Det är klart man blir påverkad av ett grovt brott, särskilt när det sker runt hörnet på hemmaplan. Var själv inte på plats, tack och lov vill jag säga, för jag skulle inte vilja genomlida det som alla ögonvittnen och tjänstgörande personal av samtliga kategorier fått göra och kommer att få bearbeta under en lång tid framöver. Alla tankar och stöd till anhöriga och de som är på något sätt är drabbade!
Sitter givetvis inte inne med några detaljer eller extra kunskap som ingen annan kunnat nås av och tyvärr så är det väl alldeles för mycket spekulationer i detta brott som engagerar en stor del av vår inhemska befolkning, men som uppmärksammats även utomlands. Alla står väl lika frågande om varför och hur det kunde ske? Två frågor om ett helt galet brott varav den första troligen aldrig kommer att besvaras till fullo!
Just att det är ett galet brott precis som Polisen säger, har tydligen provocerat Kerstin Weigl på Aftonbladet, där hon hakat upp sig på ordet "galet" och menar att Polisen inte ska visa känslor, utan bara ge korrekt information. Samma journalist som kritiserade Polisen för att ge information i dubbelmordet i Ljungsbro och anklagade Polisen där för att skapa rädsla för psykiskt sjuka. Där manande hon till besinning, kanske något hon borde fundera lite över själv innan hon kritiserar människor som kanske upplever det värsta och mest ofattbara och som det inte går helt att slå sig fri ifrån. Även Poliser är människor!
Själv är jag ytterst tacksam för att min dotter inte är Polis, ännu, för hon har det i tankarna vet jag. Även om jag är säker på att hon skulle hålla sig professionell, så tror jag inte att hon skulle gå opåverkad från en sådan brottsplats. Framförallt skulle jag inte önska att hon stöter på Kerstin Weigl i ett sådant ögonblick heller.
Att brottet engagerar många är tydligt när man går in på sociala medier. Någon som borde förstå engagemanget i detta och allt vad det kan föra med sig borde vara Stefan Löfven, som mig veterligen inte varit inne och kommenterat någonstans. Däremot har hans hatiska opponenter har tagit tillfället i akt och dammar på så det ryker! Det späds på med rykten och absurditeter utan urskiljning och jag tror det vore lämpligt att Stefan står upp i detta.
Det är fullt förståligt att Polisen inte kan släppa utredningsmaterial på detta stadium, så rykten kommer att florera och jag hoppas alla är både källkritiska och selektiva i sin bedömning av informationen om varför och hur, detta brott begåtts.
Vad jag vet så är det tydligen på varför sidan, redan fastställt att det inte var ett terrorbrott. Det borde kunna öppna för Stefan att gå in i handlingen, för då slipper han i alla fall försvara det uppenbart absurda i S-förslaget att ge husrum och arbete i Stockholm för avhoppade terrorister. Jag tror att det i just detta fall skulle sticka lite väl mycket i ögon på alldeles för många väljare.
Den starkast misstänkte gärningsmannen skulle utvisas med omedelbar verkan. Om det hade någon grund i varför, kan man ännu bara gissa. Att han var en flykting från Eritrea är däremot något som är klarlagt och väcker ont blod hos många. Ingen vill väl ha en mördare gående lös här och har man svårt att se anletsdrag i färgade personers utseenden, så finns det de som väljer att vara rädda för alla med färgad hud. Det väcker tydligen också kravet på att "alla ska ut", av den anledning att vi ska kunna känna oss säkra här i landet. Jag vill bara då koppla in i debatten att det just nu utreds en dubbel dubbelmördare här i Sverige, vars signalement är: "välkänd företagare". Jag hoppas alla som inte kan urskilja en företagare, av rädsla börjar attackera grannar och invånare i Småland, eller att ni inte ger er på Bert Karlsson, Ingvar Kamprad, Leif Mannerström eller någon företagare ni känner! Företagaren är frihetsberövad, precis som männen från Eritrea som är misstänkta för detta brott.
Ett ofattbart galet brott är begått, det har återigen hänt det som inte ska få hända. Nu måste vi lära oss att ta hand om och stå upp för varandra och våga leva. Att se på varandra med misstanke är inget bra sätt att leva!
Alla tankar och stöd till anhöriga och drabbade.
onsdag 12 augusti 2015
torsdag 6 augusti 2015
Västkusten, en kärlekshistoria
Har fått frågan vad det är som gör denna kust så magisk för mig och har lovat att försöka beskriva det! Frågan är bara hur beskriver man en känsla, en känsla av närhet, frihet och kärlek?
Jag kommer ihåg min barndoms somrar, när vi packade in oss i vår lilla SAAB för att fara till Strömstad. Kvällen innan var ungefär som dagen innan julafton, men pyssel in i det sista. Det stektes ägg till äggmackor, kartan studerades noggrant och starttiden var satt till fem på morgonen.
En lång bilfärd senare med frukoststopp och bilorientering med letande efter landmärken, som älgen på klippan innan Trollhättan. Allt var en enda lång upptäcktsresa och känslan av att till slut få se havet, var överväldigande på alla sätt! När man till slut fick doppa tårna bland krabbor, maneter och sjöstjärnor, var lyckan total och den exotiska bilden var fulländad i och med den stora kontrast mot Kalkungsbadet i Lindesberg, som jag kommer ifrån.
Att få hoppa på klipporna och känna lukten av tång samtidigt som man kunde höra dunket av fiskbåtarna som kom som en armada svepande in över fjärden mot hamnens fiskmarknad, där alla turister stod ivrigt och väntade på att få köpa de där riktigt nyfångade räkorna. Hela bilden var så perfekt och tilltalade nog egentligen alla sinnen och drifter en ung pojke kunde ha. Allt etsade sig fast och lekte runt med mitt medvetande även i drömmarna.
Drömmarna ledde mig långt bortom horisonten och min nyfikenhet om vad som fanns där växte med åren. Drömmarna som också blev dagdrömmar kretsade mycket kring just horisonten och den har blivit som en själsbild för mig som ger mig driv, hopp och lust.
Att ha blivit äldre och haft möjligheten att se bortom horisonten har stärk min känsla av att de bortom horisonten finns möjligheter och grogrund för mer drömmar. En form av evigt driv att komma framåt.
Idag räcker det med att jag kommer hit och får uppleva de kontraster i färg, lukten av hav,
känna graniten under mina fötter och lätt hittar en plats där jag kan se horisonten, så blir jag lite av barn på nytt. Min nyfikenhet retas och livsenergin slår nästan volter av glädje över att få ny energi!
Jag tror det förklaras med ren kärlek!
måndag 27 juli 2015
Finns Sverige?
Det är sommar och semestertider och jag har farit runt i vårt avlånga land på en hel del uppdrag och mött människor på alla möjliga och ibland omöjliga platser. Det är lätt att upptäcka att vi bor i ett just ett avlångt land, för människors inställning och levnadsvillkor skiljer sig rätt mycket från landsände till landsände. Trots skillnaderna så finns det också lite som för oss samman och gör att jag känner att jag bor i Sverige, Allemansrätten. Jag kan ta mig tusan stanna och gå ut och njuta av naturen var än jag är! I sommar har det dykt upp massor med svamp och bär som det bara är att ta del av. Ok, får dela med vildsvinen också...
Trots att vi har väldigt mycket att vara glada över och kanske borde vara stolta över i detta land, så har jag i år mer än någonsin mött en bitterhet och osund inställning till det vi borde vara glada över. Det har gjort att jag ställt mig frågan: Vad är Sverige?
Har försökt ställa samman en lista över egenheter och frågeställningar av vad jag stött på:
Själv tycker jag att vi bor i ett land som med så mycket fördelar borde kunna erbjuda mer ödmjuka människor och ett öppnare sinne. I min jakt på vad Sverige är har jag tyvärr bara hittat Allemansrätten, som den fundamentala rättighet som också genererar glädje. Vi har skolplikt som är en enorm fördel mot de flesta länder i världen, men som vi redan med bröstmjölken lär oss att avsky som ett nödvändigt ont. Något som de flest andra länder skulle applådera och höja till skyarna.
Vi har låg arbetslöshet men samtidigt väldigt låg arbetsmoral och attityd till arbete och många verkar tro att det alltid kommer vara någon som fixar allt åt oss, när vi behöver det.
Samtidigt är det idag stora grupper som visar intolerans och avoghet mot de som valt att leva i Sverige, trots att de själva bor i det land som de gärna dissar enligt ovan. Vill man staffa dessa nytillkomna, borde det då enligt logik vara att låta dem stanna?
Får inte riktigt ihop en struktur över vad som kan sammanfatta Sverige. Kanske är det så att de gränser som Andersson och Palme med vilje lyckades att riva, var endast vår egna. Det som skulle definiera Sverige för omvärlden. Nu är vi bara vilsna och jäkligt avundsjuka på allt och alla, istället för att visa upp en stolhet och definition över vad ett välkomnande Sverige är.
Så fråga jag ställer mig är; finns Sverige? Finns folksjälen och den goda viljan? Den goda viljan som är grunden till tolerans, utveckling och uppoffring.
Eller har vi bara blivit ett konsumerande folk som jagar lycka i kortsiktiga fynd istället för att skapa en bra miljö för oss själva, vår familj och de som är nyfikna på att ta del av vilka vi är här uppe i norden, med vårt omväxlande klimat och fantastiska natur?
Trots att vi har väldigt mycket att vara glada över och kanske borde vara stolta över i detta land, så har jag i år mer än någonsin mött en bitterhet och osund inställning till det vi borde vara glada över. Det har gjort att jag ställt mig frågan: Vad är Sverige?
Har försökt ställa samman en lista över egenheter och frågeställningar av vad jag stött på:
- Svensk sommar! Jag vet inte om det är värt att skriva spaltmeter om ett regnväder och krigsrubriker om att det rinner vatten längs vägen. Att spä på med ännu mera negativitet istället för att peka på alla möjligheter vi har istället. Jag har hört och även varit inblandad i omöjliga diskussioner om rättvisa när det gäller väder. Att vi borde få ha det som i Grekland och Spanien, (vädermässigt då, ekonomiskt och socialt säkrat ska vi ha det som det är, eller gärna ännu mer)... Undrar verkligen om vi bli gladare och lyckligare av att raljera över något vi inte kan påverka?
- Turister! "Dom kommer hit och tar plats på våra restauranger och handlar massa saker i butikerna, som om dom var gjorda av pengar!" Ja, jag vet inte, men min uppfattning är att de turistar ungefär på samma sätt som vi gör när vi är utomlands och behöver äta och känner för att shoppa. Ibland verkar det som om många missat själva utbytesdelen i turismen. Meningen är nog att de ska få en upplevelse med sig hem för pengarna, medan många här verkar tycka att det är bättre att de bara skickar pengarna. Kanske är det grunden till en ny industri, betala pengar för att slippa se... Vad är det vi är oroliga för att de ska se?
- Vissa orter har tagit detta till en hedersuppgift att styra bort turister, genom att skylta med att det inte finns något att se. Se min tidigare blogg...
- Semesterstängt! "Hur fan kan man ha semesterstängt mitt i semestern?" Ja, med gällande lagar och möjligheter på arbetsmarknaden här i landet, så är det nog bara en frukt av det vi ser. Vissa ställen blir tvungna att välja att stänga för att själva kunna ha lite ledigt eller för ombyggnation och gör det förmodligen under den period de har minst intäkter.
- Shopping! Lider själv inte av denna mani eller hysteri, men blir emellanåt ofrivilligt inblandad i detta spektakel. Att spendera utan tanke, verkar vara en djup drift som vissa näringsidkare verkligen dragit nytta av. Jag säger inget om det, mer än bra gjort! Mest funderar jag på alla dessa som handlar mer av tvång än av nytta och om priset för deras glädje är mellanskillnaden för loppispriset för samma vara de nyss köpt, eller om det har ett högre värde? Ångestdämpande?
- Festivaler! Alla platser med självaktning ska ha en festival av något slag. Landet lever verkligen upp på sommaren och det gillar jag. Mycket uppdämt behov av glädje ska under några dagar kanaliseras ut. Vissa platser är bättre på detta än andra och har en större tolerans för liv och rörelse. Har lite svårt för de orter och platser som gör allt för att begränsa detta. Liv föder liv och det måste väl vara bättre att människor går ut och vågar ha kul, än sitta på nålar för att vara orolig över om någon blir kränkt, störd, eller avundsjuk. Något som kan beskrivas med kränkt och störd.
- Hat! Denna sommar! De kränktas och påhoppande människornas sommar. Jag kan inte förstå vart allt detta hat kommer ur, mer än avundsjuka och intolerans. Att klättra på mediastegen, är tydligen detsamma som att ge thaimassage med spikskor. What goes around comes around... Stöttar eller uttrycker man hat, blir man lätt en hatad person. Pröva någon annan infallsvinkel.
Själv tycker jag att vi bor i ett land som med så mycket fördelar borde kunna erbjuda mer ödmjuka människor och ett öppnare sinne. I min jakt på vad Sverige är har jag tyvärr bara hittat Allemansrätten, som den fundamentala rättighet som också genererar glädje. Vi har skolplikt som är en enorm fördel mot de flesta länder i världen, men som vi redan med bröstmjölken lär oss att avsky som ett nödvändigt ont. Något som de flest andra länder skulle applådera och höja till skyarna.
Vi har låg arbetslöshet men samtidigt väldigt låg arbetsmoral och attityd till arbete och många verkar tro att det alltid kommer vara någon som fixar allt åt oss, när vi behöver det.
Samtidigt är det idag stora grupper som visar intolerans och avoghet mot de som valt att leva i Sverige, trots att de själva bor i det land som de gärna dissar enligt ovan. Vill man staffa dessa nytillkomna, borde det då enligt logik vara att låta dem stanna?
Får inte riktigt ihop en struktur över vad som kan sammanfatta Sverige. Kanske är det så att de gränser som Andersson och Palme med vilje lyckades att riva, var endast vår egna. Det som skulle definiera Sverige för omvärlden. Nu är vi bara vilsna och jäkligt avundsjuka på allt och alla, istället för att visa upp en stolhet och definition över vad ett välkomnande Sverige är.
Så fråga jag ställer mig är; finns Sverige? Finns folksjälen och den goda viljan? Den goda viljan som är grunden till tolerans, utveckling och uppoffring.
Eller har vi bara blivit ett konsumerande folk som jagar lycka i kortsiktiga fynd istället för att skapa en bra miljö för oss själva, vår familj och de som är nyfikna på att ta del av vilka vi är här uppe i norden, med vårt omväxlande klimat och fantastiska natur?
lördag 18 juli 2015
Kör vidare, här finns inget att se....
När jag kuskar runt i vårt avlånga land, så är det svårt att inte lägga märke till vissa saker som blivit lite inne. Det gäller både lokalt på vissa platser som anlagt t.ex rondeller precis överallt, som om de fått bidrag för det, men kan också vara något som smittat över hela landet, rondellutsmyckningar. Alla mer eller mindre lyckade.
En annan sak jag lagt märke till är dessa stora info-/reklamskyltar som snart sagt varenda liten köping med självaktning, lagt sig till med. De finns i alla möjliga modeller från LED-baserade monster till lite mer modest analoga saker.
Jag antar att man bekostat dessa skyltar för att göra reklam för sin ort och skapa intresse för förbipasserande att titta in? !..
Det är då lite tragiskt att se skyltar som innehåller kanske ett event, som ligger månader och ibland år, fram i tiden och kan vara något så simpelt som en hockeymatch i någon lägre division. Jag kan inte låta bli att fundera på om man bara hängt på en trend och inte haft en tanke på vad man ska använda denna gigantiska billboard till, som egentligen skriker ut: "Här finns inget att se!" ... i alla fall inte förens senare! Borde man inte ha haft lite strategi över vad man vill marknadsföra och få folk att bli nyfikna på vad orten kan erbjuda, för att göra ett medvetet stopp och botanisera i de lokala begivenheterna?
Eller kanske väntar man sig den omvända psykologin som inträffar t.ex när det skett en olycka och Polisen hänvisar alla nyfikna med att: "gå vidare, för det finns inget att se!", vilket förmodligen skapar ännu mer nyfikenhet...
Eller är det kanske det ultimata beviset för hemmablindhet?
Det är många tankar som poppar upp i huvudet, om vad som kan ligga till grund för ett så naket avståndstagande till sin egna ort och dess tillgångar.
Jag påminner mig om en gammal fejd i Dalarna, det län som kanske är ett föredöme när det gäller turistnäring i Sverige. Många små lokala entreprenörer inom turistindustrin, ville sätta upp skyltar längs vägarna för att visa turisterna hur de skulle kunna hitta till deras ställen. Då var det givetvis inte så enkelt att det bara var att bekosta en skylt, särskilt inte som berörd myndighet tyckte att skyltar längs vägarna var en trafikfara.... Det var en lång och slitsam process för många och jag känner flera som fick böter för sina initiativ att försörja sig inom turistnäringen.
Efter 35 år kanske detta är den slutliga kompromissen! Någon myndighetsperson har kanske tagit bladet från munnen med orden: "Sätt upp skyltjäveln, men skriv inge pån dööö!" Sagt på bred östgötska...
Jag vet inte, men konstigt är det!
En annan sak jag lagt märke till är dessa stora info-/reklamskyltar som snart sagt varenda liten köping med självaktning, lagt sig till med. De finns i alla möjliga modeller från LED-baserade monster till lite mer modest analoga saker.
Jag antar att man bekostat dessa skyltar för att göra reklam för sin ort och skapa intresse för förbipasserande att titta in? !..
Det är då lite tragiskt att se skyltar som innehåller kanske ett event, som ligger månader och ibland år, fram i tiden och kan vara något så simpelt som en hockeymatch i någon lägre division. Jag kan inte låta bli att fundera på om man bara hängt på en trend och inte haft en tanke på vad man ska använda denna gigantiska billboard till, som egentligen skriker ut: "Här finns inget att se!" ... i alla fall inte förens senare! Borde man inte ha haft lite strategi över vad man vill marknadsföra och få folk att bli nyfikna på vad orten kan erbjuda, för att göra ett medvetet stopp och botanisera i de lokala begivenheterna?
Eller kanske väntar man sig den omvända psykologin som inträffar t.ex när det skett en olycka och Polisen hänvisar alla nyfikna med att: "gå vidare, för det finns inget att se!", vilket förmodligen skapar ännu mer nyfikenhet...
Eller är det kanske det ultimata beviset för hemmablindhet?
Det är många tankar som poppar upp i huvudet, om vad som kan ligga till grund för ett så naket avståndstagande till sin egna ort och dess tillgångar.
Jag påminner mig om en gammal fejd i Dalarna, det län som kanske är ett föredöme när det gäller turistnäring i Sverige. Många små lokala entreprenörer inom turistindustrin, ville sätta upp skyltar längs vägarna för att visa turisterna hur de skulle kunna hitta till deras ställen. Då var det givetvis inte så enkelt att det bara var att bekosta en skylt, särskilt inte som berörd myndighet tyckte att skyltar längs vägarna var en trafikfara.... Det var en lång och slitsam process för många och jag känner flera som fick böter för sina initiativ att försörja sig inom turistnäringen.
Efter 35 år kanske detta är den slutliga kompromissen! Någon myndighetsperson har kanske tagit bladet från munnen med orden: "Sätt upp skyltjäveln, men skriv inge pån dööö!" Sagt på bred östgötska...
Jag vet inte, men konstigt är det!
söndag 12 juli 2015
Bit inte i den hand som föder dig
Det finns massor med ordspråk och aforismer, som med sin enkelhet försöker förklara ett svårare begrepp och göra det synbart. Läste idag en krönika i Expressen av Leif GW om Grekland och hans syn på krisen där, ur ett känt sagoperspektiv, Kejsarens nya kläder. Där en bluff avslöjas av ett barn som inte använder de vuxnas filter när det tittar på tillvaron.
Jag har skrivit om det förr, om hur jag älskat att resa med min dotter ända sedan hon var väldigt liten och fått se världen genom hennes ögon. Det har gett mig nya perspektiv på tillvaron. Allt handlar bara om att våga kliva ner från sin egna vuxna piedestal och för en stund se att det finns helt andra vinklar att se tillvaron på. Många gånger helt naket och klart. Ibland kan ett naivistiskt sätt att se tillvaron på vara väldigt befriande och det kan många gånger ställa den vedertagna synen på densamma, helt på huvudet.
Jag har arbetat med rätt mycket olika saker genom åren något som gett mig en inblick i villkoren för verksamheter. Igår kom jag hem från en vistelse på västkusten och hade med mig en inblick i hur det kan vara att ha de bästa förutsättningarna, men av troliga interna skäl, inte riktigt kunna ta vara på den potential som stället hade. Det är riktigt tråkigt att se och jag kan inte låta bli att engagera mig en smula när jag ser uppenbara brister som med enkelhet kan redas ut. Det är lite av det som ordspråket handlar om, att inte bita i den hand som föder en. Att kunna ta hand om och nyttja den potential man har och våga utveckla den.
Om jag relaterar just till den senaste vistelsen så kan jag som vuxen förstå det organisatoriska i att de propsar på att man måste checka ut innan ett visst klockslag och propsar stenhårt på det innan man ens checkat in. Men tittar jag med ett barns ögon så kan man fråga sig om de inte vill att jag ska ha kul och trivas där medan jag är på plats?
Passar man på att zooma ut lite runt detta så inser man också skillnaderna i villkor och potential vi har i de olika landsändarna i Sverige. Själv har jag förmånen att ha ett jobb som för mig runt i landet och jag har fått uppleva mycket på många olika platser. Jag älskar verkligen västkusten och vill gärna komma tillbaka dit varje år! Havet, klipporna och att få se horisonten gör mig gott.
Men det är också mycket annat som gör mig gott och det är att se allt liv som den svenska sommaren för med sig. På vissa platser kliver man ur huse, för att njuta av den svenska sommaren och allt vad den kan erbjuda. Det verkar som om väldigt många trivs allra bäst när de får bete sig "osvenskt" och vara uppsluppna, spontana och delaktiga.
Vissa ställen har förstått vikten av detta och nyttjat potentialen av vad sommaren, eller kanske för att vara på den säkra sidan, säga årstiden har att erbjuda. Man förstår att tillströmmande människor för med sig en utvecklings- och försörjningsmöjlighet. Att sätta käppar i hjulet eller visa intolerans mot detta, skulle vara att i det närmaste ta död på en stor inkomstkälla, massor med arbetstillfällen och socialt spirande öppenhet.
Men just synen på detta skiljer sig väldigt mycket från landsända till landsända, eller kanske mer ort från, eller kanske ännu mer från lokalt styre till lokalt styre. Det pratas mycket om turistnäringen i Sverige och hur den skall utvecklas. Man gör försök att marknadsföra Sverige utomlands, vilket är bra givetvis. Frågan är bara vad man vill marknadsföra, då mycket av det vi själva gillar är det som är "osvenskt". En annan fråga är hur vi bemöter den inhemska turismen och de som av olika anledningar, turistar i sin egna stad.
Jag har i många år varit väldigt kritisk till hur man här i min hemstad Västerås oftare begränsar möjligheterna för de etablissemang som kontinuerligt vill satsa på på turism av olika slag och erbjuda en mångfald av aktiviteter. Här verkar den lokala ordningsstadgan hellre förespråka begränsningar. Inte som i andra delar av landet som låter bygden leva upp under den korta tid som svenska sommaren infinner sig, innan vi alla mer eller mindre går i ide över vintern.
Har man en ambition och menar allvar med turism, så måste man våga släppa lite på tyglarna och förstå att det alla talar om som "osvenskt" kanske precis är det svenskaste som finns. Ett uppdämt behov av avslappning och livslust! Kan det också skapa arbetstillfällen och skatteintäkter så är det av godo till hela landet. Jag vet inte om man kan beskylla en myndighet för att sätta sig på tvären, för det är väl ändå människorna som arbetar där som fattar besluten. Besluten som begränsar möjligheterna till finansiering av den position de sitter på. Det finns givetvis lagar som måste uppfyllas, men när reglerna blir obegripliga och mer handlar om något konstigt rättvisepatos, där ingen ska få ha roligare än någon annan, kapas trovärdigheten. Dessutom faller mycket bra initiativ och skatteintäkter bort. Skatteintäkter som finansierar de myndighetsperson som som just står för de begränsande åtgärderna. Det är väl att bita i den hand som föder en!
Liv föder liv! Jag tror på det! Jag tror människor vill leva och turista bland människor och känna livet omkring dem i staden. Jag tror turistutvecklingen i en sovstad är begränsad. Vi behöver inte alltid vara så präktigt vuxna utan låt Västerås bli så där riktigt livligt Svenskt "osvenskt" och låt inspirationen och kreativiteten flöda. Lär lite av orter runt om oss i detta avlånga land. Det finns gott om idéer som kan röna bättre framgång än att bli stoppade i kanslirums damm. När man pratar med människor som berättar om sina drömmar och planer men samtidigt inte vågar satsa eller ens söka tillstånd för dem eftersom det känner en hopplöshet på förhand, så är det inte en bra miljö att varken utvecklas eller turista i.
Jag har skrivit om det förr, om hur jag älskat att resa med min dotter ända sedan hon var väldigt liten och fått se världen genom hennes ögon. Det har gett mig nya perspektiv på tillvaron. Allt handlar bara om att våga kliva ner från sin egna vuxna piedestal och för en stund se att det finns helt andra vinklar att se tillvaron på. Många gånger helt naket och klart. Ibland kan ett naivistiskt sätt att se tillvaron på vara väldigt befriande och det kan många gånger ställa den vedertagna synen på densamma, helt på huvudet.
Jag har arbetat med rätt mycket olika saker genom åren något som gett mig en inblick i villkoren för verksamheter. Igår kom jag hem från en vistelse på västkusten och hade med mig en inblick i hur det kan vara att ha de bästa förutsättningarna, men av troliga interna skäl, inte riktigt kunna ta vara på den potential som stället hade. Det är riktigt tråkigt att se och jag kan inte låta bli att engagera mig en smula när jag ser uppenbara brister som med enkelhet kan redas ut. Det är lite av det som ordspråket handlar om, att inte bita i den hand som föder en. Att kunna ta hand om och nyttja den potential man har och våga utveckla den.
Om jag relaterar just till den senaste vistelsen så kan jag som vuxen förstå det organisatoriska i att de propsar på att man måste checka ut innan ett visst klockslag och propsar stenhårt på det innan man ens checkat in. Men tittar jag med ett barns ögon så kan man fråga sig om de inte vill att jag ska ha kul och trivas där medan jag är på plats?
Passar man på att zooma ut lite runt detta så inser man också skillnaderna i villkor och potential vi har i de olika landsändarna i Sverige. Själv har jag förmånen att ha ett jobb som för mig runt i landet och jag har fått uppleva mycket på många olika platser. Jag älskar verkligen västkusten och vill gärna komma tillbaka dit varje år! Havet, klipporna och att få se horisonten gör mig gott.
Men det är också mycket annat som gör mig gott och det är att se allt liv som den svenska sommaren för med sig. På vissa platser kliver man ur huse, för att njuta av den svenska sommaren och allt vad den kan erbjuda. Det verkar som om väldigt många trivs allra bäst när de får bete sig "osvenskt" och vara uppsluppna, spontana och delaktiga.
Vissa ställen har förstått vikten av detta och nyttjat potentialen av vad sommaren, eller kanske för att vara på den säkra sidan, säga årstiden har att erbjuda. Man förstår att tillströmmande människor för med sig en utvecklings- och försörjningsmöjlighet. Att sätta käppar i hjulet eller visa intolerans mot detta, skulle vara att i det närmaste ta död på en stor inkomstkälla, massor med arbetstillfällen och socialt spirande öppenhet.
Men just synen på detta skiljer sig väldigt mycket från landsända till landsända, eller kanske mer ort från, eller kanske ännu mer från lokalt styre till lokalt styre. Det pratas mycket om turistnäringen i Sverige och hur den skall utvecklas. Man gör försök att marknadsföra Sverige utomlands, vilket är bra givetvis. Frågan är bara vad man vill marknadsföra, då mycket av det vi själva gillar är det som är "osvenskt". En annan fråga är hur vi bemöter den inhemska turismen och de som av olika anledningar, turistar i sin egna stad.
Jag har i många år varit väldigt kritisk till hur man här i min hemstad Västerås oftare begränsar möjligheterna för de etablissemang som kontinuerligt vill satsa på på turism av olika slag och erbjuda en mångfald av aktiviteter. Här verkar den lokala ordningsstadgan hellre förespråka begränsningar. Inte som i andra delar av landet som låter bygden leva upp under den korta tid som svenska sommaren infinner sig, innan vi alla mer eller mindre går i ide över vintern.
Har man en ambition och menar allvar med turism, så måste man våga släppa lite på tyglarna och förstå att det alla talar om som "osvenskt" kanske precis är det svenskaste som finns. Ett uppdämt behov av avslappning och livslust! Kan det också skapa arbetstillfällen och skatteintäkter så är det av godo till hela landet. Jag vet inte om man kan beskylla en myndighet för att sätta sig på tvären, för det är väl ändå människorna som arbetar där som fattar besluten. Besluten som begränsar möjligheterna till finansiering av den position de sitter på. Det finns givetvis lagar som måste uppfyllas, men när reglerna blir obegripliga och mer handlar om något konstigt rättvisepatos, där ingen ska få ha roligare än någon annan, kapas trovärdigheten. Dessutom faller mycket bra initiativ och skatteintäkter bort. Skatteintäkter som finansierar de myndighetsperson som som just står för de begränsande åtgärderna. Det är väl att bita i den hand som föder en!
Liv föder liv! Jag tror på det! Jag tror människor vill leva och turista bland människor och känna livet omkring dem i staden. Jag tror turistutvecklingen i en sovstad är begränsad. Vi behöver inte alltid vara så präktigt vuxna utan låt Västerås bli så där riktigt livligt Svenskt "osvenskt" och låt inspirationen och kreativiteten flöda. Lär lite av orter runt om oss i detta avlånga land. Det finns gott om idéer som kan röna bättre framgång än att bli stoppade i kanslirums damm. När man pratar med människor som berättar om sina drömmar och planer men samtidigt inte vågar satsa eller ens söka tillstånd för dem eftersom det känner en hopplöshet på förhand, så är det inte en bra miljö att varken utvecklas eller turista i.
torsdag 9 juli 2015
Ett dygn i Varberg... Denna dagen ett liv, som farbror Melker skulle sagt!
Det är spännande att resa! jag älskar verkligen resandet och möjligheten att se nya kulturer och möta nya människor. Man behöver inte alltid resa särskilt långt för att få en upplevelse och mycket kan hända bara man beger sig ner i källaren där man bor...
Men idag är jag i Varberg! Kom hit igår och ska stanna till lördag. Lite kul kvällsjobb och en del ledighet väntar på mig! Varbeg kan man ju tycka, är lite väl svenskt för att bjuda på språkförbistringar, särskilt som den halländska dialekten inte är särskilt utbredd bland personalen på hotellet jag blivit inkvarterad på. Rikssvenska är det som gäller.
Men trots att vi pratar samma språk och använder helt normala ord och uttryck som "öppettider", "säg bara till om du behöver något", "jag finns här för dig" och "jag fixar det", så verkar dessa uttryck inte ha samma innebörd här som hemma!
Jag märkte redan vid incheckningen igår att inte allt var som jag trodde. Min entré på hotellet var strax efter 18 och lillkillen i receptionen bad mig vänta. Jag väntade och han verkade inte särskilt stressad över något, inte förens en äldre kvinna kom sättande i korridoren. Då fick han något ändrad färg i ansiktet och försvann genom en skjutdörr som gled igen med en sällan skådad kraft. Kvinnans ringande på diskklockan väckte säker en och annan från sanatoriets kyrkogård runt hörnet. Det tog inte särskilt lång tid innan en grånad man med bekymrad blick tittade ut genom skjutdörren och samtidigt som han bemötte ringaren av reception, så kunde man ana den lätt vaxade frisyren på lillkillen som nu försökte köra osynlighetstricket och helt obemärkt dyka upp framför mig.
Lillkillen visade sitt bredaste leende och frågade vad jag ville, "jag finns här för dig!"
Incheckning sa jag, det ska finnas ett rum reserverat för mig, Jag heter.... Hann inte säga mer innan Lillkillen avbröt mig med: "Du måste checka ut innan 11!"
"Jo det vet jag", sa jag men nu vill jag checka in.
Jag vet inte vad som hade hänt innan jag kom dit, men mitt i diskussionen mellan ringaren och gråben så visar det sig att osynlighetstricket inte hade fungerat och en ilsken stämma tillsammans med en generalspekning deklarerade: "Det var han!" och visade på lillkillen.
Nu kokade stämningen runt disken och jag frågade om jag bara kunde få ett parkeringskort, så jag kunde parkera bilen innan vi fortsatte incheckningen. Gråben fixade kortet i en handvändning och medan jag vände ut mot bilen kunde jag hä
öra lillkillens stämma igen: "Du måste checka ut innan 11!"
Nu var det drygt två och ett halvt dygn tills dess så jag kände mig inte särskilt jäktad över det.
Väl inne igen hade dispyten lagt sig och jag kunde kvittera ut tre nycklar till ett enkelrum. Frågade aldrig, utan bara konstaterade.
Det finns ett Spa på hotellet! Idag när det regnade som värst, tänkte jag dra nytta av faciliteterna och bada lite varma bad. Drog mig mot repan igen och möttes åter av lillkillen. Hans första fråga var: "Skaru checka ut?"
"Nej, jag blir kvar till lördag, men jag tänkte besöka ert Spa!"
"Det kostar 650 spänn och så lägger du handduken och badrocken i tvätten när du går ut!"
650 kronor för ett bad tyckte jag lät dyrt och frågade hur länge badpasset räcker?
"Vaddå räcker? Vi har öppet till 23 och när du är klar lägger du handduken och badrocken i tvätten!"
En trevlig Spa-terapeut hörde vår samtal och flikade in att avgiften för Spa räckte ett dygn. Hon förklarade att det ingick ett kit, med tofflor, badrock, handduk, skåp och necessär.
"Jag fixar det åt dig!" sa lillkillen och försvann in i troligen något som var ett mausoleum, för han kom inte tillbaka.
Efter en stund och viss förvirring där de ville ha betalt en gång till för Spa, så fick jag mit kit och kunde bege mig till poolen.
Det var rätt mycket mänskor som hade kommit på samma idé som jag och flera barnfamiljer fanns där med tillhörande vattenlekar och sjunkbomber. En i personalen sa att de kunde vara bra att komma lite senare, för då har barnfamiljerna gått. De hade ändå öppet till 23, så vid 20 tiden kunde jag räkna med att i princip vara själv i hela anläggningen. Knatade dit strax för 20 och upptäckte att alla delar var stängda. Fick reda på att specialavdelningen med olika tempererade bassängen och bubbelbad alltid stänger 19 och saltvattenspoolen, var extra stängd. Ett nytt uttryck för mig, som tydligen betyder att ingen personal finns så då stänger vi fast vi sagt att vi har öppet till 23.
Med tanke på mitt väldigt lilla utnyttjande av Spa, frågade jag om det kunde förlängas mer än dygnet som ingick, eftersom jag blivit hänvisad en tid då det var extra stängt.
Så brukar det aldrig göra, så det kunde de inte bistå med idag.
Efter en segdragen diskussion gav jag mig och insåg att ett femminutersdopp i bassängen kostade 650 pengar. Började bli hungrig och gick för att byta om till middagen. Som blev en historia i sig.
När jag passerade repan på väg mot restaurangen ropade de efter mig: "Säg till om du behöver något!"
Tålamod: Ge mig tålamod!
Men idag är jag i Varberg! Kom hit igår och ska stanna till lördag. Lite kul kvällsjobb och en del ledighet väntar på mig! Varbeg kan man ju tycka, är lite väl svenskt för att bjuda på språkförbistringar, särskilt som den halländska dialekten inte är särskilt utbredd bland personalen på hotellet jag blivit inkvarterad på. Rikssvenska är det som gäller.
Men trots att vi pratar samma språk och använder helt normala ord och uttryck som "öppettider", "säg bara till om du behöver något", "jag finns här för dig" och "jag fixar det", så verkar dessa uttryck inte ha samma innebörd här som hemma!
Jag märkte redan vid incheckningen igår att inte allt var som jag trodde. Min entré på hotellet var strax efter 18 och lillkillen i receptionen bad mig vänta. Jag väntade och han verkade inte särskilt stressad över något, inte förens en äldre kvinna kom sättande i korridoren. Då fick han något ändrad färg i ansiktet och försvann genom en skjutdörr som gled igen med en sällan skådad kraft. Kvinnans ringande på diskklockan väckte säker en och annan från sanatoriets kyrkogård runt hörnet. Det tog inte särskilt lång tid innan en grånad man med bekymrad blick tittade ut genom skjutdörren och samtidigt som han bemötte ringaren av reception, så kunde man ana den lätt vaxade frisyren på lillkillen som nu försökte köra osynlighetstricket och helt obemärkt dyka upp framför mig.
Lillkillen visade sitt bredaste leende och frågade vad jag ville, "jag finns här för dig!"
Incheckning sa jag, det ska finnas ett rum reserverat för mig, Jag heter.... Hann inte säga mer innan Lillkillen avbröt mig med: "Du måste checka ut innan 11!"
"Jo det vet jag", sa jag men nu vill jag checka in.
Jag vet inte vad som hade hänt innan jag kom dit, men mitt i diskussionen mellan ringaren och gråben så visar det sig att osynlighetstricket inte hade fungerat och en ilsken stämma tillsammans med en generalspekning deklarerade: "Det var han!" och visade på lillkillen.
Nu kokade stämningen runt disken och jag frågade om jag bara kunde få ett parkeringskort, så jag kunde parkera bilen innan vi fortsatte incheckningen. Gråben fixade kortet i en handvändning och medan jag vände ut mot bilen kunde jag hä
öra lillkillens stämma igen: "Du måste checka ut innan 11!"
Nu var det drygt två och ett halvt dygn tills dess så jag kände mig inte särskilt jäktad över det.
Väl inne igen hade dispyten lagt sig och jag kunde kvittera ut tre nycklar till ett enkelrum. Frågade aldrig, utan bara konstaterade.
Det finns ett Spa på hotellet! Idag när det regnade som värst, tänkte jag dra nytta av faciliteterna och bada lite varma bad. Drog mig mot repan igen och möttes åter av lillkillen. Hans första fråga var: "Skaru checka ut?"
"Nej, jag blir kvar till lördag, men jag tänkte besöka ert Spa!"
"Det kostar 650 spänn och så lägger du handduken och badrocken i tvätten när du går ut!"
650 kronor för ett bad tyckte jag lät dyrt och frågade hur länge badpasset räcker?
"Vaddå räcker? Vi har öppet till 23 och när du är klar lägger du handduken och badrocken i tvätten!"
En trevlig Spa-terapeut hörde vår samtal och flikade in att avgiften för Spa räckte ett dygn. Hon förklarade att det ingick ett kit, med tofflor, badrock, handduk, skåp och necessär.
"Jag fixar det åt dig!" sa lillkillen och försvann in i troligen något som var ett mausoleum, för han kom inte tillbaka.
Efter en stund och viss förvirring där de ville ha betalt en gång till för Spa, så fick jag mit kit och kunde bege mig till poolen.
Det var rätt mycket mänskor som hade kommit på samma idé som jag och flera barnfamiljer fanns där med tillhörande vattenlekar och sjunkbomber. En i personalen sa att de kunde vara bra att komma lite senare, för då har barnfamiljerna gått. De hade ändå öppet till 23, så vid 20 tiden kunde jag räkna med att i princip vara själv i hela anläggningen. Knatade dit strax för 20 och upptäckte att alla delar var stängda. Fick reda på att specialavdelningen med olika tempererade bassängen och bubbelbad alltid stänger 19 och saltvattenspoolen, var extra stängd. Ett nytt uttryck för mig, som tydligen betyder att ingen personal finns så då stänger vi fast vi sagt att vi har öppet till 23.
Med tanke på mitt väldigt lilla utnyttjande av Spa, frågade jag om det kunde förlängas mer än dygnet som ingick, eftersom jag blivit hänvisad en tid då det var extra stängt.
Så brukar det aldrig göra, så det kunde de inte bistå med idag.
Efter en segdragen diskussion gav jag mig och insåg att ett femminutersdopp i bassängen kostade 650 pengar. Började bli hungrig och gick för att byta om till middagen. Som blev en historia i sig.
När jag passerade repan på väg mot restaurangen ropade de efter mig: "Säg till om du behöver något!"
Tålamod: Ge mig tålamod!
måndag 6 juli 2015
Kommunens kulturella kullerbytta knäcker konsten
Jag älskar sommaren!
Det finns så mycket som tilltalar med sommaren; värme, sol, ljusa kvällar, uppsluppenheten och möjligheten till lättillgängliga aktiviteter. Det är så mycket som lever upp som under större delen av året legat i en påtvingad dvala, men som under sommartid lockar människor att krypa ur sin skyddande vinterskrud för att uppleva och delta i olika kulturarrangemang. Man kan verkligen känna vilket uppdämt behov av vilja till gemenskap det är som släpps löst under fina sommardagar. En drivkraft som jag tror är viktig att ta vara på.
Läste för en tid sedan en utredning som påtalade vikten av kulturen i samhället. Utvecklande både för grupp och individ. Ett bra kulturliv bidrar till en bra kommunikation och livsmiljö, något som inte är helt oviktigt för hälsan. Det intressanta med det är att till och med vissa myndigheter har tagit till sig detta och från några år tillbaka är t.ex körsång avdragsgillt som friskvård. Ett mycket bra initiativ som säker går att utveckla.
Just sjungandets positiva hälsopåverkan skrivs det om varje vecka nu för tiden så nu hoppas jag att vårt trendkänsliga Sverige anammar det och att vi i slutet av sommaren möts av allsång och balladbrum, vart än vi går. Det vore något för stadens kontor för Miljö&Hälsa att ta tag i och driva framåt, eftersom det handlar just om Miljö&Hälsa.
Det pratas mycket om centrumdöden. Här skulle Miljö&Hälsa säkert kunna bidra med stimulans för ett ökat kulturutbud, som skulle få centrum att livas upp extra mycket under sommarhalvåret. Tyvärr så verkar det inte som om nämnda avdelning arbetar i den positiva stimulerande änden av verkligheten, utan är den som ska se till att begränsa möjligheterna för de som vill satsa på kulturevent av olika slag. På så sätt minskar man inte bara utbudet av kultur i sig, utan man tar även bort ett antal arbetstillfällen för en bransch som redan har svårt att få ekonomisk bärighet.
Resultatet blir en allt mera undanskymd plats för kulturen, samt en stor segregering i kulturarbetares möjligheter samt de kultursökande att hitta just det den typ av kultur de vill bli stimulerade av. Den offentligt drivna kultureliten gynnas i förhållande till den privatfinansierade både i omsorg och finansiering. Den grupp som redan är hårt pressad och skulle må bra av ett införande av KUT-avdrag begränsas ytterligare av inte allt för sällan helt obegripliga regler och tillståndskrav.
Det är tragiskt att höra vilka villkor som ges för de som vill bjuda på kulturevent, ställs inför. Sommartid verkar dessa också eskalera i sin obegriplighet. Hänsyn skall tas, men tolerans inte ges. Vill man ge sitt ställe en prägel och kontinuitet under sommartid, är det allt annat än lätt, då begränsningar är det Miljö&Hälsa kan erbjuda.
När vi nu känner till de hälsobringade delarna och de kommunikativa fördelarna med ett rikt kulturliv, anser jag att Miljö&Hälsa, borde bli mer anpassade till verkligheten och arbeta för ett öppnare samhälle genom att vara mer stimulerande. Tänk vad spännande det skulle vara av att varje dag mötas av ett kulturellt levande centrum, istället för en steril jantelagsorienterad stadskärna som får ha lagom kul, lagom sällan och på ett otroligt lagom sätt.
Vågar vi släppa lite på ramarna så får vi säkert bättre kommunikation, större hälsa, ökad handel och fler arbeten. Själv tror jag det skulle vara bra och jag skulle älska sommaren ännu mer!
Det finns så mycket som tilltalar med sommaren; värme, sol, ljusa kvällar, uppsluppenheten och möjligheten till lättillgängliga aktiviteter. Det är så mycket som lever upp som under större delen av året legat i en påtvingad dvala, men som under sommartid lockar människor att krypa ur sin skyddande vinterskrud för att uppleva och delta i olika kulturarrangemang. Man kan verkligen känna vilket uppdämt behov av vilja till gemenskap det är som släpps löst under fina sommardagar. En drivkraft som jag tror är viktig att ta vara på.
Läste för en tid sedan en utredning som påtalade vikten av kulturen i samhället. Utvecklande både för grupp och individ. Ett bra kulturliv bidrar till en bra kommunikation och livsmiljö, något som inte är helt oviktigt för hälsan. Det intressanta med det är att till och med vissa myndigheter har tagit till sig detta och från några år tillbaka är t.ex körsång avdragsgillt som friskvård. Ett mycket bra initiativ som säker går att utveckla.
Just sjungandets positiva hälsopåverkan skrivs det om varje vecka nu för tiden så nu hoppas jag att vårt trendkänsliga Sverige anammar det och att vi i slutet av sommaren möts av allsång och balladbrum, vart än vi går. Det vore något för stadens kontor för Miljö&Hälsa att ta tag i och driva framåt, eftersom det handlar just om Miljö&Hälsa.
Det pratas mycket om centrumdöden. Här skulle Miljö&Hälsa säkert kunna bidra med stimulans för ett ökat kulturutbud, som skulle få centrum att livas upp extra mycket under sommarhalvåret. Tyvärr så verkar det inte som om nämnda avdelning arbetar i den positiva stimulerande änden av verkligheten, utan är den som ska se till att begränsa möjligheterna för de som vill satsa på kulturevent av olika slag. På så sätt minskar man inte bara utbudet av kultur i sig, utan man tar även bort ett antal arbetstillfällen för en bransch som redan har svårt att få ekonomisk bärighet.
Resultatet blir en allt mera undanskymd plats för kulturen, samt en stor segregering i kulturarbetares möjligheter samt de kultursökande att hitta just det den typ av kultur de vill bli stimulerade av. Den offentligt drivna kultureliten gynnas i förhållande till den privatfinansierade både i omsorg och finansiering. Den grupp som redan är hårt pressad och skulle må bra av ett införande av KUT-avdrag begränsas ytterligare av inte allt för sällan helt obegripliga regler och tillståndskrav.
Det är tragiskt att höra vilka villkor som ges för de som vill bjuda på kulturevent, ställs inför. Sommartid verkar dessa också eskalera i sin obegriplighet. Hänsyn skall tas, men tolerans inte ges. Vill man ge sitt ställe en prägel och kontinuitet under sommartid, är det allt annat än lätt, då begränsningar är det Miljö&Hälsa kan erbjuda.
När vi nu känner till de hälsobringade delarna och de kommunikativa fördelarna med ett rikt kulturliv, anser jag att Miljö&Hälsa, borde bli mer anpassade till verkligheten och arbeta för ett öppnare samhälle genom att vara mer stimulerande. Tänk vad spännande det skulle vara av att varje dag mötas av ett kulturellt levande centrum, istället för en steril jantelagsorienterad stadskärna som får ha lagom kul, lagom sällan och på ett otroligt lagom sätt.
Vågar vi släppa lite på ramarna så får vi säkert bättre kommunikation, större hälsa, ökad handel och fler arbeten. Själv tror jag det skulle vara bra och jag skulle älska sommaren ännu mer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)