenproducerad, för att hålla ner våra priser. Är det bra för miljön, hälsosamt och balanserat? Är det ens klokt att sätta sig i denna situation med tanke på oroligheterna i världen att göra sig beroende av andra när möjligheterna finns att kunna öka vår egna produktion och med det även få till mer arbeten inom livsmedelsindustrin? Men det verkar vara något som är politiskt gångbart, eftersom ingen verkar reagera på det.

Något som det reageras på är däremot energiförsörjningen och skattningen på den. Här har det blåst en del om just skattningen på förnyelsebar energi. Jag tror de flesta är överens om att om energi kan framställas på ett miljövänligt sätt, så är det en vinst för naturen och jorden som vi skall lämna till våra barn.  Problemet där verkar vara den stora oförståelse som råder över vårt lands utseende och de olika förutsättningarna som råder i landets alla delar och är kanske en del av problemet när det gäller självförsörjning av livsmedel. Vi har i alla fall Energimyndigheten som ska hålla koll på hur energi används och att vi försöker nå tillverkning av förnyelsebar energi. De ska presentera för oss hur energismarta lösningar kan användas. Allt för att uppnå balans i skattningen av energin och naturens tillgångar. Bra så och jag hoppas på framtida lösningar som gagnar miljön så mycket som möjligt.

Vi har ett Arbetsmiljöverk som ska hålla koll på balansen av arbetstider och arbetsmiljöfrågor här i landet. Det är av yttersta vikt att vi får så bra arbetsmiljö och villkor som möjligt och att balansen för att minska hälsa- och skaderisker. Sedan har människan i och för sig en märklig förmåga att på fritiden frivilligt sätta sig i ohälsosamma lägen. Så den drift att prova våra gränser kan inte helt föreskrivas bort. Men bra att ingen tvingas till det.

Sverige har verkligen system för allt skattande av tillgångar och översynen av balansen där, med utgångspunkt från miljö. och hållbar utveckling. Hur det sköts lämnar jag jag, men de är tillsatta eftersom det anses vitalt för Sverige att de finns.

Men det jag är fundersam över är att företagarmiljön inte har någon egen myndighet eller övervakande organ. Häromdagen släpptes en rapport om företagares syn på företagsklimatet i Sverige, det var ingen rolig läsning. Är det inte dags att företagen också ses som den tillgång de är som arbets- och skatteresurs och får hjälp av staten i sig att bättra villkoren och balansen även där? Allt för att få en miljö där företag och idéer kan gro, arbetstillfällen skapas och en hållbar utveckling. För alla miljöfrågor är väl viktiga så väl idag som för framtiden.

Vem vinner när man boxas med sig själv?

Alla kan vi göra skillnad! Vi kan göra skillnad för varandra och även för oss själva! Frågan är bara vilken skillnad vi gör och varför?  Varför är också Jantelagen så hård mot de som gör skillnad för sig själva?
Visst är det lätt att se på andra och tala om för dem hur man ska göra, medan det kan vara lite knepigare att analysera sin egna insats på ett relevant sätt. Ofta är det lätt att utelämna lite svårare beslut och händelser i sin analys över sig själv och sina insatser. Men det finns också de som lätt förstorar sin egna person och det kan bli minst lika krångligt det att ta till sig.

Det finns personer som av någon outgrundlig anledning alltid figurerar i pressen i allehanda olika sammanhang. Vissa gör man även TV-serier om och de verkar ha ett omåttlig begär av att alltid finnas till allmänhetens beskådan i allt de gör. Andra ska svara på frågor inom områden de kanske inte alls är särskilt insatta i, men oftast kan göra en känslomässig bedömning om. Det finns det politiska etablissemanget som blivit allt mer tröttsamt och mer liknar en dålig dokusåpa. Så finns det vi som bloggar utifrån vårt eget sätt att se på världen och som hoppas att någon finner det intressant och kanske blir inspirerad att engagera sig i något, där den känner att den kan göra skillnad.

Henrik Schyffert, är en person som ofta dyker upp med sina sanningar och gärna talar om för omgivningen hur de ska göra. Ofta med någon krystad form av humoristisk tvist i presentationen, gärna också kopplad till ett sexuellt förtryckarmönster. Jag har vid ett antal tillfällen haft möjligheten att se några av han scenframträdanden och även TV-produktioner. Kan väl säga att vi inte helt igenom har samma humor.

Humor är svårt, men det är ett otroligt märkligt vapen också. Det sägs att allt kan bekämpas med humor och att humor även är avväpnande. Men humor kan också täcka över stora brister, genom att man försöker flytta fokus från realiteter till absurditeter.

Jag känner inte Henrik Schyffert personligen, men har läst några personliga intervjuer med honom. Han var även med på Skavlan i fredags och fick efter det uppmärksamhet då han tog på sig SD's framgångar, som något han skapat eller i alla fall varit en del av att skapa. Här kommer baksidan med humorn in, man vet inte om han skämtar om sin uppfattade storhet eller inte. Att göra sig så betydelsefull är troligen att klä på sig en alldeles för stor kostym, en så stor att man tappar perspektivet. Just tappat perspektiv hade Henrik för ett par år sedan då han räknade på hur mycket flyktingmottagandet skulle kosta. För att förenkla för oss svennar som inte förstår något hade han tagit på sig uppgiften att reda ut begreppen genom att översätta priset på lidande till pizza, läsk och Netflix. Han beskriver en flyktingmottagning med en bekväm hemmakväll.

Där startar det stora problemet. Det kanske hade haft sina poänger om hela hanteringen av flyktingströmmen hade kunnat översättas i en engångskostnad och bara handlade om pengar. Nu är det givetvis inte så. Summan som Migrationsverket kommit fram till var som i så mycket annat "höftad". Framförallt så var den presenterad som kostnaden och inte priset för flyktingmottagandet. Priset innehåller de både kortsiktiga och långsiktiga påverkningarna på samhällets struktur och de aktiva förändringar vi måste åstadkomma. Alltså så långt bort från en slö hemmakväll som möjligt, utan något vi alla måste aktivt delta i och inte köpa oss fria ifrån. Där hamnar attityder från både redan här boende och flyktingar. Men också belastningar på bostadsområden, infrastrukturer, vård, skola, rättsväsende, omsorg, mm mm. Omställningar från naivitet till initiativ, eller det som under många år sopats under mattan och kallats integration.

Henrik har rätt i att de stora problemen bottnar i rädsla. Rädslor gör inte oss människor mer samarbetsvilliga och flexibla, därför blir jämförelsen med den slöa hemmakvällen en mer belastande när det gäller arbetet med integrationen. Det är bra att han kommit till den insikten och kanske kommer det att påverka hans egna bombastiska uttryck med sexuell förtryckaranspelning som han ofta ger uttryck för över något han inte gillat. Bra om han tar steget från det pubertala uttrycket till en mer nykter kommunikation.

Henrik beskriver också hur svårt det kan vara att gå med i vänstern, då det system med kategoriseringar över människor de nyttjar, gjort det komplicerat. Som om lösningen skulle vara att fler gick med i vänstern?
Det är kanske det största problemet med vänstern som sådan, kategoriseringar och det förakt som följer av detta. Jag är inte helt säker på att Kulturvänstern har de lösningar som behövs, då de tenderar att placera sig själva på en otroligt hög piedestal. Det kan vara svårt att se människors bra sidor om man tvångsmässigt måste placera dem i fack och se ner på dem.
Det lustiga i det hela är att det inte är härkomsten på flyktingar som beaktas i kategoriseringen, där det kunde ha viss relevans för mottagandet. Att förstå vilka villkor personen levt och utvecklats under och då också få lite förståelse för vad som kan krävas av oss i mottagandet, samt vilka motkrav vi kan och bör ställa.

Nej den kategorisering Henrik syftar på känner jag igen sedan 70-talet, då den politiska mobbing-eran grodde i samhället. Den som kom att kallas Jantelagen. Den lag som begränsar allas möjlighet att leva ett fritt liv och möjligheten för nya idéer för utveckling att gro.
Tyvärr så har väl Henrik ändå rätt till viss del, att vänsterns skapat den plattform som SD nu kan agera från, även om det inte bara är han personligen som skapat den. En plattform med kanske än mer definierad Jantelag en den han själv representerar. Men självrannsakan är bra. Kanske kan det göra humorn lite mer slagkraftig och träffsäker än att bara gå en boxningsmatch mot sig själv och låta svetten stänka Jantelag över omgivningen.