Jag tror det var Karl XII, som myntade uttrycket: "Svensken äga rätt att låta sig beskattas!"
Mycket har hänt sedan dess.. ..eller har det verkligen gjort det?
Långt tillbaka sågs det som civiliserat att föra krig. Hade man ingen fiende, stod man inte för något och var därför ingen att räkna med, enkelt sagt. Att föra krig var dyrt och för att Kungen skulle kunna föra krig behövde han resurser i form av människor och materiel. Det skattades ur befolkning med det positiva uttrycket att man hade rätt att låta sig beskattas. Väl i fält plundrade man var man än gick fram. Frågan är bara om befolkningen tyckte det var så positivt som marknadsföringen ville göra gällande, samt om de upplevde att de fick tillbaka i lika stor utsträckning som de hade gnott ihop?
Som de flesta redan vet går det fortare att göra av med tillgångar, än att skaffa dessa. När man hamnar i shoppinglusta är det också lätt att impulsivt dra på sig extra kostnader utan att man för den sakens skull lägger pengarna på något nyttigt och användbart, utan det är lätt att falla för reklam och så försvinner ytterligare tusenlappar ut i det svarta hål som kallas tillfredsställelse. Ibland behövs inte ens reklam utan man skapar en bild själv som man vill tillfredsställa. Det är väl i dessa tillstånd drömmen om evigt kapital föds. Drömmen om tillfredsställande i att kunna spendera utan att ta ansvar, tänka efter före, samt finansiera själv med befintliga resurser.
För det är väl det som ligger bakom hela cirkusen, tillfredsställelse. Tillfredsställelsen i att tillfredsställa någon annans eller egna plan eller behov utan tanke på om man verkligen behöver, det man lägger pengarna på.
Nu är jag inte emot handel som sådan, utan bara reflekterar över all kommers runt det vi inte behöver, eller som visar sig bli felköpt. Det finns ett program på TV om detta, för de som vill se prov på helt vansinnigt sätt att agera för att nå tillfredsställelse.
De som är lite klokare ser över sina tillgångar och avsätter pengar för handel och försöker få ut så mycket som möjligt av detta. Framförallt så analyserar de kloka först vad det är de behöver och ger sig därefter ut och handlar.
Om jag är rätt informerad, så står EU för 7% av världens befolkning, 25% av samlade världsproduktionen, samt 50% av de totala offentliga utgifterna i världen. Sveriges befolkning är knappt 2% av EU's och vi ligger på 7:e plats i världen när det gäller skattetryck i förhållande till BNP. Sätter vi det i perspektiv, så kan vi kanske upptäcka att vi håller på att utarma oss själva, medan omvärlden konsumerar oss. Det är inget som kan fortgå så lång tid utan att vi kommer att få betala ett högt pris för i form av rusande kostnader, färre arbetstillfällen och en rejäl standardsänkning. Nuvarande Regering vill öka skatterna ännu mer. Man tar till det gamla knepet med positiv marknadsföring och kallar det "Medfinansiering". Visst låter det positivt? Själv tror jag inte att det kommer att föra något som helst positivt med sig för oss, vare sig i intäkter, skapade arbetstillfällen, eller i det samlade svarta hålet som betecknas "Välfärd".
Tyvärr tror jag att det bara är ytterligare en suggestiv tillfredsställelse som ska mättas hos den som vill sedd som världens hjälte.
Gör vi en bildlig jämförelse på det som sker med våra tillgångar med den rovdrift som utförs i många djungler, där man ödelägger enorma marker, kan vi se vad som kan ske när man överbeskattar en tillgång.
Det är inte så mycket som idag är olikt med en svunnen tid när det gäller att tillgodose makthavarnas behov av tillgångar. Skillnaden är att man för krig mot de som ska finansiera deras planer, företagen, samtidigt som man förpackar behovet i positiva benämningar som man sedan hoppas att ingen på ett närgånget sätt genomlyser, för att hitta bristerna i. Välfärd, är ett otroligt vackert begrepp som lovar allt, men som har svårt att leverera upp till den positiva bild vi fått presenterat för oss. Dessutom så utökas den hela tiden och skall omfatta fler områden, vilket utarmar den än mer.
Välfärden är byggd som en organisatorisk koloss som läcker enorma resurser till ingen nytta och som många gånger begränsar för de som behöver. Det är ingen bra lösning. Jag tror vi själva skulle kunna hantera en större del av skatteresurserna på ett bättre sätt än den elit som idag vill agera frälsare
Det skulle vara intressant att införa ett tankeexperiment, där man sänker skatterna till en genomsnittsnivå för välden och sedan låter politiker komma med förslag på hur man bäst använder dessa pengar. Förhoppningsvis skulle det begränsa de impulsiva handlingarna och löftena som produceras med en farlig fart, och istället ge plats för framförhållning och planering.
torsdag 23 juni 2016
söndag 12 juni 2016
Socialism, är drömmen om att inte vara socialist.
Läste just en artikel om den havererade skolan i Dagens Industri. Lite om de konsekvenser ett antal skolreformer skapat och hur det sakta brutit ned skolan och kunskapsnivån här i Sverige. Skrev själv en blogg om det för några år sedan, om vikten av att inte släppa in politiken i skolan och låta ideologi styra resultatet istället för kunskapen. Allt för att hålla uppe kvaliteten på undervisningen och miljön i skolan, samt minska indoktrineringen av eleverna. Tror fortfarande på att vi är kapabla att välja vår inriktning själva, särskilt om vi får till oss kunskap istället för ensidig politisk propaganda.
Är själv 60-talist och gick i skolan under 70-talet samt en bit in på 80-talet. Började ettan 1969 i en landsortsskola med mycket disciplin och stimulans i att arbeta med uppgifterna. Hade lätt för mig och fick tillsammans med de som hade det lite svårare, specialundervisning som inspirerade oss på olika sätt och alla var glada utan att det sågs snett på verksamheten, i alla fall vad jag kommer ihåg av den. Vi lekte och hade kul ihop på rasterna ändå!
Flyttade till storstad 1971 och kom in i en skola utan normer och styrning och resten av grundskolan var ett kaos och en skräck, där det gällde att absolut inte sticka ut ur mängden utan hålla sig i skymundan av många olika anledningar. Socialism var det enda rådande och mycket av min tid i skolan upptogs av funderingar kring varför man överhuvudtaget hade skolböcker, när vi ändå knappt använde dessa? För en kille som jag som törstade efter kunskap, blev lektionerna oftast bara en helahavetstormar-lek och att öppna en bok eller ställa en relevant fråga i ett ämne, kunde vara direkt ohälsosamt.
Blev väldigt tidigt politiskt intresserad och följde debatter på TV och i tidningar. Debatter som ofta innehöll orden solidaritet och rättvisa. Ord som användes som slagträn och bara hade en vinkling och tolkning. Som jag uppfattade ambitionen var den kaosartade skolan, "Världens bästa skola", medan den skola jag kom ifrån som såg till individernas bästa, inget att ha. Så den "rättvisa och solidariska skolan" premierade kaos före studiero och stimuli.
När jag vuxit upp och tittat på hur vårt land skötts genom åren och vilka reformer som fått vilka konsekvenser, så märker jag en linje som utmärker den socialism vi levt under i så otroligt många år. Man föredrar kaos framför arbetsro och stimuli. Det märks särskilt idag när industrin skriker efter långsiktiga villkor och regeringen arbetar med att sopa igen spåren av sin egen oförmåga till framförhållning, med kortsiktiga lösningar. Det är en omöjlig kombination. Lika omöjlig som att göra skolan rättvis genom att degradera den till alternativsyssla.
Ett stort problem med Sverige idag är att i princip alla i bestämmande ställning vuxit upp inom den socialistiska indoktrineringens ramar och få tänker utanför boxen. De som gör det hamnar inte alltför sällan ute i kylan och förföljs på olika sätt. Det tror jag är en anledning att vi fått in extremister i vår riksdag, som ett svar på debattlösheten i vanliga frågor som engagerar individer. Ett olyckligt svar.
Jag tvivlar inte på att man inom socialismen haft en god tanke på hur en ideal värld ska se ut, men frågan är om man verkligen kan nå dit genom att ta bort stimuli och ersätta detta med begränsningar och kaos, allt för att göra landet "solidariskt", "rättvist" och "jämlikt"? Vad händer när man sätter de naturliga funktionerna ur spel och istället försöker detaljstyra individer, företag och skeenden, som ändå exponeras på en global marknad? Vi kan som bäst nå en sämre position för oss själva medan omvärlden kapar åt sig av våra tillgångar och framgångar, när vi ensidigt böjer ner oss för konkurrensen.
Visst låter det perfekt om alla skulle kunna leva obegränsat och se hela världen som ett enda stort GeKå´s! Men vi kommer aldrig att hamna i det läget, att leva drömkapitalistisk sprunget ur socialism. När man lyssnar på politiker i styrande ställning idag verkar det som om vi har en alldeles egen aldrig sinande kassa att ösa pengar ur och kostnadsreformer går att stapla på varandra utan att ens se till hur motsvarande intäkter ska säkras. Man lägger bara ett nytt förslag på en finansiering där andra får ta konsekvensen, t.ex. Strandhälls Sjukskatt. Att ens komma på idén är och marknadsföra den som "Medfinansiering", är lite pajigt redan i starten..
Idag kan vi se ett utbrett missnöje med i stort sett alla gemensamma funktionerna inom vår välfärd, den välfärd som så hårt har marknadsförts och hela tiden växer i sin utformning utan att tanken finns hur de delar som marknadsförts ska kunna levereras. Vi tappar placeringar på den internationella rankingen och under några decennier har vi sett arbetstillfällen försvinna utomlands samtidigt som skolan försämrat förutsättningarna för vår utveckling genom sämre läroresultat. Just det senare verkar slående då våra styrande politiker inte verkar kunna räkna ut det mest basala inom nationalekonomin, utan man sätter ideologi framför kunskap. Man håller fingrarna korsade och hoppas att "nån" kommer tillundsättning och räddar situationen. Gör inte "nån" det kan man alltid skylla på "nån".
Socialismen idag verkar har sprungit ifrån sig själv och bär mer spår av utbredd kapitalism och egoism, eller kanske närmare, att inte vara socialist. Dock med en stor skillnad, att inte ha täckning för det. Man vill kunna glänsa med att "hjälpa" andra genom att reformera bort människans egna insats i livet och marknadsföra medelmåtta eller mediokert som det nya bästa! Eller som det sägs: "Lagom är bäst!" Man tar bort de drivkrafter människan har för att föra livet framåt och tar själva på sig "vet bäst"-trikån, när man samtidigt kväver kreativitet och innovationslustan.
Till det ska vi inte behöva anstränga oss utan allt ska komma till oss gratis och de som anstränger sig ska överbeskattas och begränsas, för att vara solidariska med kollektivet. Det är en ekvation som aldrig kommer gå ihop. Särskilt som ekonomin idag är stark, men drivs av extremåtgärder i högkonjunktur.
När detta genomsyrar de som hanterar gemensamma resurser och ämbeten, ser vi också att fartblindheten sätter in och man agerar i egen sak både som person och myndighet. Till och med kyrkan drabbas av detta sätt att hantera gemensamma resurser. Därför tror inte jag på fler och mer omfattande gemensamma finansieringar, det skapar lätt en osund miljö för de som inte kan hantera detta. Så där socialismen grundval, att begränsa, skulle göra nytta, släpper man galenskapen helt fritt och låter toppstyrningen skena i en värld där idéer föds av människor som lever i vekligheten och inte i en partikorridor.
Socialism idag verkar vara drömmen om att inte vara socialist. Att i alla lägen ha rejält med resurser att spendera, samtidigt som den egna insatsen ska vara minimal. Allt ska bekostas av andra utan tanke på konsekvenser både i nutid och framtid.
Är själv 60-talist och gick i skolan under 70-talet samt en bit in på 80-talet. Började ettan 1969 i en landsortsskola med mycket disciplin och stimulans i att arbeta med uppgifterna. Hade lätt för mig och fick tillsammans med de som hade det lite svårare, specialundervisning som inspirerade oss på olika sätt och alla var glada utan att det sågs snett på verksamheten, i alla fall vad jag kommer ihåg av den. Vi lekte och hade kul ihop på rasterna ändå!
Flyttade till storstad 1971 och kom in i en skola utan normer och styrning och resten av grundskolan var ett kaos och en skräck, där det gällde att absolut inte sticka ut ur mängden utan hålla sig i skymundan av många olika anledningar. Socialism var det enda rådande och mycket av min tid i skolan upptogs av funderingar kring varför man överhuvudtaget hade skolböcker, när vi ändå knappt använde dessa? För en kille som jag som törstade efter kunskap, blev lektionerna oftast bara en helahavetstormar-lek och att öppna en bok eller ställa en relevant fråga i ett ämne, kunde vara direkt ohälsosamt.
Blev väldigt tidigt politiskt intresserad och följde debatter på TV och i tidningar. Debatter som ofta innehöll orden solidaritet och rättvisa. Ord som användes som slagträn och bara hade en vinkling och tolkning. Som jag uppfattade ambitionen var den kaosartade skolan, "Världens bästa skola", medan den skola jag kom ifrån som såg till individernas bästa, inget att ha. Så den "rättvisa och solidariska skolan" premierade kaos före studiero och stimuli.
När jag vuxit upp och tittat på hur vårt land skötts genom åren och vilka reformer som fått vilka konsekvenser, så märker jag en linje som utmärker den socialism vi levt under i så otroligt många år. Man föredrar kaos framför arbetsro och stimuli. Det märks särskilt idag när industrin skriker efter långsiktiga villkor och regeringen arbetar med att sopa igen spåren av sin egen oförmåga till framförhållning, med kortsiktiga lösningar. Det är en omöjlig kombination. Lika omöjlig som att göra skolan rättvis genom att degradera den till alternativsyssla.
Ett stort problem med Sverige idag är att i princip alla i bestämmande ställning vuxit upp inom den socialistiska indoktrineringens ramar och få tänker utanför boxen. De som gör det hamnar inte alltför sällan ute i kylan och förföljs på olika sätt. Det tror jag är en anledning att vi fått in extremister i vår riksdag, som ett svar på debattlösheten i vanliga frågor som engagerar individer. Ett olyckligt svar.
Jag tvivlar inte på att man inom socialismen haft en god tanke på hur en ideal värld ska se ut, men frågan är om man verkligen kan nå dit genom att ta bort stimuli och ersätta detta med begränsningar och kaos, allt för att göra landet "solidariskt", "rättvist" och "jämlikt"? Vad händer när man sätter de naturliga funktionerna ur spel och istället försöker detaljstyra individer, företag och skeenden, som ändå exponeras på en global marknad? Vi kan som bäst nå en sämre position för oss själva medan omvärlden kapar åt sig av våra tillgångar och framgångar, när vi ensidigt böjer ner oss för konkurrensen.
Visst låter det perfekt om alla skulle kunna leva obegränsat och se hela världen som ett enda stort GeKå´s! Men vi kommer aldrig att hamna i det läget, att leva drömkapitalistisk sprunget ur socialism. När man lyssnar på politiker i styrande ställning idag verkar det som om vi har en alldeles egen aldrig sinande kassa att ösa pengar ur och kostnadsreformer går att stapla på varandra utan att ens se till hur motsvarande intäkter ska säkras. Man lägger bara ett nytt förslag på en finansiering där andra får ta konsekvensen, t.ex. Strandhälls Sjukskatt. Att ens komma på idén är och marknadsföra den som "Medfinansiering", är lite pajigt redan i starten..
Idag kan vi se ett utbrett missnöje med i stort sett alla gemensamma funktionerna inom vår välfärd, den välfärd som så hårt har marknadsförts och hela tiden växer i sin utformning utan att tanken finns hur de delar som marknadsförts ska kunna levereras. Vi tappar placeringar på den internationella rankingen och under några decennier har vi sett arbetstillfällen försvinna utomlands samtidigt som skolan försämrat förutsättningarna för vår utveckling genom sämre läroresultat. Just det senare verkar slående då våra styrande politiker inte verkar kunna räkna ut det mest basala inom nationalekonomin, utan man sätter ideologi framför kunskap. Man håller fingrarna korsade och hoppas att "nån" kommer tillundsättning och räddar situationen. Gör inte "nån" det kan man alltid skylla på "nån".
Socialismen idag verkar har sprungit ifrån sig själv och bär mer spår av utbredd kapitalism och egoism, eller kanske närmare, att inte vara socialist. Dock med en stor skillnad, att inte ha täckning för det. Man vill kunna glänsa med att "hjälpa" andra genom att reformera bort människans egna insats i livet och marknadsföra medelmåtta eller mediokert som det nya bästa! Eller som det sägs: "Lagom är bäst!" Man tar bort de drivkrafter människan har för att föra livet framåt och tar själva på sig "vet bäst"-trikån, när man samtidigt kväver kreativitet och innovationslustan.
Till det ska vi inte behöva anstränga oss utan allt ska komma till oss gratis och de som anstränger sig ska överbeskattas och begränsas, för att vara solidariska med kollektivet. Det är en ekvation som aldrig kommer gå ihop. Särskilt som ekonomin idag är stark, men drivs av extremåtgärder i högkonjunktur.
När detta genomsyrar de som hanterar gemensamma resurser och ämbeten, ser vi också att fartblindheten sätter in och man agerar i egen sak både som person och myndighet. Till och med kyrkan drabbas av detta sätt att hantera gemensamma resurser. Därför tror inte jag på fler och mer omfattande gemensamma finansieringar, det skapar lätt en osund miljö för de som inte kan hantera detta. Så där socialismen grundval, att begränsa, skulle göra nytta, släpper man galenskapen helt fritt och låter toppstyrningen skena i en värld där idéer föds av människor som lever i vekligheten och inte i en partikorridor.
Socialism idag verkar vara drömmen om att inte vara socialist. Att i alla lägen ha rejält med resurser att spendera, samtidigt som den egna insatsen ska vara minimal. Allt ska bekostas av andra utan tanke på konsekvenser både i nutid och framtid.
måndag 30 maj 2016
Man kan tycka att det vore bättre om världen var annorlunda, men världen blir inte annorlunda av att man tycker det!
I Sverige idag har vi det som en gång betecknades som "Världen bästa skola", "Världens bästa sjukvård", "Världens bästa välfärd", mm. Vi kunde slå oss på bröstet och känna oss som björnen Baloo i Djungelboken. Styrande kunde visa upp något som skulle vara det ideala sättet att leva på, den tredje vägens ekonomi som skulle borga för ett paradis på jorden.
Men hur är det idag?
Jag tror det var Josef Goebbels, som var propagandaminister inom Nazismen i Tyskland som sa: "Säger man en lögn tillräckligt många gånger, blir det en sanning".
Idag har vi blivit varse att våran så väl marknadsförda välfärd inte alls lever upp till att vara världens bästa. Kanske kan den skryta med att vara den dyraste, men bäst fungerande är vi inte längre. Där tredje vägens ekonomi tog vid, med delvis planekonomi, stannade mycket av utvecklingen av. Den balans som rådde förvandlades snabbt till en överkonsumtion och den styrande ekonomin slog ut det mesta av självsanerande funktioner. Många lever tyvärr kvar i en tro av att vi forfarande är bäst och ska visa världen hur man ska göra, samtidigt som världen springer ifrån oss i ytterfilen. Eftersom propagandan gjort våra skygglapparna rejält stora, så verkar det inte vara alltför många som ens reagerar på det. De i omkörningsfilen ler säker glatt när de åker förbi eftersom de förmodligen lärt lärt sig av våra misstag och istället för att begränsa och sanktionera, släpper människan fri. Fri att skapa nya möjligheter. Det största misstaget är kanske att vi inte själva längre förstår hur vi en gång hamnade i främsta sätet och därmed också tappat både driv och engagemang i det som skapade vår framgång. Frihet och enskilt tänkande människor.
Vad hade vi varit om inte det funnits människor som förmått att omvandla idéer och innovationer till företag, som i sin tur skapat arbetstillfällen och inkomster för både individer och stat? Hade vi verkligen blomstrat ut om vi trott på att endast en Kung eller Kyrkan stått för det som skapade inkomsterna och ekonomin som vi skulle leva på? Det verkar inte stå särskilt högt på den politiska agendan att påtala att vi vuxit genomarbete och kreativa människors gärningar. Idag ska vi istället premiera avundsjuka och konformering, där ingen skall sticka ut över den andra.
Tack och lov så finns det människor som fortfarande tänker utanför lådan och vågar satsa på sina idéer eller utveckla de som redan finns. Allt för att skapa nya möjligheter för morgondagen och våra barn som ska ta över. Frågan är bara hur vi tar tillvara dessa och vilka möjligheter vi ger dem att fortsätta sitt arbete och även inspirera engagera fler som vågar ta samma väg. Allt för att fortsätta på den väg som grundlade vår framgång under det senaste seklet. En annan fråga runt detta är hur de ska kunna stöttas rent ekonomiskt för att komma vidare, när skattetrycket är en stor begränsning och regeringen inte ens i en andemening ger stöd för detta? Var ska då stödet komma ifrån? Den fria företagsamheten har ändå skapat den grund som byggt landets välstånd, har man glömt detta? Har man inte vågat skaffa fram den informationen, eller tycker man inte det passar i sin egna sanning?
Visst vi fick lite gratis av att hålla oss utanför de båda världskrigen, men att som idag föra krig mot de som utvecklar och skapar möjligheter för fortsatt välstånd, tror inte jag är en framkomlig väg att gå, om vi vill ha fortsatt hög levnadsstandard.
Vad anledningen till detta är, att förtroendevalda väljer att motarbeta vår utveckling och framtida försörjning, kan man bara sia om. Men inte känns det som man lärt sig av historien, inte ens vår egna historia. Inte heller lär man sig av andras misstag eller ser till vad andra gjort för att få framgång. Det verkar vara som man fastnat i ett tyckande, att världen vore bättre om den gjorde som de själva tyckte. Men att det kommer att ske, är nog inte ens sannolikt i den mest mysiga drömmen. För är det något som man kan säga om utveckling, så sker den oavsett vad styrande vill och bestämmer. Frågan är bara om man vill följa med på tåget eller väljer att ställa vårt land utanför. Man kan undra om det är det som vi i befolkningen egentligen vill?
Man kan lova saker och skapa en enorm utgiftsbudget för att visa på sin goda vilja, men att förstå kopplingen hur utgifter skall finansieras, verkar inte vara av samma vikt. Det är som om man sovit över hela grundkursen i ekonomi. Kanske matematik, samhällskunskap, religion och psykologi också för den delen. Man litar mer på sin propaganda som mer gäller att behålla makten över sin position, än att förstå de mekanismer som styr världen, vår omgivning och det som i realiteten kommer påverka hur vi behöver agera för att åtminstone inte hamna ännu längre ner på välfärdsstegen.
Ingen blir nog gladare än våra konkurrenter om styret i landet internt saboterar möjligheten för medborgarna att tänka fritt, ta ansvar för sig själva och utveckla sina behov genom att välja efter sina behov. De som fortsatt kommer att välja den vägen kommer troligen tvingas fly landet och ut på den globala scenen som idag öppnats, medan de som stannat kvar kan tycka att det blev både tomt, fattigt och innehållslöst, när inte världen gjorde som de tyckte.
Tycka vad man tycka vill, men en regering i ett modernt land som Sverige borde väl arbeta med att underlätta och stimulera företagsamheten som kommer ur människan. Ser man historiskt på saken är det ändå detta som skapat välstånd både individuellt och som land. Och visst kan man tycka att världen vore bättre om den var anpassad till oss, men vi klarar oss säkert bättre i framtiden om vi anpassar oss till världen.
Men hur är det idag?
Jag tror det var Josef Goebbels, som var propagandaminister inom Nazismen i Tyskland som sa: "Säger man en lögn tillräckligt många gånger, blir det en sanning".
Idag har vi blivit varse att våran så väl marknadsförda välfärd inte alls lever upp till att vara världens bästa. Kanske kan den skryta med att vara den dyraste, men bäst fungerande är vi inte längre. Där tredje vägens ekonomi tog vid, med delvis planekonomi, stannade mycket av utvecklingen av. Den balans som rådde förvandlades snabbt till en överkonsumtion och den styrande ekonomin slog ut det mesta av självsanerande funktioner. Många lever tyvärr kvar i en tro av att vi forfarande är bäst och ska visa världen hur man ska göra, samtidigt som världen springer ifrån oss i ytterfilen. Eftersom propagandan gjort våra skygglapparna rejält stora, så verkar det inte vara alltför många som ens reagerar på det. De i omkörningsfilen ler säker glatt när de åker förbi eftersom de förmodligen lärt lärt sig av våra misstag och istället för att begränsa och sanktionera, släpper människan fri. Fri att skapa nya möjligheter. Det största misstaget är kanske att vi inte själva längre förstår hur vi en gång hamnade i främsta sätet och därmed också tappat både driv och engagemang i det som skapade vår framgång. Frihet och enskilt tänkande människor.
Vad hade vi varit om inte det funnits människor som förmått att omvandla idéer och innovationer till företag, som i sin tur skapat arbetstillfällen och inkomster för både individer och stat? Hade vi verkligen blomstrat ut om vi trott på att endast en Kung eller Kyrkan stått för det som skapade inkomsterna och ekonomin som vi skulle leva på? Det verkar inte stå särskilt högt på den politiska agendan att påtala att vi vuxit genomarbete och kreativa människors gärningar. Idag ska vi istället premiera avundsjuka och konformering, där ingen skall sticka ut över den andra.
Tack och lov så finns det människor som fortfarande tänker utanför lådan och vågar satsa på sina idéer eller utveckla de som redan finns. Allt för att skapa nya möjligheter för morgondagen och våra barn som ska ta över. Frågan är bara hur vi tar tillvara dessa och vilka möjligheter vi ger dem att fortsätta sitt arbete och även inspirera engagera fler som vågar ta samma väg. Allt för att fortsätta på den väg som grundlade vår framgång under det senaste seklet. En annan fråga runt detta är hur de ska kunna stöttas rent ekonomiskt för att komma vidare, när skattetrycket är en stor begränsning och regeringen inte ens i en andemening ger stöd för detta? Var ska då stödet komma ifrån? Den fria företagsamheten har ändå skapat den grund som byggt landets välstånd, har man glömt detta? Har man inte vågat skaffa fram den informationen, eller tycker man inte det passar i sin egna sanning?
Visst vi fick lite gratis av att hålla oss utanför de båda världskrigen, men att som idag föra krig mot de som utvecklar och skapar möjligheter för fortsatt välstånd, tror inte jag är en framkomlig väg att gå, om vi vill ha fortsatt hög levnadsstandard.
Vad anledningen till detta är, att förtroendevalda väljer att motarbeta vår utveckling och framtida försörjning, kan man bara sia om. Men inte känns det som man lärt sig av historien, inte ens vår egna historia. Inte heller lär man sig av andras misstag eller ser till vad andra gjort för att få framgång. Det verkar vara som man fastnat i ett tyckande, att världen vore bättre om den gjorde som de själva tyckte. Men att det kommer att ske, är nog inte ens sannolikt i den mest mysiga drömmen. För är det något som man kan säga om utveckling, så sker den oavsett vad styrande vill och bestämmer. Frågan är bara om man vill följa med på tåget eller väljer att ställa vårt land utanför. Man kan undra om det är det som vi i befolkningen egentligen vill?
Man kan lova saker och skapa en enorm utgiftsbudget för att visa på sin goda vilja, men att förstå kopplingen hur utgifter skall finansieras, verkar inte vara av samma vikt. Det är som om man sovit över hela grundkursen i ekonomi. Kanske matematik, samhällskunskap, religion och psykologi också för den delen. Man litar mer på sin propaganda som mer gäller att behålla makten över sin position, än att förstå de mekanismer som styr världen, vår omgivning och det som i realiteten kommer påverka hur vi behöver agera för att åtminstone inte hamna ännu längre ner på välfärdsstegen.
Ingen blir nog gladare än våra konkurrenter om styret i landet internt saboterar möjligheten för medborgarna att tänka fritt, ta ansvar för sig själva och utveckla sina behov genom att välja efter sina behov. De som fortsatt kommer att välja den vägen kommer troligen tvingas fly landet och ut på den globala scenen som idag öppnats, medan de som stannat kvar kan tycka att det blev både tomt, fattigt och innehållslöst, när inte världen gjorde som de tyckte.
Tycka vad man tycka vill, men en regering i ett modernt land som Sverige borde väl arbeta med att underlätta och stimulera företagsamheten som kommer ur människan. Ser man historiskt på saken är det ändå detta som skapat välstånd både individuellt och som land. Och visst kan man tycka att världen vore bättre om den var anpassad till oss, men vi klarar oss säkert bättre i framtiden om vi anpassar oss till världen.
söndag 29 maj 2016
Vad är det för skillnad mellan Gud och en Läkare?
Jo, Gud vet att han inte är Läkare...
Ett gammal skämt som ofta drogs av olika personalkategorier då jag jobbade inom vården. Ett skämt som i vissa lägen kanske har en grund i verkligheten. Läste en skrämmande artikel i VLT igår och mina gamla funderingar kring Familjeläkarorganisationen i Västmanland fick nytt liv.
Att under 20 år varit verksam inom samverkan primärvård/rehabilitering just här i Västmanland, har inneburit mycket sladdande mellan verkningarna av de emellanåt så otroligt märkliga politiska beslut. Under en period så kallades Västmanland för "Sjukvårdens Albanien" då S-majoriteten använde just oss för sina ersättnings- och organisationsexpriment. Västmanland levde i ett utanförskap där vården inte gavs på lika villkor som i resten av landet.
Att bygga en verksamhet med kvalitet över tid, innebar alltid ett risktagande då de politiska nyckerna kunde förändra verksamheten över en natt. Men det var inte bara vår verksamhet som förändrades, utan även Familjeläkarna fick ändrade förutsättningar, även om deras oftast var till ekonomisk fördel för dem själva.
Utan att fördjupa mig i hur ersättningssystemen var utformade, det skulle ta allt för mycket utrymme, så kan man koka ned det till att Familjeläkaren sattes på en alldeles särskilt hög piedestal. De gjordes nästan till Gudar av systemet samt av politiker och vissa tjänstemän. Något som en del förde med sig i sitt agerande mot patienter. Jag hade många möten med Landstingspolitiker som hade en alltför skev syn på vem en Familjeläkare är och har för kompetens. Att man till det också gjorde systemet lukrativt rent ekonomiskt för varje Familjeläkare, gjorde inte att resultatet slog så väl ut. Det kan man lätt följa om man söker i historien runt några av reformerna och mäter skillnader i hänvisningar (remisser), provtagningar/utredningar samt medicinförskrivning, före och efter reformerna. Tittar man dessutom på hur mycket ekonomiska fördelar för den enskilda läkaren det fanns i samband med dessa beslut, så kommer det fram en bild som visar på ett högst mänskligt beteende.
Under en period valde många som hade en Företagsläkare att istället gå dit för att få en medicinsk bedömning. Där fick de oftast ett bättre omhändertagande och relevanta åtgärder. Något som senare täpptes till av Landstinget och samtidigt skapade de ett parallellt sjukvårdssystem vid sidan av lagen, där kostnaderna kan belastas andra vårdgivare eller företag. Inte konstigt att sjukvårdsförsäkringar har blivit så populära. Visst är det skillnad att nyttja sin försäkring mot att kontakta sin Familjeläkare, och det är väl också den största enskilda faktorn till att ifrågasätta Familjeläkarsystemet och dess uppbyggnad.
Hur kan det blivit så snett, så snett att två läkare från en av Västerås större Familjeläkarmottagningar går ut i den lokala tidningen och sågar vårdyrken som ligger utanför deras egna skrå? Bygger de besluten på ekonomi, självinsikt eller ren kompetens? Just när det gäller Psykiska problem, så uttalade en annan familjeläkare för ett antal år sedan, mot bakgrund av att han inte remitterade till just psykolog, att: "Varför ska jag betala en psykolog, när patienten kan prata med mig?" Ett uttalande som i sig vittnar mer om inkompetens än kunskap och förmåga, samt raderar bort allt vad professionalism heter. Man har inte förstått den skillnad i dialog som sker människor emellan och människa-Familjeläkare.
Jag är heller inte säker på att utredning av åtgärd och eventuell medicinering blir särskilt omfattande och professionell om den görs av endast en person, som säger sig kunna allt. Olika typer av medicin har vissa tider givits rent summariskt och riskerna med detta är uppenbara och det har tagits politiska beslut för att stoppa detta. Jag vet att det förts en debatt lite "off the record" där det ifrågasatts om familjeläkare verkligen ska få föreskriva psykofarmaka. Just för att det behövs specialistkompetens till det. En debatt som borde föras mer i ljuset.
Ja, hur kan det ha blivit så snett?
Själv är jag av den åsikten att läkare precis som du och jag är människor. Där hittar vi alla typer av människor, med både framsida och baksida. Alla de mänskliga dragen finns representerade även där. Att utse dem till Gudar tror jag inte är till fördel vare sig för dem eller för oss som ska nyttja deras tjänster. Framförallt blir det en skev dialog. När en person, Läkare eller lekman, drabbas av för lite ödmjukhet och för mycket självgodhet, blir det sällan bra. Går det sedan ut över någon patients hälsa, där grunden i värderingen är vem den är istället för vad den lider av, är det definitivt inte något som bör falla inom det som kallas Välfärd och Sjukvård. Med detta sagt vill jag inte totalt såga den svenska sjukvården och dess läkare, däremot är jag djupt skeptiskt till de politiker som styr vården i Västmanland.
Det är en stor skillnad mellan specialister och allmänläkare, samt allmänläkare emellan. Som specialist brukar man veta att det behövs andra specialister och yrkesgrupper. Vid en allmän kompetens handlar det mer om attityder. Attityder som är så svårt att ändra på. Det är ett stort ansvar att bära att vara läkare, har man dessutom skapat system där några utses till Gudar, är det givetvis svårt att ändra på detta. Särskilt svårt eftersom de får skriva historien själva genom sina journaler, som är deras egna skydd mot allmänheten. Nu känner jag till att det är förbjudet att filma och ta ljudupptagningar på den mottagning läkarna i artikeln kommer från. Som ett led i kvalitetsuppföljningen för Familjeläkarsystemet, vore nog ide att ställa det som krav att alla journaler förses med bild och ljudupptagning. Då får vi troligen en mycket snabb ingång till att förändra systemet till ett mer människovänligt sådant. Vi kan då mötas som människor emellan och inte i ett episkt möte, där man riskerar att bli dömd utan vare sig undersökning eller relevant åtgärd.
Attityder är som bekant personliga och det är upp till var och en att hantera sin situation. Många gör det bra men alla kan inte hantera den position vi satt dem i, på ett lämpligt sätt. Därför bör vi reformera systemet.
Ett gammal skämt som ofta drogs av olika personalkategorier då jag jobbade inom vården. Ett skämt som i vissa lägen kanske har en grund i verkligheten. Läste en skrämmande artikel i VLT igår och mina gamla funderingar kring Familjeläkarorganisationen i Västmanland fick nytt liv.
Att under 20 år varit verksam inom samverkan primärvård/rehabilitering just här i Västmanland, har inneburit mycket sladdande mellan verkningarna av de emellanåt så otroligt märkliga politiska beslut. Under en period så kallades Västmanland för "Sjukvårdens Albanien" då S-majoriteten använde just oss för sina ersättnings- och organisationsexpriment. Västmanland levde i ett utanförskap där vården inte gavs på lika villkor som i resten av landet.
Att bygga en verksamhet med kvalitet över tid, innebar alltid ett risktagande då de politiska nyckerna kunde förändra verksamheten över en natt. Men det var inte bara vår verksamhet som förändrades, utan även Familjeläkarna fick ändrade förutsättningar, även om deras oftast var till ekonomisk fördel för dem själva.
Utan att fördjupa mig i hur ersättningssystemen var utformade, det skulle ta allt för mycket utrymme, så kan man koka ned det till att Familjeläkaren sattes på en alldeles särskilt hög piedestal. De gjordes nästan till Gudar av systemet samt av politiker och vissa tjänstemän. Något som en del förde med sig i sitt agerande mot patienter. Jag hade många möten med Landstingspolitiker som hade en alltför skev syn på vem en Familjeläkare är och har för kompetens. Att man till det också gjorde systemet lukrativt rent ekonomiskt för varje Familjeläkare, gjorde inte att resultatet slog så väl ut. Det kan man lätt följa om man söker i historien runt några av reformerna och mäter skillnader i hänvisningar (remisser), provtagningar/utredningar samt medicinförskrivning, före och efter reformerna. Tittar man dessutom på hur mycket ekonomiska fördelar för den enskilda läkaren det fanns i samband med dessa beslut, så kommer det fram en bild som visar på ett högst mänskligt beteende.
Under en period valde många som hade en Företagsläkare att istället gå dit för att få en medicinsk bedömning. Där fick de oftast ett bättre omhändertagande och relevanta åtgärder. Något som senare täpptes till av Landstinget och samtidigt skapade de ett parallellt sjukvårdssystem vid sidan av lagen, där kostnaderna kan belastas andra vårdgivare eller företag. Inte konstigt att sjukvårdsförsäkringar har blivit så populära. Visst är det skillnad att nyttja sin försäkring mot att kontakta sin Familjeläkare, och det är väl också den största enskilda faktorn till att ifrågasätta Familjeläkarsystemet och dess uppbyggnad.
Hur kan det blivit så snett, så snett att två läkare från en av Västerås större Familjeläkarmottagningar går ut i den lokala tidningen och sågar vårdyrken som ligger utanför deras egna skrå? Bygger de besluten på ekonomi, självinsikt eller ren kompetens? Just när det gäller Psykiska problem, så uttalade en annan familjeläkare för ett antal år sedan, mot bakgrund av att han inte remitterade till just psykolog, att: "Varför ska jag betala en psykolog, när patienten kan prata med mig?" Ett uttalande som i sig vittnar mer om inkompetens än kunskap och förmåga, samt raderar bort allt vad professionalism heter. Man har inte förstått den skillnad i dialog som sker människor emellan och människa-Familjeläkare.
Jag är heller inte säker på att utredning av åtgärd och eventuell medicinering blir särskilt omfattande och professionell om den görs av endast en person, som säger sig kunna allt. Olika typer av medicin har vissa tider givits rent summariskt och riskerna med detta är uppenbara och det har tagits politiska beslut för att stoppa detta. Jag vet att det förts en debatt lite "off the record" där det ifrågasatts om familjeläkare verkligen ska få föreskriva psykofarmaka. Just för att det behövs specialistkompetens till det. En debatt som borde föras mer i ljuset.
Ja, hur kan det ha blivit så snett?
Själv är jag av den åsikten att läkare precis som du och jag är människor. Där hittar vi alla typer av människor, med både framsida och baksida. Alla de mänskliga dragen finns representerade även där. Att utse dem till Gudar tror jag inte är till fördel vare sig för dem eller för oss som ska nyttja deras tjänster. Framförallt blir det en skev dialog. När en person, Läkare eller lekman, drabbas av för lite ödmjukhet och för mycket självgodhet, blir det sällan bra. Går det sedan ut över någon patients hälsa, där grunden i värderingen är vem den är istället för vad den lider av, är det definitivt inte något som bör falla inom det som kallas Välfärd och Sjukvård. Med detta sagt vill jag inte totalt såga den svenska sjukvården och dess läkare, däremot är jag djupt skeptiskt till de politiker som styr vården i Västmanland.
Det är en stor skillnad mellan specialister och allmänläkare, samt allmänläkare emellan. Som specialist brukar man veta att det behövs andra specialister och yrkesgrupper. Vid en allmän kompetens handlar det mer om attityder. Attityder som är så svårt att ändra på. Det är ett stort ansvar att bära att vara läkare, har man dessutom skapat system där några utses till Gudar, är det givetvis svårt att ändra på detta. Särskilt svårt eftersom de får skriva historien själva genom sina journaler, som är deras egna skydd mot allmänheten. Nu känner jag till att det är förbjudet att filma och ta ljudupptagningar på den mottagning läkarna i artikeln kommer från. Som ett led i kvalitetsuppföljningen för Familjeläkarsystemet, vore nog ide att ställa det som krav att alla journaler förses med bild och ljudupptagning. Då får vi troligen en mycket snabb ingång till att förändra systemet till ett mer människovänligt sådant. Vi kan då mötas som människor emellan och inte i ett episkt möte, där man riskerar att bli dömd utan vare sig undersökning eller relevant åtgärd.
Attityder är som bekant personliga och det är upp till var och en att hantera sin situation. Många gör det bra men alla kan inte hantera den position vi satt dem i, på ett lämpligt sätt. Därför bör vi reformera systemet.
onsdag 25 maj 2016
Vad är välfärd? Eller kan jakten på trygghet skapa otrygghet?
Det pratas mycket om hur välfärden skall säkras och hur viktig den är för vårt lands utveckling och status. Visst låter det bra? Vi har välfärd och det har inte ni! ...eller vad är det man vill säga? Det marknadsförs hårt men frågan är om ett så gränslöst land som Sverige, verkligen kommer att kunna leva upp till förväntningarna?
Det verkar finnas ett problem med välfärden, det är att den inte går att specificera! Vad står begreppet egentligen för och hur påverkar den mig? Vilka möjligheter ger den och finns det begränsningar i den?
Det enda säkra i debatten om välfärden verkar vara att den kostar en ofantlig summa pengar och är dessutom en gigant på lerfötter som inte verkar vara särskilt lättstyrd. Vid varje lönetillfälle och i snart sett allt vi gör, betalar vi till denna omättliga verksamhet som verkar vara det svenskaste som finns, en grå klump. Den grå klump som ska skapa trygghet.
Är det inte på tiden att vi åtminstone får en definition på vad välfärd är och vilken förväntan vi kan ha på den? Borde jag inte få ett bevis på att jag tillhör de välfärdsberättigade och därmed också få ta del av det jag finansierat under hela mitt yrkesverksamma liv? Samtidigt tror jag det skulle vara ett bra incitament för våra politiker, att se till verkligheten. Jag tror att det är alldeles för lätt att bli fartblind, när miljardsiffror snurras som bollar i ett tombola och när opinionssiffrorna viker så presenterar man bara en ny miljardsatsning i populistisk anda.
Allt verkar finnas i begreppet, i alla fall så verkar alla behov vi har från vaggan till graven finnas representerade i välfärden. Det innehåller vården vi behöver för att födas, bidraget våra föräldrar får för att de hade oskyddad sex, som säkert är en uppmuntran till mer sex. Märkligt då kanske att det finansierar preventivmedel och preventivmedelsrådgivning... Lite veligt kan man tycka!
Dagis, skola, studiemedel, sjukvård, tandläkare för vissa, socialtjänst, bidragssystem, rättsväsende, demokrati, pensioner, åldringsvård, begravning mm, mm. Men finns det där när jag behöver det?
Börjar man titta så är det lätt att förstå att det rullar ordentligt pengar i det som kan härledas till välfärd. Själv kan jag tycka att det är alldeles för lätt att dra på sig extra kostnader och permanenta fler utgifter, när så mycket ska ingå i begreppet välfärd. Vissa politiker uttrycker kontinuerligt vikten av att satsa ytterligare miljarder på olika verksamheter, utan att för den sakens skulle utreda vad som görs med de pengar som redan rullar och om det verkligen är försvarbart med mer satsningar. Just "satsningar" verkar vara ett populärt begrepp som räcker som argument för att få saker att hända. Därmed har man också tagit bort sitt egna ansvar för att se till hur pengarna används eller behovet av att prioritera.
Själv har jag haft förmånen att arbeta inom välfärden både under offentlig driven verksamhet, samt privat. Dessutom har jag arbetat inom den privata sektorn utanför välfärden, samt driver även eget företag. Jag har sett stora skillnader i styrning och resultat, samt attityd till varandras verksamheter.
På många sätt anser jag att det råder en osund balans och konkurrens mellan offentlig verksamhet och privat företagande. Där den privata industrin belastas hårt för att finansiera de offentliga utgifterna, utan att för den sakens skull få något i gengäld som underlättar intjänandet av skattepengar.
Inom företagande måste man hela tiden ta ansvar för sina inkomster och utgifter. Du kan inte ta på dig större kostnader än du kan finansiera, det är grundtanken och verkligheten. Det skapar också en tanke på morgondagen och en handlingsplan för sviktande konjunktur. Enkelt sett.
Den offentliga verksamheten drivs enkelt sett via den budget som ges och som är politiskt beslutad. Men det hindrar inte verksamheter att spräck sin budget och skapa finansiella hål. Dessutom har man den osunda delen där pengar måste förbrukas, för att inte riskera att få minskade anslag. Ett fullkomligt galet sätt att hantera ekonomi. Kostnadseffektivitet är inte ett begrepp som har särskilt hög status och miljarder spenderas på politiska hänsynstaganden istället för effektiv gärning.
Vid stegrande offentliga kostnader är det enligt sittande regering bara att höja skatterna, (eller som man idag vill kalla det: medfinansiering...). Den möjligheten gäller inte för industrin, som skall finansiera hela kalaset, att bara bestämma vem som ska betala sitt hittepå. Höjer man priserna så byter kunderna leverantör och industrier får lov att läggas ned eller flytta. Så ju mer utgifter och områden som skall finansieras av skattemedel, desto större risk är det att finansiärerna av systemet försvinner. Det är vad jag menar som osund balans att inte ta hänsyn till den verklighet som råder för den privata världsmarknaden.
Det finns ännu mer man kan lägga in i den osunda balansen och det är priset vi betalar i mänsklig felräkning. Vad jag menar är att de som t.ex. tror att de ska få den pension de för några år sedan blivit lovade, helt plötsligt får betydligt lägre pension eftersom förvaltaren (regeringen) använt deras ihopgnuggade pengar till annan verksamhet det anser vara viktigare. Detsamma gäller vård och mycket annat. Därför skulle jag vilja ha en specifikation vad som ingår i det jag betalat för, så jag också kunde hävda mina rättigheter.
Själv är jag lyckligt lottad att ha en sjukvårdsförsäkring vid sidan av vår välfärd. En sånär förhatlig försäkring som visar att det går att bedriva sjukvård på ett alternativt och effektivare sätt. Den kostar inte särskilt mycket i förhållande till den summa skatt jag betalar till vården. Skillnaden är att jag där får hjälp, medan jag inom den offentliga vården helst skall hållas på avstånd och borta från verksamheten. Den offentliga vården behöver varken mig som patient eller uppvisa ett resultat, till skillnad från försäkringsdriven vård. Så frågan är vad vårdetik är inom välfärden. En spännande sak är att jag fortfarande får betala för den offentliga vården oavsett min privata försäkring.
Jag betvivlar inte att regeringen vill gott efter de förutsättningar de har, men att försöka skapa den genomtrygga världen, öppnar man för en enorm otrygghet då finanserna inte räcker till. Man skjuter helt enkelt sönder den plattform vi ska vila vår trygghet på.
Frågan jag ställer mig är hur mycket mer vi skulle få ut av en verksamhet vi själva fick välja. Om vi fick behålla mer av det vi tjänar och istället t ex. fick betala egna försäkringar. Helt plötsligt skulle vi förmodligen bli intressanta som individer och nödvändiga för systemet på ett annat sätt än att blint betala mängder av pengar utan att veta om jag själv får någon del av dem. Vi skulle också tvingas att värdera de tjänster som idag är gratis och per definition värdelösa. Visst tvingas vi alla bli små "företagare" för att tänka på morgondagen, men med tanke på hur de offentliga finanserna sköts så skulle vi nog känna oss lite säkrare på framtiden och vad den har att erbjuda. Samtidigt skulle vi troligen få fler i arbete, stabilare företag och mer skatteintäkter till det som vi behöver gemensamt finansiera.
Så innan vi drar på oss mer välfärdskostnader än vi kan bära, är det nog dags att berätta vad vi kan vänta oss av våra satsade medel. Annars riskerar vi att en dag stå där med ett kollektivt skott i foten och utan att rätten till någon hjälp alls. Fortsätter det på detta vis, visar det sig troligen att all trygghet vi betalat för, bara var en finansiering av kortsiktiga satsningar som slagit hål i den trygghetsvärld vi trodde fanns.
Det verkar finnas ett problem med välfärden, det är att den inte går att specificera! Vad står begreppet egentligen för och hur påverkar den mig? Vilka möjligheter ger den och finns det begränsningar i den?
Det enda säkra i debatten om välfärden verkar vara att den kostar en ofantlig summa pengar och är dessutom en gigant på lerfötter som inte verkar vara särskilt lättstyrd. Vid varje lönetillfälle och i snart sett allt vi gör, betalar vi till denna omättliga verksamhet som verkar vara det svenskaste som finns, en grå klump. Den grå klump som ska skapa trygghet.
Är det inte på tiden att vi åtminstone får en definition på vad välfärd är och vilken förväntan vi kan ha på den? Borde jag inte få ett bevis på att jag tillhör de välfärdsberättigade och därmed också få ta del av det jag finansierat under hela mitt yrkesverksamma liv? Samtidigt tror jag det skulle vara ett bra incitament för våra politiker, att se till verkligheten. Jag tror att det är alldeles för lätt att bli fartblind, när miljardsiffror snurras som bollar i ett tombola och när opinionssiffrorna viker så presenterar man bara en ny miljardsatsning i populistisk anda.
Allt verkar finnas i begreppet, i alla fall så verkar alla behov vi har från vaggan till graven finnas representerade i välfärden. Det innehåller vården vi behöver för att födas, bidraget våra föräldrar får för att de hade oskyddad sex, som säkert är en uppmuntran till mer sex. Märkligt då kanske att det finansierar preventivmedel och preventivmedelsrådgivning... Lite veligt kan man tycka!
Dagis, skola, studiemedel, sjukvård, tandläkare för vissa, socialtjänst, bidragssystem, rättsväsende, demokrati, pensioner, åldringsvård, begravning mm, mm. Men finns det där när jag behöver det?
Börjar man titta så är det lätt att förstå att det rullar ordentligt pengar i det som kan härledas till välfärd. Själv kan jag tycka att det är alldeles för lätt att dra på sig extra kostnader och permanenta fler utgifter, när så mycket ska ingå i begreppet välfärd. Vissa politiker uttrycker kontinuerligt vikten av att satsa ytterligare miljarder på olika verksamheter, utan att för den sakens skulle utreda vad som görs med de pengar som redan rullar och om det verkligen är försvarbart med mer satsningar. Just "satsningar" verkar vara ett populärt begrepp som räcker som argument för att få saker att hända. Därmed har man också tagit bort sitt egna ansvar för att se till hur pengarna används eller behovet av att prioritera.
Själv har jag haft förmånen att arbeta inom välfärden både under offentlig driven verksamhet, samt privat. Dessutom har jag arbetat inom den privata sektorn utanför välfärden, samt driver även eget företag. Jag har sett stora skillnader i styrning och resultat, samt attityd till varandras verksamheter.
På många sätt anser jag att det råder en osund balans och konkurrens mellan offentlig verksamhet och privat företagande. Där den privata industrin belastas hårt för att finansiera de offentliga utgifterna, utan att för den sakens skull få något i gengäld som underlättar intjänandet av skattepengar.
Inom företagande måste man hela tiden ta ansvar för sina inkomster och utgifter. Du kan inte ta på dig större kostnader än du kan finansiera, det är grundtanken och verkligheten. Det skapar också en tanke på morgondagen och en handlingsplan för sviktande konjunktur. Enkelt sett.
Den offentliga verksamheten drivs enkelt sett via den budget som ges och som är politiskt beslutad. Men det hindrar inte verksamheter att spräck sin budget och skapa finansiella hål. Dessutom har man den osunda delen där pengar måste förbrukas, för att inte riskera att få minskade anslag. Ett fullkomligt galet sätt att hantera ekonomi. Kostnadseffektivitet är inte ett begrepp som har särskilt hög status och miljarder spenderas på politiska hänsynstaganden istället för effektiv gärning.
Vid stegrande offentliga kostnader är det enligt sittande regering bara att höja skatterna, (eller som man idag vill kalla det: medfinansiering...). Den möjligheten gäller inte för industrin, som skall finansiera hela kalaset, att bara bestämma vem som ska betala sitt hittepå. Höjer man priserna så byter kunderna leverantör och industrier får lov att läggas ned eller flytta. Så ju mer utgifter och områden som skall finansieras av skattemedel, desto större risk är det att finansiärerna av systemet försvinner. Det är vad jag menar som osund balans att inte ta hänsyn till den verklighet som råder för den privata världsmarknaden.
Det finns ännu mer man kan lägga in i den osunda balansen och det är priset vi betalar i mänsklig felräkning. Vad jag menar är att de som t.ex. tror att de ska få den pension de för några år sedan blivit lovade, helt plötsligt får betydligt lägre pension eftersom förvaltaren (regeringen) använt deras ihopgnuggade pengar till annan verksamhet det anser vara viktigare. Detsamma gäller vård och mycket annat. Därför skulle jag vilja ha en specifikation vad som ingår i det jag betalat för, så jag också kunde hävda mina rättigheter.
Själv är jag lyckligt lottad att ha en sjukvårdsförsäkring vid sidan av vår välfärd. En sånär förhatlig försäkring som visar att det går att bedriva sjukvård på ett alternativt och effektivare sätt. Den kostar inte särskilt mycket i förhållande till den summa skatt jag betalar till vården. Skillnaden är att jag där får hjälp, medan jag inom den offentliga vården helst skall hållas på avstånd och borta från verksamheten. Den offentliga vården behöver varken mig som patient eller uppvisa ett resultat, till skillnad från försäkringsdriven vård. Så frågan är vad vårdetik är inom välfärden. En spännande sak är att jag fortfarande får betala för den offentliga vården oavsett min privata försäkring.
Jag betvivlar inte att regeringen vill gott efter de förutsättningar de har, men att försöka skapa den genomtrygga världen, öppnar man för en enorm otrygghet då finanserna inte räcker till. Man skjuter helt enkelt sönder den plattform vi ska vila vår trygghet på.
Frågan jag ställer mig är hur mycket mer vi skulle få ut av en verksamhet vi själva fick välja. Om vi fick behålla mer av det vi tjänar och istället t ex. fick betala egna försäkringar. Helt plötsligt skulle vi förmodligen bli intressanta som individer och nödvändiga för systemet på ett annat sätt än att blint betala mängder av pengar utan att veta om jag själv får någon del av dem. Vi skulle också tvingas att värdera de tjänster som idag är gratis och per definition värdelösa. Visst tvingas vi alla bli små "företagare" för att tänka på morgondagen, men med tanke på hur de offentliga finanserna sköts så skulle vi nog känna oss lite säkrare på framtiden och vad den har att erbjuda. Samtidigt skulle vi troligen få fler i arbete, stabilare företag och mer skatteintäkter till det som vi behöver gemensamt finansiera.
Så innan vi drar på oss mer välfärdskostnader än vi kan bära, är det nog dags att berätta vad vi kan vänta oss av våra satsade medel. Annars riskerar vi att en dag stå där med ett kollektivt skott i foten och utan att rätten till någon hjälp alls. Fortsätter det på detta vis, visar det sig troligen att all trygghet vi betalat för, bara var en finansiering av kortsiktiga satsningar som slagit hål i den trygghetsvärld vi trodde fanns.
..och i Västerås stinker det...
Tror inte jag var först att påpeka det, men efter min insändare om sop-odören som låg som ett lock över vår stad för ett par år sedan, tog det fart i debatten. Tur var väl det, för hur hade det påverkat utvecklingen och miljön i Västerås om inte debatten där många engagerade sig, fick bestämmande att agera och inte bara reagera med politisk avmätta mothugg eller att helt enkelt försöka tiga bort kritiken. Man startade ett projekt för att få bort stanken och man har väl ändå lyckats hyfsat med det hittills!
Nu stinker det igen och märkligt nog är det MP som verkar stå för den värsta stanken denna gång. Fryx-affären stinker korruption och tyvärr så är det bara en bildlig stank som breder ut sig. Det verkar inte vara alltför många som engagerar sig i denna affär som kommer att påverka Västerås under lång tid framöver. Framförallt om vi låter den gå obemärkt förbi utan att ställa ansvariga mot väggen. Visst det är inte första gången enskilda favoriseras i lite skumma Kommunala affärer, men ska vi verkligen bara tiga still och låta detta ske? Vilka möjligheter öppnar det för mer korruption av våra gemensamma medel i framtiden?
Politik handlar inte bara om att hitta bästa retoriken i en debatt utan att faktiskt ansvara för våra gemensamma tillgångar och verksamheter. Det är mycket man undrar i denna affär, som i så många andra, hur neutrala och ansvarsfullt de bestämmande beter sig? Hur mycket ser de till våra gemensamma intressen och vårt bästa, när enskilda favoriseras på det vis som kommit fram? Hur mycket kommer även de enskilda bestämmande att tjäna på detta?
Läste häromdagen en artikel om hur svårt det är att få fram engagerade politiker eftersom näthatet idag är ut utspritt och riktat mot våra förtroendevalda. Det är allvarligt att det förhåller sig så, men om man går igenom hur alltför många affärer och verksamheter sköts, så kan man kanske också förstå att en del politiker verkligen bjuder in till detta. Det är heller inte bra med sådana reaktioner, men det blir lite: "Som man ropar får man svar!"
Att kommentera sitt agerande med att det är olyckligt att affären läckte ut, visar väl mer på behovet av granskning av - och publikt engagemang i, det politiska etablissemanget. När förtroendevalda vill hålla våra offentliga affärer borta från ljuset, luktar det verkligen illa. Det är kanske också det bästa sätta att bjuda in "mörka krafter" att agera mot beslutet och bygga upp ett stort misstroende mot dem själva. Men hittills är det bara kajorna som märkbart skitit ner Munkgatan. Bra att någon reagerar men vi behöver nog mer kraft än så. Näthat är inte bra, men om samtliga Västeråsare begärde att få ut och läsa handlingarna i detta ärende, skulle det säkert kännas ända in i Kommunalfullmäktige.
Håller du med så svara utan att hata och dela gärna på denna blogg så vi får namnunderskrifter att skicka till Kommunstyrelsen. Vi får trots allt de politiker vi väljer och vi behöver fler som vågar engagera sig om vi ska få ett bra urval!
Nu stinker det igen och märkligt nog är det MP som verkar stå för den värsta stanken denna gång. Fryx-affären stinker korruption och tyvärr så är det bara en bildlig stank som breder ut sig. Det verkar inte vara alltför många som engagerar sig i denna affär som kommer att påverka Västerås under lång tid framöver. Framförallt om vi låter den gå obemärkt förbi utan att ställa ansvariga mot väggen. Visst det är inte första gången enskilda favoriseras i lite skumma Kommunala affärer, men ska vi verkligen bara tiga still och låta detta ske? Vilka möjligheter öppnar det för mer korruption av våra gemensamma medel i framtiden?
Politik handlar inte bara om att hitta bästa retoriken i en debatt utan att faktiskt ansvara för våra gemensamma tillgångar och verksamheter. Det är mycket man undrar i denna affär, som i så många andra, hur neutrala och ansvarsfullt de bestämmande beter sig? Hur mycket ser de till våra gemensamma intressen och vårt bästa, när enskilda favoriseras på det vis som kommit fram? Hur mycket kommer även de enskilda bestämmande att tjäna på detta?
Läste häromdagen en artikel om hur svårt det är att få fram engagerade politiker eftersom näthatet idag är ut utspritt och riktat mot våra förtroendevalda. Det är allvarligt att det förhåller sig så, men om man går igenom hur alltför många affärer och verksamheter sköts, så kan man kanske också förstå att en del politiker verkligen bjuder in till detta. Det är heller inte bra med sådana reaktioner, men det blir lite: "Som man ropar får man svar!"
Att kommentera sitt agerande med att det är olyckligt att affären läckte ut, visar väl mer på behovet av granskning av - och publikt engagemang i, det politiska etablissemanget. När förtroendevalda vill hålla våra offentliga affärer borta från ljuset, luktar det verkligen illa. Det är kanske också det bästa sätta att bjuda in "mörka krafter" att agera mot beslutet och bygga upp ett stort misstroende mot dem själva. Men hittills är det bara kajorna som märkbart skitit ner Munkgatan. Bra att någon reagerar men vi behöver nog mer kraft än så. Näthat är inte bra, men om samtliga Västeråsare begärde att få ut och läsa handlingarna i detta ärende, skulle det säkert kännas ända in i Kommunalfullmäktige.
Håller du med så svara utan att hata och dela gärna på denna blogg så vi får namnunderskrifter att skicka till Kommunstyrelsen. Vi får trots allt de politiker vi väljer och vi behöver fler som vågar engagera sig om vi ska få ett bra urval!
tisdag 17 maj 2016
...och så sägs det att musik inte har någon betydelse...
ESC har precis lämnat Stockholm och kvar står flaggorna och vajar på Globenområdet, lite som ett bevis på den fläkt av musik som just dragit förbi. Det finns mycket att säga och tycka om hela spektaklet, men själv tycker jag det är kul att det pågår och väcker uppmärksamhet, även om jag inte delar hela Europas skilda musiksmaker.. Allt ska vara en happening och årets tema "Come together" tycker jag var både talande och genomslående. För det är sällan som nämnda geografiska område upplever så mycket människor från olika bakgrunder med olika djupa engagemang i sina hjältar och Polisen inte behöver göra något ingripande. Så visst finns det hopp för mänskligheten och musiken!
Men även om vi i Stockholm mest upplevde glädje, så satte eventet känslor i svall på det alltid så förnärmade Ryssland. Det är inte utan att jag är överlycklig att Australien landade som god tvåa (hade själv dem som etta), som en buffert mellan vinnande Ukraina och trean Ryssland. Hade vår nya tävlande nation inte tagit andraplatsen, hade i alla fall jag varit rädd för direkta hot från flyg och ubåtar. Men det har nu blivit storpolitik och konspirationsteorier i gammal Sovjetisk anda. Som ett led i detta kan nu Röda Arméns kör tänka sig att åka till Ukraina och tävla nästa år. Har för mig att de redan varit med förutom tävlan när det gick av stapeln i Moskva 2009 och det i slutet inramades av en en rosa stridsvagn och ett blått stridsflygplan. Det var lite skrämmande i sig att se hur Ryssland knyter ihop sin kultur och presenterar den för världen.
Det lustiga eller märkliga i detta är väl ändå att man satt sig på en så hög piedestal att man inte tror att världen kan ha en annan åsikt än man själv och framförallt inte att ett litet puttegrannland som man sponsrar krig emot, kan få mer röster i en öppen tävling om musik och att det kan upplevas som hotande.
Så till alla er som inte tror på musikens inverkan på människor och länder, ta en funderare till. jag hoppas även att bestämmande ser till musiken betydelse och då inte bara marschbandens puttranden på 1:a maj. Öppna fler scener och ge fler musiker möjlighet att livnära sig på sina yrken. Skapa även ett ett liknande Rut och kalla det Mut för livespelande i mindre sammanhang och låt skolorna få införa mer kreativitet på sina scheman. Jag tror att lär man sig den kreativa processen med musicerande, så minskas maktutövandet med andras musik och ytterligare ett sätt att kommunicera öppnar sig.
En telemast har saboterats i närheten av Borås och jag kan inte låta bli att fundera på varför och av vem...
Men även om vi i Stockholm mest upplevde glädje, så satte eventet känslor i svall på det alltid så förnärmade Ryssland. Det är inte utan att jag är överlycklig att Australien landade som god tvåa (hade själv dem som etta), som en buffert mellan vinnande Ukraina och trean Ryssland. Hade vår nya tävlande nation inte tagit andraplatsen, hade i alla fall jag varit rädd för direkta hot från flyg och ubåtar. Men det har nu blivit storpolitik och konspirationsteorier i gammal Sovjetisk anda. Som ett led i detta kan nu Röda Arméns kör tänka sig att åka till Ukraina och tävla nästa år. Har för mig att de redan varit med förutom tävlan när det gick av stapeln i Moskva 2009 och det i slutet inramades av en en rosa stridsvagn och ett blått stridsflygplan. Det var lite skrämmande i sig att se hur Ryssland knyter ihop sin kultur och presenterar den för världen.
Det lustiga eller märkliga i detta är väl ändå att man satt sig på en så hög piedestal att man inte tror att världen kan ha en annan åsikt än man själv och framförallt inte att ett litet puttegrannland som man sponsrar krig emot, kan få mer röster i en öppen tävling om musik och att det kan upplevas som hotande.
Så till alla er som inte tror på musikens inverkan på människor och länder, ta en funderare till. jag hoppas även att bestämmande ser till musiken betydelse och då inte bara marschbandens puttranden på 1:a maj. Öppna fler scener och ge fler musiker möjlighet att livnära sig på sina yrken. Skapa även ett ett liknande Rut och kalla det Mut för livespelande i mindre sammanhang och låt skolorna få införa mer kreativitet på sina scheman. Jag tror att lär man sig den kreativa processen med musicerande, så minskas maktutövandet med andras musik och ytterligare ett sätt att kommunicera öppnar sig.
En telemast har saboterats i närheten av Borås och jag kan inte låta bli att fundera på varför och av vem...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)