When shit really hit the fan...

Ingen har väl undgått att se och höra vad som händer runt om oss och i vårt land, med märkliga politiska strömningar och konstiga utspel från olika hörn av det som kallas världen. Nu vore det kanske inte så farligt med allt detta om det inte är för den saken att det faktiskt spelar in på vår vardag och våra möjligheter till ett någorlunda fritt och tryggt liv.

Här har Stefan Löfven proklamerat att Sverige ska vara ett land vi kan vara trygga i och hålla ihop. Hur han lyckats med den föresatsen när han gärna delar upp och pekar finger åt olika håll, vet jag inte. Men det märks att långt ifrån alla känner sig trygga här i landet idag och vi kan väl inte säga att vi befinner oss i en team, som håller ihop. Inte ens i tankevärlden. En fråga jag har om denna sammanhållning, är vad det betyder egentligen. Måste alla vara lika för att hålla ihop, eller tolereras olikheter och personliga förutsättningar?

Tyvärr så måste jag säga att jag börjat misströsta på politiken, den politik och dessa politiker, som ska leda landet. Kanske inte bara vårt land utan även i länder runt om. Något många av ledarna har gemensamt är att de har som mål att föra sitt land "tillbaka". Tillbaka till en tid som var mer bekväm för dem själva. För mig är en ledare någon som ser framtiden an och har viljan att leda in i just framtiden. Det är ändå dit vi är på väg och framtiden håller alltid nya förutsättningar än den tid i historien de åsyftar på. Gör man det, har man också möjligheter att lära av historien och inte nödvändigtvis göra om samma fel som tidigare gjorts.

Vi märker extrema strömningar i Sverige idag och visst är det väl lite ödets ironi att vi haft så dåligt politiskt ledarskap att man vänt sig från de problem som är uppenbara och med alla medel försökt hålla sig ifrån att debattera och åtgärda dessa. Samtidigt har man satt sig i den sits att ens värsta fiende är den enda som vågar se öppet på problemen och vinner politisk framgång. Hur försvarar man det?
Frågan är hur springer man ifatt detta misslyckande, när man inte kan säga att man själv gjort fel.

Vad är då felet?
Ja tror det finns många. Ett är feghet, ett annat är feghet , ett tredje egoism och så finns det flera därtill.
Problemet som ligger bakom är troligen den skillnad i uppfattning av vad som är viktigt för medborgaren och vad som kanske ger mest politiska poäng att bygga en karriär på. Dessa två parametrar tenderar att divergera å det grövsta från tid till tid och person till person.

Idag ser vi ett groende bipolärt Sverige med ett politiskt tuggmotstånd á la grisöra (illaluktande hundgodis). En bipolaritet som vår ledning inte önskar,  och troligen önskar en majoritet av befolkningen inte det heller. För att förhindra detta borde många politiker bli mer verklighetsförankrade och förstå att livet med deras beslut pågår för oss människor i världen utanför de telefonkiosker som de byter om i, till sina hjälte-spandexoveraller och lustiga hattar. I den värld som röstat fram dem som ledare och som önskar att de såg den värld vi lever i och villkoren där.

Jag tror det skulle vara av största vikt om man menar allvar med att göra Sverige tryggt, att leda det mot framtiden på ett positivt sätt, där människor får leva och utvecklas efter sin förmåga. Vi borde ändra på krångelsverige så att alla som är vana att klara sig själva och som kommer hit med samma förutsatts som de lämnat i sina tidigare liv, också får möjlighet till detta. Vi kan varken låta religiösa eller politiska övertygelser begränsa människors liv så de känner sig maktlösa. För makten och möjlighet till påverkan av vårt egna liv, betyder också att vi ansvarar för det. När "makt" utövas mot andra har man tappat sin egna makt och beter sig ofta ansvarslöst.
Att lyssna kan vara den bästa åtgärden, innan man börjar agera kompasslöst och ostrukturerat.

Det pyr på många håll i landet. Men vad händer med landet när "shit really hit the fan" och ledningen inte varken är förberedd eller på plats utan man letar små politiska vinster i antifrågor och sandlådeyttringar? Med tanke på hur det ser ut och idag och hur tendensen pekar, kan vi mycket väl kollapsa.

Dags för en företagarmyndighet?

Balans sägs vara ett stadium som är bra att uppnå och det kan uppnås på många sätt och på många plan.

Idag när vi upplever verkningarna av klimatförändringar, något som ofta härleds till människans påverkan på naturen, är just balans och miljö något som hamnat i blickfånget. Givetvis med all rätta, eftersom den jord vi lämnar till våra barn är den jord vi själva satt vår prägel på med hur vi brukar den. Vi behöver se över alla aspekter på hur jordens resurser nyttjas och göra det bästa möjliga miljöåtgärd för att sörja för återväxt och mångfald, om vi ska uppnå balans både idag och i framtiden.

Vi har naturvårdsverk, jordbruksverk, mm, som har till uppgift att se över och påverka vår skattning av naturen för att bibehålla balansen här i landet. Som en reflektion över detta är jag själv lite förvånad över att vi i detta land med i förhållandevis så stora möjligheter i förhållande till invånare, inte är självförsörjande på mat. Vi tvingas importera mat som bl.a. är billigare än egenproducerad, för att hålla ner våra priser. Är det bra för miljön, hälsosamt och balanserat? Är det ens klokt att sätta sig i denna situation med tanke på oroligheterna i världen att göra sig beroende av andra när möjligheterna finns att kunna öka vår egna produktion och med det även få till mer arbeten inom livsmedelsindustrin? Men det verkar vara något som är politiskt gångbart, eftersom ingen verkar reagera på det.

Något som det reageras på är däremot energiförsörjningen och skattningen på den. Här har det blåst en del om just skattningen på förnyelsebar energi. Jag tror de flesta är överens om att om energi kan framställas på ett miljövänligt sätt, så är det en vinst för naturen och jorden som vi skall lämna till våra barn.  Problemet där verkar vara den stora oförståelse som råder över vårt lands utseende och de olika förutsättningarna som råder i landets alla delar och är kanske en del av problemet när det gäller självförsörjning av livsmedel. Vi har i alla fall Energimyndigheten som ska hålla koll på hur energi används och att vi försöker nå tillverkning av förnyelsebar energi. De ska presentera för oss hur energismarta lösningar kan användas. Allt för att uppnå balans i skattningen av energin och naturens tillgångar. Bra så och jag hoppas på framtida lösningar som gagnar miljön så mycket som möjligt.

Vi har ett Arbetsmiljöverk som ska hålla koll på balansen av arbetstider och arbetsmiljöfrågor här i landet. Det är av yttersta vikt att vi får så bra arbetsmiljö och villkor som möjligt och att balansen för att minska hälsa- och skaderisker. Sedan har människan i och för sig en märklig förmåga att på fritiden frivilligt sätta sig i ohälsosamma lägen. Så den drift att prova våra gränser kan inte helt föreskrivas bort. Men bra att ingen tvingas till det.

Sverige har verkligen system för allt skattande av tillgångar och översynen av balansen där, med utgångspunkt från miljö. och hållbar utveckling. Hur det sköts lämnar jag jag, men de är tillsatta eftersom det anses vitalt för Sverige att de finns.

Men det jag är fundersam över är att företagarmiljön inte har någon egen myndighet eller övervakande organ. Häromdagen släpptes en rapport om företagares syn på företagsklimatet i Sverige, det var ingen rolig läsning. Är det inte dags att företagen också ses som den tillgång de är som arbets- och skatteresurs och får hjälp av staten i sig att bättra villkoren och balansen även där? Allt för att få en miljö där företag och idéer kan gro, arbetstillfällen skapas och en hållbar utveckling. För alla miljöfrågor är väl viktiga så väl idag som för framtiden.

Vem vinner när man boxas med sig själv?

Alla kan vi göra skillnad! Vi kan göra skillnad för varandra och även för oss själva! Frågan är bara vilken skillnad vi gör och varför?  Varför är också Jantelagen så hård mot de som gör skillnad för sig själva?
Visst är det lätt att se på andra och tala om för dem hur man ska göra, medan det kan vara lite knepigare att analysera sin egna insats på ett relevant sätt. Ofta är det lätt att utelämna lite svårare beslut och händelser i sin analys över sig själv och sina insatser. Men det finns också de som lätt förstorar sin egna person och det kan bli minst lika krångligt det att ta till sig.

Det finns personer som av någon outgrundlig anledning alltid figurerar i pressen i allehanda olika sammanhang. Vissa gör man även TV-serier om och de verkar ha ett omåttlig begär av att alltid finnas till allmänhetens beskådan i allt de gör. Andra ska svara på frågor inom områden de kanske inte alls är särskilt insatta i, men oftast kan göra en känslomässig bedömning om. Det finns det politiska etablissemanget som blivit allt mer tröttsamt och mer liknar en dålig dokusåpa. Så finns det vi som bloggar utifrån vårt eget sätt att se på världen och som hoppas att någon finner det intressant och kanske blir inspirerad att engagera sig i något, där den känner att den kan göra skillnad.

Henrik Schyffert, är en person som ofta dyker upp med sina sanningar och gärna talar om för omgivningen hur de ska göra. Ofta med någon krystad form av humoristisk tvist i presentationen, gärna också kopplad till ett sexuellt förtryckarmönster. Jag har vid ett antal tillfällen haft möjligheten att se några av han scenframträdanden och även TV-produktioner. Kan väl säga att vi inte helt igenom har samma humor.

Humor är svårt, men det är ett otroligt märkligt vapen också. Det sägs att allt kan bekämpas med humor och att humor även är avväpnande. Men humor kan också täcka över stora brister, genom att man försöker flytta fokus från realiteter till absurditeter.

Jag känner inte Henrik Schyffert personligen, men har läst några personliga intervjuer med honom. Han var även med på Skavlan i fredags och fick efter det uppmärksamhet då han tog på sig SD's framgångar, som något han skapat eller i alla fall varit en del av att skapa. Här kommer baksidan med humorn in, man vet inte om han skämtar om sin uppfattade storhet eller inte. Att göra sig så betydelsefull är troligen att klä på sig en alldeles för stor kostym, en så stor att man tappar perspektivet. Just tappat perspektiv hade Henrik för ett par år sedan då han räknade på hur mycket flyktingmottagandet skulle kosta. För att förenkla för oss svennar som inte förstår något hade han tagit på sig uppgiften att reda ut begreppen genom att översätta priset på lidande till pizza, läsk och Netflix. Han beskriver en flyktingmottagning med en bekväm hemmakväll.

Där startar det stora problemet. Det kanske hade haft sina poänger om hela hanteringen av flyktingströmmen hade kunnat översättas i en engångskostnad och bara handlade om pengar. Nu är det givetvis inte så. Summan som Migrationsverket kommit fram till var som i så mycket annat "höftad". Framförallt så var den presenterad som kostnaden och inte priset för flyktingmottagandet. Priset innehåller de både kortsiktiga och långsiktiga påverkningarna på samhällets struktur och de aktiva förändringar vi måste åstadkomma. Alltså så långt bort från en slö hemmakväll som möjligt, utan något vi alla måste aktivt delta i och inte köpa oss fria ifrån. Där hamnar attityder från både redan här boende och flyktingar. Men också belastningar på bostadsområden, infrastrukturer, vård, skola, rättsväsende, omsorg, mm mm. Omställningar från naivitet till initiativ, eller det som under många år sopats under mattan och kallats integration.

Henrik har rätt i att de stora problemen bottnar i rädsla. Rädslor gör inte oss människor mer samarbetsvilliga och flexibla, därför blir jämförelsen med den slöa hemmakvällen en mer belastande när det gäller arbetet med integrationen. Det är bra att han kommit till den insikten och kanske kommer det att påverka hans egna bombastiska uttryck med sexuell förtryckaranspelning som han ofta ger uttryck för över något han inte gillat. Bra om han tar steget från det pubertala uttrycket till en mer nykter kommunikation.

Henrik beskriver också hur svårt det kan vara att gå med i vänstern, då det system med kategoriseringar över människor de nyttjar, gjort det komplicerat. Som om lösningen skulle vara att fler gick med i vänstern?
Det är kanske det största problemet med vänstern som sådan, kategoriseringar och det förakt som följer av detta. Jag är inte helt säker på att Kulturvänstern har de lösningar som behövs, då de tenderar att placera sig själva på en otroligt hög piedestal. Det kan vara svårt att se människors bra sidor om man tvångsmässigt måste placera dem i fack och se ner på dem.
Det lustiga i det hela är att det inte är härkomsten på flyktingar som beaktas i kategoriseringen, där det kunde ha viss relevans för mottagandet. Att förstå vilka villkor personen levt och utvecklats under och då också få lite förståelse för vad som kan krävas av oss i mottagandet, samt vilka motkrav vi kan och bör ställa.

Nej den kategorisering Henrik syftar på känner jag igen sedan 70-talet, då den politiska mobbing-eran grodde i samhället. Den som kom att kallas Jantelagen. Den lag som begränsar allas möjlighet att leva ett fritt liv och möjligheten för nya idéer för utveckling att gro.
Tyvärr så har väl Henrik ändå rätt till viss del, att vänsterns skapat den plattform som SD nu kan agera från, även om det inte bara är han personligen som skapat den. En plattform med kanske än mer definierad Jantelag en den han själv representerar. Men självrannsakan är bra. Kanske kan det göra humorn lite mer slagkraftig och träffsäker än att bara gå en boxningsmatch mot sig själv och låta svetten stänka Jantelag över omgivningen.

Välfärd, vinster och svarta hål.

Allt handlar om makt, egen makt. Då spelar det ingen roll hur man agerar, för i krig är alla medel tillåtna och sanningen är det första offret! Varför skulle Sverige vara annorlunda mot USA på det området?

I Expressen idag skriver Nisha Besara om den ineffektiva hanteringen av skattemedel inom bl.a. vården.

Jag har arbetat inom den privata vården under väldigt lång tid och suttit med förhandlingar med politiker och tjänstemän inom Landstinget, vid ett flertal tillfällen. Jag kan inte annat än hålla med i hennes funderingar. Det mest signifikanta jag lade märke till var att inom vänsterblocket, där också många tjänstemän huserade, var det ideologiska viktigare än både effektivitet, sanning och initiativ. Dessutom fanns där, en åtminstone till det synliga, bred okunskap eller om man helt enkelt valt bort kunskapen för ideologin. Det senare vet jag inte, men resultatet blev detsamma. Dåligt! Dåligt för brukaren/patienten och dåligt för finansiären, Skattebetalaren. Alltså alla som dagligen gnuggar för  att få in pengar att betala i skatt.

Dessutom skickas denna bild runt på sociala medier, med uppmaningen: "Dela om du törs!"Jag ska försöka sammanfatta min syn på det hela. Jag tror bilden härstammar från någon ideologisk tankesmedja, och har inte så mycket med verkligheten att göra. Utan används mer att piska upp stämningar.

Det var S som under 80-talet drev igenom möjligheten för privat vård. Anledningen var att vårdsektorn kontinuerligt skrek efter mer pengar men visade inget bättre resultat av tillskotten. Styrande funderade då över hur den privata industrin kunde utvecklas så mycket bättre och om det fanns något att lära därifrån. Därför provade man med ett antal privata enheter för att se om det gjorde skillnad.

Skillnad gjorde det och när vi under tidigt 90-tal fick en borgeliga regering, så införde de etableringsfrihet för att komma åt den mer effektiv privata initiativen inom vården. Det var då, 1994, som jag var med och öppnade det privata rehabföretag, som jag blev kvar i som VD fram till 2013.

Vi hamnade under det som kallas nationella taxan och fick ett rakt accord att arbeta efter, samt en maxbegränsning i hur mycket intäkter vi fick ha på ett år. Så det var väldigt lätt att beräkna vad den privata delen av vården skulle kosta eftersom inkomsttaket var snävt tilltaget och de flesta nådde upp i det redan ett par månader innan årets slut. Detta till skillnad mot den offentligt budgetfinansierade verksamheten som kunde drivas med underskott och ändå få fortgå.

Om vi backar till artikeln av Nisha Besara, så vill jag berätta hur vi bemöttes när vi skulle öppna praktiken och hyra lokal av Landstinget. Då var det relativt nytt för Lt att befinna sig på den "öppna marknaden" och efter vår förfrågan om lokal fick vi snabbt och effektivt ett kontrakt att skriva under. Kostnaden då låg på 1690 kr/kvm, något som var i det närmast 1000 över gängse kostnad privat. Ett helt vansinnigt pris då, ett pris som betalades internt och nu trodde Lt att det bara var att håva in pengar med samma pris externt. Vi sade nej till kontraktet med hänvisning till den höga kostnaden och påpekade att vi hade en annan lokal på gång för betydligt lägre kostnad som var mer marknadsmässig.

Lt hävdade att deras kostnad var marknadsmässig då Lt's alla avdelningar fick betala det priset.

Men snabbt och effektivt ändrades kostnaden och blev istället 660 kr/kvm. Vi skrev på trots att det kändes rejält oseriöst. På min fråga hur det kunde bli så mycket billigare över en natt, blev svaret en djup suck.

Vi fick systemskifte och S+V bildade Landstingskoallition. Då flyttades först ersättningen för vår del från Fk ansvar till LT ansvar. Man bytte också system från det Husläkarsystem som hade ett liknande ersättningssystem som vi, till Familjeläkarsystem  som finansierades via Capitering. Dvs, Läkarna fick en viss summa pengar per hos sig listad patient, för att ge vård och även köpa in vård och utredningar. Det som lämnades utanför var medicin. Över en natt blev det precis som vi påtalat för politiker och tjänstemän innan beslutet togs, att både rehabilitering och utredningar hamnade lite i kylan och sågs som onödigt. Däremot började kostnaden för läkemedel skjuta i höjden.
Läkare är också människor och styrs av ekonomiska incitament, som att kunna tjäna mer om man sparar på andra. Det fanns många som kunde hantera systemet, men några stack ut och misskötte sig. De som skulle blivit bortsorterade under Husläkarreformen, blev istället de ekonomiskt starka och vinnare. För en bieffekt som vi också påtalade, var att de personer som inte listade sig aktivt, (tack och lov är de flesta inte sjuka), listade Landstinget på de läkare som ingen ville ha, de som skulle behövt höja sin prestation i konkurrensen, för att kunna bli kvar.

Resultatet av detta var att vi fick en kår av dåliga och impopulära läkare, som tjänade massor med pengar utan att göra något för dem. Så den ”solidariska vården” sköts i sank av ett S+V system som i sin helhet var fullständigt ogenomtänkt eftersom mycket medel som kunde användas till de som behövde, fick av rättviseskäl en annan adress. Så de gamla slagorden: rättvisa och solidaritet, ställdes nu mot varandra och skapade även här en orimlig situation.

I Västmanland ville man då komma åt problemen man åstadkommit genom att visa att det var den privata vården som var dålig. Man gjorde sex av varandra otroligt dyra undersökningar, som skulle visa på missnöje och felaktigheter hos de privata vårdgivarna. 

Nu blev inte svaren på dessa undersökningar politiskt gångbara inom S+V, eftersom de gjordes på aktiva patienter, de som själva valt sin vårdinrättning. De var väldigt nöjda med sitt val och att de fått välja, medan problemen kvarstod med baksidan av systemet, som inte utvärderades i undersökningarna. Den alltid pågående diskussionen om systemets felaktigheter, kom aldrig upp till ytan. Troligen för att det skulle avslöja politiska beslut som blivit orimliga och otroligt kostsamma och ineffektiva.

Då valde man en annan väg.

I vårt fall tittade man på skillnaderna i ”lön” mellan en offentligt anställd sjukgymnast och en privat. Man räknade då som man hade förstånd till, att en offentligt anställd hade en lön på ca 300 000 minus skatt per år, medan en privat fick 1100 000, (som var inkomsttaket) rakt ner i fickan! 

Här hamnade vi i en massa stolliga diskussioner med tjänstemän som inte förstod skillnaden mellan att vara anställd inom offentlig sektor och anställd inom privat sektor och villkoren för att driva företag. De trodde på allvar att inkomsttaket var en nettolön för en privat sjukgymnast!

Jag har suttit och förklarat i detalj hur ett företag ser ut och vilka kostnader som det måste bära och att det är dit som intäkterna går. Att vi måste betala för allt, samt dessutom hade vi inte som Landstinget rätt till momsavdrag, vilket gör alla varor förbrukning eller investeringar, samt köpta tjänster 25% dyrare för privata bolag än för Landstinget.

När jag fick några att förstå att de till sina egna sjukgymnaster måste lägga till arbetsgivaravgifter, förbrukningsmaterial, hyror, (som då var minst dubbelt så dyra som våra), försäkringar, pensioner, och all annan overhead, så landade kostnaden för en offentlig sjukgymnast på ca 6,7 milj per år, med deras egna uträkning. Siffror som man säkert ska ta med en nypa salt för de är troligen inte sanna, men de var stolta över sin satsning. När vi då jämförde hur många behandlingar de fick ut av en sjukgymnast inom offentlig anställning i förhållande till en privat: ca 1000 offentligt mot 3300 privat. Då förstod även de att det var billigare för skattebetalaren med det privata alternativet. Så en offentligt anställd sjukgymnast kostade lika mycket som sex privata och gav ca 5% av produktiviteten, vid det priset. Ett helt horribelt förhållande och en tuff siffra att ta till sig över effektiviteten av fördelade skattemedel. Om detta skulle vara representativt för hur skattemedel nyttjas inom välfärden, är det en helt galet svart hål inom offentligheten som vi försörjer.

Men kvar stod då ideologin och ideologi höjer sig alltid över alla sanningar. Man ville verkligen inte ha privata initiativ. Det är tydligen skrämmande med människor som visar på initiativförmåga och vill göra bättre, bättre för finansiären och bättre för brukaren! Troligen för att man då skulle bli tvungen att lyfta sig själv i konkurrensen och kanske till och med säga att man haft fel, när man sagt sig vara bäst. Att ha fel är tydligen likställt med politiskt självmord. När man som Landstinget både är utövare och upphandlare av konkurrenter, så blir det en märklig situation. Jäv, är väl det som ligger närmast att beskriva förhållandet med. Att det ens har fått förekomma, visar kanske på hur korrupt och fel den offentliga sektorn i vilket fall i delar, är uppbyggd. 

Nu ville man bli av med sina konkurrenter och till sin hjälp hade man då de välskötta privata företag som visade vinst på sin verksamhet. Allt annat hade varit omöjligt eftersom vi var intäktsfinansierade och inte som Landstinget budgetfinansierade, och kunde gå med förlust. Där möttes vi av idén om att slå på vinsterna vi gjorde. Att vinst var oetiskt. Hur oetiskt det är med fördelningen och ineffektiviteten inom de offentliga institutionerna, var det ingen som ville tala om. 

Eftersom de var smarta nog att förstå att om sanningen kom ut om hur mycket skattemedel som försvinner i en ineffektiv vårdorganisation, skulle de knappast få hålla kvar vid sina egna maktpositioner. Så nu gällde det att handla på ett politiskt smart sätt och inte avslöja sanningen. Dessutom behövde man inte heller använda sig av de undersökningar om kvalitet och patientnöjdhet, då man piskade upp stämningen utanför brukarleden, där ändå de flesta befinner sig. Så inför valet 2014 hade denna strategi som grott i tiotalet år, nått full kraft och kunde användas som slagträ i valduellerna.

Frågan är om det verkligen är så klokt att låta skattepengar bara rinna in i ett enormt svart hål utan redovisning av nytta och krav på konkurrens, för att behålla utvecklingsinitiativet och kvalitén ?

De allra flest jag mött som arbetar inom välfärdsföretagen har liknande upplevelser som jag själv och samma fundering på om den grå skattemassan verkligen gör rätt nytta eller om den bara är ett sätt för styrande att behålla makten över människans liv och om det verkligen är vinsterna i välfärden som är problemet. Dessutom bör en diskussion om vem som bör ha makt över denna verksamhet.

För makt, den reella makten, är väl ändå att ha makten över sitt egna liv. Behålla initiativet och rätten till ditt egna val. Där finns en del av ekonomi med i detta, att du kan klara dig på den lön du har. I Sverige pratar vi mer maktutövning vilket går ut på att begränsa människan makt över sig själv genom att begränsa valfriheten och överbeskatta arbete. Mycket märkligt av ett så modernt land.

Ska man kommentera den gula bilden, så kan man säga att skattemedel finns, men var de är fördelade är höljt i ett djupt dunkel. Tror man på överbeskattning och begränsning av människan egna makt, så kan det kanske ha viss relevans. Är man för valfrihet, friheten att styra över sitt egna liv, då är det mer tveksamt.

Så den makt vi pratar och som rått under decennier är nog idag inte det bästa för vare sig patient eller skattebetalare, frågan är vem som vinner på den?

Funderingar runt nättroll, nyttiga idioter och demokrati!

Att ha åsikter och ventilera dessa offentligt, innebär givetvis utrymme för debatt. Debatter kan vara uppfriskande och givande, men bygger på att parterna förstår debattens ämne och att man har något att tillföra samt att viss respekt visas mellan debattörerna. Jag får ofta en klapp på axeln för att jag står för vad jag säger och även vågar säga det. Tyvärr har klimatet för åsikter i Sverige, blivit rejält bistert under de senaste åren. Dessutom är det relativt ofta det dyker upp personer med självpåtagen roll att vara någon form av domare att begränsa yttrandefriheten och tar till olika metoder för det. Vissa kastar stenar andra kastar floskler. Allt från samma utgångspunkt att sätta sig själv i centrum och påvisa någon form av bristande respekt från den som vill uttrycka sig.

Själv har jag inte upplevt stenkastning ännu, i alla fall inte mot mig som person, men på sociala medier dyker det allt oftare upp människor som på olika sätt vill begränsa min rätt att uttrycka mig samt hävda sig själva som någon form av offer för mina åsikter. Oftast då i kommentarer i något helt annat ämne än har tagit upp. Det som kunnat bli en intressant debatt, rinner helt ut i tomma intet, då endast känslomässiga floskler finns som argument, samt krav att jag måste visa respekt. Respekt i detta fall verkar vara att bekräfta att världen kretsar kring dessa enskilda personer. Själva kan de damma fram genom livet med hur mycket disrespekt som helst, eftersom världen skall anpassas till dem.

Jag har visat respekt, bjudit in till diskussion samt även föreläsning av kritiserande där de får uttrycka sin sida och visa på sina teser. som de säger sig ha. Det har givetvis inte fallit i god jord, utan respekt i detta fal verkar vara att jag ska inta samma ståndpunkt som de, en ståndpunkt som är allt annat än klar. Bara att jag har fel.

Det verkar också vara otroligt svårt att hålla isär begrepp som: Yttrandefrihet, respekt, demokrati och samtidigt förstå deras innebörd.

Ett vanligt scenario är att jag delar en artikel och efter det bombas med floskler och krav på att ändra mig och istället se saker på deras sätt. Det verkar inte vara så att den som agerar ens läst artikeln eller i vilket fall som helst inte förstått den. Ställda motfrågor får inga svar. Får jag några svar är dessa ofta obegripliga och irrelevanta, gärna långt bort från ämnet. Oftast är svaren tillräckligt klara för att förstå att informationen i artikeln inte nått en begriplig nivå hos mottagaren utan hanteras som "jidder". Jag har också av dessa personer fått lära mig att det är mitt fel att detta händer, eftersom jag vågar ha en åsikt. Att själv försöka sätta sig in i ett ämne verkar inte vara ett gångbart angreppssätt.

Det händer att jag hittar intressanta artiklar som mina vänner lagt ut på nätet och kommenterat. Kanske jag håller med så gillar jag dem, annars brukar jag leta upp artiklarna för att lägga ut på min egna sida för kommentar. Detta av respekt för mina vänner och deras åsikter. Att försöka implementera denna handlingsidé på dessa ilskna följare faller inte i god jord. Det verkar finnas ett stort behov av att kväva åsiktsfriheten och yttrandefriheten med hjälp av demokrati, som då verkar innebära att allt ska anpassas till följarens behov. Något som verkar vara genomgående i uttrycken för i princip allt.

En kompis la sig igår i debatten och pekade på begreppet "nättroll". Jag googlade och fick fram en beskrivning som stämmer precis in på beteendet jag har utsatts för. När jag ändå var ute och letade fakta hittade jag ett annat intressant begrepp: "nyttig idiot".

Fick ett tips att göra en test om någon är ett nättroll: Ta artikeln du la ut och klistra in dennes kommentarer till artikeln, som jag vill kolla. Har kommentarerna relevans? Om inte, väldigt likt ett nättroll.

Testa en nyttig idiot: Förstår personen vad debatten handlar om? Om inte rätt trolig nyttig idiot som går andras ärenden utan att förstå innebörden.

En fundering jag haft sedan några veckor är om dessa personer ska ha rätten att avgöra vad jag ska tycka eller publicera. eftersom de hävdar att deras beteende är beroende av mina åsikter, inget de själva ska ta ansvar för.  Tack och lov har jag mycket goda vänner och en fantastisk familj som stöttar mig och som bidrar med energi då dessa energitjuvar försöker ta död på all vilja att påverka och göra skillnad. Är egentligen inte för att blocka dessa personer, men har förstått att det kan vara nödvändigt för att inte trigga dem att ta till starkare aktioner.

Demokrati kan se olika ut och vill vi ha en öppenhet kvar i samhället för alla, måste vi nog stå emot dessa personer. Vinner de och deras idéer, finns troligen ingen yttrandefrihet kvar. Att ha en demokrati när någon hela tiden talar om för dig vad du ska tycka, är inte demokrati i min mening.

Börjar intoleransen med ett bakverk?

Semlan! Den klassiska SEMLAN!

Ok det är väl egentligen lite tidigt för Semlan som enligt traditionen skall börja serveras vid Semmeldagen, eller Fettisdagen, som i år inträffar den 28:e februari. Men finns det efterfrågan så kommer det finnas leverantörer...

Något som förbryllar mig är hur mycket känslor detta bakverk rör upp och med det också krav på begränsningar av utseende och serveringsperiod. Att det skulle vara upp till var och en att bestämma när, hur och vilken typ av semla den vill äta, verkar inte vara helt legalt. Därför funderar jag på om det är SEMLAN som är orsaken till intoleransen här i landet?

Själv busade jag till det och provade en Saffanssemla redan för Jul. Den var god, men passade inte helt i min Julsmak, så jag kommer troligen inte köpa någon mer sådan. Jag har däremot inget emot att de som vill får köpa dessa delikatesser.

Semlan har under de senaste åren genomgått en revolution och nuförtiden kan man hitta ett antal olika varianter av den gamla bullen som sägs ingått i den måltid som fick Adolf Fredrik att lägga näsan i vädret. Där ingick också hummer och Champagne...

Att bakverket genomgått denna utveckling tyder kanske mest på att det funnits ett behov för detta, eller rent av det som kallas efterfrågan. Precis som när andra produkter och tjänster utvecklas. Här kan man välja att gå med eller stanna kvar, för originalet finns fortfarande kvar. Men, tyvärr är det alldeles för många som "tar strid" för hur en SEMLA ska se ut och därmed också vill begränsa för de som har en annan smak eller behov. Detta utan att verka förstå att själva SEMLAN i sig är en utveckling. Det verkar nästan som hela världsordningen står på spel över ett bakverk och kontrollen över detta! Inte helt olikt andra produkter och funktioner i samhället. Frågan varför inte T-Forden fortfarande tillverkas trots dess popularitet för snart 100 år sedan, hör väl till samma snävtänkande och brist på förståelse för utveckling.

Tolerans börjar väl med att låta människor få uttrycka och tillgodose sina behov inom lagens råmärken? Så att bråka över en bulles utseende känns väl något oproportionerligt, men förklarar kanske samtidigt varför synen på människor, utveckling och fria val efter eget behov i det stora hela, inte accepteras hos alla. Kanske är det också ett uttryck för eget kontrollbehov av sin omgivning. Allt för att slippa egen anpassning av tidens inverkan på utveckling och nya möjligheter. Möjligheter till att göra egna val oberoende av andra.

Själv välkomnar jag utvecklingen och särskilt Wrapsemlan som egen favorit!

Sanningar och lögner i maktens tjänst.

Läste en krönika i Aftonbladet av Jan Scherman om hur han ser på reklamfinansiering ihop med nyhetsrapportering och om hur han anser att just högerpopulism gynnas av den nära rapporteringen. Hur skandaler får ett omvänt resultat i förhållande till vad utfallet borde vara. Det berättas om reklamintäkter som var större när man visade Trump på CNN, än när Clinton visades. Hur nyheter sprids via klickningar och lögner blir sanning mm mm. Artikeln i sin helhet bringar kanske inga nyheter i sig trots att han själv verkar rätt nöjd med att kommit på dessa sammanhang.

Inom sitt långa arbete inom media borde väl Jan ändå förstått nyhetsrapporteringens maktfunktion. Media ska granska makten, men det innebär också att media har mycket makt och att den som äger media har möjlighet att påverka makten. Det borde om inte annat i hur det planerades att skydda media under kallakriget, då det ansågs riskfyllt om den lede fi fick grepp om rapporteringen och innehållet i det, innan ett angrepp skulle genomföras. Vilka risker det fanns för desinformation och spridande av kaos i samhället. Därför var det av största vikt att hålla nyhetsrapporteringen fri från intrång och påverkan.

Men var det verkligen så att nyhetsrapporteringen var opåverkad? Visst vi hade ett generellt presstöd som betalades ut, men garanterade detta att pressen var neutral och bara berättade fakta på ett objektivt sätt? Den S/LO-ägda A-pressen, var knappast neutral. Inte heller andra medier var oberoende av sina ägare och deras krav. Alla sålde också reklamplatser och hur neutralt man förhöll sig till dessa, kan vi bara gissa. På senare tid har även Public Service, SVT, blivit ifrågasatt om hur neutrala de egentligen är., så neutralt finansierade som de är. Det framgick när Janne Josefsson granskade extremvänstern. Frågan är hur vänsterpopulism har gynnats genom åren av detta? Den frågan ställer sig inte Jan Scherman. Kaos och desinformation kan fortfarande skapas av media som rapporterar utifrån sin egna agenda istället för "oberoende". Därför är det av största vikt att källgranska och söka mer info än att blint tro på alla artiklar eller inslag.

Det har alltid varit viktigt för makthavare och de som söker efter makt att kunna nå ut med just sin information till samhället, gärna ostört, det var i stor utsträckning därför vi kristnades en gång i tiden. Ett praktiskt medel för att statsapparaten skulle kunna nu ut med sitt budskap via kyrkan. En plats där alla mer eller mindre tvingades samlas. Frågan är hur neutral rapporteringen var då? Skiljer sig den från idag?

Idag när möjligheten finns att själv söka fakta, så blir kanske nyhetsrapporteringen mer underordnad. Underordnad på så sätt att det krävs mer skrämmande  eller konstigare rubriker och händelser, för att fler ska söka sig till den generella rapporteringen. Journalistiken blir lidande och scoop ska göras av varje upphittad fjäder. Fokus flyttas från saklighet till marginaler, allt för ekonomiska vinster och karriärmöjligheter. Kanske är det detta som märks för pressen, att de börjat tappa greppet om sina läsare. Kvar blir de som blint tror på allt som skrivs och sägs. En marginaliserad massa som inte har en naturlig plats i det öppna debatten mer än som extrembudbärare.

Dåliga nyheter säljer! Det är väl ett känt begrepp. Människan delar oftare dåliga nyheter och trevliga aforismer, än tvärt om. När jag själv surfar på sociala medier, så är det idag t.ex otroligt mycket artiklar om hur SD kan jämföras med Nazister. Det är artiklar, bilder och små filmer som fladdrar förbi. Man marknadsför SD som varumärke så ingen kan väl undgå att känna igen detta. Problemet är bara att allt de säger inte är varken Nazistiskt eller vanlig galematias, utan det finns en del klara analyser som ingen vågar ta debatt om. Analyser som många kan identifiera sig med. Så frågan är vad som är mest tilltalande, en rabiat motståndare som pekar med hela handen och kallar någon vid skällsord, eller den som talar klarspråk oavsett innehåll? Det innehåller också en del vänsterpropaganda. Propaganda är ofta av ett mer extremt snitt och fungerar trolige sämre som identifikationsmärke, mer än för de som redan är "rättrogna".

Själv är jag emot både höger- och vänsterpopulism. Jag fick en fråga av SIFO under sent 90-tal. Det var angående svensk press och jag fick frågan om vad jag önskade av denna: "En fullständigt objektiv rapportering" -var mitt svar. Han som gjorde intervjun kunde inte hålla hånskrattet tillbaka och sa: "Vem skulle finansiera den?"

Kanske var han den som klarast beskrev hur pressen fungerar, det finns ingen "fri press", för ingen vill betala för spridningen av nyheter som den själv inte varit med att utforma innehållet av. Alla rapporterar vinklat utifrån en bild som är förutbestämd, ofta av politiska skäl. Så därför anser jag att kravet på och granskningen av vår Public Service, ska vara extra hård.

Källgranskning är också något som är intressant. Det borde kanske allt oftare finnas källhänvisningar angående nyheter. Särskilt när det gäller "andra- och tredjehands nyheter". Jag har för mig att det var Joseph Goebbels som sa: "Säger du en lögn tillräckligt många gånger, så blir den sann". Det är något som nyttjas av styrd media i propaganda syfte. Man skapar skandaler ur ingenting, för att påverka maktens boning, istället för att granska under faktainhämtning. Att leverera svart/vita nyheter är därför ett lätt sätt att få människor som inte är alltför nogräknade med källkritik, att bli ett verktyg för spridning av osanningar/halvsanningar och propaganda.  Detsamma gäller när man vill döda en debatt, att skicka in ett svartvitt tänkande utan någon som helst känsla för nyanser och kunskaper i ämnet.

Sanningar och lögner sprids utan urskiljning i maktens tjänst och pengar kommer ägare till nytta i alla läger. Det som är spännande är att Jan Scherman kommit på det först nu.