När en bra tanke blir korrupt och ohälsosam

I Sverige idag lever i en form av skyddad zon som kanske i sin linda var bra tänkt, men som i sitt slutförande blivit en belastning för oss både hälsomässigt och som segregation i sin korrupta styrning och utformning. Den kallas välfärden.

Det har blivit en politisk stötesten, en gökunge rent ekonomiskt, samt upphov till både rättvisetvister, utslagning, avundsjuka och segregering. Men den kanske största negativa inverkan den har på oss människor är att den gör oss passiva och gömmer vårt ansvar för det egna livet och lämnar över det i händerna på ombudsmän, tjänstemän mm.mm. Omvänt finns det också väldigt många politiker och tjänstemän som vill begränsa den egna inverkan vi kan ha på våra liv, genom vår medfödda företagsamhet. Det yttrar sig i att de vill begränsa våra val i största möjliga mån. Vad deras tankar bakom det är, är inte helt glasklara men väcker en del funderingar som kommer lite senare.

Visst ser man det som rättvist att ingen ska kunna påverka sin hälsa på ett positivt sätt genom eget ansvar, så är det kanske vägen att gå. Vill man till det också göra av med så mycket gemensamma pengar utan att ha något intresse över kvalitet och utveckling, så passar det också bra.
Jag vill redan nu göra klart att jag är för offentligt finansierade system som hjälper människor som är i behov av hjälp, samt att hjälpen ska ges på rätt sätt för att göra avsedd verkan. Problemet med våra system som under ett ett halvt sekel byggts upp är att de blir alltför oskarpa och luddiga i sitt uppdrag och utformning. I DN fanns en ledaren häromdagen som vi a forskning visar på ett av problemen med våra system, nämligen sjukskrivningarna.

När jag ser runt omkring mig, så kan jag inte låta bli att slås av hur uppfinningsrik och påhittig människan är i grunden. Alla innovationer som gjort att vi idag har ett väldigt bekvämt liv om man jämför med hur stenåldersmänniskan levde. Vi är i stort samma människa idag som då med samma drifter och behov av att skapa oss en bättre och säkrare miljö där vi lever och verkar. Människan har flyttat från plats till plats, lärt sig nya metoder att odla, bygga, smycka, underhålla och samverka mm mm. Man har helt enkelt varit väldigt företagsam i sitt liv för att utveckla och förbättra sin situation och hälsa.  Drivkraften har kommit från människan själv vilket har varit grundläggande för att lösa just de problem som finns i den egna situationen, men inte sällan även för att lösa problem för andra.

Problemet i dagens svenska samhälle är att det blivit en konflikt mellan de olika incitamenten för hjälp och utveckling, något som gjort att företagsamheten runt sin egna situation ofta åsidosätts och lyfts över på de som egentligen har minst möjlighet att både förstå grunden i den och har det rätta åtgärdspaketet att lösa situationen. T.ex; den erfarenhet jag har av sjukskrivning både för människor jag mött samt även för egen del, är att de inte alltför sällan skrivs ut som botemedel, istället för som brukligt, som ett begränsat hjälpmedel. Att vi har möjlighet att bli sjukskrivna är en stor fördel i vårt samhälle och jag är inte ute efter att ta bort den möjligheten med sjukförsäkringen. För det är viktigt för hälsan att i vissa lägen få vila upp sig och inte sprida smittor vidare. Det är när sjukskrivningarna används som ingrepp i livet där människa behöver vara företagsamma i sitt liv, som jag är direkt negativ till dem. En märklig sak i sammanhanget är att vi bara kan bli sjukskrivna från arbete, när arbete i sig kan vara den bästa medicinen. Frågan man borde ställa sig är: "Hur lätt är det att rehabilitera en person som blir frisk av att vara förklarad sjuk och som användare sin företagsamhet till att driva rätten att vara sjuk istället för möjligheten att få vara frisk"?

Det styrande ordet i Sverige idag verkar vara "slippa". Vi ska slippa ta beslut som kan kännas svåra att ta, men som på sikt gör att vi växer som människor. Vi ska slippa kämpa för att få en bra miljö omkring oss eller nå ett eget mål, det ska någon annan stå för. Vi ska slippa möta våra funderingar, utan lämpa över dem till någon annan att lösa istället för att vara påhittig och lösa dem själv. Politiker verkar också vilja slippa ta obehagliga diskussioner och debatter vilket gjort att vi står där vi står idag. Vi har helt enkelt blivit passiviserade vilket i sig har rejält negativ inverkan på vår hälsa som också sänker toleransen mot vår omvärld. Vi blir sjuka av motgångar och orkar inte ta tag i det mest basala. Mycket av den företagsamhet vi haft som människor går idag ut på att få tillgång till så många  bidragssystem som möjligt.

Det händer numera rätt ofta att jag hamnar i diskussioner av politisk karaktär. Både sakpolitiska frågor och systempolitik kan intressera och engagera mig. Jag har nästa så länge jag minns haft funderingar om hur saker fungerar och försökt lära mig vad och vem som styr vår vardag och förutsättningarna för våra liv. I och med att jag under ett kvarts sekel också varit företagare så har mitt engagemang också ökat för vilka förutsättningar som ges i samhället. Att jag under en 20-års period arbetat med rehabilitering och mött många människor i kris, har även fått mig att starkt ifrågasätta delar av den svenska modellen, som hyllas av dess skapare. Framförallt gäller det våra skydds-system som inte alltför sällan är ett kontraproduktivt system som slår ut människor och skapar segregation.

Som ett exempel; en person arbetar med att tillverka skruv men tröttnat på detta och känner sig sliten, omotiverad och inte alls fysiskt och mentalt fulländad. Samtidigt finns en dröm om att sälja Italienska hattar. En helt relevant dröm som inte är omöjlig att nå upp till genom att söka nytt arbete i en hattaffär eller om man kombinerar företagsamhet med affärsidé och driftighet, helt enkelt öppnar en hattaffär. Det är här som företagsamheten behövs och ska stimuleras så att personen i sig tar ansvar för att utveckla sin dröm och ta sig vidare i livet.

Den svenska modellen sätter rejält stopp för den företagsamheten genom att ha byggt ett antal system som låser in personen på en arbetsplats som den efter en tid inte längres känner sig stimulerad att fortsätta på. Man lyfter över problemet på arbetsgivaren som tvingas till allehanda utredningar och omplaceringar för att ordna så medarbetaren känner sig motiverad att komma tillbaka i arbete. Det händer att den gör det, men företaget kommer troligen inte att börja hattimport för att tillgodose den anställdes dröm och då är det oftast bara en tidsfråga innan ohälsan dyker upp igen.

Det skyddande systemet har då blivit en belastning som låser in personer på en plats de kanske inte vill vara. Resultatet är att de då känner sig livegna vilket inte belastas lagstiftaren och ursprunget till lagarna, utan företaget och företagaren. Att bibehålla dessa felutnyttjade system i sin nuvarande form skapar ingen bra miljö för utveckling.

Vi måste våga ifrågasätta nyttan av system som byggdes i en annan tid och som kanske var bra i sin tanke då, men idag har hamnat snett. När sjukskrivningar nyttjas som krumelurpiller för de som inte vill bli stora nog att ta beslut över sitt eget liv, är det inte rätt nyttjat och begränsar då givetvis möjligheten för de som verkligen behöver det stödet.
Företagare blir mer restriktiva att att anställa då man riskerar höga kostnader för lönlös rehabilitering. Det konstiga är att man som företag är skyldig att betala i princip hur mycket som helst för en anställds hälsa, även om det är relevant eller inte. Däremot är det starkt begränsat utrymme att göra positiva åtgärder för ökad trivsel.
Det finns inget rättvist i att var och en ska kunna vara sjukskriven under en period, det ska verkligen vara medicinskt indicerat.
Att till det ha kraftiga inlåsningssystem som LAS, begränsande anställningsformer, mm, ger en skev arbetsmarknad och ett hinder för utveckling. Vi måste våga se världen som den  är.

Det mest spännande att debattera detta är att direkt blir en svart/vit debatt. Ifrågasätter man systemet får man väldigt snart en massa konstiga epitet hängande på sig. Men att man inte ifrågasätter att systemet kastrerar de som lever i det, är i sig en fråga som få vill ta till sig. Att bidragssystem också är öppna för överutnyttjande och korruption är något som gör att vi borde se över dem.

Tittar vi nu enbart på den korrupta sidan så måste jag starkt ifrågasätta den nära bindningen både politiskt och ekonomiskt mellan S och LO. För att undvika ens en tanke om politisk korruption borde även Sverige stifta lagar om att politiska partier inte får samverka eller finansieras av organisationer. För LO´s medlemmar kan jag tycka att LO borde ägna sig mer åt fackliga frågor runt arbete än politisk åsiktsstyrning.
LO som organisation livnär sig på medlemmarnas avgifter. Om LO då verkar för att fler system (både via politiska beslut och egna medlemssystem) som gör att deras medlemmar passiva och lämnar initiativet för sina liv direkt till S vi LO, så måste man fundera på om de inte agerar i egen sak. LO är de som har mest att förlora på att den mänskliga företagsamheten kommer tillbaka till deras medlemmar, som då troligen kommer att lämna organisationen. Bibehåller de den nuvarande politiska inriktningen och åsidosätter de fackliga frågor de borde arbeta med så tappar de med största sannolikhet mängder av medlemmar. Som en konsekvens av detta borde LO och S gå skilda vägar, om inte annat för att både nationellt och internationellt tvätta bort korruptionsstämpeln.

Det som började som en bra idé med LO och S har idag blivit en belastning för samhället. Även där måste man försöka se framåt, utveckla och våga vända på gamla lagda stenar för att komma framåt.

Då var det dags att summera 2014 med en lista..

Det är populärt att sammanfatta ett år genom att göra en lista av det bästa och sämsta som hänt under året, lite som ett bokslut. Precis som andra år vid den här tiden kan jag bara konstatera att ett år går väldigt fort, men rymmer mängder med händelser och upplevelser som verkligen bekräftar att vi lever ett liv under ständig förändring. Vissa förändringar initierar vi själva medan andra lastas oss från annat håll, därför tror jag att det bästa sättet att behålla initiativet över mitt liv är att ha så lite kontrollerande regler som möjligt för att varje individ ska ha möjlighet att välja sin väg och därmed också få leva fritt och ha ansvaret för detta.

Därför måste jag tyvärr börja från botten med min lista, det sämsta som hänt....

• Utan jämförelse är det den så kallade decemberuppgörelsen där större delen av riksdagspartierna ingått en överenskommelse att strypa den demokratiska processen i deras eget arbete, i paradoxen för att förenkla deras arbete. Hur ett demokratiskt land kan ha valt så mycket ryggradslösa politiker som ser sitt uppdrag att åsidosätta demokratin, är för mig en gåta. Det var inget som jag hade information om när jag gick till valurnorna i september.
• Som en ren koppling till första punkten måste jag ändå nämna valresultatet. Att så mycket extremism tagit plats i vår riksdag i landsting och kommuner tycker jag är skrämmande.
• Vägen till botten med den otroligt skruvade valrörelsen initierad av dåvarande oppositionen, med frågor som handlade om att slå sönder det som börjat utveckla Sverige, istället för att våga ta debatten i de frågor som engagerade medborgare i deras liv och närhet, som då istället banade väg för extremismen.
• Summan av ovanstående, fega politiker med högt maktanspråk.
• Alla strutsar som stoppar huvudet i sanden och inte står upp för ett öppet och fritt samhälle genom att delta i den allmänna debatten bara för att man betalar medlemsskap i någon alibiorganisation eller politiskt parti eller helt enkelt inte bryr sig om sin omvärld och sin miljö man lever i.
• HAT. Så många organisationer och politiska partier på ytterkanterna som på alla sätt vill styra med HAT, och på så sätt både underblåser och accepterar HAT-metoder.

Jag tror tyvärr att våra politiker slagit in på en väg som underminerat vår demokrati, givetvis har de kunnat göra det mot bakgrund av valresultat som vi röstberättigade gav dem. 

Då kör vi lite positiva saker istället!

• Livet! Tio år efter Tsunamin i Khao-Lak lever jag, min dotter och hennes mamma. Skulle vart där men fick avboka resan. Kan inte säga nog hur tacksam jag är för det när bilderna återigen spelas upp.
• Den bild jag fortfarande har på näthinnan från 2014, är ändå Charlotte Kalla. Hennes prestation i stafetten i OS som banade väg för Guldet. Det är fantastiskt att få gotta sig i ett guld, men det som ändå är mest imponerande är hennes och lagets inställning och kämpaglöd där alla gav allt som banade väg för guldet. I ett lag spelar man för varandra även om det är med olika insatser.
• För egen del och idrottsåret 2014, är höjdpunkten VM i fotboll. Inte för att jag följde med särskilt noga men visst såg jag någon match. Däremot tippade jag Tyskland som vinnare på förhand, var nedröstat av ett gäng experter men fick rätt. Eftersom jag inte är särskilt insatt så tippade endast med magkänslan... (Något som jag lärt mig följa)
• Magkänslan, en bra följeslagare trots allt även om den emellanåt spelar mig spratt mot min tanke.
• Vänner! För vart år som går så känner jag verkligen hur mycket vänner betyder, nya och gamla. Visst gillar jag att emellanåt göra saker på egen hand, men att i vänners lag få ta del av andras upplevelser och erfarenheter samt också få dela med mig av mina, är otroligt närande för själen.
• Sommaren! Vilken sommar det var, i alla fall där jag var. Fick möjlighet att uppleva Gotlands alla skrymslen och vrår, samt vara i mina somrars våta dröm, Bohuslän. Får inte riktigt nog av granitklipporna, solnedgångarna och havet! Bara älskar det!
• Jocke Camming! Min bror och vapendragare!
• Förtroenden: under året har jag anförtrotts förtroenden och förtroendeuppdrag från ett antal olika håll. Visst kan det låta egoistiskt att ta upp det, men jag är oerhört stolt över det!
• Mänskligheten och medmänskligheten. Jag har under året haft förmånen att få träffa många för mig nya människor från världens alla hörn. Människor med olika inställning till sakfrågor men med ett enormt hjärta för människan och människans möjligheter till utveckling. Det har varit en ynnest att få ta del av deras erfarenheter och tankar. Det har skänkt mig en insikt över hur extrema och inskränkta vi är här uppe i Sverige. Vi skulle må bra av lite mer inputs från världen.

Så några korta:

• Årets instrument 1: Bullenssetet. Så mycket glädje! Bara glädje!
• Årets instrument 2: Min älskade bas Warwick. Inte bara glädje även blåsor på fingrarna.
• Årets skit också: Kunde inte vara med på Julgala i London
• Årets gig: Nästa vilket som helst med Jocke!
• Årets utsikt: Skybaren Västerås!!
• Årets biltur: Min dotters roadtrip!..
• Årets bilotur: Min bil blev påkörd i Hötorgsgaraget.
• Årets ärlighet: Tjejen som körde på min bil satte lapp på rutan och tog på sig ansvaret. =)
• Årets mest överraskade: Tjejen som körde på min bil, när hon fick en blombukett av mig när bilen var lagad.
• Årets varför var jag inte där 1: London
• Årets varför var jag inte där 2: London
• Årets finaste växt: Orkidée
• Årets fulaste växt: min Julgran
• Årets fulaste utväxt: Cancer
• Årets upplevelse 1: Stefano Bollani som även gav mig titeln "King of Sweden". Ren glädje och energi!
• Årets säsongsinstrument: Bjällror
• Årets familjeupplevelse 1: Josse tog körkort!
• Årets familjeupplevelse 2: Köpa bil med Josse
• Årets "visst finns det jobb för ungdomar": Josse sökte jobb, intervjuades och fick anställning på 10 dagar, på första försöket. Det handlar mycket om att vara företagsam.
• Årets stolt över sitt barn: Se förra punkten
• Årets rutin: var på  31:a dansskoleavslutningen. Lika rörd som alltid!
• Årets inköp: Stavar för stavgång 
• Årets varför var jag inte där 3: London
• Årets lampa: Aura
• Årets Svenska artist: Eric Gadd
• Årets Jullåt: Cee Lo Green och Mupparna " All I need is love"
• Årets låt: Solsbury Hill
• Årets felsjungning: "Staffan var en stalledräng, en Tacos utan hjärna"
• Årets konsert: Peter Gabriel i Globen
• Årets nya arbetsplats: Konserthuset Stockholm
• Årets varför var jag inte där 4: Rom
• Årets maträtt: Gratinerad hummer 
• Årets mest uppvaktade bil. Gratulerad Hummer.
• Årets mest klara djur: Det är hjort  (tack Ingemar Dunker)
• Årets "håller inte vad han lovat": Stefan Löfven
• Årets felpassning: Etablerade riksdagspartier till extremism
• Årets förhoppning om ny OS-gren: Stavgång
• Årets fåfänga: Klarade mig utan läsglasögon igen! Tack iPad!
• Årets sämsta: Västmanlands Primärvård och Lasarett. (Ok, överdrivet men min upplevelse)
• Årets glädjespridare som försvann 1: Brasse Brännström klev själv in i Lattjolajbanlådan och den tysnade.
• Årets glädjespridare som försvann 2: Robin Williams, hoppas du flyger med glada tankar
• Årets stank 1: Västerås sopförbränning i hamnen
• Årets stank 2: En rumänsk pianist med tveksamt skött hygien
• Årets ödetomt: Västerås City
• Årets avslöjande: Nu vet jag vem tomten är!...
• Årets Trubadur: Micke Gottberg!
• Årets "räcker det inte med smeknamn på mig nu": Rökmannen
• Årets besvikelse: Decemberuppgörelsen
• Årets glädjeämne: Livet och möjligheterna
• Årets lycka: Att vara fri från olycka och att vara tacksam för att jag får uppleva livet.

Ha ett riktigt Gott Nytt År 2015

Då visar vi stjärten för världen!

Såg en rubrik idag där Anna Kinberg Batra uttryckte att "Sverige vann". Hon avsåg då uppgörelsen om den nya arbetsmetod i Riksdagen som presenterades igår. Själv har jag svårt att riktigt hålla med om det. Jag skulle vilja ändra till att "Svenska politiker vann". Vinsten i detta består i att de skapat en förenklad tillvaro för sitt eget liv, något som med stor säkerhet kommer att innebära ökade svårigheter för oss medborgare att få vår röst hörd. Man ändrade spelreglerna över en natt så att vi gick från demokrati till något som är väldigt snarlikt totalitärt styre. Den primära anledningen till denna vändning är förmodligen oviljan att ta debatten med befolkningen i de frågor som engagerar oss. Den sekundära anledningen är troligen att slippa ta debatten med SD och övriga extrema partier som fått gehör för sina åsikter eftersom de vågat ta debatter med befolkningen och till det hittat de enklaste lösningarna på komplexa problem, att skylla på andra.

På punkten att hitta enkla lösningar på komplexa problem är de inte särskilt ensamma. S har i alla tider skyllt allt som de inte lyckats hantera, trots enormt lång sammanhängande tid i regeringsställning, på de som inte har makten. Man hittar enkla lösningar genom att vända folk ryggen i för dem obekväma situationer, vilket gäller både inom och utom partiet. Nu har man också lyckats få med sig hela Alliansen på tåget att vända Sveriges invånare ryggen, genom att förnya arbetsmetoden i Regeringskansliet så till den milda grad att demokratins spelregler starkt kan ifrågasättas. Att dessutom göra det utan att ha ett direkt följande demokratiskt val för att testa överenskommelsens hållbarhet i en form som befolkningen bestämmer, måste ses som ett enormt svek mot oss invånare i Sverige. Att då uttala "Sverige vann", är riktigt illa.

Att ha en minoritetsregering är inget nytt för oss, men att i den demokratiska processen söka stöd för förslagen ha varit gängse metod och borgat för ett styre som mer representeras av befolkningen. Den nya  arbetsform innebär minoritetsbeslut utan stöd, vilket öppnar för både extremism och totalitärt styre. Att ge en person i princip en oinskränkt makt är aldrig särskilt lyckat. Under denna höst som Stefan löfven suttit som Statsminister har vi också fått prov på hur hans metoder som "superförhandlare" går till och vad hans ord är värda. De löften han gett om sin egna avgång vid röstnederlag infrias inte och måste då istället ses som hot. Det är precis som när han satt som fackordförande i IF Metall, även om hoten då handlade om att underminera villkoren för svensk industri.

Alla vet hur olagligt det är med hot privatpersoner emellan och ett flertal personer som uttalat hot har belagt med besöksförbud hos den de hotat. Inom fackrörelsen är hot en vanlig metod att utpressa arbetsgivare istället för att söka samförstånd. När nu denna metod nått styret av Sverige undrar i alla fall jag hur vår vardag kommer att färgas av detta. För att komma tillrätta med detta problem borde man kanske införa besöksförbud för politiker. Det skulle inrymma både vår Statsminister samt ett antal politiker i våra extrema partier. Kanske skulle det var en "enkel lösning" för att slippa ta de debatter de inte vågar ta. (Obs! ironi!)

Den kanske största stötestenen i detta är ändå den energi man lägger ner för att slippa ta itu med ett växande problem med just extremism. Själv trodde jag att det var just det vi hade en regering och riksdag till för. Vi har det väldigt bra som invånare i Sverige och har förmåga att klara vår vardag själva så där behöver inte Regeringen ingripa. Det finns visserligen grupper och verksamheter som har det tufft och behöver både stöd och långsiktiga lösningar. Att vi då har en sådan stor samling ryggradslösa politiker som vill avsäga sig ansvaret för att ta tag i dessa problem, kan i vilket fall inte jag se som det ansvarstagande de själva säger sig stå för. Det handlar mer om att skaffa sig själv en förenklad vardag.

Skrev för några dagar sedan en blogg om att alltför många i Sverige sticker huvudet i sanden för att slippa ta tag i problem. Att även ha en riksdag som sticker huvudet i sanden är fullständigt bedrövligt för oss som land. Vem kommer att vinna gehör för sina idéer om de flesta partier stoppat huvudet i sanden och bakbundit sina händer i riksdagen? Jag tror det kommer spela extremismen i händerna. Det är inte bra för oss som land eller individer samt för omvärldens syn på oss som trovärdig partner på de internationella arenorna.

När vi nu står med huvudet i sanden och byxorna vid fotknölarna kommer turister, officiella besökare och migranter framgent att mötas av ett antal stjärtar i vädret när de kommer hit, hur de hanterar det är upp till var och en...

Lycka kan vara att slippa olycka... God Jul till er alla!

Det finns så mycket aforismer om livet i sig, så att skapa några nya känns överflödigt. Livet är spännande och till stor del beror nog detta på att det inte är förutsägbart. Framtiden är per definition osäker sägs det och det är inte allt blir som man tänkt sig. Jag vet inte om det alltid betyder att det blir sämre eller bättre än man tänkt sig, men det konstaterar i alla fall att det blev annorlunda än ursprungstanken.

Såhär i slutet på året faller det sig lite naturlig att se tillbaka på vad som hänt det senaste året och ibland även längre än så. Kanske är det mer påkommet när man är företagare och närmar sig bokslutet, att man är tvingad att se tillbaka på det som hänt.

När jag vaknade i morse, så slog jag upp Expressens sida på "paddan" för att läsa lite om hur Julen sett ut i landet och världen. Lite perspektiv på tillvaron ger det att se hur skyddade i är här i Sverige. Trots det kostar vi ofta på oss att vara rejält otacksamma för vår livssituation, särskilt om det finns någon som gjort något jag själv skulle vilja göra.

Själv har jag haft ett rätt intensivt år och framförallt hösten har varit riktigt tung och snurrig. Vänner och bekanta har bokat resor till när och fjärran för att fira Julen på ett mer avkopplande sätt än i vår svenska julhets. Det är inte utan att jag känner lite saknad av att inte ha gjort på samma sätt, men det har inte funnits särskilt mycket möjlighet för mig att planera för det i år. Jag hoppas verkligen att alla haft en riktigt God Jul, oavsett vilken form, plats eller miljö man firat den i!

Men det som slog mig när jag läste tidningen i morse är att jag för tio år sedan hade köpt en resa till Khao-Lak. Familjen skulle för första gången få fira Jul utomlands, utan stress och i lugn och ro. Vi hade varit där och bott i en bungalow alldeles på stranden två år tidigare och det hade varit en fantastiskt skön semester. Så att istället för som då komma hem lagom till Jul skulle vi fira Julen där, i samma bungalow som två år tidigare.

På samma sätt som jag kände frustration och besvikelse dagen efter att jag köpt resan och direkt fick ställa in den p.g.a. att en i personalen sade upp sig så vi fick lov att stanna hemma för att säkra bemanningen på företaget i Julhelgen, känner jag idag tacksamhet för att vi inte åkte dit. Efter att ha träffat ett antal personer som på olika sätt drabbats av Tsunamin där och då samt att idag läsa om ett antal människor som aldrig fick komma hem till sina kära igen, så inser jag hur lyckligt lottad jag och min familj ändå var och fortfarande är, när vi nu sitter här i och för sig på olika håll numera, men med livet i behåll.

Resan som skulle göra att vårt äktenskap och familj skulle få ny energi, slutade med ett beslut att stanna hemma för företagets bästa och var kanske en av anledningarna att vi idag lever skilda. Så livet blev i alla fall inte som jag tänkte mig det, men resultatet att vi fortfarande är vid liv är gott nog för mig att vara ödmjuk inför livet och dess förändringar som framtvingar nya beslut eftersom nya förutsättningar ofta kräver nya beslut.

Jag sänder i dag mina varmaste tankar till alla som på något sätt drabbats av olycka och fått lova att från den bryskaste förändring tvingats ta ny sats och ny inriktning i livet. Jag inser också att ett surt beslut också kan innebära en stor vinst. Med det så vill jag bara säga att livet ser olika ut för oss alla och vi har alla olika förutsättningar. Ta vara på din tid och kom ihåg att även ett surt beslut kan vara det bäste du tagit.

Jag vill önska alla en riktigt God Jul och jag hoppas att ni firar Julen på det sätt ni tycker är bäst, var ni än befinner er.

Jag hoppas nästa val upphäver livegenskapen

Jag kan inte säga att jag är förvånad över att vi står inför ett nyval i vår. Jag tillhörde den skara som trodde att det skulle gå på detta vis, redan innan valet. Den regering vi haft efter valet har varit den svagaste länk i styret av Sverige i modern tid. Man förlorade sig verkligen till makten och tog samtidigt fram bilden av en politiker som inte bryr sig om varken Sverige eller dess befolkning, utan satte sin egna maktfullkomlighet främst. Man piskade upp en stämning mot företagare som gjort rätt när de utvecklat välfärden och driver sina företag som företag ska drivas enligt gängse regler. Priset för det var att man lämnade de frågor som engagerade gemene man och som var viktiga bland väljare. Där gavs väldigt få svar och resultatet av den arrogansen mot väljarna visade sig på valdagen.

Resultatet blev att ett gäng knallpulvercowboys fick sin tid i rampljuset och verkligen fick möjlighet att visa sin disrespekt och okunskap om demokrati och sina egna normer. Nu skulle det sättas stopp för utveckling och valfrihet, något som i ett modernt och utvecklat samhälle borde tillhöra grundvalarna.

För att krydda sin anrättning lite extra så tog man till det urgamla tricket att skylla ifrån sig. Något som sittande regering verkar ha missat är själva grunden i demokratin, att alla har rätt till sin egna åsikt och ska ha möjlighet att stå för den. Att tro att alla är Socialdemokrater men bara röstat fel eller tänkt fel, när de litar på att människan kan ta ansvar för sitt egna liv bara de ges möjlighet till det, verkar inte vara det som fastnat i medvetandet hos dem.

Sverige är fortfarande efter åtta års styre av en kompetent Alliansregering, i mångt och mycket väldigt socialistiskt i vår omsorg. Det finns otroligt många system som finns kvar, även om de uppdaterats för att inte fullständigt dränera stadsbudgeten och hotat att sätta oss i en prekär situation som land. Trots det har vi världens mest generösa välfärdsprogram. Vi har fantastiska möjligheter som vi borde vara stolta och ödmjuka inför och faktiskt kanske också förstå värdet av i ett internationellt perspektiv.

Däremot så har vi på köpet efter nästan ett halvsekel långt styre av S/LO också fått system som skapat en modern form av livegenskap. Något som vi egentligen varit helt befriade ifrån historiskt sett. Det har skapats sådana hårda trygghetsregler runt personer och arbeten, att de blivit en belastning både för den enskilde samt dess arbetsgivare. När tryggheten går så långt att man upplever att man inte längre har något val när det gäller utveckling och inriktning av mitt liv, utan upplever att man tvingas kvar på en arbetsplats för att ansvaret för mina möjligheter att utvecklas ligger hos arbetsgivaren, då är systemet ett misslyckande.

Vi måste låsa upp arbetsmarknaden på ett sätt som gör att människor känner sig mer fria att välja nya inriktningar och samtidigt skapa regler som gör att det blir lättare att anställa och variera arbeten efter de förutsättningar som gäller på arbetsmarknaden och för företagande. Kanske är det dags att börja inse att alla människor är individer med olika försutsättningar och möjligheter och att vi därför inte kan låsa fast oss i hur jobb ska se ut, utan ge möjlighet för alla att kunna försörja sig efter just sina förutsättningar, istället för att låta trygghetssystemen slå ut dessa människor. Samtidigt är det på tiden att se över och evaluera vilka trygghetssystem som är bärande för vår gemensamma utveckling och ge hjälp där hjälp behövs. Samtidigt behöver vi se över vilka som är direkt improduktiva och skapar segregation i samhället.

Jag hoppas verkligen vi upphäver livegenskapen i Sverige i nästa val.

Saker och ting förändras här i världen

Sitter en lite gråkall höstdag med ett gäng människor, alla med en lite brokig bakgrund men med ett väldigt stort hjärta och driv i det de håller på med. Vi träffas lite då och då på lite olika ställen för att ha något som kan liknas vid ett pep-talk, där vi delar med oss av händelser och erfarenheter som kan vara intressanta för varandra för dagen, eller framtiden. Ofta har vi någon aktivitet för oss, men idag blev det inte så. Kanske spelade vädret in en del, även om vi brukar anpassa oss väldigt bra efter de förutsättningar som gäller. Idag blev det dock lite extra tungt och det som annars brukar vara roligt och inspirerande, kom att bli tungt och nästan deprimerande.

Som den betraktare jag är, så tittade jag lite utifrån på oss och försökte förstå vad som gjorde att dagen inte alls blev sig lik, även om ingenting är sig likt i en grupp i ständig utveckling. Men jo, där fanns det! Utveckling! Vi pratade inte ett dugg om utveckling utan alla hade funderingar på framtiden i negativa former, om neddragningar och ifrågasättande om en som både person och företagare. För det är just företagare vi är och det är det som fört oss samman, i ett intresse att vara en del av de som utvecklar Sverige via att kunna erbjuda arbetstillfällen och skapa skatteintäkter.

Alla utom en av oss har börjat "från början" med ett litet enmansbolag, som sedan på olika sätt och i olika proportioner har väx på en marknad som de själva varit med om att utveckla. Företagen är lite olika stora idag och är allt från enmansbolag, till ett 60-tal anställda. Även om våra skötebarn, företagen, ser lite olika ut och finns i olika branscher så har vi mycket gemensamt. Den största och mest omfattande delen är utveckling. Det är där vi inspirerar och är till stöd för varandra.

Visst har jag själv känt att den senaste tidens politiska vacuum som rått här i Sverige, även har fått mig att börja tvivla på framtiden och möjligheterna att både kunna driva och utveckla en verksamhet. Att så många runt om mig sitter med samma negativa tankar och ser mörkt på allt, blev idag väldigt tydligt och skrämmande på samma gång. Det som brukar handla om bollande av idéer och hjälp att se utvecklingsmöjligheter, handlade idag om hur man bäst ska kunna skydda och ta ansvar för sitt företag, sina anställda, sin familj och sig själv. Oftast också i just den ordningen. Själv står man lägst på listan. För i Sverige är man som företagare av gammal hävd sedd som parasit eller betraktad som någon form av smitare, ett synsätt jag fortfarande har svårt att acceptera. vad är det för fel med att våga ta ansvar för sig själv, sin familj och sina anställda, genom att offra mängder av tid och energi på en idé man tycker är värd att utveckla?

Så istället för att prata om visioner och möjligheter hamnade vi idag i en diskussion om hur omöjligt det är de omständigheter som råder idag, att våga satsa på utveckling, i alla fall inom ramen för det vi idag kallar Sverige.

Det politiska maktspelet och dess konsekvenser har lagt en mörk sordin över oss och den styr verkligen in vårt land på en väg som inte bjuder särskilt mycket möjligheter. Vi har återigen lämnat över makten till politiker att styra våra dagliga liv i detalj, vilket medför begränsningar för oss att ta ansvar och initiativ för vårt eget liv. Det medför också att vi får en defensiv roll inför vår omvärld.

När saker och ting förändras så är det inte den mest maktfullkomne som kan leda alla i detalj.  Vi kommer alltid vara beroende av de som kan se möjligheterna till utveckling och hitta nya vägar. Tillsätter man fler utredningar om hur vi skall hitta en punkt i historien där en styrande politiker kan känna sig trygg, kommer den utredningen förhoppningsvis att peka på en tid som redan passerat eftersom framtiden är per definition oviss.

Under de förutsättningar som gäller idag har vi skapat oss en än värre oviss framtid. Kanske blir det så när man inte behöver ta ställning till någon stor fråga som hur vi ska få landet att utvecklas och överleva på ett bra sätt, utan kan vara så smal i sitt tänk som när man står i en välsorterad kyldisk och funderar över vilken form av mjölk vi ska köpa, ett ypperligt bevis på att saker och ting förändras..
En liten paradox kanske; att ha mängder med mjölk att välja på, men bara ett liv och då skänker vi det till politiker och tjänstemän att styra över det...

Vem ska döma vem?

Ok, nu sitter vi i en situation i Sverige med en regering som är historiskt svag och har väldigt otydlig ram för sin idé om hur våra liv ska få gestalta sig och vilka villkor som ska gälla för vår vardag. Det verkar som om Socialdemokratin gått på sin egna myt som den egna storheten och glömt att vi tillhör en värld, en värld vi är väldig små i. En värld där vi behöver bra förutsättningar på hemmaplan, för att göra oss gällande i världen.

Som företagare och en del av maskineriet Sverige, som ska ta ansvaret för skatteintäkter, arbete och finansiering av vår välfärd, så är jag nu djupt oroad över det som sker på det politiska planet och som styr de förutsättningar vi får att försöka utveckla våra affärsidéer och därmed också skapa arbetstillfällen och en utkomst för många fler än åt oss själva.

För att det ska fungera måste vi i Sverige få vettiga och långsiktiga regler som vi kan lita på över tid. Att som i den gångna valrörelsen ägna så mycket energi åt att smutskasta professionella människor och deras verksamhet och som utvecklat sina idéer för ett bättre Sverige, bara för att som glad amatör få ta över som ledare av landet är i mina ögon inte så särskilt lyckat. I valrörelsen, precis som nu efter valet, så pratas det väldigt lite om företagens villkor att kunna utvecklas. Det finns massor med undersökningar om vad vi som driver företag behöver för att kunna och våga satsa på framtiden. Det verkar dock så att den politiska styrningen inte är intresserad av den kunskapen, precis som mycket annan kunskap man summariskt negligerar till förmån för kortsiktiga beslut, som också tenderar i att skapa ett kortsiktig i företagande.

Så nu sitter vi i en historiskt dålig position, som skapats genom ett demokratiskt val efter en av de smutsigaste valkampanjerna vi skådat. Att vinna politisk makt och kortsiktiga pakter är nu viktigare än att ge Sverige och dess invånare en bra förutsättning att utvecklas. Vi styrs av ett gäng Rookies, med i mina ögon större personliga mål än ett ansvarstagande för vårt land och alla oss som bor här och man väljer kategoriskt bort den möjlighet man har att skapa en fungerande plattform för utveckling och arbetsskapande efter ett organiskt system där arbete skapas av växande företag. Man väljer att slå på personer som visat att deras idéer om utveckling av gammalmodiga system är hållbara och man drar sig inte för att svartmåla människor som vågar satsa på sig själva.

Jag bara undrar, vilket Sverige är det man vill skapa? Det sägs att attityden till sig själv och sin omgivning sätts "uppifrån" i en organisation. I organisationen Sverige, ska tydligen jantelagen vara den rådande och ingen hänsyn ska tas till de behov de med professionell bakgrund tagit fram som nödvändiga, utan de skyfflas åt sidan med ord som "de har spelat ut sin betydelse".

Vi har nu den märkliga situationen att människor med stor kunskap och insikt inom vissa områden som styr möjligheterna till utveckling av vårt kära land, blir utdömda av ett gäng amatörer som styr på eget bevåg, kanske inte på direkt kontrakurs, men på en otroligt märklig väg. En väg bort från de åtgärder som behövs för att skapa mer arbetstillfällen och på så sätt öka landets intäkter till de gemensamma utgifterna. Man verkar försöka skapa en värld där politiken visar ansvar genom att kräva ansvar genom märkliga och oproduktiva regler, istället för att ge de människor som visar ansvar både för sig själva och för andra, en möjlighet att utveckla och ta ökat ansvar.

Vi får se hur mycket fart, trovärdighet och förtroende som kommer att finnas kvar för detta land, när domen över sittande regering kommer i nästa val. Själv är jag tyvärr väldigt skeptisk till vårt styre och deras kompetens, samt insikt i vad som Sverige behöver för att alla ska må bra. Meningen måste väl ändå vara att både den enskilda människan och företagen som står för intäkterna ska ha en vettig förutsättning att leva och verka i. Livet ska inte bara tillfalla de som politiskt vill ha en maktposition för att kunna styra över allas vår vardag. Politiker måste lära sig att den verklighet som råder för oss människor inte är lika kortsiktig som en summariskt politisk överenskommelse som syftar till att man ska få gehör för något annat. Det är vi människor som drabbas av era beslut och tvingas leva med dem under lång tid, vårt liv är inget spel på ett spelplan som kan startas om när som helst. Vårt liv är nu och ert ansvar gäller nu och för framtiden.