Är det bara jag som tycker att luften gått ur Sverige? Det känns som man kört ett enda långt stenhårt träningspass i ett halvår och har sådan syreskuld i kroppen, att man somnar av utmattning och vaknar av kramp i hela kroppen. Det enda jag vill är att slippa krampen, men om det finns människor som borde kunna lösa den så gör de bara tvärt om..
Jag har sedan den stora världsekonomikrisen 2008 mött människor som haft framtidstro, tyckt att det varit fantastiskt att vi i Sverige klarade oss undan den värsta smällen där och vågat satsa på att utveckling både för sig själva och sin omgivning. Det gäller oavsett om man är företagare med ansvar för många människor eller som enskild individ. Tyvärr måste jag säga att under de senaste månaderna har attityden till sin egna och landets utveckling förändrats från ett positivt go till ett rejält restriktivt kaos-tänk. Så synd på ett så bra land med så mycket kompetens och möjligheter, när vi nu är tillbaka till den plattform där vi återigen ska vänta på att "Nån" ska ta tag i detta och visa vägen genom att ge oss det vi förtjänar.
Att själv ta tag i sitt liv, sina möjligheter och skapa sin framtid, verkar återigen vara något fult och ovärdigt om jag förstått den rådande debatten om allt som vi här uppe i norden bör "slippa". Vi ska slippa ta ansvar för oss själva, slippa mäta oss mot vår omgivning som ändå mäter sig med oss för att bli bättre, vi ska ha världens bästa välfärd men vi ska slippa identifiera våra behov utan det ska andra känna till från början och uppfylla och vi ska slippa välja väg efter våra förutsättningar. Framför allt ska vi slippa konfronteras med konsekvenserna av att vi vill slippa undan från att ta ansvar för oss själva.
Oavsett om jag öppnar en nyhetssida, facebook, eller vilken debattsida som helst, så skrivs det tydliggörande om hur främlingsfientligt eller Nazistiskt, SD är och att vi bör slippa ha dem här. Trots det verkar det bara generera mer sympati för dem, så det verkar som om viljan att definiera SD som ett hot mot demokratin och mänskligheten stärker deras plats i samhället. Det blir helt enkelt ok att tycka och verka för att få bort befolkning som är olika sig själv. Det lite märkliga i sammanhanget är att debatten ofta drivs av människor med den till synes raka motsatta åsikten, att alla är lika och man vill slippa olikheter. Lite märkligt just där att man gärna gillar olika, bara de är lika.
Själv tycker jag att båda sidor i grund och botten är väldigt lika varandra och är två sidor av samma mynt. När argumenten kan stanna vid att "Vi är i alla fall inte Nazistiska", så tycker i alla fall jag att det ligger en aura av handlingsförlamning över uttalandet och tyder kanske på att man vill slippa göra upp med sin historia och åsikter i sina egna led. Det gör att vi heller inte slipper SD, eller främlingsfientlighet i stort. Det konkreta som kommer ur kansliarbetet handlar då väldigt mycket om att kontrollera människor och inte låta var och en ta ansvar för att utvecklas efter sina möjligheter och vilja, sånt som i vardagligt tal kallas företagsamhet.
Jag vet inte om det är den krampaktiga förutsättningen som gör att man inte ens vill diskutera förtagsamhet och företagarfrågor. Man kanske helt enkelt vill löpa linan ut och slippa ta tag i det man inte behärskar och ser som fientlighet, ungefär som vilken typ av främlingsfientlighet som helst. Detta trots att det är företagen som driver runt Sverige. Lite märkligt att vi tar emot försörjning av en fiende..
Vi är i stort behov av att så många som möjligt visar företagsamhet för att ta hand om framförallt sig själva och sina möjligheter. Att passiviseras i väntan på att "Nån" ska bana väg för mig, eller ge "Nån" skulden för att jag inte är där jag vill vara, är på sikt en återvändsgränd både för varje individ och oss som samhälle. Kan vi sedan motivera människor med utvecklingsbara idéer genom att ge dem vettiga förutsättningar, att även satsa sin företagsamhet på att utveckla ett koncept, en produkt eller en affärsidé, så skapar det även en bredare arbetsbas i landet. Till det behövs långsiktiga moderna regler för arbetsmarknaden, syn på företag och möjlighet till företagarstöd. Av det får vi då möjligheter till fler arbeten och en bredare skattebas för landets försörjning, och därmed kunna ge bättre stöd till de individer som verkligen behöver.
"Nöden är uppfinningsrikedomens moder", säger ett gammalt ordspråk. Jag hoppas verkligen att vi ska slippa uppleva nöd i Sverige innan vi upptäcker att vi slösat bort vår kompetens och plats i världen på attityden att slippa ta ansvar för oss själva. Det håller inte att sitta med attityden att: "Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".
Att av en eller annan anledning drivas av att se snett på sin omgivning ger ingen utveckling i längden. Däremot att våga gå ut och förändra och förbättra, framförallt framför sin egna dörr är desto mer produktivt. Särskilt om man vågar ta till sig medmänniskors kunskaper och erfarenheter.
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid kommer att slippa ur detta krampaktiga läget vi försatt oss i och att många fler vågar stå upp för att ta ansvar för sig själva och sin omgivning.
onsdag 18 februari 2015
fredag 9 januari 2015
...Living next door to Alice...
Läste idag en artikel i DN där vår Kulturminister uttryckte sig om terrordådet i Paris och om hur regeringen löpande ska försöka komma tillrätta med problemet med extremism här i Sverige.
Det är skönt att vår regering ändå reagerar, även om det är med viss avmättnad. Jag håller verkligen med henne att en av de viktigaste frågorna är att stärka demokratin för att komma tillrätta med problemen. I det att gårdagens brott är riktigt avskyvärda och inte ska förringas så väcker Alice uttalande ändå en del funderingar om hennes regering och deras syn på demokrati och yttrandefrihet.
Alice har talat och konkret ska "Brottsförebyggande rådet, Brå, fått i uppdrag att kartlägga kunskapen om hot, våld och trakasserier bland personer med demokratiskt viktiga anställningar. De som omfattas är till exempel journalister och politiker." Bra så!? Alice ger också exempel på vad som måste åtgärdas för att komma tillrätta med problemen: "Ett samhälle med minskade klyftor, fler jobb och ökat deltagande är grunden för att vi på allvar ska kunna mota bort extremism och våld." Där finns också en beskrivning från henne där terroristen arbetsmetod är beskriven: "Att skapa konflikt är extremismens arbetsmetod".
Det är nog så bra analyser som sveper in över oss och på samma gång Alice har beskrivit extremism och terrorism, har hon också beskrivit en del av sin egna verksamhet och grundfundamentet till extremism att man utgår från sin egna förträfflighet.
Jag tror väldigt gott om människor, kanske naivt, men jag tror att de allra flesta människor har en god tanke från början i vad de vill åstadkomma med sitt liv och sin gärning. Vissa människor har ett starkt rättspatos medan andra har en drivande förmåga. Något som ofta kan komma i konflikt med varandra.
Vem som har rätt är inte alltid lätt att säga men i en demokrati har alla rätt att uttrycka sig och där demokratin fungerar så har varje människa rätt till fakta att grunda sina beslut på, så information ska ges sakligt och tydligt för att demokratins regler inte ska åsidosättas.
För något år sedan började den för oss så kostsamma valrörelsen, där agendan sattes av ffa LO via S samt V och MP. Man gav sig ut i en stark kampanj som syftade till att sprida en konflikt i det svenska samhället, som man hoppades skulle resultera i en rejäl valvinst för de egna leden. LO och V drog sig inte för att skriva hotfulla brev till företagare och debattklimatet var under all kritik då man vägrade ta upp frågor som många i landet ville ta upp, i demokratisk anda. Resultatet blev att extremismen växte sig starkare här och missnöjet yttrade sig på så sätt att ingen vann.
Rätt så typiskt för extremism, att ingen vinner och balans uppstår.
Vi är många som arbetar med våra företag, för att få en utkomst för egen del men också för att bereda möjlighet för fler att komma i arbete. När vi gett oss in i debatten har vi ofta av politiker blivit avsnästa som människor med särintresse och som utsugare av det svenska systemet, det system vi finansierar. Många känner sig hotade av politiker, tjänstemän och fackföreningar som har möjlighet att sabotera ens verksamhet genom olika beslut. Det som Alice beskriver som "deltagande" är inte direkt det som beskriver den miljö vi bemöts i och yttrandefriheten är ite ordet att nämna. Själv tycker jag det är märkligt att styrande politiker kan främja sig så från allmänheten och företagsamheten att det ses som belastande att vara engagerad och vilja hjälpa till att försörja både oss själva och Sverige.
När Alice beskriver Extremism, beskriver hon i stort också sitt samarbetsparti ursprung och till viss del dagsform, där man skapar konflikter för att få sin vilja fram. Något som LO hyllar och med alla medel vill bevara. När man väl fått det man önskat fortsätter extremismen med vapenskrammel, där samförstånd och balans kanske vore en bättre framkomlig väg. Man har valt att öka klyftorna människor emellan via allehanda märkliga bidragssystem, där människans egna utveckling och drivkraft, får stå tillbaka för passiviserade åtgärder, som i sig är en grogrund för extremism och segregation. Man har också valt bort den demokratiska debatten i vissa frågor.
Jag tror på att se varje människa som en individ med sina möjligheter och begränsningar, där var och en också tar ansvar för sitt liv och inte inlemmas i något kollektiv där den stämplas in av bekväma skäl, av styrande ledare. Jag tror som Alice att arbete också är bra för att minska extremismens utbredning. Då är jag förvånad över att hennes regering inte är ett dugg intresserade av att diskutera arbetsfrämjande frågor, och debattera de system som starkt begränsar anställningar. Man är mer intresserad av att begränsa och minska arbetstillfällen till förmån för fler bidragssystem.
I en tid då effektivisering gör att arbeten försvinner måste vi vara öppna för hur arbeten också kan skapas, samt även se till att det finns en mängd olika sätt att arbeta på som passar fler individer. Sverige skulle också må bra av att tona ner Jantelagen och avundsjukan på våra grannar inom och utom landet, för att istället se till våra möjligheter till egen utveckling. Så att leva i land med Alice som granne också innebär att Alice som den Demokratiminister hon är, börjar sopa framför egen dörr och inte nyttjar extremismens vapen för att sätta sig själv i högsta båset, utan att hon öppnar för debatt och demokrati även för personer utanför hennes närmaste sfär. För extremism mäts väl inte bara i antalet kulor som lämnar ett gevär, utan till metoderna i sig?
Det är skönt att vår regering ändå reagerar, även om det är med viss avmättnad. Jag håller verkligen med henne att en av de viktigaste frågorna är att stärka demokratin för att komma tillrätta med problemen. I det att gårdagens brott är riktigt avskyvärda och inte ska förringas så väcker Alice uttalande ändå en del funderingar om hennes regering och deras syn på demokrati och yttrandefrihet.
Alice har talat och konkret ska "Brottsförebyggande rådet, Brå, fått i uppdrag att kartlägga kunskapen om hot, våld och trakasserier bland personer med demokratiskt viktiga anställningar. De som omfattas är till exempel journalister och politiker." Bra så!? Alice ger också exempel på vad som måste åtgärdas för att komma tillrätta med problemen: "Ett samhälle med minskade klyftor, fler jobb och ökat deltagande är grunden för att vi på allvar ska kunna mota bort extremism och våld." Där finns också en beskrivning från henne där terroristen arbetsmetod är beskriven: "Att skapa konflikt är extremismens arbetsmetod".
Det är nog så bra analyser som sveper in över oss och på samma gång Alice har beskrivit extremism och terrorism, har hon också beskrivit en del av sin egna verksamhet och grundfundamentet till extremism att man utgår från sin egna förträfflighet.
Jag tror väldigt gott om människor, kanske naivt, men jag tror att de allra flesta människor har en god tanke från början i vad de vill åstadkomma med sitt liv och sin gärning. Vissa människor har ett starkt rättspatos medan andra har en drivande förmåga. Något som ofta kan komma i konflikt med varandra.
Vem som har rätt är inte alltid lätt att säga men i en demokrati har alla rätt att uttrycka sig och där demokratin fungerar så har varje människa rätt till fakta att grunda sina beslut på, så information ska ges sakligt och tydligt för att demokratins regler inte ska åsidosättas.
För något år sedan började den för oss så kostsamma valrörelsen, där agendan sattes av ffa LO via S samt V och MP. Man gav sig ut i en stark kampanj som syftade till att sprida en konflikt i det svenska samhället, som man hoppades skulle resultera i en rejäl valvinst för de egna leden. LO och V drog sig inte för att skriva hotfulla brev till företagare och debattklimatet var under all kritik då man vägrade ta upp frågor som många i landet ville ta upp, i demokratisk anda. Resultatet blev att extremismen växte sig starkare här och missnöjet yttrade sig på så sätt att ingen vann.
Rätt så typiskt för extremism, att ingen vinner och balans uppstår.
Vi är många som arbetar med våra företag, för att få en utkomst för egen del men också för att bereda möjlighet för fler att komma i arbete. När vi gett oss in i debatten har vi ofta av politiker blivit avsnästa som människor med särintresse och som utsugare av det svenska systemet, det system vi finansierar. Många känner sig hotade av politiker, tjänstemän och fackföreningar som har möjlighet att sabotera ens verksamhet genom olika beslut. Det som Alice beskriver som "deltagande" är inte direkt det som beskriver den miljö vi bemöts i och yttrandefriheten är ite ordet att nämna. Själv tycker jag det är märkligt att styrande politiker kan främja sig så från allmänheten och företagsamheten att det ses som belastande att vara engagerad och vilja hjälpa till att försörja både oss själva och Sverige.
När Alice beskriver Extremism, beskriver hon i stort också sitt samarbetsparti ursprung och till viss del dagsform, där man skapar konflikter för att få sin vilja fram. Något som LO hyllar och med alla medel vill bevara. När man väl fått det man önskat fortsätter extremismen med vapenskrammel, där samförstånd och balans kanske vore en bättre framkomlig väg. Man har valt att öka klyftorna människor emellan via allehanda märkliga bidragssystem, där människans egna utveckling och drivkraft, får stå tillbaka för passiviserade åtgärder, som i sig är en grogrund för extremism och segregation. Man har också valt bort den demokratiska debatten i vissa frågor.
Jag tror på att se varje människa som en individ med sina möjligheter och begränsningar, där var och en också tar ansvar för sitt liv och inte inlemmas i något kollektiv där den stämplas in av bekväma skäl, av styrande ledare. Jag tror som Alice att arbete också är bra för att minska extremismens utbredning. Då är jag förvånad över att hennes regering inte är ett dugg intresserade av att diskutera arbetsfrämjande frågor, och debattera de system som starkt begränsar anställningar. Man är mer intresserad av att begränsa och minska arbetstillfällen till förmån för fler bidragssystem.
I en tid då effektivisering gör att arbeten försvinner måste vi vara öppna för hur arbeten också kan skapas, samt även se till att det finns en mängd olika sätt att arbeta på som passar fler individer. Sverige skulle också må bra av att tona ner Jantelagen och avundsjukan på våra grannar inom och utom landet, för att istället se till våra möjligheter till egen utveckling. Så att leva i land med Alice som granne också innebär att Alice som den Demokratiminister hon är, börjar sopa framför egen dörr och inte nyttjar extremismens vapen för att sätta sig själv i högsta båset, utan att hon öppnar för debatt och demokrati även för personer utanför hennes närmaste sfär. För extremism mäts väl inte bara i antalet kulor som lämnar ett gevär, utan till metoderna i sig?
torsdag 1 januari 2015
När en bra tanke blir korrupt och ohälsosam
I Sverige idag lever i en form av skyddad zon som kanske i sin linda var bra tänkt, men som i sitt slutförande blivit en belastning för oss både hälsomässigt och som segregation i sin korrupta styrning och utformning. Den kallas välfärden.
Det har blivit en politisk stötesten, en gökunge rent ekonomiskt, samt upphov till både rättvisetvister, utslagning, avundsjuka och segregering. Men den kanske största negativa inverkan den har på oss människor är att den gör oss passiva och gömmer vårt ansvar för det egna livet och lämnar över det i händerna på ombudsmän, tjänstemän mm.mm. Omvänt finns det också väldigt många politiker och tjänstemän som vill begränsa den egna inverkan vi kan ha på våra liv, genom vår medfödda företagsamhet. Det yttrar sig i att de vill begränsa våra val i största möjliga mån. Vad deras tankar bakom det är, är inte helt glasklara men väcker en del funderingar som kommer lite senare.
Visst ser man det som rättvist att ingen ska kunna påverka sin hälsa på ett positivt sätt genom eget ansvar, så är det kanske vägen att gå. Vill man till det också göra av med så mycket gemensamma pengar utan att ha något intresse över kvalitet och utveckling, så passar det också bra.
Jag vill redan nu göra klart att jag är för offentligt finansierade system som hjälper människor som är i behov av hjälp, samt att hjälpen ska ges på rätt sätt för att göra avsedd verkan. Problemet med våra system som under ett ett halvt sekel byggts upp är att de blir alltför oskarpa och luddiga i sitt uppdrag och utformning. I DN fanns en ledaren häromdagen som vi a forskning visar på ett av problemen med våra system, nämligen sjukskrivningarna.
När jag ser runt omkring mig, så kan jag inte låta bli att slås av hur uppfinningsrik och påhittig människan är i grunden. Alla innovationer som gjort att vi idag har ett väldigt bekvämt liv om man jämför med hur stenåldersmänniskan levde. Vi är i stort samma människa idag som då med samma drifter och behov av att skapa oss en bättre och säkrare miljö där vi lever och verkar. Människan har flyttat från plats till plats, lärt sig nya metoder att odla, bygga, smycka, underhålla och samverka mm mm. Man har helt enkelt varit väldigt företagsam i sitt liv för att utveckla och förbättra sin situation och hälsa. Drivkraften har kommit från människan själv vilket har varit grundläggande för att lösa just de problem som finns i den egna situationen, men inte sällan även för att lösa problem för andra.
Problemet i dagens svenska samhälle är att det blivit en konflikt mellan de olika incitamenten för hjälp och utveckling, något som gjort att företagsamheten runt sin egna situation ofta åsidosätts och lyfts över på de som egentligen har minst möjlighet att både förstå grunden i den och har det rätta åtgärdspaketet att lösa situationen. T.ex; den erfarenhet jag har av sjukskrivning både för människor jag mött samt även för egen del, är att de inte alltför sällan skrivs ut som botemedel, istället för som brukligt, som ett begränsat hjälpmedel. Att vi har möjlighet att bli sjukskrivna är en stor fördel i vårt samhälle och jag är inte ute efter att ta bort den möjligheten med sjukförsäkringen. För det är viktigt för hälsan att i vissa lägen få vila upp sig och inte sprida smittor vidare. Det är när sjukskrivningarna används som ingrepp i livet där människa behöver vara företagsamma i sitt liv, som jag är direkt negativ till dem. En märklig sak i sammanhanget är att vi bara kan bli sjukskrivna från arbete, när arbete i sig kan vara den bästa medicinen. Frågan man borde ställa sig är: "Hur lätt är det att rehabilitera en person som blir frisk av att vara förklarad sjuk och som användare sin företagsamhet till att driva rätten att vara sjuk istället för möjligheten att få vara frisk"?
Det styrande ordet i Sverige idag verkar vara "slippa". Vi ska slippa ta beslut som kan kännas svåra att ta, men som på sikt gör att vi växer som människor. Vi ska slippa kämpa för att få en bra miljö omkring oss eller nå ett eget mål, det ska någon annan stå för. Vi ska slippa möta våra funderingar, utan lämpa över dem till någon annan att lösa istället för att vara påhittig och lösa dem själv. Politiker verkar också vilja slippa ta obehagliga diskussioner och debatter vilket gjort att vi står där vi står idag. Vi har helt enkelt blivit passiviserade vilket i sig har rejält negativ inverkan på vår hälsa som också sänker toleransen mot vår omvärld. Vi blir sjuka av motgångar och orkar inte ta tag i det mest basala. Mycket av den företagsamhet vi haft som människor går idag ut på att få tillgång till så många bidragssystem som möjligt.
Det händer numera rätt ofta att jag hamnar i diskussioner av politisk karaktär. Både sakpolitiska frågor och systempolitik kan intressera och engagera mig. Jag har nästa så länge jag minns haft funderingar om hur saker fungerar och försökt lära mig vad och vem som styr vår vardag och förutsättningarna för våra liv. I och med att jag under ett kvarts sekel också varit företagare så har mitt engagemang också ökat för vilka förutsättningar som ges i samhället. Att jag under en 20-års period arbetat med rehabilitering och mött många människor i kris, har även fått mig att starkt ifrågasätta delar av den svenska modellen, som hyllas av dess skapare. Framförallt gäller det våra skydds-system som inte alltför sällan är ett kontraproduktivt system som slår ut människor och skapar segregation.
Som ett exempel; en person arbetar med att tillverka skruv men tröttnat på detta och känner sig sliten, omotiverad och inte alls fysiskt och mentalt fulländad. Samtidigt finns en dröm om att sälja Italienska hattar. En helt relevant dröm som inte är omöjlig att nå upp till genom att söka nytt arbete i en hattaffär eller om man kombinerar företagsamhet med affärsidé och driftighet, helt enkelt öppnar en hattaffär. Det är här som företagsamheten behövs och ska stimuleras så att personen i sig tar ansvar för att utveckla sin dröm och ta sig vidare i livet.
Den svenska modellen sätter rejält stopp för den företagsamheten genom att ha byggt ett antal system som låser in personen på en arbetsplats som den efter en tid inte längres känner sig stimulerad att fortsätta på. Man lyfter över problemet på arbetsgivaren som tvingas till allehanda utredningar och omplaceringar för att ordna så medarbetaren känner sig motiverad att komma tillbaka i arbete. Det händer att den gör det, men företaget kommer troligen inte att börja hattimport för att tillgodose den anställdes dröm och då är det oftast bara en tidsfråga innan ohälsan dyker upp igen.
Det skyddande systemet har då blivit en belastning som låser in personer på en plats de kanske inte vill vara. Resultatet är att de då känner sig livegna vilket inte belastas lagstiftaren och ursprunget till lagarna, utan företaget och företagaren. Att bibehålla dessa felutnyttjade system i sin nuvarande form skapar ingen bra miljö för utveckling.
Vi måste våga ifrågasätta nyttan av system som byggdes i en annan tid och som kanske var bra i sin tanke då, men idag har hamnat snett. När sjukskrivningar nyttjas som krumelurpiller för de som inte vill bli stora nog att ta beslut över sitt eget liv, är det inte rätt nyttjat och begränsar då givetvis möjligheten för de som verkligen behöver det stödet.
Företagare blir mer restriktiva att att anställa då man riskerar höga kostnader för lönlös rehabilitering. Det konstiga är att man som företag är skyldig att betala i princip hur mycket som helst för en anställds hälsa, även om det är relevant eller inte. Däremot är det starkt begränsat utrymme att göra positiva åtgärder för ökad trivsel.
Det finns inget rättvist i att var och en ska kunna vara sjukskriven under en period, det ska verkligen vara medicinskt indicerat.
Att till det ha kraftiga inlåsningssystem som LAS, begränsande anställningsformer, mm, ger en skev arbetsmarknad och ett hinder för utveckling. Vi måste våga se världen som den är.
Det mest spännande att debattera detta är att direkt blir en svart/vit debatt. Ifrågasätter man systemet får man väldigt snart en massa konstiga epitet hängande på sig. Men att man inte ifrågasätter att systemet kastrerar de som lever i det, är i sig en fråga som få vill ta till sig. Att bidragssystem också är öppna för överutnyttjande och korruption är något som gör att vi borde se över dem.
Tittar vi nu enbart på den korrupta sidan så måste jag starkt ifrågasätta den nära bindningen både politiskt och ekonomiskt mellan S och LO. För att undvika ens en tanke om politisk korruption borde även Sverige stifta lagar om att politiska partier inte får samverka eller finansieras av organisationer. För LO´s medlemmar kan jag tycka att LO borde ägna sig mer åt fackliga frågor runt arbete än politisk åsiktsstyrning.
LO som organisation livnär sig på medlemmarnas avgifter. Om LO då verkar för att fler system (både via politiska beslut och egna medlemssystem) som gör att deras medlemmar passiva och lämnar initiativet för sina liv direkt till S vi LO, så måste man fundera på om de inte agerar i egen sak. LO är de som har mest att förlora på att den mänskliga företagsamheten kommer tillbaka till deras medlemmar, som då troligen kommer att lämna organisationen. Bibehåller de den nuvarande politiska inriktningen och åsidosätter de fackliga frågor de borde arbeta med så tappar de med största sannolikhet mängder av medlemmar. Som en konsekvens av detta borde LO och S gå skilda vägar, om inte annat för att både nationellt och internationellt tvätta bort korruptionsstämpeln.
Det som började som en bra idé med LO och S har idag blivit en belastning för samhället. Även där måste man försöka se framåt, utveckla och våga vända på gamla lagda stenar för att komma framåt.
Det har blivit en politisk stötesten, en gökunge rent ekonomiskt, samt upphov till både rättvisetvister, utslagning, avundsjuka och segregering. Men den kanske största negativa inverkan den har på oss människor är att den gör oss passiva och gömmer vårt ansvar för det egna livet och lämnar över det i händerna på ombudsmän, tjänstemän mm.mm. Omvänt finns det också väldigt många politiker och tjänstemän som vill begränsa den egna inverkan vi kan ha på våra liv, genom vår medfödda företagsamhet. Det yttrar sig i att de vill begränsa våra val i största möjliga mån. Vad deras tankar bakom det är, är inte helt glasklara men väcker en del funderingar som kommer lite senare.
Visst ser man det som rättvist att ingen ska kunna påverka sin hälsa på ett positivt sätt genom eget ansvar, så är det kanske vägen att gå. Vill man till det också göra av med så mycket gemensamma pengar utan att ha något intresse över kvalitet och utveckling, så passar det också bra.
Jag vill redan nu göra klart att jag är för offentligt finansierade system som hjälper människor som är i behov av hjälp, samt att hjälpen ska ges på rätt sätt för att göra avsedd verkan. Problemet med våra system som under ett ett halvt sekel byggts upp är att de blir alltför oskarpa och luddiga i sitt uppdrag och utformning. I DN fanns en ledaren häromdagen som vi a forskning visar på ett av problemen med våra system, nämligen sjukskrivningarna.
När jag ser runt omkring mig, så kan jag inte låta bli att slås av hur uppfinningsrik och påhittig människan är i grunden. Alla innovationer som gjort att vi idag har ett väldigt bekvämt liv om man jämför med hur stenåldersmänniskan levde. Vi är i stort samma människa idag som då med samma drifter och behov av att skapa oss en bättre och säkrare miljö där vi lever och verkar. Människan har flyttat från plats till plats, lärt sig nya metoder att odla, bygga, smycka, underhålla och samverka mm mm. Man har helt enkelt varit väldigt företagsam i sitt liv för att utveckla och förbättra sin situation och hälsa. Drivkraften har kommit från människan själv vilket har varit grundläggande för att lösa just de problem som finns i den egna situationen, men inte sällan även för att lösa problem för andra.
Problemet i dagens svenska samhälle är att det blivit en konflikt mellan de olika incitamenten för hjälp och utveckling, något som gjort att företagsamheten runt sin egna situation ofta åsidosätts och lyfts över på de som egentligen har minst möjlighet att både förstå grunden i den och har det rätta åtgärdspaketet att lösa situationen. T.ex; den erfarenhet jag har av sjukskrivning både för människor jag mött samt även för egen del, är att de inte alltför sällan skrivs ut som botemedel, istället för som brukligt, som ett begränsat hjälpmedel. Att vi har möjlighet att bli sjukskrivna är en stor fördel i vårt samhälle och jag är inte ute efter att ta bort den möjligheten med sjukförsäkringen. För det är viktigt för hälsan att i vissa lägen få vila upp sig och inte sprida smittor vidare. Det är när sjukskrivningarna används som ingrepp i livet där människa behöver vara företagsamma i sitt liv, som jag är direkt negativ till dem. En märklig sak i sammanhanget är att vi bara kan bli sjukskrivna från arbete, när arbete i sig kan vara den bästa medicinen. Frågan man borde ställa sig är: "Hur lätt är det att rehabilitera en person som blir frisk av att vara förklarad sjuk och som användare sin företagsamhet till att driva rätten att vara sjuk istället för möjligheten att få vara frisk"?
Det styrande ordet i Sverige idag verkar vara "slippa". Vi ska slippa ta beslut som kan kännas svåra att ta, men som på sikt gör att vi växer som människor. Vi ska slippa kämpa för att få en bra miljö omkring oss eller nå ett eget mål, det ska någon annan stå för. Vi ska slippa möta våra funderingar, utan lämpa över dem till någon annan att lösa istället för att vara påhittig och lösa dem själv. Politiker verkar också vilja slippa ta obehagliga diskussioner och debatter vilket gjort att vi står där vi står idag. Vi har helt enkelt blivit passiviserade vilket i sig har rejält negativ inverkan på vår hälsa som också sänker toleransen mot vår omvärld. Vi blir sjuka av motgångar och orkar inte ta tag i det mest basala. Mycket av den företagsamhet vi haft som människor går idag ut på att få tillgång till så många bidragssystem som möjligt.
Det händer numera rätt ofta att jag hamnar i diskussioner av politisk karaktär. Både sakpolitiska frågor och systempolitik kan intressera och engagera mig. Jag har nästa så länge jag minns haft funderingar om hur saker fungerar och försökt lära mig vad och vem som styr vår vardag och förutsättningarna för våra liv. I och med att jag under ett kvarts sekel också varit företagare så har mitt engagemang också ökat för vilka förutsättningar som ges i samhället. Att jag under en 20-års period arbetat med rehabilitering och mött många människor i kris, har även fått mig att starkt ifrågasätta delar av den svenska modellen, som hyllas av dess skapare. Framförallt gäller det våra skydds-system som inte alltför sällan är ett kontraproduktivt system som slår ut människor och skapar segregation.
Som ett exempel; en person arbetar med att tillverka skruv men tröttnat på detta och känner sig sliten, omotiverad och inte alls fysiskt och mentalt fulländad. Samtidigt finns en dröm om att sälja Italienska hattar. En helt relevant dröm som inte är omöjlig att nå upp till genom att söka nytt arbete i en hattaffär eller om man kombinerar företagsamhet med affärsidé och driftighet, helt enkelt öppnar en hattaffär. Det är här som företagsamheten behövs och ska stimuleras så att personen i sig tar ansvar för att utveckla sin dröm och ta sig vidare i livet.
Den svenska modellen sätter rejält stopp för den företagsamheten genom att ha byggt ett antal system som låser in personen på en arbetsplats som den efter en tid inte längres känner sig stimulerad att fortsätta på. Man lyfter över problemet på arbetsgivaren som tvingas till allehanda utredningar och omplaceringar för att ordna så medarbetaren känner sig motiverad att komma tillbaka i arbete. Det händer att den gör det, men företaget kommer troligen inte att börja hattimport för att tillgodose den anställdes dröm och då är det oftast bara en tidsfråga innan ohälsan dyker upp igen.
Det skyddande systemet har då blivit en belastning som låser in personer på en plats de kanske inte vill vara. Resultatet är att de då känner sig livegna vilket inte belastas lagstiftaren och ursprunget till lagarna, utan företaget och företagaren. Att bibehålla dessa felutnyttjade system i sin nuvarande form skapar ingen bra miljö för utveckling.
Vi måste våga ifrågasätta nyttan av system som byggdes i en annan tid och som kanske var bra i sin tanke då, men idag har hamnat snett. När sjukskrivningar nyttjas som krumelurpiller för de som inte vill bli stora nog att ta beslut över sitt eget liv, är det inte rätt nyttjat och begränsar då givetvis möjligheten för de som verkligen behöver det stödet.
Företagare blir mer restriktiva att att anställa då man riskerar höga kostnader för lönlös rehabilitering. Det konstiga är att man som företag är skyldig att betala i princip hur mycket som helst för en anställds hälsa, även om det är relevant eller inte. Däremot är det starkt begränsat utrymme att göra positiva åtgärder för ökad trivsel.
Det finns inget rättvist i att var och en ska kunna vara sjukskriven under en period, det ska verkligen vara medicinskt indicerat.
Att till det ha kraftiga inlåsningssystem som LAS, begränsande anställningsformer, mm, ger en skev arbetsmarknad och ett hinder för utveckling. Vi måste våga se världen som den är.
Det mest spännande att debattera detta är att direkt blir en svart/vit debatt. Ifrågasätter man systemet får man väldigt snart en massa konstiga epitet hängande på sig. Men att man inte ifrågasätter att systemet kastrerar de som lever i det, är i sig en fråga som få vill ta till sig. Att bidragssystem också är öppna för överutnyttjande och korruption är något som gör att vi borde se över dem.
Tittar vi nu enbart på den korrupta sidan så måste jag starkt ifrågasätta den nära bindningen både politiskt och ekonomiskt mellan S och LO. För att undvika ens en tanke om politisk korruption borde även Sverige stifta lagar om att politiska partier inte får samverka eller finansieras av organisationer. För LO´s medlemmar kan jag tycka att LO borde ägna sig mer åt fackliga frågor runt arbete än politisk åsiktsstyrning.
LO som organisation livnär sig på medlemmarnas avgifter. Om LO då verkar för att fler system (både via politiska beslut och egna medlemssystem) som gör att deras medlemmar passiva och lämnar initiativet för sina liv direkt till S vi LO, så måste man fundera på om de inte agerar i egen sak. LO är de som har mest att förlora på att den mänskliga företagsamheten kommer tillbaka till deras medlemmar, som då troligen kommer att lämna organisationen. Bibehåller de den nuvarande politiska inriktningen och åsidosätter de fackliga frågor de borde arbeta med så tappar de med största sannolikhet mängder av medlemmar. Som en konsekvens av detta borde LO och S gå skilda vägar, om inte annat för att både nationellt och internationellt tvätta bort korruptionsstämpeln.
Det som började som en bra idé med LO och S har idag blivit en belastning för samhället. Även där måste man försöka se framåt, utveckla och våga vända på gamla lagda stenar för att komma framåt.
tisdag 30 december 2014
Då var det dags att summera 2014 med en lista..
Det är populärt att sammanfatta ett år genom att göra en lista av det bästa och sämsta som hänt under året, lite som ett bokslut. Precis som andra år vid den här tiden kan jag bara konstatera att ett år går väldigt fort, men rymmer mängder med händelser och upplevelser som verkligen bekräftar att vi lever ett liv under ständig förändring. Vissa förändringar initierar vi själva medan andra lastas oss från annat håll, därför tror jag att det bästa sättet att behålla initiativet över mitt liv är att ha så lite kontrollerande regler som möjligt för att varje individ ska ha möjlighet att välja sin väg och därmed också få leva fritt och ha ansvaret för detta.
Därför måste jag tyvärr börja från botten med min lista, det sämsta som hänt....
Därför måste jag tyvärr börja från botten med min lista, det sämsta som hänt....
- Utan jämförelse är det den så kallade decemberuppgörelsen där större delen av riksdagspartierna ingått en överenskommelse att strypa den demokratiska processen i deras eget arbete, i paradoxen för att förenkla deras arbete. Hur ett demokratiskt land kan ha valt så mycket ryggradslösa politiker som ser sitt uppdrag att åsidosätta demokratin, är för mig en gåta. Det var inget som jag hade information om när jag gick till valurnorna i september.
- Som en ren koppling till första punkten måste jag ändå nämna valresultatet. Att så mycket extremism tagit plats i vår riksdag i landsting och kommuner tycker jag är skrämmande.
- Vägen till botten med den otroligt skruvade valrörelsen initierad av dåvarande oppositionen, med frågor som handlade om att slå sönder det som börjat utveckla Sverige, istället för att våga ta debatten i de frågor som engagerade medborgare i deras liv och närhet, som då istället banade väg för extremismen.
- Summan av ovanstående, fega politiker med högt maktanspråk.
- Alla strutsar som stoppar huvudet i sanden och inte står upp för ett öppet och fritt samhälle genom att delta i den allmänna debatten bara för att man betalar medlemsskap i någon alibiorganisation eller politiskt parti eller helt enkelt inte bryr sig om sin omvärld och sin miljö man lever i.
- HAT. Så många organisationer och politiska partier på ytterkanterna som på alla sätt vill styra med HAT, och på så sätt både underblåser och accepterar HAT-metoder.
Jag tror tyvärr att våra politiker slagit in på en väg som underminerat vår demokrati, givetvis har de kunnat göra det mot bakgrund av valresultat som vi röstberättigade gav dem.
Då kör vi lite positiva saker istället!
- Livet! Tio år efter Tsunamin i Khao-Lak lever jag, min dotter och hennes mamma. Skulle vart där men fick avboka resan. Kan inte säga nog hur tacksam jag är för det när bilderna återigen spelas upp.
- Den bild jag fortfarande har på näthinnan från 2014, är ändå Charlotte Kalla. Hennes prestation i stafetten i OS som banade väg för Guldet. Det är fantastiskt att få gotta sig i ett guld, men det som ändå är mest imponerande är hennes och lagets inställning och kämpaglöd där alla gav allt som banade väg för guldet. I ett lag spelar man för varandra även om det är med olika insatser.
- För egen del och idrottsåret 2014, är höjdpunkten VM i fotboll. Inte för att jag följde med särskilt noga men visst såg jag någon match. Däremot tippade jag Tyskland som vinnare på förhand, var nedröstat av ett gäng experter men fick rätt. Eftersom jag inte är särskilt insatt så tippade endast med magkänslan... (Något som jag lärt mig följa)
- Magkänslan, en bra följeslagare trots allt även om den emellanåt spelar mig spratt mot min tanke.
- Vänner! För vart år som går så känner jag verkligen hur mycket vänner betyder, nya och gamla. Visst gillar jag att emellanåt göra saker på egen hand, men att i vänners lag få ta del av andras upplevelser och erfarenheter samt också få dela med mig av mina, är otroligt närande för själen.
- Sommaren! Vilken sommar det var, i alla fall där jag var. Fick möjlighet att uppleva Gotlands alla skrymslen och vrår, samt vara i mina somrars våta dröm, Bohuslän. Får inte riktigt nog av granitklipporna, solnedgångarna och havet! Bara älskar det!
- Jocke Camming! Min bror och vapendragare!
- Förtroenden: under året har jag anförtrotts förtroenden och förtroendeuppdrag från ett antal olika håll. Visst kan det låta egoistiskt att ta upp det, men jag är oerhört stolt över det!
- Mänskligheten och medmänskligheten. Jag har under året haft förmånen att få träffa många för mig nya människor från världens alla hörn. Människor med olika inställning till sakfrågor men med ett enormt hjärta för människan och människans möjligheter till utveckling. Det har varit en ynnest att få ta del av deras erfarenheter och tankar. Det har skänkt mig en insikt över hur extrema och inskränkta vi är här uppe i Sverige. Vi skulle må bra av lite mer inputs från världen.
Så några korta:
- Årets instrument 1: Bullenssetet. Så mycket glädje! Bara glädje!
- Årets instrument 2: Min älskade bas Warwick. Inte bara glädje även blåsor på fingrarna.
- Årets skit också: Kunde inte vara med på Julgala i London
- Årets gig: Nästa vilket som helst med Jocke!
- Årets utsikt: Skybaren Västerås!!
- Årets biltur: Min dotters roadtrip!..
- Årets bilotur: Min bil blev påkörd i Hötorgsgaraget.
- Årets ärlighet: Tjejen som körde på min bil satte lapp på rutan och tog på sig ansvaret. =)
- Årets mest överraskade: Tjejen som körde på min bil, när hon fick en blombukett av mig när bilen var lagad.
- Årets varför var jag inte där 1: London
- Årets varför var jag inte där 2: London
- Årets finaste växt: Orkidée
- Årets fulaste växt: min Julgran
- Årets fulaste utväxt: Cancer
- Årets upplevelse 1: Stefano Bollani som även gav mig titeln "King of Sweden". Ren glädje och energi!
- Årets säsongsinstrument: Bjällror
- Årets familjeupplevelse 1: Josse tog körkort!
- Årets familjeupplevelse 2: Köpa bil med Josse
- Årets "visst finns det jobb för ungdomar": Josse sökte jobb, intervjuades och fick anställning på 10 dagar, på första försöket. Det handlar mycket om att vara företagsam.
- Årets stolt över sitt barn: Se förra punkten
- Årets rutin: var på 31:a dansskoleavslutningen. Lika rörd som alltid!
- Årets inköp: Stavar för stavgång
- Årets varför var jag inte där 3: London
- Årets lampa: Aura
- Årets Svenska artist: Eric Gadd
- Årets Jullåt: Cee Lo Green och Mupparna " All I need is love"
- Årets låt: Solsbury Hill
- Årets felsjungning: "Staffan var en stalledräng, en Tacos utan hjärna"
- Årets konsert: Peter Gabriel i Globen
- Årets nya arbetsplats: Konserthuset Stockholm
- Årets varför var jag inte där 4: Rom
- Årets maträtt: Gratinerad hummer
- Årets mest uppvaktade bil. Gratulerad Hummer.
- Årets mest klara djur: Det är hjort (tack Ingemar Dunker)
- Årets "håller inte vad han lovat": Stefan Löfven
- Årets felpassning: Etablerade riksdagspartier till extremism
- Årets förhoppning om ny OS-gren: Stavgång
- Årets fåfänga: Klarade mig utan läsglasögon igen! Tack iPad!
- Årets sämsta: Västmanlands Primärvård och Lasarett. (Ok, överdrivet men min upplevelse)
- Årets glädjespridare som försvann 1: Brasse Brännström klev själv in i Lattjolajbanlådan och den tysnade.
- Årets glädjespridare som försvann 2: Robin Williams, hoppas du flyger med glada tankar
- Årets stank 1: Västerås sopförbränning i hamnen
- Årets stank 2: En rumänsk pianist med tveksamt skött hygien
- Årets ödetomt: Västerås City
- Årets avslöjande: Nu vet jag vem tomten är!...
- Årets Trubadur: Micke Gottberg!
- Årets "räcker det inte med smeknamn på mig nu": Rökmannen
- Årets besvikelse: Decemberuppgörelsen
- Årets glädjeämne: Livet och möjligheterna
- Årets lycka: Att vara fri från olycka och att vara tacksam för att jag får uppleva livet.
Ha ett riktigt Gott Nytt År 2015
söndag 28 december 2014
Då visar vi stjärten för världen!
Såg en rubrik idag där Anna Kinberg Batra uttryckte att "Sverige vann". Hon avsåg då uppgörelsen om den nya arbetsmetod i Riksdagen som presenterades igår. Själv har jag svårt att riktigt hålla med om det. Jag skulle vilja ändra till att "Svenska politiker vann". Vinsten i detta består i att de skapat en förenklad tillvaro för sitt eget liv, något som med stor säkerhet kommer att innebära ökade svårigheter för oss medborgare att få vår röst hörd. Man ändrade spelreglerna över en natt så att vi gick från demokrati till något som är väldigt snarlikt totalitärt styre. Den primära anledningen till denna vändning är förmodligen oviljan att ta debatten med befolkningen i de frågor som engagerar oss. Den sekundära anledningen är troligen att slippa ta debatten med SD och övriga extrema partier som fått gehör för sina åsikter eftersom de vågat ta debatter med befolkningen och till det hittat de enklaste lösningarna på komplexa problem, att skylla på andra.
På punkten att hitta enkla lösningar på komplexa problem är de inte särskilt ensamma. S har i alla tider skyllt allt som de inte lyckats hantera, trots enormt lång sammanhängande tid i regeringsställning, på de som inte har makten. Man hittar enkla lösningar genom att vända folk ryggen i för dem obekväma situationer, vilket gäller både inom och utom partiet. Nu har man också lyckats få med sig hela Alliansen på tåget att vända Sveriges invånare ryggen, genom att förnya arbetsmetoden i Regeringskansliet så till den milda grad att demokratins spelregler starkt kan ifrågasättas. Att dessutom göra det utan att ha ett direkt följande demokratiskt val för att testa överenskommelsens hållbarhet i en form som befolkningen bestämmer, måste ses som ett enormt svek mot oss invånare i Sverige. Att då uttala "Sverige vann", är riktigt illa.
Att ha en minoritetsregering är inget nytt för oss, men att i den demokratiska processen söka stöd för förslagen ha varit gängse metod och borgat för ett styre som mer representeras av befolkningen. Den nya arbetsform innebär minoritetsbeslut utan stöd, vilket öppnar för både extremism och totalitärt styre. Att ge en person i princip en oinskränkt makt är aldrig särskilt lyckat. Under denna höst som Stefan löfven suttit som Statsminister har vi också fått prov på hur hans metoder som "superförhandlare" går till och vad hans ord är värda. De löften han gett om sin egna avgång vid röstnederlag infrias inte och måste då istället ses som hot. Det är precis som när han satt som fackordförande i IF Metall, även om hoten då handlade om att underminera villkoren för svensk industri.
Alla vet hur olagligt det är med hot privatpersoner emellan och ett flertal personer som uttalat hot har belagt med besöksförbud hos den de hotat. Inom fackrörelsen är hot en vanlig metod att utpressa arbetsgivare istället för att söka samförstånd. När nu denna metod nått styret av Sverige undrar i alla fall jag hur vår vardag kommer att färgas av detta. För att komma tillrätta med detta problem borde man kanske införa besöksförbud för politiker. Det skulle inrymma både vår Statsminister samt ett antal politiker i våra extrema partier. Kanske skulle det var en "enkel lösning" för att slippa ta de debatter de inte vågar ta. (Obs! ironi!)
Den kanske största stötestenen i detta är ändå den energi man lägger ner för att slippa ta itu med ett växande problem med just extremism. Själv trodde jag att det var just det vi hade en regering och riksdag till för. Vi har det väldigt bra som invånare i Sverige och har förmåga att klara vår vardag själva så där behöver inte Regeringen ingripa. Det finns visserligen grupper och verksamheter som har det tufft och behöver både stöd och långsiktiga lösningar. Att vi då har en sådan stor samling ryggradslösa politiker som vill avsäga sig ansvaret för att ta tag i dessa problem, kan i vilket fall inte jag se som det ansvarstagande de själva säger sig stå för. Det handlar mer om att skaffa sig själv en förenklad vardag.
Skrev för några dagar sedan en blogg om att alltför många i Sverige sticker huvudet i sanden för att slippa ta tag i problem. Att även ha en riksdag som sticker huvudet i sanden är fullständigt bedrövligt för oss som land. Vem kommer att vinna gehör för sina idéer om de flesta partier stoppat huvudet i sanden och bakbundit sina händer i riksdagen? Jag tror det kommer spela extremismen i händerna. Det är inte bra för oss som land eller individer samt för omvärldens syn på oss som trovärdig partner på de internationella arenorna.
När vi nu står med huvudet i sanden och byxorna vid fotknölarna kommer turister, officiella besökare och migranter framgent att mötas av ett antal stjärtar i vädret när de kommer hit, hur de hanterar det är upp till var och en...
På punkten att hitta enkla lösningar på komplexa problem är de inte särskilt ensamma. S har i alla tider skyllt allt som de inte lyckats hantera, trots enormt lång sammanhängande tid i regeringsställning, på de som inte har makten. Man hittar enkla lösningar genom att vända folk ryggen i för dem obekväma situationer, vilket gäller både inom och utom partiet. Nu har man också lyckats få med sig hela Alliansen på tåget att vända Sveriges invånare ryggen, genom att förnya arbetsmetoden i Regeringskansliet så till den milda grad att demokratins spelregler starkt kan ifrågasättas. Att dessutom göra det utan att ha ett direkt följande demokratiskt val för att testa överenskommelsens hållbarhet i en form som befolkningen bestämmer, måste ses som ett enormt svek mot oss invånare i Sverige. Att då uttala "Sverige vann", är riktigt illa.
Att ha en minoritetsregering är inget nytt för oss, men att i den demokratiska processen söka stöd för förslagen ha varit gängse metod och borgat för ett styre som mer representeras av befolkningen. Den nya arbetsform innebär minoritetsbeslut utan stöd, vilket öppnar för både extremism och totalitärt styre. Att ge en person i princip en oinskränkt makt är aldrig särskilt lyckat. Under denna höst som Stefan löfven suttit som Statsminister har vi också fått prov på hur hans metoder som "superförhandlare" går till och vad hans ord är värda. De löften han gett om sin egna avgång vid röstnederlag infrias inte och måste då istället ses som hot. Det är precis som när han satt som fackordförande i IF Metall, även om hoten då handlade om att underminera villkoren för svensk industri.
Alla vet hur olagligt det är med hot privatpersoner emellan och ett flertal personer som uttalat hot har belagt med besöksförbud hos den de hotat. Inom fackrörelsen är hot en vanlig metod att utpressa arbetsgivare istället för att söka samförstånd. När nu denna metod nått styret av Sverige undrar i alla fall jag hur vår vardag kommer att färgas av detta. För att komma tillrätta med detta problem borde man kanske införa besöksförbud för politiker. Det skulle inrymma både vår Statsminister samt ett antal politiker i våra extrema partier. Kanske skulle det var en "enkel lösning" för att slippa ta de debatter de inte vågar ta. (Obs! ironi!)
Den kanske största stötestenen i detta är ändå den energi man lägger ner för att slippa ta itu med ett växande problem med just extremism. Själv trodde jag att det var just det vi hade en regering och riksdag till för. Vi har det väldigt bra som invånare i Sverige och har förmåga att klara vår vardag själva så där behöver inte Regeringen ingripa. Det finns visserligen grupper och verksamheter som har det tufft och behöver både stöd och långsiktiga lösningar. Att vi då har en sådan stor samling ryggradslösa politiker som vill avsäga sig ansvaret för att ta tag i dessa problem, kan i vilket fall inte jag se som det ansvarstagande de själva säger sig stå för. Det handlar mer om att skaffa sig själv en förenklad vardag.
Skrev för några dagar sedan en blogg om att alltför många i Sverige sticker huvudet i sanden för att slippa ta tag i problem. Att även ha en riksdag som sticker huvudet i sanden är fullständigt bedrövligt för oss som land. Vem kommer att vinna gehör för sina idéer om de flesta partier stoppat huvudet i sanden och bakbundit sina händer i riksdagen? Jag tror det kommer spela extremismen i händerna. Det är inte bra för oss som land eller individer samt för omvärldens syn på oss som trovärdig partner på de internationella arenorna.
När vi nu står med huvudet i sanden och byxorna vid fotknölarna kommer turister, officiella besökare och migranter framgent att mötas av ett antal stjärtar i vädret när de kommer hit, hur de hanterar det är upp till var och en...
torsdag 25 december 2014
Lycka kan vara att slippa olycka... God Jul till er alla!
Det finns så mycket aforismer om livet i sig, så att skapa några nya känns överflödigt. Livet är spännande och till stor del beror nog detta på att det inte är förutsägbart. Framtiden är per definition osäker sägs det och det är inte allt blir som man tänkt sig. Jag vet inte om det alltid betyder att det blir sämre eller bättre än man tänkt sig, men det konstaterar i alla fall att det blev annorlunda än ursprungstanken.
Såhär i slutet på året faller det sig lite naturlig att se tillbaka på vad som hänt det senaste året och ibland även längre än så. Kanske är det mer påkommet när man är företagare och närmar sig bokslutet, att man är tvingad att se tillbaka på det som hänt.
När jag vaknade i morse, så slog jag upp Expressens sida på "paddan" för att läsa lite om hur Julen sett ut i landet och världen. Lite perspektiv på tillvaron ger det att se hur skyddade i är här i Sverige. Trots det kostar vi ofta på oss att vara rejält otacksamma för vår livssituation, särskilt om det finns någon som gjort något jag själv skulle vilja göra.
Själv har jag haft ett rätt intensivt år och framförallt hösten har varit riktigt tung och snurrig. Vänner och bekanta har bokat resor till när och fjärran för att fira Julen på ett mer avkopplande sätt än i vår svenska julhets. Det är inte utan att jag känner lite saknad av att inte ha gjort på samma sätt, men det har inte funnits särskilt mycket möjlighet för mig att planera för det i år. Jag hoppas verkligen att alla haft en riktigt God Jul, oavsett vilken form, plats eller miljö man firat den i!
Men det som slog mig när jag läste tidningen i morse är att jag för tio år sedan hade köpt en resa till Khao-Lak. Familjen skulle för första gången få fira Jul utomlands, utan stress och i lugn och ro. Vi hade varit där och bott i en bungalow alldeles på stranden två år tidigare och det hade varit en fantastiskt skön semester. Så att istället för som då komma hem lagom till Jul skulle vi fira Julen där, i samma bungalow som två år tidigare.
På samma sätt som jag kände frustration och besvikelse dagen efter att jag köpt resan och direkt fick ställa in den p.g.a. att en i personalen sade upp sig så vi fick lov att stanna hemma för att säkra bemanningen på företaget i Julhelgen, känner jag idag tacksamhet för att vi inte åkte dit. Efter att ha träffat ett antal personer som på olika sätt drabbats av Tsunamin där och då samt att idag läsa om ett antal människor som aldrig fick komma hem till sina kära igen, så inser jag hur lyckligt lottad jag och min familj ändå var och fortfarande är, när vi nu sitter här i och för sig på olika håll numera, men med livet i behåll.
Resan som skulle göra att vårt äktenskap och familj skulle få ny energi, slutade med ett beslut att stanna hemma för företagets bästa och var kanske en av anledningarna att vi idag lever skilda. Så livet blev i alla fall inte som jag tänkte mig det, men resultatet att vi fortfarande är vid liv är gott nog för mig att vara ödmjuk inför livet och dess förändringar som framtvingar nya beslut eftersom nya förutsättningar ofta kräver nya beslut.
Jag sänder i dag mina varmaste tankar till alla som på något sätt drabbats av olycka och fått lova att från den bryskaste förändring tvingats ta ny sats och ny inriktning i livet. Jag inser också att ett surt beslut också kan innebära en stor vinst. Med det så vill jag bara säga att livet ser olika ut för oss alla och vi har alla olika förutsättningar. Ta vara på din tid och kom ihåg att även ett surt beslut kan vara det bäste du tagit.
Jag vill önska alla en riktigt God Jul och jag hoppas att ni firar Julen på det sätt ni tycker är bäst, var ni än befinner er.
Såhär i slutet på året faller det sig lite naturlig att se tillbaka på vad som hänt det senaste året och ibland även längre än så. Kanske är det mer påkommet när man är företagare och närmar sig bokslutet, att man är tvingad att se tillbaka på det som hänt.
När jag vaknade i morse, så slog jag upp Expressens sida på "paddan" för att läsa lite om hur Julen sett ut i landet och världen. Lite perspektiv på tillvaron ger det att se hur skyddade i är här i Sverige. Trots det kostar vi ofta på oss att vara rejält otacksamma för vår livssituation, särskilt om det finns någon som gjort något jag själv skulle vilja göra.
Själv har jag haft ett rätt intensivt år och framförallt hösten har varit riktigt tung och snurrig. Vänner och bekanta har bokat resor till när och fjärran för att fira Julen på ett mer avkopplande sätt än i vår svenska julhets. Det är inte utan att jag känner lite saknad av att inte ha gjort på samma sätt, men det har inte funnits särskilt mycket möjlighet för mig att planera för det i år. Jag hoppas verkligen att alla haft en riktigt God Jul, oavsett vilken form, plats eller miljö man firat den i!
Men det som slog mig när jag läste tidningen i morse är att jag för tio år sedan hade köpt en resa till Khao-Lak. Familjen skulle för första gången få fira Jul utomlands, utan stress och i lugn och ro. Vi hade varit där och bott i en bungalow alldeles på stranden två år tidigare och det hade varit en fantastiskt skön semester. Så att istället för som då komma hem lagom till Jul skulle vi fira Julen där, i samma bungalow som två år tidigare.
På samma sätt som jag kände frustration och besvikelse dagen efter att jag köpt resan och direkt fick ställa in den p.g.a. att en i personalen sade upp sig så vi fick lov att stanna hemma för att säkra bemanningen på företaget i Julhelgen, känner jag idag tacksamhet för att vi inte åkte dit. Efter att ha träffat ett antal personer som på olika sätt drabbats av Tsunamin där och då samt att idag läsa om ett antal människor som aldrig fick komma hem till sina kära igen, så inser jag hur lyckligt lottad jag och min familj ändå var och fortfarande är, när vi nu sitter här i och för sig på olika håll numera, men med livet i behåll.
Resan som skulle göra att vårt äktenskap och familj skulle få ny energi, slutade med ett beslut att stanna hemma för företagets bästa och var kanske en av anledningarna att vi idag lever skilda. Så livet blev i alla fall inte som jag tänkte mig det, men resultatet att vi fortfarande är vid liv är gott nog för mig att vara ödmjuk inför livet och dess förändringar som framtvingar nya beslut eftersom nya förutsättningar ofta kräver nya beslut.
Jag sänder i dag mina varmaste tankar till alla som på något sätt drabbats av olycka och fått lova att från den bryskaste förändring tvingats ta ny sats och ny inriktning i livet. Jag inser också att ett surt beslut också kan innebära en stor vinst. Med det så vill jag bara säga att livet ser olika ut för oss alla och vi har alla olika förutsättningar. Ta vara på din tid och kom ihåg att även ett surt beslut kan vara det bäste du tagit.
Jag vill önska alla en riktigt God Jul och jag hoppas att ni firar Julen på det sätt ni tycker är bäst, var ni än befinner er.
torsdag 4 december 2014
Jag hoppas nästa val upphäver livegenskapen
Jag kan inte säga att jag är förvånad över att vi står inför ett nyval i vår. Jag tillhörde den skara som trodde att det skulle gå på detta vis, redan innan valet. Den regering vi haft efter valet har varit den svagaste länk i styret av Sverige i modern tid. Man förlorade sig verkligen till makten och tog samtidigt fram bilden av en politiker som inte bryr sig om varken Sverige eller dess befolkning, utan satte sin egna maktfullkomlighet främst. Man piskade upp en stämning mot företagare som gjort rätt när de utvecklat välfärden och driver sina företag som företag ska drivas enligt gängse regler. Priset för det var att man lämnade de frågor som engagerade gemene man och som var viktiga bland väljare. Där gavs väldigt få svar och resultatet av den arrogansen mot väljarna visade sig på valdagen.
Resultatet blev att ett gäng knallpulvercowboys fick sin tid i rampljuset och verkligen fick möjlighet att visa sin disrespekt och okunskap om demokrati och sina egna normer. Nu skulle det sättas stopp för utveckling och valfrihet, något som i ett modernt och utvecklat samhälle borde tillhöra grundvalarna.
För att krydda sin anrättning lite extra så tog man till det urgamla tricket att skylla ifrån sig. Något som sittande regering verkar ha missat är själva grunden i demokratin, att alla har rätt till sin egna åsikt och ska ha möjlighet att stå för den. Att tro att alla är Socialdemokrater men bara röstat fel eller tänkt fel, när de litar på att människan kan ta ansvar för sitt egna liv bara de ges möjlighet till det, verkar inte vara det som fastnat i medvetandet hos dem.
Sverige är fortfarande efter åtta års styre av en kompetent Alliansregering, i mångt och mycket väldigt socialistiskt i vår omsorg. Det finns otroligt många system som finns kvar, även om de uppdaterats för att inte fullständigt dränera stadsbudgeten och hotat att sätta oss i en prekär situation som land. Trots det har vi världens mest generösa välfärdsprogram. Vi har fantastiska möjligheter som vi borde vara stolta och ödmjuka inför och faktiskt kanske också förstå värdet av i ett internationellt perspektiv.
Däremot så har vi på köpet efter nästan ett halvsekel långt styre av S/LO också fått system som skapat en modern form av livegenskap. Något som vi egentligen varit helt befriade ifrån historiskt sett. Det har skapats sådana hårda trygghetsregler runt personer och arbeten, att de blivit en belastning både för den enskilde samt dess arbetsgivare. När tryggheten går så långt att man upplever att man inte längre har något val när det gäller utveckling och inriktning av mitt liv, utan upplever att man tvingas kvar på en arbetsplats för att ansvaret för mina möjligheter att utvecklas ligger hos arbetsgivaren, då är systemet ett misslyckande.
Vi måste låsa upp arbetsmarknaden på ett sätt som gör att människor känner sig mer fria att välja nya inriktningar och samtidigt skapa regler som gör att det blir lättare att anställa och variera arbeten efter de förutsättningar som gäller på arbetsmarknaden och för företagande. Kanske är det dags att börja inse att alla människor är individer med olika försutsättningar och möjligheter och att vi därför inte kan låsa fast oss i hur jobb ska se ut, utan ge möjlighet för alla att kunna försörja sig efter just sina förutsättningar, istället för att låta trygghetssystemen slå ut dessa människor. Samtidigt är det på tiden att se över och evaluera vilka trygghetssystem som är bärande för vår gemensamma utveckling och ge hjälp där hjälp behövs. Samtidigt behöver vi se över vilka som är direkt improduktiva och skapar segregation i samhället.
Jag hoppas verkligen vi upphäver livegenskapen i Sverige i nästa val.
Resultatet blev att ett gäng knallpulvercowboys fick sin tid i rampljuset och verkligen fick möjlighet att visa sin disrespekt och okunskap om demokrati och sina egna normer. Nu skulle det sättas stopp för utveckling och valfrihet, något som i ett modernt och utvecklat samhälle borde tillhöra grundvalarna.
För att krydda sin anrättning lite extra så tog man till det urgamla tricket att skylla ifrån sig. Något som sittande regering verkar ha missat är själva grunden i demokratin, att alla har rätt till sin egna åsikt och ska ha möjlighet att stå för den. Att tro att alla är Socialdemokrater men bara röstat fel eller tänkt fel, när de litar på att människan kan ta ansvar för sitt egna liv bara de ges möjlighet till det, verkar inte vara det som fastnat i medvetandet hos dem.
Sverige är fortfarande efter åtta års styre av en kompetent Alliansregering, i mångt och mycket väldigt socialistiskt i vår omsorg. Det finns otroligt många system som finns kvar, även om de uppdaterats för att inte fullständigt dränera stadsbudgeten och hotat att sätta oss i en prekär situation som land. Trots det har vi världens mest generösa välfärdsprogram. Vi har fantastiska möjligheter som vi borde vara stolta och ödmjuka inför och faktiskt kanske också förstå värdet av i ett internationellt perspektiv.
Däremot så har vi på köpet efter nästan ett halvsekel långt styre av S/LO också fått system som skapat en modern form av livegenskap. Något som vi egentligen varit helt befriade ifrån historiskt sett. Det har skapats sådana hårda trygghetsregler runt personer och arbeten, att de blivit en belastning både för den enskilde samt dess arbetsgivare. När tryggheten går så långt att man upplever att man inte längre har något val när det gäller utveckling och inriktning av mitt liv, utan upplever att man tvingas kvar på en arbetsplats för att ansvaret för mina möjligheter att utvecklas ligger hos arbetsgivaren, då är systemet ett misslyckande.
Vi måste låsa upp arbetsmarknaden på ett sätt som gör att människor känner sig mer fria att välja nya inriktningar och samtidigt skapa regler som gör att det blir lättare att anställa och variera arbeten efter de förutsättningar som gäller på arbetsmarknaden och för företagande. Kanske är det dags att börja inse att alla människor är individer med olika försutsättningar och möjligheter och att vi därför inte kan låsa fast oss i hur jobb ska se ut, utan ge möjlighet för alla att kunna försörja sig efter just sina förutsättningar, istället för att låta trygghetssystemen slå ut dessa människor. Samtidigt är det på tiden att se över och evaluera vilka trygghetssystem som är bärande för vår gemensamma utveckling och ge hjälp där hjälp behövs. Samtidigt behöver vi se över vilka som är direkt improduktiva och skapar segregation i samhället.
Jag hoppas verkligen vi upphäver livegenskapen i Sverige i nästa val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)