När människan skiljer sig från vettet!

Ingen människa har väl undgått att ta till sig av den flyktingkatastrof som tornat upp sig i södra Europa. Varje dag matas vi med nya bilder och berättelser om personliga tragedier, som alltid följer i krigets spår. Jag tror det var Josef Stalin som uttryckte: "En död människa är en tragedi, en miljon döda är statistik!" Det ligger mycket sanning i det uttrycket och därför är det viktigt att vi får höra om de enskilda fallen, som ger ett ansikte till det som sker!

Det är fantastiskt att se den uppslutning som sker kring projekt att hjälpa de nödställda och det mest intressanta är, att det är mänsklighet som ligger till grund för tankar, projekt och möjligheter. Den politiska kartan kanske måste ritas om efter detta, eftersom det som historiskt kastats runt som floskler om vem som är mest empatisk och inte, idag visar sig komma helt på skam om man tittar till vilka reella åtgärder som tas i anspråk.

Att så många människor sluter upp och bidrar med vad de kan, är något som visar empati, företagsamhet och storhet bland oss som vill ha ett samhälle som bygger på omtanke. Det är allt från enskilda människor till storföretag som engagerat tar tagit tag i projekt för att lindra det lidande som spolats iland på stränder runt Medelhavet.

För mig är det väldigt märkligt att vi har en gemensam strategi med många länder om hur vi ska gå i krig, men ingen egentlig gemensam plan och syn på hur vi ska agera när länder runt om oss hamnar i krig eller där människor förföljs. Det verkar som så fort naturtillgångar som kan hota att ett krigsmaskineri stryps, är det lätt att sluta upp om allvaret. Däremot om människor söker fred låter vi dem bli utsatta och utnyttjade utan att ens titta på möjligheten att hjälpa till innan de i desperation tar till en sista mardrömslik utväg för sina sista resurser.

Såg häromdagen ett klipp där en politiker i skällde ut andra politiker från SD som hade mage att skratta åt den katastrof som drabbar så många människor. Det visar verkligen på stark antipati och något som jag verkligen hoppas vi inte ska drabbas av i detta land. Jag kan förstå frustration över bristande integration och planer runt detta, men ren antipati i en kris, visar väl på att människan skilts från vettet?

Jag tillhör de som anser att en bättre integration behövs. Det behövs en plan för att kunna ta emot människor som är i nöd. Det är ingen enkel sak och det kommer att krävas både individuella och övergripande åtgärder för att få dessa människor att hitta en plats i detta land som kallas Sverige. Politiker ska inte kunna tiga bort det behovet.

Det finns mycket befogad kritik mot åtgärder och beslut som historiskt påverkat oss att hamna i den sits vi idag är. För mig är det politiska manifestet från 70-talet där Sverige skulle göras mångkulturellt och gränslöst ett sådant beslut. När konsekvensen blev att man av hänsyn till minoriteter började avidentifiera Sverige. Alla kulturer skulle få plats, utom den svenska. Människor började känna sig vilsna när stoltheten över vårt land skulle förbytas till en skuld över vilka vi var. Min fråga runt detta har alltid varit: Hur ska vi kunna välkomna människor till vårt land, när vi själva inte vet om vi är välkomna här? Jag tror verkligen att vi behöver en egen identitet här uppe i norr, något som kan göra oss stolta och välkomnande. Jag hoppas att den uppslutning som nu sker, är det frö som får Sverige att slå rot!

Tyvärr så går det idag att läsa om det som blivit lite av en nidbild av Sverige och som jag tror är en del av det gränslösa Sverige som planerades för 50 år sedan. Politiker visar ofta större empati med gärningsman än offer. Stockholm Stad har antagit en plan för stöd för hemvändande terrorister. Jag vet att detta varit på gång och har hoppats att det inte varit sant, eller kanske mer ett skämt faktiskt. Om uppgifterna stämmer så är planen antagen. Vill bara peka på det otroligt naiva och absurda i att vi har en gigantisk mänsklig katastrof på tröskeln till vårt land och då väljer man att programmässigt stötta människor som valt att kriga och som står för förföljelse. Hur ska vi på något vettigt sätt kunna förklara detta för de som varit som mest utsatta och kommer hit desperation, att vi erbjuder förtur till vårt land om man förföljt andra? Allt medan samma politiker diskuterar kvotering av de som drabbats av förföljelse! Visar inte det på att man skiljt människan från vettet i Stockholms politiska ledning?

Undrar om de kommer att erbjuda Anders Breivik lägenhet och arbete också? Han förde ett eget krig och jag tror många Norrmän skulle vilja slippa betala för honom idag. Frågan är bara hur våra politiska relationer med Norge som land och dess invånare skulle bli? Men politiska relationer med länder och människor som ligger lite längre bort, behöver vi kanske inte ta hänsyn till på samma sätt?

Lycka-Att hitta mervärden

Det skrivs hyllmeter av litteratur och publiceras mängder av aforismer om vikten av, och hur man finner lyckan! Här kommer lite mer....

Jag är absolut ingen expert på att berätta vad lyckan är för andra och ibland blir jag tveksam över vad lyckan är för mig, särskilt när jag får ett lyckokoncept serverat med en prislapp och ett tidsschema. 

Det går fort idag och det verkar som om just hastighet är något som ska skapa lyckan. Älskar man bilar, flyg eller båtar kan jag förstå känslan av farten som tjusning, men när det gäller livet och hastigheten där, blir jag mer tveksam. Vi ska snabbt göra karriär, vi ska snabbt skaffa oss alla attribut som påvisar framgång och gärna rusa från plats till plats eller för den delen också från förhållande till förhållande utan att för ens en liten stund våga stanna upp och möta oss själva, eller vår omgivning. Allt för att lyckan inte infinner sig direkt eller kanske inte håller samma höga halt kontinuerligt.

När jag ibland intar en betraktares plats i tillvaron, blir jag fundersam över vad det egentligen är som styr väldigt många av oss att hålla en så enorm fart att vi missar samtiden och möjligheten av att njuta av den. Visst styrs vi av åtaganden, både privata och arbetsmässiga, men däremellan då?

I helgen som gick var jag i Göteborg för ett jobb, en upplevelse i sig som gav material till en hel bok. Mycket fel var det på jobbokningen och väl på plats fungerade väldigt lite som det skulle. Efter en kväll där jag och min kollega spelat mer eller mindre för oss själva, ramlade det in en mängd rockers som varit på Metallica och vårt gig gick från ökenterapi till en riktigt lyckorus. Att vid frukosten dagen efter få höra att: "Metallica var jävla bra, men ni var fan bättre!", gjorde att den sunkiga känslan vi hade tidigt kvällen innan förbyttes till en mer harmonisk inställning till både jobb och plats.

Det är rätt ofta vi glömmer att både ge och våga ta emot beröm. Säga sådana ord som kan skapa en härlig känsla. Många gånger, kan jag säga av egen erfarenhet, har jag sprungit på för att hinna någonstans och därmed också missat båda dessa stora ingredienser i livet. Ibland har jag också avstått från att ge beröm, där jag varit orolig att berömmet ska missförstås. En otroligt dum anledning att inte ge beröm. Nu vågade jag ta emot berömmet och mina tunga ögonlock efter en inte alltför vilsam natt, blev pigga och alerta.

En naturlig följd av att vara klar med jobbet på en annan ort, är att ta sig hem igen. Att vara singel och bo själv är inte bara en nackdel, utan erbjuder också en möjlighet att styra dagen lite som man vill. Jag har blivit bättre på att fylla dessa resdagar med mervärden. Att våga ändra rutten och stanna till för att se och uppleva mer än bara vajervägar och stressade människor som passerar med fart.

Igår tog jag vägen förbi till Marstrand, en av mina oaser i livet. Att få gå runt på klipporna för att se och känna havet, är något som får mina livsandar att slå små volter. Jag är inte ensam om att gilla öpromenaden. Det var mycket människor ute och det är lite spännande att betrakta hur olika vi tar till oss den miljön vi vill uppleva. Många bär med sig mängder med utrustning för den korta promenaden och det mest intressanta är de som väljer att släpa med sig stora kylväskor på hjul bland klipporna, allt för att sedan fylla munnen med allehanda ätbara saker medan de slåss med måsarna om den plats de hittat. Andra har minimalt med utrustning och kläder med för den delen, för att hitta en liten enskild klippa att solbada på och själv doppar jag gärna fötterna i vattnet samtidigt som jag njuter av utsikten och solen. För mig är det ett mervärde som skapar en stor lycka i stunden och ett härligt lyckominne att ta fram när livet känns mer grått.

Att ha stannat upp gav mig möjlighet att hitta figurer i berget, Jaba the Hub, och träffa en hel del nya människor. Det fyllde på min bank av upplevelser som är så värdefull och enkel att ta med sig. 

För mig har mervärdet av att våga stanna till, skapat mer lycka än att försöka springa ifatt något obestämt, i en fart som är satt av någon annan. Det sköna med att våga stanna upp är att det inte spelar någon roll egentligen var jag är, för möten och betraktelser av min samtid kan jag få överallt. Allt handlar bara om att sänka farten emellanåt och både våga ta till sig och dela med sig av upplevelser. Det sägs också att den kortaste sträckan mellan två människor mäts i ett leende. Egentligen är det otroligt vad lite vi behöver dela med oss av för att skänka en bättre känsla och mervärde till vår omgivning och oss själva. Något som jag tror genererar mer lycka, än att försöka definiera någon att hata, något som annars verkar vara väldigt inne i dagens samhälle. 

Så ska jag ge mig på att dela av min erfarenhet och ge tips, så våga stanna upp och le mot din omgivning!

Bristen på identitet är en konsekvens av långvarig obalans

Balans är ett ord som gärna används för att beskriva ett idealt förhållande i livet, ekonomin, byggnation, ekologi, mm mm. Uppnår vi balans så kommer det mesta att lösa sig och vi alla kommer att må så mycket bättre. Frågan är bara hur uppnår vi balans och vad är det som definierar balans?

I mångt och mycket bor vi i ett av de mest extrema länderna i världen. Vissa extrema delar kan till det yttre verka otroligt bra, men samtidigt så kan de få oanade konsekvenser för samhället i stort. Idag när vi upplever extrem politisk polarisering och läser om verkningarna av det så gott som dagligen, så  är det kanske ide att fundera över hur det kommit sig att vi som hade det så bra, har hamnat i ett läge som är att betrakta som skillnaden mellan att stå med bred bas på jorden med god balans och att balansera på en knivsudd.

Själv tror jag att mycket av den extremism vi ser runt om oss i landet idag, härstammar från en vänsterdominarande politisk era som format oss under väldigt många år. Det är inte bara politiken i sig som format oss utan också den Bommersvikspräglade retoriken samt det alltför stora inflytandet från LO. Har tidigare bloggat om den Socialdemokratiska gränslösheten, som jag tror haft alldeles för stor inverkan på den identitetslöshet vi i mångt och mycket upplever idag.

Just gränslöshet i psykologisk mening, är en grund för obalans. Om en regering förespråkar gränslöshet, hur påverkar det individerna som bor i landet? Tyvärr så tror jag alltför många tappar sin identitet, den identitet som ska stärka människan i dess liv. Mycket som borde handla om att hitta sig själv och därifrån också ta de beslut och konsekvenser det får för det egna livet, rinner ut i sanden och blir till sorglig en anrättning som beskylls på andra. I det ideala socialistiska Sverige ska ingen sticka ut som enskild individ utan alla ska tillhöra vi-konceptet. Det vi, som bestäms av en politisk makt, men som troligen aldrig kommer att kunna anpassas till att skapa den balans i livet som 9 miljoner personer behöver.

Det land som var under uppbyggnad efter industrialismens intåg, var säkert i behov av den socialistiska tanken, för att under en period skapa en plattform för den den omvälvning som var att gå från självhushåll till specialisering.

När människan väl funnit sin nya roll och många känner att de vill utvecklas, vilket jag tror är en stor mänsklig drift och som gjort att vi inte befinner oss på stenåldern, behöver vi mer frihet och möjlighet till en egen identitet. Allt för att komma vidare. Det märkliga som hände i Sverige efter 60-talets gränslösa våg, var att man med alla ekonomiska system tog bort incitamentet för människor att påverka sin vardag genom att arbeta. Med den enormt märkliga Pomperipossaskatten nådde man en all time high, med 102% marginalskatt. Något som inte stimulerade till ökat arbetsmässigt engagemang. Samtidigt infördes via de fördelningspolitiska åtgärderna, ett antal bidrag som gjorde det möjligt att tjäna mer på att jobba mindre och i extremfallet inte alls. Något man idag tydligen försöker återskapa. Samtidigt klev LO in och ville ta bort ett stort antal enklare arbeten som de inte ansåg människovärdiga, vilket tog bort försörjning och identiteten för många som hade en naturlig plats i samhället. Socialdemokraterna tillsammans med V förde en häxjakt på företagare, framförallt de som inte S hade lierat sig med.
Konsekvensen blev att företag flyttade utomlands och många arbetstillfällen försvann, samt många människor identitet som kopplats till deras arbete, raderades ut.

Bortsett från den arbetsmässiga konsekvensen detta förde med sig, så skapade den röda delen av politiken en fast förankrad plattform för segregation, då man fritt gick ifrån vi-tänket, till att beskylla de som de såg som motståndare för allt möjligt. Framförallt för konsekvenserna av deras egna politik och ställningstagande. Man krävde att jobben skulle säkras, men gav samtidigt inte möjligheterna för det på en alltmer global marknad. Till detta hade det också dykt upp en alternativ karriärmöjlighet, att livnära sig på bidrag. Som på alla marknader blev det konkurrens även där, om vem som det var mest synd om och vem som behövde mest bidrag och minst arbete. Så det system som i grunden hade en tanke att skydda sina följare för det onda med konkurrens, skapade en konkurrenssituation i det system som var till för att hjälpa de som verkligen behövde hjälp. Det blev en tillflykt för väldigt många som av systemet lärt sig att det inte var någon idé att ta ansvar för sig själv genom arbete.

Balans, är ett ord som saknas i beskrivningen av den utvecklingen, precis som i mycket av de socialistiska tankegångarna. Det tokiga är att man säger sig vara för människan, men man är bara för människan som lever exakt i den för dagen givna och styrda samtiden. Har man drivet, kunskap, nyfikenhet och tänker lite utanför boxen och dessutom har en ambition att förverkliga en idé, så är man genast ett hot mot den etablerade socialistiska världen. Att ha en vilja till självförsörjning, blev fult.

Det blev också i princip omöjligt att ta en diskussion om detta haveri, då alla Bommersviksdrillade vänsterpolitiker snabbt använde det inlärda mönstret att hänga ett osmakligt epitet runt halsen på den som ifrågasatte. Diskriminerande, hjärtlös och egoist, var några av dessa benämningar. Ingen vill gå omkring med en sådan etikett. Så oavsett hur gärna och hur nödvändigt det hade varit att ta debatten uteblev den oftast och S/LO hade vunnit och befäst den obalans i samhället som de skapat. För är det något som skapar obalans och avundsjuka, så är det pengar.
Jag tror dock att det är lättare att dels skapa ett bättre förhållande till pengar om man får arbeta för dem, samt att förstå värdet av sin egna insats. Särskilt om bidragssystemen är uppbyggda så att de segregerar och tar bort det personliga incitamentet att ta hand om sig själv i största möjliga mån. Man bakade in begrepp som rättvisa och solidaritet, men fick en enorm egocentriskt bidragskonsumtion utan en tanke på hur alla system skulle finansieras. Man kunde säga det var lätt att vara socialist när man bara hade sig själv att tänka på. En stor baksida av detta är också att alltför många förändrade sin identitet till att bli den det var mest synd om och att rättvisan borde lyfta just dem, istället för att se möjligheterna till ett utvecklande liv.

Det hände också något mer.
Vi har i alla tider haft invandring. Människor som sökt sig runt om i världen och som försökt hitta sin plats i tillvaron, andra som blivit erbjudna jobb för att utveckla en näring men också de som tvingats fly för att överleva. Den moderna invandringen i Sverige började ta fart i början av 70-talet, då den gränslösa eran rådde. Vi skulle visa vårt stora hjärta och öppna vårt land för de som ville komma hit. Frågan är bara vilket land det var vi öppnade?
När ett politiskt system arbetar med alla medel för att avpersonifiera sina medborgare och radera ut deras identitet, hur såg då den Svenska folksjälen ut som mötte upp? Rätt luddig, skulle jag vilja säga. Det enda som verkade råda var en planlagd planlöshet, där vi inte gav en bild av vad Sverige var för ett land och vilka förväntningar de kunde ha på oss och vi på dem, för att utveckla Sverige tillsammans. Det finns givetvis i alla läger en misstänksamhet mot allt som är okänt, men med en bra tanke och arbete med integration, hade mycket kunnat lösas. Nu skapades det istället en ännu större konkurrerande syn om bidragssystemen.

Den Bommersvikspräglade politikern använde givetvis sina kunskaper och belade alla undrande debattörer med epitet rasist, om de så mycket som andades integration. Så istället för att skaffa en plan för omhändertagande/integration, så skapade man utrymme för extremism. Samtliga etablerade partier visste om villkoren för debatt med S, så det blev SD som valde att gå förbi och ta debatten. Helt plötsligt öppnades den dammlucka med uppburen frustration som ett obalanserat samhälle kan hysa och den taktik framför allt S haft för att tysta kritiker från att ta en nykter debatt. Vi har fått se en extremism som slagit rot och tagit över från de som borde kunnat balansera samhället på ett bra sätt. De har istället efter valet lagt sig platt och dragit en filt, märkt DÖ, över sig. Att detta skapat utrymme för lite halvvilsna individer både från höger och vänster som är villiga att damma på varandra med allehanda tillhyggen i ett försök att hitta sin identitet är riktigt olyckligt! Att det också står en handfallen regering som ser allmänt villrådig ut och ser på, gör inte utvecklingen bättre! Dessutom ställer jag mig verkligen tveksam till att införa det könlösa begreppet i en tid då vi behöver skapa identitet.

Det bildas extrema subkulturer till priset av att vi inte definierat vad Sverige står för. En utveckling som jag tycker är skrämmande. Det verkar fortfarande vara så att regeringen tror att allt löser sig bara vi utplånar oss själva och ljuger om siffrorna i statistiken, i jakten på att göra landet välkomnande och visande av hänsyn. Hänsyn är bra, men andra sidan av myntet är minst lika viktigt och stavas tolerans, något det sällan pratas om. Att tiga bort ett problem är lika inpräntat som att smutskasta, så det behövs modiga politiker i alla läger för att gå ut och öppet ta ställning och debattera öppet om villkor, krav och möjligheter.

Däremot pratas det mycket om kostnaderna och om vi har råd med invandringen. Många har gett sig in med räkneexempel där man ser på det med kronor och ören, istället för till priset av hur vårt planlösa samhälle förändrats. Stefan Löfven önskar sig titt som tätt tillbaka till en annan tid. Jag vet inte varför, men han kanske inte vill se konsekvensen av obalansen i vänsterorienteringen. Det är svårt att backa bandet för att göra om och göra rätt, men jag tror vi måste börja med att definiera Sverige genom att inte vara gränslösa och låta samtliga människor bli både myndiga, ta eget ansvar och få ha en egen identitet. Vi måste kunna ställa samma krav på de som sökt sig hit som på alla som bor här. Samtidigt måste vi ha ett mänskligt mottagande eller avvisande, som inte bryter ner människor. En människas attityd sägs vara något av det svåraste som finns att ändra på. Visst kan det ta tid att helt ändra den obalanserade värld vi fått till oss, men vägrar man ge nya incitament så kommer definitivt inget att hända.
Jag tror också att LO måste bort från sitt inflytande på S, om de någon gång ska kunna bli ett balanserat parti till för alla och slippa de bojor det innebär att vara ett ägt parti. Jag tror det skulle bli lika skevt om en golfklubb, fiskeförening eller massageinstitut skulle ha samma inverkan på regeringsmakten, som det blir med LO.

Sakta släpper chocken, nu måste vi våga leva igen!

Det är klart man blir påverkad av ett grovt brott, särskilt när det sker runt hörnet på hemmaplan. Var själv inte på plats, tack och lov vill jag säga, för jag skulle inte vilja genomlida det som alla ögonvittnen och tjänstgörande personal av samtliga kategorier fått göra och kommer att få bearbeta under en lång tid framöver. Alla tankar och stöd till anhöriga och de som är på något sätt är drabbade!

Sitter givetvis inte inne med några detaljer eller extra kunskap som ingen annan kunnat nås av och tyvärr så är det väl alldeles för mycket spekulationer i detta brott som engagerar en stor del av vår inhemska befolkning, men som uppmärksammats även utomlands. Alla står väl lika frågande om varför och hur det kunde ske? Två frågor om ett helt galet brott varav den första troligen aldrig kommer att besvaras till fullo!

Just att det är ett galet brott precis som Polisen säger, har tydligen provocerat Kerstin Weigl på Aftonbladet, där hon hakat upp sig på ordet "galet" och menar att Polisen inte ska visa känslor, utan bara ge korrekt information. Samma journalist som kritiserade Polisen för att ge information i dubbelmordet i Ljungsbro och anklagade Polisen där för att skapa rädsla för psykiskt sjuka. Där manande hon till besinning, kanske något hon borde fundera lite över själv innan hon kritiserar människor som kanske upplever det värsta och mest ofattbara och som det inte går helt att slå sig fri ifrån. Även Poliser är människor!

Själv är jag ytterst tacksam för att min dotter inte är Polis, ännu, för hon har det i tankarna vet jag. Även om jag är säker på att hon skulle hålla sig professionell, så tror jag inte att hon skulle gå opåverkad från en sådan brottsplats. Framförallt skulle jag inte önska att hon stöter på Kerstin Weigl i ett sådant ögonblick heller.

Att brottet engagerar många är tydligt när man går in på sociala medier. Någon som borde förstå engagemanget i detta och allt vad det kan föra med sig borde vara Stefan Löfven, som mig veterligen inte varit inne och kommenterat någonstans. Däremot har hans hatiska opponenter har tagit tillfället i akt och dammar på så det ryker! Det späds på med rykten och absurditeter utan urskiljning och jag tror det vore lämpligt att Stefan står upp i detta.

Det är fullt förståligt att Polisen inte kan släppa utredningsmaterial på detta stadium, så rykten kommer att florera och jag hoppas alla är både källkritiska och selektiva i sin bedömning av informationen om varför och hur, detta brott begåtts.

Vad jag vet så är det tydligen på varför sidan, redan fastställt att det inte var ett terrorbrott. Det borde kunna öppna för Stefan att gå in i handlingen, för då slipper han i alla fall försvara det uppenbart absurda i S-förslaget att ge husrum och arbete i Stockholm för avhoppade terrorister. Jag tror att det i just detta fall skulle sticka lite väl mycket i ögon på alldeles för många väljare.

Den starkast misstänkte gärningsmannen skulle utvisas med omedelbar verkan. Om det hade någon grund i varför, kan man ännu bara gissa. Att han var en flykting från Eritrea är däremot något som är klarlagt och väcker ont blod hos många. Ingen vill väl ha en mördare gående lös här och har man svårt att se anletsdrag i färgade personers utseenden, så finns det de som väljer att vara rädda för alla med färgad hud. Det väcker tydligen också kravet på att "alla ska ut", av den anledning att vi ska kunna känna oss säkra här i landet. Jag vill bara då koppla in i debatten att det just nu utreds en dubbel dubbelmördare här i Sverige, vars signalement är: "välkänd företagare". Jag hoppas alla som inte kan urskilja en företagare, av rädsla börjar attackera grannar och invånare i Småland, eller att ni inte ger er på Bert Karlsson, Ingvar Kamprad, Leif Mannerström eller någon företagare ni känner! Företagaren är frihetsberövad, precis som männen från Eritrea som är misstänkta för detta brott.

Ett ofattbart galet brott är begått, det har återigen hänt det som inte ska få hända. Nu måste vi lära oss att ta hand om och stå upp för varandra och våga leva. Att se på varandra med misstanke är inget bra sätt att leva!

Alla tankar och stöd till anhöriga och drabbade.

Västkusten, en kärlekshistoria

Är tillbaka på Västkusten för tredje perioden denna sommar och bara älskar att vara här!

Har fått frågan vad det är som gör denna kust så magisk för mig och har lovat att försöka beskriva det! Frågan är bara hur beskriver man en känsla, en känsla av närhet, frihet och kärlek?

Jag kommer ihåg min barndoms somrar, när vi packade in oss i vår lilla SAAB för att fara till Strömstad. Kvällen innan var ungefär som dagen innan julafton, men pyssel in i det sista. Det stektes ägg till äggmackor, kartan studerades noggrant och starttiden var satt till fem på morgonen.

En lång bilfärd senare med frukoststopp och bilorientering med letande efter landmärken, som älgen på klippan innan Trollhättan. Allt var en enda lång upptäcktsresa och känslan av att till slut få se havet, var överväldigande på alla sätt! När man till slut fick doppa tårna bland krabbor, maneter och sjöstjärnor, var lyckan total och den exotiska bilden var fulländad i och med den stora kontrast mot Kalkungsbadet i Lindesberg, som jag kommer ifrån.

Att få hoppa på klipporna och känna lukten av tång samtidigt som man kunde höra dunket av fiskbåtarna som kom som en armada svepande in över fjärden mot hamnens fiskmarknad, där alla turister stod ivrigt och väntade på att få köpa de där riktigt nyfångade räkorna. Hela bilden var så perfekt och tilltalade nog egentligen alla sinnen och drifter en ung pojke kunde ha. Allt etsade sig fast och lekte runt med mitt medvetande även i drömmarna.

Drömmarna ledde mig långt bortom horisonten och min nyfikenhet om vad som fanns där växte med åren. Drömmarna som också blev dagdrömmar kretsade mycket kring just horisonten och den har blivit som en själsbild för mig som ger mig driv, hopp och lust.

Att ha blivit äldre och haft möjligheten att se bortom horisonten har stärk min känsla av att de bortom horisonten finns möjligheter och grogrund för mer drömmar. En form av evigt driv att komma framåt.

Idag räcker det med att jag kommer hit och får uppleva de kontraster i färg, lukten av hav,
känna graniten under mina fötter och lätt hittar en plats där jag kan se horisonten, så blir jag lite av barn på nytt. Min nyfikenhet retas och livsenergin slår nästan volter av glädje över att få ny energi!

Jag tror det förklaras med ren kärlek!

Finns Sverige?

Det är sommar och semestertider och jag har farit runt i vårt avlånga land på en hel del uppdrag och mött människor på alla möjliga och ibland omöjliga platser. Det är lätt att upptäcka att vi bor i ett just ett avlångt land, för människors inställning och levnadsvillkor skiljer sig rätt mycket från landsände till landsände. Trots skillnaderna så finns det också lite som för oss samman och gör att jag känner att jag bor i Sverige, Allemansrätten. Jag kan ta mig tusan stanna och gå ut och njuta av naturen var än jag är! I sommar har det dykt upp massor med svamp och bär som det bara är att ta del av. Ok, får dela med vildsvinen också...

Trots att vi har väldigt mycket att vara glada över och kanske borde vara stolta över i detta land, så har jag i år mer än någonsin mött en bitterhet och osund inställning till det vi borde vara glada över. Det har gjort att jag ställt mig frågan: Vad är Sverige?
Har försökt ställa samman en lista över egenheter och frågeställningar av vad jag stött på:

• Svensk sommar! Jag vet inte om det är värt att skriva spaltmeter om ett regnväder och krigsrubriker om att det rinner vatten längs vägen. Att spä på med ännu mera negativitet istället för att peka på alla möjligheter vi har istället. Jag har hört och även varit inblandad i omöjliga diskussioner om rättvisa när det gäller väder. Att vi borde få ha det som i Grekland och Spanien, (vädermässigt då, ekonomiskt och socialt säkrat ska vi ha det som det är, eller gärna ännu mer)... Undrar verkligen om vi bli gladare och lyckligare av att raljera över något vi inte kan påverka?
• Turister! "Dom kommer hit och tar plats på våra restauranger och handlar massa saker i butikerna, som om dom var gjorda av pengar!" Ja, jag vet inte, men min uppfattning är att de turistar ungefär på samma sätt som vi gör när vi är utomlands och behöver äta och känner för att shoppa. Ibland verkar det som om många missat själva utbytesdelen i turismen. Meningen är nog att de ska få en upplevelse med sig hem för pengarna, medan många här verkar tycka att det är bättre att de bara skickar pengarna. Kanske är det grunden till en ny industri, betala pengar för att slippa se... Vad är det vi är oroliga för att de ska se?
• Vissa orter har tagit detta till en hedersuppgift att styra bort turister, genom att skylta med att det inte finns något att se. Se min tidigare blogg...
• Semesterstängt! "Hur fan kan man ha semesterstängt mitt i semestern?" Ja, med gällande lagar och möjligheter på arbetsmarknaden här i landet, så är det nog bara en frukt av det vi ser. Vissa ställen blir tvungna att välja att stänga för att själva kunna ha lite ledigt eller för ombyggnation och gör det förmodligen under den period de har minst intäkter.
• Shopping! Lider själv inte av denna mani eller hysteri, men blir emellanåt ofrivilligt inblandad i detta spektakel. Att spendera utan tanke, verkar vara en djup drift som vissa näringsidkare verkligen dragit nytta av. Jag säger inget om det, mer än bra gjort! Mest funderar jag på alla dessa som handlar mer av tvång än av nytta och om priset för deras glädje är mellanskillnaden för loppispriset för samma vara de nyss köpt, eller om det har ett högre värde? Ångestdämpande?
• Festivaler! Alla platser med självaktning ska ha en festival av något slag. Landet lever verkligen upp på sommaren och det gillar jag. Mycket uppdämt behov av glädje ska under några dagar kanaliseras ut. Vissa platser är bättre på detta än andra och har en större tolerans för liv och rörelse. Har lite svårt för de orter och platser som gör allt för att begränsa detta. Liv föder liv och det måste väl vara bättre att människor går ut och vågar ha kul, än sitta på nålar för att vara orolig över om någon blir kränkt, störd, eller avundsjuk. Något som kan beskrivas med kränkt och störd.
• Hat! Denna sommar! De kränktas och påhoppande människornas sommar. Jag kan inte förstå vart allt detta hat kommer ur, mer än avundsjuka och intolerans. Att klättra på mediastegen, är tydligen detsamma som att ge thaimassage med spikskor. What goes around comes around... Stöttar eller uttrycker man hat, blir man lätt en hatad person. Pröva någon annan infallsvinkel.

Själv tycker jag att vi bor i ett land som med så mycket fördelar borde kunna erbjuda mer ödmjuka människor och ett öppnare sinne. I min jakt på vad Sverige är har jag tyvärr bara hittat Allemansrätten, som den fundamentala rättighet som också genererar glädje. Vi har skolplikt som är en enorm fördel mot de flesta länder i världen, men som vi redan med bröstmjölken lär oss att avsky som ett nödvändigt ont. Något som de flest andra länder skulle applådera och höja till skyarna.
Vi har låg arbetslöshet men samtidigt väldigt låg arbetsmoral och attityd till arbete och många verkar tro att det alltid kommer vara någon som fixar allt åt oss, när vi behöver det.

Samtidigt är det idag stora grupper som visar intolerans och avoghet mot de som valt att leva i Sverige, trots att de själva bor i det land som de gärna dissar enligt ovan. Vill man staffa dessa nytillkomna, borde det då enligt logik vara att låta dem stanna?

Får inte riktigt ihop en struktur över vad som kan sammanfatta Sverige. Kanske är det så att de gränser som Andersson och Palme med vilje lyckades att riva, var endast vår egna. Det som skulle definiera Sverige för omvärlden. Nu är vi bara vilsna och jäkligt avundsjuka på allt och alla, istället för att visa upp en stolhet och definition över vad ett välkomnande Sverige är.

Så fråga jag ställer mig är; finns Sverige? Finns folksjälen och den goda viljan? Den goda viljan som är grunden till tolerans, utveckling och uppoffring.
Eller har vi bara blivit ett konsumerande folk som jagar lycka i kortsiktiga fynd istället för att skapa en bra miljö för oss själva, vår familj och de som är nyfikna på att ta del av vilka vi är här uppe i norden, med vårt omväxlande klimat och fantastiska natur?

Kör vidare, här finns inget att se....

När jag kuskar runt i vårt avlånga land, så är det svårt att inte lägga märke till vissa saker som blivit lite inne. Det gäller både lokalt på vissa platser som anlagt t.ex rondeller precis överallt, som om de fått bidrag för det, men kan också vara något som smittat över hela landet, rondellutsmyckningar. Alla mer eller mindre lyckade.
En annan sak jag lagt märke till är dessa stora info-/reklamskyltar som snart sagt varenda liten köping med självaktning, lagt sig till med. De finns i alla möjliga modeller från LED-baserade monster till lite mer modest analoga saker.

Jag antar att man bekostat dessa skyltar för att göra reklam för sin ort och skapa intresse för förbipasserande att titta in? !..

Det är då lite tragiskt att se skyltar som innehåller kanske ett event, som ligger månader och ibland år, fram i tiden och kan vara något så simpelt som en hockeymatch i någon lägre division. Jag kan inte låta bli att fundera på om man bara hängt på en trend och inte haft en tanke på vad man ska använda denna gigantiska billboard till, som egentligen skriker ut: "Här finns inget att se!" ... i alla fall inte förens senare! Borde man inte ha haft lite strategi över vad man vill marknadsföra och få folk att bli nyfikna på vad orten kan erbjuda, för att göra ett medvetet stopp och botanisera i de lokala begivenheterna?

Eller kanske väntar man sig den omvända psykologin som inträffar t.ex när det skett en olycka och Polisen hänvisar alla nyfikna med att: "gå vidare, för det finns inget att se!", vilket förmodligen skapar ännu mer nyfikenhet...

Eller är det kanske det ultimata beviset för hemmablindhet?

Det är många tankar som poppar upp i huvudet, om vad som kan ligga till grund för ett så naket avståndstagande till sin egna ort och dess tillgångar.

Jag påminner mig om en gammal fejd i Dalarna, det län som kanske är ett föredöme när det gäller turistnäring i Sverige. Många små lokala entreprenörer inom turistindustrin, ville sätta upp skyltar längs vägarna för att visa turisterna hur de skulle kunna hitta till deras ställen. Då var det givetvis inte så enkelt att det bara var att bekosta en skylt, särskilt inte som berörd myndighet tyckte att skyltar längs vägarna var en trafikfara.... Det var en lång och slitsam process för många och jag känner flera som fick böter för sina initiativ att försörja sig inom turistnäringen.

Efter 35 år kanske detta är den slutliga kompromissen! Någon myndighetsperson har kanske tagit bladet från munnen med orden: "Sätt upp skyltjäveln, men skriv inge pån dööö!" Sagt på bred östgötska...

Jag vet inte, men konstigt är det!