Ja, frågan har jag ställt mig fler gånger under det senaste året, då det målats fan på väggen över hur dåligt vi har det, och hur uselt Sverige är skött. Samtidigt har vi en enorm generös välfärd som konsumeras utan att det verkar tas ens en notis om hur det kommer sig att vi kan ha det så väl förspänt. För någon vecka sedan presenterades dagen då jordens resurser är slut för i år och att vi nu lever på "lånad" tid i förhållande till de resurser vi ska livnära oss av. Att vi då i Sverige fortfarande kan njuta av vår uppbyggda välfärd, måste väl ändå ses som enormt fördelaktigt. I alla fall för oss!
Samtidigt så får man en känsla av att det finns hur mycket resurser som helst att lova till var och en, om man röstar på "rätt" parti. Att det är oppositionen som lovar mest, är väl kanske naturligt spel, men om man ser till hur verkligheten ser ut så kanske man borde vara mer realist och naturligt försiktig med att lova, särskilt med tanke på att vi redan nu lever på lånad tid.
För att kunna genomföra alla reformer, så krävs det pengar och som alla vet kommer dessa inte farande genom luften bar man ställer sig och önskar dem. Nej, det krävs att vi tillsammans hjälps åt att dra in dessa och enklast är det nog genom att arbeta. Så en prioritering borde väl vara att se till att Sverige blir en bra bas för företag att etablera sig på och kunna drivas från. För hur det än är så är det företagen som ser till att vi har pengar att dra runt Sverige och vår välfärd med.
Tyvärr hörs det väldigt lite i debatten om vilka förutsättningar våra företag ska få ha efter den 14:e september, något som är väldigt oroande. Något som är än mer oroande är att framförallt oppositionen skjutit in sig på att sänka så många företag som möjligt, med nya regler och omöjliga krav. Att man gör det samtidigt som man pratar om "jobben" känns allt annat än klart definierat och seriöst.
Ska vi ha företag kvar i Sverige som mäktar att ta det ansvar som politikerna kräver, måste vi få en bättre förutsättning för dessa. Mer klara regler som löper över lång tid och en öppnare arbetsmarknad som gör att företagen vågar satsa på att anställa. Det fungerar inte med att ha en industri som ska leda utvecklingen, men som samtidigt måste hålla andan av nervositet över vad som ska hända internt inom landet, när arbetet borde vara att fokusera på att möta konkurrensen utifrån. Alla som försökt springa milen på ett andetag, förstår kanske känslan.. Jag tror också att vi måste ge alla driftiga människor en möjlighet att öppna och driva sitt företag och på så sätt kunna bidra med arbete och skatteinkomster.
Jag anser att politiker bör ta sitt ansvar och arbeta för ett bättre företagsklimat i Sverige, som säkras över tid. Företag kan inte leva i mandatperioder utan måste byggas för framtiden. Detsamma gäller skolan. Ge dem en vettig bas att arbeta ifrån och låt dem sedan sköta arbetet på skolorna. Jag skulle också helst se att vi som privatpersoner fick förbli myndiga och välja vår inriktning själva. Att med välfärden styra människors liv, tror jag är passiviserande så länge man inte får välja sin egna väg. I och med att systemen är behovsprövade och solidariskt finansierade, så är det ingen orättvisa i möjligheten att välja var jag vill bli upplärd, omhändertagen och kurerad.
Jag tycker att vi bor i möjligheternas land. Vi har det bättre förspänt än de allra flesta andra länder på de allra flesta punkterna. Ska vi fortsätta att utvecklas åt det hållet, så tror inte jag att stopp och begränsningar är rätta vägen att gå. Fler reformer som stimulerar och inspirerar är det jag tror på. Det parti som kan ge en bra framtidsvision och ge rätt stimuli för den, får min röst.
måndag 25 augusti 2014
fredag 22 augusti 2014
Vart vänder jag mig om jag inte vill ha krig?
Ja, inte till Sverige i alla fall om jag förstått SD och S rätt.
Envis som jag är så säger jag fortfarande att vi har det oförskämt bra här i Sverige. Oförskämt kanske är fel uttryck, mer oförtjänt kanske det bör vara. Då menar jag verkligen att vi verkar ha svårt att uppskatta hur bra vi har det och emellanåt blir fartblinda över hur det bör vara. Ibland verkar det som om allt ska vara gratis och serveras med dessert helst när jag ligger i soffan framför TV'n och konsumerar någon världsfrånvänd dokusåpa, som sedan dagen efter får hur mycket utrymme som helst i dagspressen.
Ok, överdrivet, men inte helt verklighetsfrämmande. I vissa lägen undrar jag om inte dokusåpor och allehanda spel håller på att ta över vår syn på verkligheten. Det verkar som om vi är mer måna om att på ett eller annat sätt tilldela varandra roller, som det sedan är upp till den enskilde eller även gruppen att försöka fylla. Vill man inte fylla den rollen utan vara en egen person/grupp och försöka styra sin egna utveckling, då är det lätt att bli bannlyst. Det blir mycket av "vi och dom" istället för "hej och välkommen, vad kan du bidra med?"
Ett synligt tecken på det är den förväntade växande flyktingvågen hit till Sverige. Vi har tagit emot flyktingar för och får bereda oss på att göra det igen. Att SD är emot detta och har vuxit sig starka via att ingen velat ta debatt med dem under många år, så att alla rasister, främlingsfientliga och allmänt oroade över invandringen, kunnat slå sig ihop och bilda ett antiparti, är minst sagt tråkigt. Ska man tro statistiken så är det ca 230000 av LO's medlemmar som sympatiserar med SD.
Kanske är det just den statistiken som skapat S utspel om att M som vill visa öppenhet och solidaritet med dessa flyktingar, nu beskyller M för att spela SD i händerna, genom att ställa välfärd mot öppenhet mot flyktingar. Så det av S kapade ordet solidaritet, vill nu M visa vad det betyder och får då kritik för detta.
Har jag förstått rätt så vill varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Magdalena Andersson satsa på flyktingmottagning utan utöka den redan mer än generösa välfärden för oss som har det oförtjänt bra redan. Vi som kan kosta på oss att klaga på fri skola, sjukvård, föräldraförsäkring. mm, mm. Visst finns det problem där, men problemen bör lösas där problemen uppstår och inte med mer omärkta resurser.
Har fått till mig från människor som sympatiserar med de som inte vill ta emot flyktingar, att det är bättre att satsa på bemanning på sjukhus mm mm. Det kanske låter som en bra tanke initialt, men varför har vi problem med bemanningen under semesterperioden?
Vi måste komma ihåg att vi internationellt sett ha en otroligt generös semesterlag, en semesterlag som kanske för den enskilde är väldigt bra, men för organisationer som måste ha öppet 24-7, kan vara en svår nöt att knäcka. Man måste lägga en bemanning som fungerar större delen av året och då kan det uppstå problem under de långa semesterperioderna, problem som inte skulle uppstå om semestern var kortare. Anställer vi så att det alltid är full bemanning under semesterperioden kommer det större delen av året vara en övertalighet. Har man arbetat på eller med arbetsplatser med stor övertalighet så vet man att det inte är en arbetsplats som genererar något gott för varken den enskilde eller organisationen. Därför är övertalighet ingen bra metod för att utjämna dessa problem.
Ser man till frustrationen över att vi inte heller kan läka alla sjukdomar, löses inte heller med mer personal, utan mer forskning som kan leda till framtida möjligheter att bättre ta hand om fler sjukdomar. Så att kategoriskt placera mer pengar i välfärden är inte alltid en lösning på alla problem, särskilt inte för den annalkande flyktingvågen.
Det är lite tragiskt att de som säger sig stå för empati och solidaritet, nu hänger sig åt opportunism och egoism. Men det verkar inte vara ett vanligt val vi ska gå till om några veckor, det är att rösta på vem som vann kriget. Krig har mig veterligen ingen egentlig vinnare och dess största offer är sanningen. Kanske är det just därför som S verkar vara emot flyktingströmmen för de kommer ur askan i elden, till ett nytt krig.
För det som borde stå som grundläggande val om utvecklingen av Sverige och vilken väg den ska ta, har helt kommit i skuggan av faktafel, stopp och begränsningar. För grunden är väl ändå å ena sidan som vi är inne på nu; individens rätt till beslut om sitt egna liv, utveckling och påverkansmöjlighet på sin egna situation i förhållande till staten, eller alternativet; statens inverkan på dina val- och utvecklingsmöjligheter samt begränsningar i påverkansmöjlighet av din egna situation. Två skilda ideologier helt enkelt, lite förenklat: "Hej! Vem är du och vad kan du bidra med?" eller " Vem tror du att du är?"
Valet är var och ens angelägenhet och själv kan jag bara hoppas att vi väljer en positiv utveckling och ett generösare synsätt och tolerans mot varandra och varandras olikheter och utvecklingsmöjligheter både inom landet och mot vår omvärld. Under Almedalstalet hyllade Reinfeldt 200 år av fred i Sverige. Demokrati kommer inte av sig själv utan det är många offer på vägen. För att hylla och hedra dessa offer tycker jag att vi borde få följa en nykter valkampanj från samtliga partier och slippa se och höra saker och uppmaningar som kan få människor att spåra ur av krigslusta. Större än så borde företrädare för alla partier vara.
Envis som jag är så säger jag fortfarande att vi har det oförskämt bra här i Sverige. Oförskämt kanske är fel uttryck, mer oförtjänt kanske det bör vara. Då menar jag verkligen att vi verkar ha svårt att uppskatta hur bra vi har det och emellanåt blir fartblinda över hur det bör vara. Ibland verkar det som om allt ska vara gratis och serveras med dessert helst när jag ligger i soffan framför TV'n och konsumerar någon världsfrånvänd dokusåpa, som sedan dagen efter får hur mycket utrymme som helst i dagspressen.
Ok, överdrivet, men inte helt verklighetsfrämmande. I vissa lägen undrar jag om inte dokusåpor och allehanda spel håller på att ta över vår syn på verkligheten. Det verkar som om vi är mer måna om att på ett eller annat sätt tilldela varandra roller, som det sedan är upp till den enskilde eller även gruppen att försöka fylla. Vill man inte fylla den rollen utan vara en egen person/grupp och försöka styra sin egna utveckling, då är det lätt att bli bannlyst. Det blir mycket av "vi och dom" istället för "hej och välkommen, vad kan du bidra med?"
Ett synligt tecken på det är den förväntade växande flyktingvågen hit till Sverige. Vi har tagit emot flyktingar för och får bereda oss på att göra det igen. Att SD är emot detta och har vuxit sig starka via att ingen velat ta debatt med dem under många år, så att alla rasister, främlingsfientliga och allmänt oroade över invandringen, kunnat slå sig ihop och bilda ett antiparti, är minst sagt tråkigt. Ska man tro statistiken så är det ca 230000 av LO's medlemmar som sympatiserar med SD.
Kanske är det just den statistiken som skapat S utspel om att M som vill visa öppenhet och solidaritet med dessa flyktingar, nu beskyller M för att spela SD i händerna, genom att ställa välfärd mot öppenhet mot flyktingar. Så det av S kapade ordet solidaritet, vill nu M visa vad det betyder och får då kritik för detta.
Har jag förstått rätt så vill varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Magdalena Andersson satsa på flyktingmottagning utan utöka den redan mer än generösa välfärden för oss som har det oförtjänt bra redan. Vi som kan kosta på oss att klaga på fri skola, sjukvård, föräldraförsäkring. mm, mm. Visst finns det problem där, men problemen bör lösas där problemen uppstår och inte med mer omärkta resurser.
Har fått till mig från människor som sympatiserar med de som inte vill ta emot flyktingar, att det är bättre att satsa på bemanning på sjukhus mm mm. Det kanske låter som en bra tanke initialt, men varför har vi problem med bemanningen under semesterperioden?
Vi måste komma ihåg att vi internationellt sett ha en otroligt generös semesterlag, en semesterlag som kanske för den enskilde är väldigt bra, men för organisationer som måste ha öppet 24-7, kan vara en svår nöt att knäcka. Man måste lägga en bemanning som fungerar större delen av året och då kan det uppstå problem under de långa semesterperioderna, problem som inte skulle uppstå om semestern var kortare. Anställer vi så att det alltid är full bemanning under semesterperioden kommer det större delen av året vara en övertalighet. Har man arbetat på eller med arbetsplatser med stor övertalighet så vet man att det inte är en arbetsplats som genererar något gott för varken den enskilde eller organisationen. Därför är övertalighet ingen bra metod för att utjämna dessa problem.
Ser man till frustrationen över att vi inte heller kan läka alla sjukdomar, löses inte heller med mer personal, utan mer forskning som kan leda till framtida möjligheter att bättre ta hand om fler sjukdomar. Så att kategoriskt placera mer pengar i välfärden är inte alltid en lösning på alla problem, särskilt inte för den annalkande flyktingvågen.
Det är lite tragiskt att de som säger sig stå för empati och solidaritet, nu hänger sig åt opportunism och egoism. Men det verkar inte vara ett vanligt val vi ska gå till om några veckor, det är att rösta på vem som vann kriget. Krig har mig veterligen ingen egentlig vinnare och dess största offer är sanningen. Kanske är det just därför som S verkar vara emot flyktingströmmen för de kommer ur askan i elden, till ett nytt krig.
För det som borde stå som grundläggande val om utvecklingen av Sverige och vilken väg den ska ta, har helt kommit i skuggan av faktafel, stopp och begränsningar. För grunden är väl ändå å ena sidan som vi är inne på nu; individens rätt till beslut om sitt egna liv, utveckling och påverkansmöjlighet på sin egna situation i förhållande till staten, eller alternativet; statens inverkan på dina val- och utvecklingsmöjligheter samt begränsningar i påverkansmöjlighet av din egna situation. Två skilda ideologier helt enkelt, lite förenklat: "Hej! Vem är du och vad kan du bidra med?" eller " Vem tror du att du är?"
Valet är var och ens angelägenhet och själv kan jag bara hoppas att vi väljer en positiv utveckling och ett generösare synsätt och tolerans mot varandra och varandras olikheter och utvecklingsmöjligheter både inom landet och mot vår omvärld. Under Almedalstalet hyllade Reinfeldt 200 år av fred i Sverige. Demokrati kommer inte av sig själv utan det är många offer på vägen. För att hylla och hedra dessa offer tycker jag att vi borde få följa en nykter valkampanj från samtliga partier och slippa se och höra saker och uppmaningar som kan få människor att spåra ur av krigslusta. Större än så borde företrädare för alla partier vara.
tisdag 19 augusti 2014
Det Sverige som fanns finns inte längre
Sverige måste hela tiden möta framtiden så vi måste förändra oss och vår syn på både oss själva och omvärlden. Att försöka frysa en tid i dåtid och återskapa det Sverige är omöjligt.
När jag hör dagens debatter om Sverige och vår framtid i allmänhet samt välfärdssystemet i synnerhet, så slås jag av vilken otroligt snedvriden syn vi har på oss själva och vår välfärd. Tar vi bara ett sådant exempel som föräldraförsäkringen som vi fortfarande hör diskussioner om tvång om vem som skall ta ut dagarna, så är det lätt att sätta morgonkaffet i fel strupe. Vågar vi sätta vi det i relation till omvärlden och deras föräldraförsäkringar som inte är i närheten av vår, så har vi ett så makalöst generöst system att det är ren skam att höra hur det knorras om att det är för klent och hur man bäst ska kunna tvinga folk att ta ut vissa delar av det.
Har vi glömt vilken enorm möjlighet vi har som äger rätt till denna försäkring? I någon form av rättvisa och solidaritet med de som inte har några barn och kan ta del av det system de medfinansierar, så kanske det är på sin plats att bli lite mer ödmjuk inför landet vi bor i.
Ser vi på fler delar av den tjänstelevererande delen av välfärdssektorn, så har den
under decennier skrikigt efter mer resurser för att kunna leverera tjänster. Mer resurser via skatter och utlandslån har pumpats in men det förväntade resultatet av resursökningen har ofta uteblivit. När denna process pågått en längre tid, måste man som vän av ordning fråga sig om det verkligen är mer resurser som krävs?
Är det kanske rent av är bättre styrning och fråga om innehåll som borde efterfrågas?
Ingen skattkista är bottenlös och så länge man inte bryr sig om hur den fylls på eller hanteras, så riskerar den att utarmas totalt. Detta till priset av att fler och fler inte kan livnära sig på sina löner, samt att vi får klenare med företag som vågar satsa på fler anställda som i sin tur kan generera en bredare skattebas. Så att bara lova utan att ha försäkrat sig om en finansiering blir väldigt tunt.
Att vi fortfarande idag ser Stefan Löfven och i viss mån Jonas Sjöstedt lova miljarder till höger och vänster utan ett ord om meningen och styrningen av dessa pengar, är ansvarslöst i min mening.
Det verkar vara ett gängse sätt inom vissa politiska kretsar att se de gemensamma resurserna som sina egna spenderbyxor på tivoli där man fritt kan bjuda kompisar på både spunnet socker och karusell utan att tänka. Tar pengarna sedan slut så är det bara att höja skatten utan att tänka på hur det påverkar samhället i stort!
Det faktum att det idag är fler människor som klara sig på sin lön, betalar skatt och är i arbete, är en stor vinst för vårt samhälle och våra gemensamma resurser. Det ger också fler individer möjligheten att påverka sin vardag vilket också är en garant för demokrati. Så länge vi är bundna till bidrag så får vi en defensiv roll i våra liv och arbetar mycket för att behålla den livlinan, till skillnad från om jag bär en lön och gör allt för att utveckla den via mitt arbete. Därför är det viktigt att ha så många i arbete och oberoende av bidrag som möjligt. Därför är också alla jobbskapande åtgärder välkomna. Bara en politisk blind person kan säga att riktade åtgärder som ROT, RUT, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga, inte har skapat möjlighet som hjälpt till att skapa nya jobb.
Om man nu inte vill eller kan öka skatterna för att tillgodose de höjda rösterna om mer resurser, vad gör man då? Ja, det har under många år funnits en mängd människor som sett bristerna i organisation, utförande och grundläggande ideologi för en fungerande arbetsplats, som vänder sig till kunden/brukaren/patientens bästa. Idéer för utveckling har funnits hos människor som brinner för arbetets skull, men som ofta i stelbenta prestigefyllda organisationer med en frusen hierarki, så har dessa människor inte fått utrymme för sina utvecklande innovationer.
Under de senaste åren har man tagit tillvara den resurs för samhället som dessa personer är, och upplåter helt enkelt till möjligheten att privatisera och till detta koppla ett fritt val för kunden/brukaren/patienten. Man ändrar hela inriktningen på systemet till att ses som en möjlighet, istället för ett krav och förmyndarstyrning.
När det gäller öppenvården, hemtjänst och äldrevården är det märkligt att man tidigare haft rätt att välja den du haft förtroende för att klippa dig, klä dig eller leverera din mat, men inte vem du får vända dig till när du är sjuk eller behöver hjälp. Detsamma gäller skolan, du har varit geografiskt hänvisad.
Visst allt kräver lite engagemang av den enskilde, men är livet så oviktigt så jag kan lämna bort initiativet och mina val till någon förmyndare? Det valet finns givetvis kvar också om jag väljer det, men vi måste låta vår granne få välja som den vill!
Det finns fortfarande problem i systemen med detta och det största är att det är Kommuner och Landsting som är både upphandlare och leverantör. Ett vansinnigt system där utveckling begränsas av den som inte vill bli utsatt för konkurrens. En grund till detta problem verkar vara att vi inte har den minsta tolerans mot varandras val. Varför vet jag inte, men gissa går alltid och min främsta gissning är Jantelagen som styrt vårt land i många decennier och som fortfarande slår igenom i både fackliga sållningar samt politiska utspel.
En annan debatt som förs är givetvis begränsningar. Det enda säkra kort som S haft i alla år är att begränsa istället för att möjliggöra. Visst är det lite märkligt att en före detta offentlig enhet som gått minus och gapat efter mer resurser, efter privatisering, kan höja sin kvalité, leverera tjänster på ett bättre sätt och samtidigt gå med vinst. Detta trots att de ekonomiska förutsättningarna i stort inte förändrats på mer än den punkt att det privata alternativet har en ökning av kostnader på förbrukningsmaterial på 25% på grund av ojämlika möjligheter till momsavdrag. Än märkligare är att de rödgröna vill begränsa den utvecklingen.
Alla inom S, LO samt även V, verkar vara i fullt medvetande om att vinster är det som driver och bygger företag, utvecklar idéer samt stimulerar innovationer. Det är sällan man hör de säga att folk skor sig och roffar åt sig i deras egna bolag, eller de bolag de har sina pensionsfonder placerade i, samt statliga och kommunala bolag. Dessa bolag kan få gå med hur mycket som helst i vinst utan att de kritiseras. Men tittar de på välfärdsbolag som lever under samma affärsmässiga principer som vilka bolag som helst och som satt erkänd press även på offentligt drivna enheter att lyfta sin kvalitet, är det begränsning och stopp det som ses som utveckling i rödgröna kretsar. Att få ut ett större värde ur varje satsad krona, är inget man vill ha. Kvalitén får stryka på foten för driftsformens skull. Alla som känner systemen vet också att kostnad för utveckling inte går att få via ersättningen utan måste komma ur vinst.
Jag kan förstå att man vill att de som tjänar pengarna i Sverige också ska ha moral att skatta i Sverige, men där gäller samma regler för alla företag ännu så länge. Att ta upp en debatt om det och de få företag som skattar utomlands, kan kanske vara mer fruktsamt för utvecklingen.
Att vi har företag som visar sig på en alltmer öppnad marknad och erbjuder välfärdstjänster även utomlands, är i och för sig en utveckling som kan vara intressant att följa.
Vi behöver företag som blir starkare och växer, vi behöver nyföretagande och innovationer och till det behöver vi en möjligheternas plattform. Att sätta stopp för saker går det att göra med ett enkelt beslut och ett datum, men att ge möjligheter är något som gror över en längre tid är svårare att direkt koppla till beslut och exakt tid. Framför allt så måste vi börja lära oss att se på att möjligheten finns och lita på att den blir kvar, annars är den nog få som vågar satsa både tid pengar och energi på att utveckla idéer som kommer både den enskilda och Sverige som land till gagn. Vi behöver bli mer aktiva och påverka både vår egna inriktning samt att hjälpas åt att bidra till våra gemensamma system, jag tror vi endast kan bli det genom att bli mer engagerade i vår utveckling istället för att passivt sitta och vänta på att Stefan Löfven skall ringa och erbjuda någon form av sysselsättning.
När jag hör dagens debatter om Sverige och vår framtid i allmänhet samt välfärdssystemet i synnerhet, så slås jag av vilken otroligt snedvriden syn vi har på oss själva och vår välfärd. Tar vi bara ett sådant exempel som föräldraförsäkringen som vi fortfarande hör diskussioner om tvång om vem som skall ta ut dagarna, så är det lätt att sätta morgonkaffet i fel strupe. Vågar vi sätta vi det i relation till omvärlden och deras föräldraförsäkringar som inte är i närheten av vår, så har vi ett så makalöst generöst system att det är ren skam att höra hur det knorras om att det är för klent och hur man bäst ska kunna tvinga folk att ta ut vissa delar av det.
Har vi glömt vilken enorm möjlighet vi har som äger rätt till denna försäkring? I någon form av rättvisa och solidaritet med de som inte har några barn och kan ta del av det system de medfinansierar, så kanske det är på sin plats att bli lite mer ödmjuk inför landet vi bor i.
Ser vi på fler delar av den tjänstelevererande delen av välfärdssektorn, så har den
under decennier skrikigt efter mer resurser för att kunna leverera tjänster. Mer resurser via skatter och utlandslån har pumpats in men det förväntade resultatet av resursökningen har ofta uteblivit. När denna process pågått en längre tid, måste man som vän av ordning fråga sig om det verkligen är mer resurser som krävs?
Är det kanske rent av är bättre styrning och fråga om innehåll som borde efterfrågas?
Ingen skattkista är bottenlös och så länge man inte bryr sig om hur den fylls på eller hanteras, så riskerar den att utarmas totalt. Detta till priset av att fler och fler inte kan livnära sig på sina löner, samt att vi får klenare med företag som vågar satsa på fler anställda som i sin tur kan generera en bredare skattebas. Så att bara lova utan att ha försäkrat sig om en finansiering blir väldigt tunt.
Att vi fortfarande idag ser Stefan Löfven och i viss mån Jonas Sjöstedt lova miljarder till höger och vänster utan ett ord om meningen och styrningen av dessa pengar, är ansvarslöst i min mening.
Det verkar vara ett gängse sätt inom vissa politiska kretsar att se de gemensamma resurserna som sina egna spenderbyxor på tivoli där man fritt kan bjuda kompisar på både spunnet socker och karusell utan att tänka. Tar pengarna sedan slut så är det bara att höja skatten utan att tänka på hur det påverkar samhället i stort!
Det faktum att det idag är fler människor som klara sig på sin lön, betalar skatt och är i arbete, är en stor vinst för vårt samhälle och våra gemensamma resurser. Det ger också fler individer möjligheten att påverka sin vardag vilket också är en garant för demokrati. Så länge vi är bundna till bidrag så får vi en defensiv roll i våra liv och arbetar mycket för att behålla den livlinan, till skillnad från om jag bär en lön och gör allt för att utveckla den via mitt arbete. Därför är det viktigt att ha så många i arbete och oberoende av bidrag som möjligt. Därför är också alla jobbskapande åtgärder välkomna. Bara en politisk blind person kan säga att riktade åtgärder som ROT, RUT, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga, inte har skapat möjlighet som hjälpt till att skapa nya jobb.
Om man nu inte vill eller kan öka skatterna för att tillgodose de höjda rösterna om mer resurser, vad gör man då? Ja, det har under många år funnits en mängd människor som sett bristerna i organisation, utförande och grundläggande ideologi för en fungerande arbetsplats, som vänder sig till kunden/brukaren/patientens bästa. Idéer för utveckling har funnits hos människor som brinner för arbetets skull, men som ofta i stelbenta prestigefyllda organisationer med en frusen hierarki, så har dessa människor inte fått utrymme för sina utvecklande innovationer.
Under de senaste åren har man tagit tillvara den resurs för samhället som dessa personer är, och upplåter helt enkelt till möjligheten att privatisera och till detta koppla ett fritt val för kunden/brukaren/patienten. Man ändrar hela inriktningen på systemet till att ses som en möjlighet, istället för ett krav och förmyndarstyrning.
När det gäller öppenvården, hemtjänst och äldrevården är det märkligt att man tidigare haft rätt att välja den du haft förtroende för att klippa dig, klä dig eller leverera din mat, men inte vem du får vända dig till när du är sjuk eller behöver hjälp. Detsamma gäller skolan, du har varit geografiskt hänvisad.
Visst allt kräver lite engagemang av den enskilde, men är livet så oviktigt så jag kan lämna bort initiativet och mina val till någon förmyndare? Det valet finns givetvis kvar också om jag väljer det, men vi måste låta vår granne få välja som den vill!
Det finns fortfarande problem i systemen med detta och det största är att det är Kommuner och Landsting som är både upphandlare och leverantör. Ett vansinnigt system där utveckling begränsas av den som inte vill bli utsatt för konkurrens. En grund till detta problem verkar vara att vi inte har den minsta tolerans mot varandras val. Varför vet jag inte, men gissa går alltid och min främsta gissning är Jantelagen som styrt vårt land i många decennier och som fortfarande slår igenom i både fackliga sållningar samt politiska utspel.
En annan debatt som förs är givetvis begränsningar. Det enda säkra kort som S haft i alla år är att begränsa istället för att möjliggöra. Visst är det lite märkligt att en före detta offentlig enhet som gått minus och gapat efter mer resurser, efter privatisering, kan höja sin kvalité, leverera tjänster på ett bättre sätt och samtidigt gå med vinst. Detta trots att de ekonomiska förutsättningarna i stort inte förändrats på mer än den punkt att det privata alternativet har en ökning av kostnader på förbrukningsmaterial på 25% på grund av ojämlika möjligheter till momsavdrag. Än märkligare är att de rödgröna vill begränsa den utvecklingen.
Alla inom S, LO samt även V, verkar vara i fullt medvetande om att vinster är det som driver och bygger företag, utvecklar idéer samt stimulerar innovationer. Det är sällan man hör de säga att folk skor sig och roffar åt sig i deras egna bolag, eller de bolag de har sina pensionsfonder placerade i, samt statliga och kommunala bolag. Dessa bolag kan få gå med hur mycket som helst i vinst utan att de kritiseras. Men tittar de på välfärdsbolag som lever under samma affärsmässiga principer som vilka bolag som helst och som satt erkänd press även på offentligt drivna enheter att lyfta sin kvalitet, är det begränsning och stopp det som ses som utveckling i rödgröna kretsar. Att få ut ett större värde ur varje satsad krona, är inget man vill ha. Kvalitén får stryka på foten för driftsformens skull. Alla som känner systemen vet också att kostnad för utveckling inte går att få via ersättningen utan måste komma ur vinst.
Jag kan förstå att man vill att de som tjänar pengarna i Sverige också ska ha moral att skatta i Sverige, men där gäller samma regler för alla företag ännu så länge. Att ta upp en debatt om det och de få företag som skattar utomlands, kan kanske vara mer fruktsamt för utvecklingen.
Att vi har företag som visar sig på en alltmer öppnad marknad och erbjuder välfärdstjänster även utomlands, är i och för sig en utveckling som kan vara intressant att följa.
Vi behöver företag som blir starkare och växer, vi behöver nyföretagande och innovationer och till det behöver vi en möjligheternas plattform. Att sätta stopp för saker går det att göra med ett enkelt beslut och ett datum, men att ge möjligheter är något som gror över en längre tid är svårare att direkt koppla till beslut och exakt tid. Framför allt så måste vi börja lära oss att se på att möjligheten finns och lita på att den blir kvar, annars är den nog få som vågar satsa både tid pengar och energi på att utveckla idéer som kommer både den enskilda och Sverige som land till gagn. Vi behöver bli mer aktiva och påverka både vår egna inriktning samt att hjälpas åt att bidra till våra gemensamma system, jag tror vi endast kan bli det genom att bli mer engagerade i vår utveckling istället för att passivt sitta och vänta på att Stefan Löfven skall ringa och erbjuda någon form av sysselsättning.
fredag 15 augusti 2014
Smaklöshetens bitterhet, är det vad som ska bygga Sverige?
Det har väl inte undgått någon att det är valår i år, till och med ett "supervalår". Val till Riksdag, Landsting och Kommun samt det redan avklarade EU-parlamentet. Att ta ställning kan vara svårt och alla partier gör det inte lättare med sina kampanjer och vilseledande uppgifter, som jag aldrig tror skulle passera konsumentköplagen fullt godkänt om det gällde reklam för t.ex diskmaskiner.
Många människor jag pratar med om valet är redan så trötta och uppgivna över den pajkastning som pågått under det senaste året att de tycker det är helt egalt vem det är som vinner valet. "Det blir samma smörja oavsett", brukar det låta. Men är det verkligen så? Läste just att Ulf Lundell haft det olidligt de senaste åtta åren och turnerar mot Alliansregeringen. Riktigt vad som gjort hans liv olidligt redovisades inte och det kanske inte alls har något med politiken att göra, bara att det råkat infalla en dålig period för honom samtidigt som en Alliansregering suttit vid makten. Det är inte allt för ovanligt att man i gammal god svensk anda vill ha någon att skylla på och många jag möter skyller precis allt på regeringen oavsett vad det gäller.
Lite patetiskt och avslöjande blir det, när det visar sig att man inte har en aning om hur vårt svenska samhällssystem är uppbyggt och i vilken bestämmande del ansvar kan krävas i olika sammanhang. Just här i Västerås har det varit väldigt tydligt i sommar med två stora händelser som gett stora avtryck; sop-"skandalen" och skogsbranden.
När jag pratat med människor om soplukten på våra gator och bostadsområden, så är det många som inte förstår att detta är en kommunal angelägenhet som styrs ifrån vårt Stadshus och det är ledningen där som bär ansvaret. Både det politiska och det operativa. Så att skylla på regeringen är lönlöst.
Om skogsbranden sas det att det var en skandal att Kommunerna kommer få fakturan för kostnaderna i samband med släckningsarbetet och ännu märkligare att de fått det som straff för att de kontaktat Staten. Räddningstjänsten lyder under Kommunen och det är helt klart att fakturan kommer ställas till berörda Kommuner. Regeringen var dit för att se vad de kunde hjälpa till med och har hittills lovat 300+60 miljoner kronor i stöd för Kommunernas extraordinära kostnader. Så här har staten gått in för att stötta kommunerna och inte tvärt om. Så hade man tagit reda på fakta innan man kritiserade så skulle man i alla fall ha faktagrundad kritik och tycker man det är ett svek med 360 miljoner i stöd, så får man väl argumentera för detta.
Under åren som gått har det också leverats fall om människor som hamnat i kläm mellan olika stolar på tjänstemannanivå, t. ex Försäkringskassan. Sådant är tråkigt och man hoppas att det faller tillbaka på den tjänsteman som bär ansvaret för just detta. Ser man till alla hanterade fall och ställer de i proportion till de som fallerar, så är det ändå som system ett bra resultat. Problemet är att inget system kan göras exakt skriver efter alla specialfall utan där måste tjänstemännens empati och förståelse för sitt uppdrag gripa in. detta har tyvärr fallerat i alla tider och kommer så göra eftersom vi alla är människor med våra fel och brister. Det betyder inte att det övergripande systemet är fel.
Känner man inte till hur det fungerar och som i vissa fall man inte ens vet hur man röstar, då kan det bli problem. Vet två fall i EU-valet där personer strukit en kandidat hos SD och lagt röstsedeln i kuvertet i tron att man röstar bort en person, ungefär som i Robinson. De förstod inte att de röstat på ett parti de inte sympatiserar med alls, med undantaget den personen de specifikt inte gillar. Inte alls smart om man som i dessa fall inte gillar SD.
Jag vet inte hur var och en värderar att vi verkligen lever i en demokrati, att vi lever i ett land där vi har det fantastiskt bra och hur de tror att det kommer sig att det fortfarande fungerar, när många har en syn på att allt är kasst utan att kunna precisera vad som är kasst. Är vi då verkligen värda en demokrati om vi behandlar den så ovarsamt? Ligger det inte lite på var mans ansvar att ta reda på hur saker förhåller sig innan man klandrar av rent fastlåst egen attityd?
Att gemene man kan ha svårt att sätta sig in i alla system kan jag ha viss förståelse för, men att politiker inte förstår ens de vanligaste systemen är mer skrämmande. Än mer skrämmande blir det när de använder sin okunskap i valrörelsen, till någon form av oetiskt röstfiske.
För någon dag sedan presenterade V en valfilm med den svårt cancersjuka skådespelerskan Kim Anderzon. Alla har vi väl någon form av relation till just cancer och det är en sjukdom som kan yttra sig på många sätt och vara väldigt olika i sitt förlopp och möjlighet att bota. Jag har själv levt med nära anhörig som gått bort i cancer och känt en stor desperation kring förloppet och det som blev det oundvikliga slutet just där. Man vill verkligen prova allt för att se om det hjälper.
I Sverige har vi en välfärd som innehåller vård, en bra vård och som övervakas av Socialstyrelsen. Den ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och Socialstyrelsen godkänner vilka behandlingsmetoder det är som skall användas. Det är något som även V borde känna till.
Att visa en film med en svårt sjuk människa som desperat sökt vård på ett privat sjukhus i Tyskland för att få alternativbehandling på, sådant som inte godkänts av just Socialstyrelsen och använda det som valpropaganda mot det rådande sjukvårdsystemet, är väl så smaklöst. Oavsett om Kim själv spelat in filmen eller om V gjort det, så borde de ha förnuft nog att inte använda den.
Jag hoppas för Kims skull att hennes alternativvård ger ett lyckat resultat, men så länge metoderna där inte är godkända för ersättning inom ramen för den skattefinansierade sjukvårdsystem som vi har, anser jag att det är rent beklämmande av V att använda denna valfilm, för det är inget som de kan lova att vi kan komma att få nyttja som gemene man via välfärden. Även om vi har en fantastiskt generös välfärd, så kan vi inte ograverat finansiera precis allt och alla metoder som gör anspråk på att hela oss. Skulle vi göra det skulle vi destrueras oss i den andra änden, den ände som ska stå för att finansiera det hela.
I dessa valtider pratas väldigt mycket om kostsamma reformer och bidragsystem och övriga satsningar på allt, men det är väldigt tyst om hur villkoren ser ut för de som ska betala notan. Det är företagen som drar in skatt, betalar skatt och avgifter och är de som ska ta ansvar för sina anställda och även försöka få in fler i arbete. Vad görs för att förenkla och underlätta där? Det skulle vara intressant att se en politisk valkampanj som tar hänsyn till den betalande sidan även om den i sig inte har rösträtt. För vi kommer inte kunna fortsätta bygga Sverige med alla dess invånare om vi inte ser till att behålla och utveckla företagandet.
Många människor jag pratar med om valet är redan så trötta och uppgivna över den pajkastning som pågått under det senaste året att de tycker det är helt egalt vem det är som vinner valet. "Det blir samma smörja oavsett", brukar det låta. Men är det verkligen så? Läste just att Ulf Lundell haft det olidligt de senaste åtta åren och turnerar mot Alliansregeringen. Riktigt vad som gjort hans liv olidligt redovisades inte och det kanske inte alls har något med politiken att göra, bara att det råkat infalla en dålig period för honom samtidigt som en Alliansregering suttit vid makten. Det är inte allt för ovanligt att man i gammal god svensk anda vill ha någon att skylla på och många jag möter skyller precis allt på regeringen oavsett vad det gäller.
Lite patetiskt och avslöjande blir det, när det visar sig att man inte har en aning om hur vårt svenska samhällssystem är uppbyggt och i vilken bestämmande del ansvar kan krävas i olika sammanhang. Just här i Västerås har det varit väldigt tydligt i sommar med två stora händelser som gett stora avtryck; sop-"skandalen" och skogsbranden.
När jag pratat med människor om soplukten på våra gator och bostadsområden, så är det många som inte förstår att detta är en kommunal angelägenhet som styrs ifrån vårt Stadshus och det är ledningen där som bär ansvaret. Både det politiska och det operativa. Så att skylla på regeringen är lönlöst.
Om skogsbranden sas det att det var en skandal att Kommunerna kommer få fakturan för kostnaderna i samband med släckningsarbetet och ännu märkligare att de fått det som straff för att de kontaktat Staten. Räddningstjänsten lyder under Kommunen och det är helt klart att fakturan kommer ställas till berörda Kommuner. Regeringen var dit för att se vad de kunde hjälpa till med och har hittills lovat 300+60 miljoner kronor i stöd för Kommunernas extraordinära kostnader. Så här har staten gått in för att stötta kommunerna och inte tvärt om. Så hade man tagit reda på fakta innan man kritiserade så skulle man i alla fall ha faktagrundad kritik och tycker man det är ett svek med 360 miljoner i stöd, så får man väl argumentera för detta.
Under åren som gått har det också leverats fall om människor som hamnat i kläm mellan olika stolar på tjänstemannanivå, t. ex Försäkringskassan. Sådant är tråkigt och man hoppas att det faller tillbaka på den tjänsteman som bär ansvaret för just detta. Ser man till alla hanterade fall och ställer de i proportion till de som fallerar, så är det ändå som system ett bra resultat. Problemet är att inget system kan göras exakt skriver efter alla specialfall utan där måste tjänstemännens empati och förståelse för sitt uppdrag gripa in. detta har tyvärr fallerat i alla tider och kommer så göra eftersom vi alla är människor med våra fel och brister. Det betyder inte att det övergripande systemet är fel.
Känner man inte till hur det fungerar och som i vissa fall man inte ens vet hur man röstar, då kan det bli problem. Vet två fall i EU-valet där personer strukit en kandidat hos SD och lagt röstsedeln i kuvertet i tron att man röstar bort en person, ungefär som i Robinson. De förstod inte att de röstat på ett parti de inte sympatiserar med alls, med undantaget den personen de specifikt inte gillar. Inte alls smart om man som i dessa fall inte gillar SD.
Jag vet inte hur var och en värderar att vi verkligen lever i en demokrati, att vi lever i ett land där vi har det fantastiskt bra och hur de tror att det kommer sig att det fortfarande fungerar, när många har en syn på att allt är kasst utan att kunna precisera vad som är kasst. Är vi då verkligen värda en demokrati om vi behandlar den så ovarsamt? Ligger det inte lite på var mans ansvar att ta reda på hur saker förhåller sig innan man klandrar av rent fastlåst egen attityd?
Att gemene man kan ha svårt att sätta sig in i alla system kan jag ha viss förståelse för, men att politiker inte förstår ens de vanligaste systemen är mer skrämmande. Än mer skrämmande blir det när de använder sin okunskap i valrörelsen, till någon form av oetiskt röstfiske.
För någon dag sedan presenterade V en valfilm med den svårt cancersjuka skådespelerskan Kim Anderzon. Alla har vi väl någon form av relation till just cancer och det är en sjukdom som kan yttra sig på många sätt och vara väldigt olika i sitt förlopp och möjlighet att bota. Jag har själv levt med nära anhörig som gått bort i cancer och känt en stor desperation kring förloppet och det som blev det oundvikliga slutet just där. Man vill verkligen prova allt för att se om det hjälper.
I Sverige har vi en välfärd som innehåller vård, en bra vård och som övervakas av Socialstyrelsen. Den ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och Socialstyrelsen godkänner vilka behandlingsmetoder det är som skall användas. Det är något som även V borde känna till.
Att visa en film med en svårt sjuk människa som desperat sökt vård på ett privat sjukhus i Tyskland för att få alternativbehandling på, sådant som inte godkänts av just Socialstyrelsen och använda det som valpropaganda mot det rådande sjukvårdsystemet, är väl så smaklöst. Oavsett om Kim själv spelat in filmen eller om V gjort det, så borde de ha förnuft nog att inte använda den.
Jag hoppas för Kims skull att hennes alternativvård ger ett lyckat resultat, men så länge metoderna där inte är godkända för ersättning inom ramen för den skattefinansierade sjukvårdsystem som vi har, anser jag att det är rent beklämmande av V att använda denna valfilm, för det är inget som de kan lova att vi kan komma att få nyttja som gemene man via välfärden. Även om vi har en fantastiskt generös välfärd, så kan vi inte ograverat finansiera precis allt och alla metoder som gör anspråk på att hela oss. Skulle vi göra det skulle vi destrueras oss i den andra änden, den ände som ska stå för att finansiera det hela.
I dessa valtider pratas väldigt mycket om kostsamma reformer och bidragsystem och övriga satsningar på allt, men det är väldigt tyst om hur villkoren ser ut för de som ska betala notan. Det är företagen som drar in skatt, betalar skatt och avgifter och är de som ska ta ansvar för sina anställda och även försöka få in fler i arbete. Vad görs för att förenkla och underlätta där? Det skulle vara intressant att se en politisk valkampanj som tar hänsyn till den betalande sidan även om den i sig inte har rösträtt. För vi kommer inte kunna fortsätta bygga Sverige med alla dess invånare om vi inte ser till att behålla och utveckla företagandet.
onsdag 13 augusti 2014
Dåligt, är bra men dåligt
Jag tillhör den kategorin människor som alltid tyckt det varit roligt att arbeta. Extra kul har det varit att känna glädjen över att ha gjort något som betyder något för en annan person eller företag och som också gett bra respons på det arbete jag utfört. Det senare är en stor drivkraft för mig, att få känna mig nyttig då jag utför tjänster som andra mår gott av. Har genom åren haft många olika arbeten som gjort att jag fått inblick i mycket skiftande verksamheter och för en nyfiken person som jag, så har inget arbete varit för simpelt eller för ostimulerande för det har alltid funnits möjlighet att utveckla och göra saker på ett bättre sätt, en stor drivkraft i sig. Mina arbetslivserfarenheter sträcker sig från trappstädning till VD.
Men visst alla arbetsplatser jag varit på har inte gett samma kick även om det gett oförglömlig erfarenhet av både tjänsteutförande, organisation samt politik. Tänker berätta om ett arbete som format mig och mina tankar om runt arbete, lojalitet och ansvar.
Av olika anledningar hamnade jag i början av 80-talet på SJ. Fick tjänst som Järnvägsexpeditör yttre tjänst som det kallades och utbildades att köra truck samt arbeta med växlingsarbete. Det senare var inte ett helt riskfritt arbete utan där fanns mängder med saker att se upp med. Innan man skickades ut i tjänst så genomgick man en utbildning inom säkerhet och regler som gällde för arbetet, men allra först var man tvungen att gå med i facket, LO, för att annars fick man inte arbeta på järnvägen. För på denna plats regerade en politisk syn, S, och alla var tvungna att vara medlemmar i S via den då rådande tvångsanslutningen.
När jag väl kom ut i tjänst så visade det sig att arbetet som jag lärt mig hur det skulle gå till för att hållas på den säkra sidan, inte alls stämde med utbildningen. I många moment så utsatte man sina kollegor och sig själv för stor fara genom att trotsa befintliga regler. Jobbet gjordes stressigt och det mest märkliga var att all stress gick ut på att få så extremt långa pauser i arbetet som möjligt. Det spelades kort i mängder, sovs och även smets ifrån arbetet och allt var en gammal kutym där det sas att så skulle det vara. Även den fackliga representanten som normalt höll sig så långt borta från jobbet som möjligt informerade om mina rättigheter eller kanske skyldigheter mot mina kollegor att inte arbeta mer än absolut nödvändigt.
Att som jag gilla att arbeta och få kredit för att jag gjort något bra var med andra ord en risk för mina kollegor som då kunde hamna i dålig dager. För här hade man en paroll att: "Vi måste vara rädda om jobben". Det innebar i praktiken att man helst inte skulle göra något som helst på sitt arbetspass, för då måste arbetsgivaren anställa ännu en person och då har man skapat arbete. Att skapa fler arbetstillfällen genom att utföra kvalitativa transporttjänster till kunder fanns liksom inte ens som option. Det förhållandet blev pinsamt tydligt när det dök upp en tidskontrollant och de mest absurda försöken att lura honom gjordes. Man gjorde verkligen allt utom att sköta jobbet säkert enligt instruktion.
Mådde själv rätt dåligt av att bli behandlad som svikare av den anledningen att jag var lojal med min arbetsgivare och tog ansvar för det arbete jag hade satts att sköta. Att komma med förbättringsplaner som innebar att vi kanske bara skulle börja följa reglerna på arbetet för att inte riskera varandras liv och hälsa, var inte att tänka på. För skulle något förbättras så var det lönerna eller "bidraget" som det kallades och var allmänt sett som alldeles för låga.
I förhållande till arbetad timma måste de ändå sett som rejält höga.
Men jag är inte den person som sitter kvar på den sten någon satt mig på utan jag sökte vidare och fick utbildning som tågklarerare. I och med att jag tillhörde den personalkategorin som kallades reservpersonal och hade utbildning för både yttre och inre tjänst så satte jag mig själv i en urdålig position i förhållande till facket. För här var det lägerbildning grande och det kollegiala gällde bara inom personalgrupperingarna. Här jobbade man inte åt samma håll eller som en enhet utan här motarbetade man varandra helt enkelt. Eller som min huvudlärare sa när jag var klar med utbildningen: "Kom ihåg att du kan vara den bästa Tågklareraren, men blir du inte accepterad av växlingspersonalen så kan du lika gärna sluta."
Nu lyckades jag ändå på något sätt balansera alltihop med mina ben stående i olika läger, trots att ingen av fackavdelningarna ville ta i mig eftersom jag ansågs som någon form av svartfot eftersom jag hade dubbla kunskaper och därtill gillade att arbeta. Här hände det märkliga att jag efter ett tag fick erbjudande att bli Skyddsombud för personal i yttre tjänst. Ingen blev mer förvånad än jag eftersom facket visat sig väldigt avogt mot mig med mina två "lojaliteter". Jag började sätta mig in i facket för att förbereda mig på utbildningen och stötte då på detta med tvångsanslutning till S och ifrågasatte om det inte påverkade människor negativt att inte få välja själv vilken politisk åsikt man vill tillhöra, allt i demokratins, fria ordet och åsiktens anda?
Det var kanske det dummaste jag gjort om jag ville vara accepterad inom facket, men själv anser jag nu i efterhand att det ändå var ett väldigt bra beslut att ta upp den frågan, för där visade det sig att varken LO eller S delade mina åsikter om arbete, eller såg mig som en tillgång på arbetsplatsen eftersom jag både skötte mina sysslor och var lojal med min arbetsgivare och kunder. Något som tydligen fortfarande lever kvar inom dessa organisationer enligt en artikel i GP.
Situationen blev ohållbar för mig och jag sökte en tjänst i Stockholm där min dåvarande flickvän pluggade. På något sätt kan man väl säga att jag fick kred för mitt arbete till slut i alla fall, för jag kallades in till min fackrepresentant som förklarade att jag inte fått tjänsten i Stockholm och anledningen var att de gett mig dåliga vitsord. "För så gör man med folk man vill ha kvar!" Hade jag misskött mig hade jag alltså fått goda vitsord... Så att bli omnämnd som dålig var bra, men dåligt i alla fall, för min egna utveckling och möjlighet att påverka mitt liv.
Jag sa upp mig och gick.
Mitt bestående intryck av LO och S, har efter detta varit att de lever i någon form av tvärtom-värld. Om man som jag gillar att utveckla och utvecklas samt göra rätt för mig har negativ betydelse där. Att jobba med kvalitet och omtanke om varandra och sina kunder är heller inget som kunde ligga till grund för mer arbete och bättre villkor, utan man trodde verkligen på det omvända. Detta har konfirmerats vid ett antal tillfällen inom olika arbetsområden sedan dess och jag tycker fortfarande att det är ett sorgligt synsätt på både medmänniskor och sig själv att nedvärdera ansvarstagande och lojalitet mot den tjänst jag har att utföra och den kund jag har att leverera till.
Det är också där som jag tycker dessa organisationer har väldiga likheter med sektliknande frikyrkor, man tvingas tro på något och får inte ifrågasätta eller ens prova ett alternativ. Att inte välkomna nya idéer och innovationer utan bita sig fast på ett stelbent sätt, ger ingen utveckling. Man får inte heller vara lojal med mer än den egna fackliga organisationen, något som jag ser som ett hot mot både demokratin och det fria ordet.
Tror och vet att det finns många fler personer än jag som upplevt trögheten och direkta improduktiva organisationer inom den offentliga sektorn och känt djup inne i sig att det går att göra betydligt bättre. Många med stor drivkraft har också vågat ta steget för att utveckla sina idéer och sitt engagemang för bättre tjänster. Att både LO, S (som man knappt vet skillnaden på) och för den delen extrema V, gör allt för att rasera dessa människors arbete, eftersom det skulle försvaga deras egna organisationer och maktposition är väl bara en naturlig följd. Desperationen verkar inte finna några gränser i att svartmåla de människor som har en drivkraft och vågar ta ansvar för att utveckla Sverige, sina företag och därigenom bidra till den gemensamma försörjningen av både jobb och skatteunderlag.
Av anledningar som jag presenterat här, med kontraproduktiva åsikter som verkar ha en grund i den individförstörande jantelagen, från både S och LO, så tror jag heller inte att de är kapabla att bidra till den plattform som Sverige måste vara då det gäller att ha möjligheter att skapa arbete och arbeta för varandra.
Men visst alla arbetsplatser jag varit på har inte gett samma kick även om det gett oförglömlig erfarenhet av både tjänsteutförande, organisation samt politik. Tänker berätta om ett arbete som format mig och mina tankar om runt arbete, lojalitet och ansvar.
Av olika anledningar hamnade jag i början av 80-talet på SJ. Fick tjänst som Järnvägsexpeditör yttre tjänst som det kallades och utbildades att köra truck samt arbeta med växlingsarbete. Det senare var inte ett helt riskfritt arbete utan där fanns mängder med saker att se upp med. Innan man skickades ut i tjänst så genomgick man en utbildning inom säkerhet och regler som gällde för arbetet, men allra först var man tvungen att gå med i facket, LO, för att annars fick man inte arbeta på järnvägen. För på denna plats regerade en politisk syn, S, och alla var tvungna att vara medlemmar i S via den då rådande tvångsanslutningen.
När jag väl kom ut i tjänst så visade det sig att arbetet som jag lärt mig hur det skulle gå till för att hållas på den säkra sidan, inte alls stämde med utbildningen. I många moment så utsatte man sina kollegor och sig själv för stor fara genom att trotsa befintliga regler. Jobbet gjordes stressigt och det mest märkliga var att all stress gick ut på att få så extremt långa pauser i arbetet som möjligt. Det spelades kort i mängder, sovs och även smets ifrån arbetet och allt var en gammal kutym där det sas att så skulle det vara. Även den fackliga representanten som normalt höll sig så långt borta från jobbet som möjligt informerade om mina rättigheter eller kanske skyldigheter mot mina kollegor att inte arbeta mer än absolut nödvändigt.
Att som jag gilla att arbeta och få kredit för att jag gjort något bra var med andra ord en risk för mina kollegor som då kunde hamna i dålig dager. För här hade man en paroll att: "Vi måste vara rädda om jobben". Det innebar i praktiken att man helst inte skulle göra något som helst på sitt arbetspass, för då måste arbetsgivaren anställa ännu en person och då har man skapat arbete. Att skapa fler arbetstillfällen genom att utföra kvalitativa transporttjänster till kunder fanns liksom inte ens som option. Det förhållandet blev pinsamt tydligt när det dök upp en tidskontrollant och de mest absurda försöken att lura honom gjordes. Man gjorde verkligen allt utom att sköta jobbet säkert enligt instruktion.
Mådde själv rätt dåligt av att bli behandlad som svikare av den anledningen att jag var lojal med min arbetsgivare och tog ansvar för det arbete jag hade satts att sköta. Att komma med förbättringsplaner som innebar att vi kanske bara skulle börja följa reglerna på arbetet för att inte riskera varandras liv och hälsa, var inte att tänka på. För skulle något förbättras så var det lönerna eller "bidraget" som det kallades och var allmänt sett som alldeles för låga.
I förhållande till arbetad timma måste de ändå sett som rejält höga.
Men jag är inte den person som sitter kvar på den sten någon satt mig på utan jag sökte vidare och fick utbildning som tågklarerare. I och med att jag tillhörde den personalkategorin som kallades reservpersonal och hade utbildning för både yttre och inre tjänst så satte jag mig själv i en urdålig position i förhållande till facket. För här var det lägerbildning grande och det kollegiala gällde bara inom personalgrupperingarna. Här jobbade man inte åt samma håll eller som en enhet utan här motarbetade man varandra helt enkelt. Eller som min huvudlärare sa när jag var klar med utbildningen: "Kom ihåg att du kan vara den bästa Tågklareraren, men blir du inte accepterad av växlingspersonalen så kan du lika gärna sluta."
Nu lyckades jag ändå på något sätt balansera alltihop med mina ben stående i olika läger, trots att ingen av fackavdelningarna ville ta i mig eftersom jag ansågs som någon form av svartfot eftersom jag hade dubbla kunskaper och därtill gillade att arbeta. Här hände det märkliga att jag efter ett tag fick erbjudande att bli Skyddsombud för personal i yttre tjänst. Ingen blev mer förvånad än jag eftersom facket visat sig väldigt avogt mot mig med mina två "lojaliteter". Jag började sätta mig in i facket för att förbereda mig på utbildningen och stötte då på detta med tvångsanslutning till S och ifrågasatte om det inte påverkade människor negativt att inte få välja själv vilken politisk åsikt man vill tillhöra, allt i demokratins, fria ordet och åsiktens anda?
Det var kanske det dummaste jag gjort om jag ville vara accepterad inom facket, men själv anser jag nu i efterhand att det ändå var ett väldigt bra beslut att ta upp den frågan, för där visade det sig att varken LO eller S delade mina åsikter om arbete, eller såg mig som en tillgång på arbetsplatsen eftersom jag både skötte mina sysslor och var lojal med min arbetsgivare och kunder. Något som tydligen fortfarande lever kvar inom dessa organisationer enligt en artikel i GP.
Situationen blev ohållbar för mig och jag sökte en tjänst i Stockholm där min dåvarande flickvän pluggade. På något sätt kan man väl säga att jag fick kred för mitt arbete till slut i alla fall, för jag kallades in till min fackrepresentant som förklarade att jag inte fått tjänsten i Stockholm och anledningen var att de gett mig dåliga vitsord. "För så gör man med folk man vill ha kvar!" Hade jag misskött mig hade jag alltså fått goda vitsord... Så att bli omnämnd som dålig var bra, men dåligt i alla fall, för min egna utveckling och möjlighet att påverka mitt liv.
Jag sa upp mig och gick.
Mitt bestående intryck av LO och S, har efter detta varit att de lever i någon form av tvärtom-värld. Om man som jag gillar att utveckla och utvecklas samt göra rätt för mig har negativ betydelse där. Att jobba med kvalitet och omtanke om varandra och sina kunder är heller inget som kunde ligga till grund för mer arbete och bättre villkor, utan man trodde verkligen på det omvända. Detta har konfirmerats vid ett antal tillfällen inom olika arbetsområden sedan dess och jag tycker fortfarande att det är ett sorgligt synsätt på både medmänniskor och sig själv att nedvärdera ansvarstagande och lojalitet mot den tjänst jag har att utföra och den kund jag har att leverera till.
Det är också där som jag tycker dessa organisationer har väldiga likheter med sektliknande frikyrkor, man tvingas tro på något och får inte ifrågasätta eller ens prova ett alternativ. Att inte välkomna nya idéer och innovationer utan bita sig fast på ett stelbent sätt, ger ingen utveckling. Man får inte heller vara lojal med mer än den egna fackliga organisationen, något som jag ser som ett hot mot både demokratin och det fria ordet.
Tror och vet att det finns många fler personer än jag som upplevt trögheten och direkta improduktiva organisationer inom den offentliga sektorn och känt djup inne i sig att det går att göra betydligt bättre. Många med stor drivkraft har också vågat ta steget för att utveckla sina idéer och sitt engagemang för bättre tjänster. Att både LO, S (som man knappt vet skillnaden på) och för den delen extrema V, gör allt för att rasera dessa människors arbete, eftersom det skulle försvaga deras egna organisationer och maktposition är väl bara en naturlig följd. Desperationen verkar inte finna några gränser i att svartmåla de människor som har en drivkraft och vågar ta ansvar för att utveckla Sverige, sina företag och därigenom bidra till den gemensamma försörjningen av både jobb och skatteunderlag.
Av anledningar som jag presenterat här, med kontraproduktiva åsikter som verkar ha en grund i den individförstörande jantelagen, från både S och LO, så tror jag heller inte att de är kapabla att bidra till den plattform som Sverige måste vara då det gäller att ha möjligheter att skapa arbete och arbeta för varandra.
måndag 11 augusti 2014
Får vi verkligen mer jobb genom att ta bort jobb?
Då är jag på plats på kontoret igen efter att ha flackat från kust till kust med väskorna packade med musikinstrument. Har dock kunnat följa med en del i debatten som nu verkar ha tagit fart inför valet och gårdagskvällen innehöll en TV-sänd debatt om jobben.
Rubriken är väldigt missvisande, för vi får inga jobb utan de skapas av företagsamma personer som via sunda företag utvecklar sina idéer, det är inte politiker som skapar jobb. Däremot kan politiker se till att arbeten försvinner, genom beslut som omöjliggör att ha anställda eller driva företag. Det sistnämnda är verkligen på tapeten efter gårdagens debatt. Själv trodde jag inte det var möjligt att driva en politisk fråga så långt in absurdum, men nu börjar jag förstå att det är en realitet.
Som företagare blir jag ofta tillfrågad och tillskickad allehanda undersökningsmaterial där jag ska svara på frågor om villkor för företagande och vilka problem jag anser vara de största hindren för att anställa fler personer i mitt företag. Så har det varit i minst 20 år och de senaste åren har det intensifierats. Jag har svarat och i redovisningar så visar det sig att mina svar rimmar väldigt bra med övriga svarande, så att problemen på arbetsmarknaden från företagens synvinkel är väldigt klarlagda.
Jag har viljat tro att dessa undersökningar fungerar ungefär som när jag frågar någon av mina anställda vad de behöver för villkor och utrustning för att kunna göra ett bra jobb. Oftast får jag väldigt vettiga och bra svar, ibland, men oftast på skoj får jag ett mer absurt svar, men jag får svar och lyssnar på de som vet vad de pratar om så jag kan leda arbetet vidare på ett bra sätt utifrån synsättet för de anställdas bästa. För hur det än är så mår människor bra av att få göra ett bra jobb, oavsett jobbets art.
När man nu blivit tillfrågad av de som gör anspråk på att leda landet och forma den plattform Sverige utgör för att kunna leva och verka på, så verkar all kunskap från oss företagare vara som bortblåst. Debatten igår så långt jag hängde med (hade inte möjlighet att se hela) innehöll inte ett ord om oss som förväntas skapa de jobb som politikerna talar om. En stor besvikelse och all dialog med makthavare känns som tämligen meningslös helt plötsligt. En dialog för förbättrade kunskaper om villkoren att öppna och driva företag här i Sverige, kändes plötsligt lika ineffektivt som att driva ett transportföretag där man vägrar låtar sin personal ha drivmedel i tankarna under arbetspassen. Lite så som MP verkar vilja ha det för övrigt.
För det är väl ändå de jobben som företagen skapar som vi talar om när det gäller jobb, eller är det några andra jobb som avses? Ibland när jag lyssnar på den röda sidan av politiken, vet jag inte riktigt vad de menar, för å en sidan ska vi vara rädda om jobben, men å andra sidan ska jobb belastas med högre skatter och mer krångel som endast skapar en låst arbetsmarknad. Det låter inte särskilt produktivt.
Har under sommaren inte undgått att också höra Stefan Löfven ringa och "väcka" några ungdomar med löften om erbjudande av någon form av sysselsättning inom 90 dagar för att ha en anledning att gå upp på morgonen. Kan inte låta bli att fundera på hur han menar, finns det ingen anledning att gå upp nu och försöka hitta arbete idag? Är det så det ska vara att vi i Sverige skall få allt serverat utan att behöva engagera oss själva?
Har Stefan inte insett att desto mer vi engagerar oss i vad vi vill hålla på med, desto större chans finns det att till slut hamna på det ställe vi själva önskar. Vägen kanske inte är spikrak, men vi får erfarenheter på vägen som kan vara nog så avgörande för framtiden. Se till att skapa en bra miljö på arbetsmarknaden där det är enklare och inte lika riskfyllt att anställa. Låt det också finnas olika typer av jobb, anställningsformer och villkor som anpassas efter verksamheterna. Att som Stefan via reklamradion, så in en kollektiv pessimism, dåligt självförtroende och jantelagen, till förmån för en förhoppning om ett curlingsystem som ska placera mig på ett ställe som jag kanske inte alls passar i, vet inte jag om det gagnar varken den enskilda personen eller Sverige som land. Är inte det en ungdomsfälla om något att bli passiviserad i väntan på ett erbjudande?
När jag ändå är inne på reklam så kan jag inte låta bli att reflektera över alla kampanjer över Facebook. En stor skillnad har varit att man kan gilla Alliansens förslag som presenteras, medan man måste gilla S för att få läsa deras förslag. Fick på sätt och vis en flashback av den tid då man som LO-medlem var tvångsansluten till S. Allt för att kunna visa större siffror på intresse för just S, än vad som är äkta. Måste bara säga att S agerar mer och mer som en frikyrklig organisation än ett politiskt parti.
Igår dök det för mig upp en ny figur från V, Ali Esbati, som jag har lite svårt att ta till mitt hjärta. Att V och för den delen också S samt LO haft sina synpunkter på vad som räknas som arbete, och fullständigt gjort ner människor som arbetat med i deras ögon "skitjobb". Men de har haft jobb och det är väl jobb vi ska skapa och vara rädda om? Under decennier har dessa partier viljat skilja bort vissa typer av jobb som "skitjobb", istället för att lyfta deras utförare att vara stolta över sitt arbete. Människor mår bra av att få göra ett bra arbete, oavsett arbetets art. Jag vet inte vad Ali Esbati har för syn på människor, men vi är alla olika och har olika förutsättningar och befinner oss på olika ställen i livet. Att då också arbetslivet innehåller en ett så brett spektra med arbeten som möjligt borde kanske vara något som gagnar människan i stort. Något som hjälper självkänslan och som erbjuder möjligheter att både få bromsa upp och att utvecklas. Där verkar i alla fall våran syn på människan skilja sig åt, Ali och min. Bilden av V som ett extremparti blir bara allt tydligare, med Jonas och nu Ali som agitatorer.
ROT och RUT samt sanering och utveckling av restaurangbranschen är tydligen inget som oppositionen vill ha. Man kan undra varför, när det bevisar att det går att göra förändringar som påverkar arbetstillfällen och skatteintäkter på ett positivt sätt. Eftersom allt handlar om politik och inte medmänsklighet så kan en trolig ide vara att oppositionen vill ta bort det som lyckats så kan det inte går att påvisa att du gjort något bra. En dubbelstöt till, mot både arbete inom branscherna samt sittande regering, med arbetstagare som förlorare.
Efter att ha mött samtliga partier och representanter för dessa under de senaste två åren, (nåja inte V då som mer eller mindre konsekvent ratar möten med jobbskapande företagare), så måste jag säga att gårdagsdebatten blev ett stort slag i luften för ingenting. Konkretisera några rejäla förslag eller presentera en ideologi som är trovärdig för utveckling av Sverige. RUT och ROT samt sänkt restaurangmoms i all ära, men hur ser fortsättningen ut för att ge möjlighet att skapa en bättre, sundare arbetsmarknad och mer konkurrenskraftiga företag?
Precisera gärna vilka som skall fixa fram jobben också och vilka åtgärder som är direkt jobbskapande.
Rubriken är väldigt missvisande, för vi får inga jobb utan de skapas av företagsamma personer som via sunda företag utvecklar sina idéer, det är inte politiker som skapar jobb. Däremot kan politiker se till att arbeten försvinner, genom beslut som omöjliggör att ha anställda eller driva företag. Det sistnämnda är verkligen på tapeten efter gårdagens debatt. Själv trodde jag inte det var möjligt att driva en politisk fråga så långt in absurdum, men nu börjar jag förstå att det är en realitet.
Som företagare blir jag ofta tillfrågad och tillskickad allehanda undersökningsmaterial där jag ska svara på frågor om villkor för företagande och vilka problem jag anser vara de största hindren för att anställa fler personer i mitt företag. Så har det varit i minst 20 år och de senaste åren har det intensifierats. Jag har svarat och i redovisningar så visar det sig att mina svar rimmar väldigt bra med övriga svarande, så att problemen på arbetsmarknaden från företagens synvinkel är väldigt klarlagda.
Jag har viljat tro att dessa undersökningar fungerar ungefär som när jag frågar någon av mina anställda vad de behöver för villkor och utrustning för att kunna göra ett bra jobb. Oftast får jag väldigt vettiga och bra svar, ibland, men oftast på skoj får jag ett mer absurt svar, men jag får svar och lyssnar på de som vet vad de pratar om så jag kan leda arbetet vidare på ett bra sätt utifrån synsättet för de anställdas bästa. För hur det än är så mår människor bra av att få göra ett bra jobb, oavsett jobbets art.
När man nu blivit tillfrågad av de som gör anspråk på att leda landet och forma den plattform Sverige utgör för att kunna leva och verka på, så verkar all kunskap från oss företagare vara som bortblåst. Debatten igår så långt jag hängde med (hade inte möjlighet att se hela) innehöll inte ett ord om oss som förväntas skapa de jobb som politikerna talar om. En stor besvikelse och all dialog med makthavare känns som tämligen meningslös helt plötsligt. En dialog för förbättrade kunskaper om villkoren att öppna och driva företag här i Sverige, kändes plötsligt lika ineffektivt som att driva ett transportföretag där man vägrar låtar sin personal ha drivmedel i tankarna under arbetspassen. Lite så som MP verkar vilja ha det för övrigt.
För det är väl ändå de jobben som företagen skapar som vi talar om när det gäller jobb, eller är det några andra jobb som avses? Ibland när jag lyssnar på den röda sidan av politiken, vet jag inte riktigt vad de menar, för å en sidan ska vi vara rädda om jobben, men å andra sidan ska jobb belastas med högre skatter och mer krångel som endast skapar en låst arbetsmarknad. Det låter inte särskilt produktivt.
Har under sommaren inte undgått att också höra Stefan Löfven ringa och "väcka" några ungdomar med löften om erbjudande av någon form av sysselsättning inom 90 dagar för att ha en anledning att gå upp på morgonen. Kan inte låta bli att fundera på hur han menar, finns det ingen anledning att gå upp nu och försöka hitta arbete idag? Är det så det ska vara att vi i Sverige skall få allt serverat utan att behöva engagera oss själva?
Har Stefan inte insett att desto mer vi engagerar oss i vad vi vill hålla på med, desto större chans finns det att till slut hamna på det ställe vi själva önskar. Vägen kanske inte är spikrak, men vi får erfarenheter på vägen som kan vara nog så avgörande för framtiden. Se till att skapa en bra miljö på arbetsmarknaden där det är enklare och inte lika riskfyllt att anställa. Låt det också finnas olika typer av jobb, anställningsformer och villkor som anpassas efter verksamheterna. Att som Stefan via reklamradion, så in en kollektiv pessimism, dåligt självförtroende och jantelagen, till förmån för en förhoppning om ett curlingsystem som ska placera mig på ett ställe som jag kanske inte alls passar i, vet inte jag om det gagnar varken den enskilda personen eller Sverige som land. Är inte det en ungdomsfälla om något att bli passiviserad i väntan på ett erbjudande?
När jag ändå är inne på reklam så kan jag inte låta bli att reflektera över alla kampanjer över Facebook. En stor skillnad har varit att man kan gilla Alliansens förslag som presenteras, medan man måste gilla S för att få läsa deras förslag. Fick på sätt och vis en flashback av den tid då man som LO-medlem var tvångsansluten till S. Allt för att kunna visa större siffror på intresse för just S, än vad som är äkta. Måste bara säga att S agerar mer och mer som en frikyrklig organisation än ett politiskt parti.
Igår dök det för mig upp en ny figur från V, Ali Esbati, som jag har lite svårt att ta till mitt hjärta. Att V och för den delen också S samt LO haft sina synpunkter på vad som räknas som arbete, och fullständigt gjort ner människor som arbetat med i deras ögon "skitjobb". Men de har haft jobb och det är väl jobb vi ska skapa och vara rädda om? Under decennier har dessa partier viljat skilja bort vissa typer av jobb som "skitjobb", istället för att lyfta deras utförare att vara stolta över sitt arbete. Människor mår bra av att få göra ett bra arbete, oavsett arbetets art. Jag vet inte vad Ali Esbati har för syn på människor, men vi är alla olika och har olika förutsättningar och befinner oss på olika ställen i livet. Att då också arbetslivet innehåller en ett så brett spektra med arbeten som möjligt borde kanske vara något som gagnar människan i stort. Något som hjälper självkänslan och som erbjuder möjligheter att både få bromsa upp och att utvecklas. Där verkar i alla fall våran syn på människan skilja sig åt, Ali och min. Bilden av V som ett extremparti blir bara allt tydligare, med Jonas och nu Ali som agitatorer.
ROT och RUT samt sanering och utveckling av restaurangbranschen är tydligen inget som oppositionen vill ha. Man kan undra varför, när det bevisar att det går att göra förändringar som påverkar arbetstillfällen och skatteintäkter på ett positivt sätt. Eftersom allt handlar om politik och inte medmänsklighet så kan en trolig ide vara att oppositionen vill ta bort det som lyckats så kan det inte går att påvisa att du gjort något bra. En dubbelstöt till, mot både arbete inom branscherna samt sittande regering, med arbetstagare som förlorare.
Efter att ha mött samtliga partier och representanter för dessa under de senaste två åren, (nåja inte V då som mer eller mindre konsekvent ratar möten med jobbskapande företagare), så måste jag säga att gårdagsdebatten blev ett stort slag i luften för ingenting. Konkretisera några rejäla förslag eller presentera en ideologi som är trovärdig för utveckling av Sverige. RUT och ROT samt sänkt restaurangmoms i all ära, men hur ser fortsättningen ut för att ge möjlighet att skapa en bättre, sundare arbetsmarknad och mer konkurrenskraftiga företag?
Precisera gärna vilka som skall fixa fram jobben också och vilka åtgärder som är direkt jobbskapande.
tisdag 22 juli 2014
Gaza miljö och gymping
Läser dagligen om våldet i Gaza och blir lite irriterad över min egna okunskap om de bakomliggande orsakerna. Precis som så många andra så vill jag också att våldet tar slut och att platsen så människorna där får en möjlighet att konstruktivt bygga sitt samhälle och sin miljö. Det gäller för båda sidor gränsen.
Men det verkar som om det är mycket svårt att få till ett liv utan vapenskrammel och hot på den platsen. Det är märkligt hur vissa platser och för den sakens skulle även vissa människor har en förmåga att alltid hamna i skottlinjen och bli konfliktförföljda. Det kan gälla allt från "skilsmässohus" till hela landområden. Gaza verkar vara ett sådant område som inte fått någon längre fredsperiod under ett par årtusenden.
Det enda jag kan säga efter att ha följt nyhetsrapporterna är att det finns otroligt mycket människor som känner vanmakt över sin situation och det är inte en bra grogrund för fred och samverkan. Vad jag förstår så är det många människor runt om i världen som känner samma sak inför situationen där även om det säkert finns de som skor sig på den och underblåser den också. Att känna vanmakt är ingen bra utgångpunkt att förhandla ifrån.
Åsa Romson och Valter Mutt från Miljöpartiet skrev en debattartikel om detta i DN och ville starta ett fredsinitiativ via ett miljöprojekt. Det är givetvis lovvärt med att komma med initiativ och lösningar på ett så djupt rotat problem, men jag är inte riktigt säker på att de vet vad oroligheterna bottnar i. Frågan är om någon nu levande person har full överblick över det? Det finns säkert territoriala anspråk, maktpositionering, grundgjuten misstro, ekonomi, mm.mm. som styr över detta.
Det finns givetvis en del religion med i spelet och om man använder sig av det slitna uttrycket: "Var och en blir salig sin tro", så gäller nog det också MP i allra högsta grad. När man verkligen brinner för en enda sak, som i och för sig kan vara bred (miljö), så kan det vara lätt att koppla precis allt till sitt eget grundtänkande om sin hjärtefråga. Att andra människor i mer utsatta positioner än sin egna, som måste ta hänsyn till att överleva för dagen har andra prioriteringar, verkar MP inte vara särskilt öppna för. Så att initiera en miljöplan eller liknande för Gaza-remsan, tror jag är lite klent som fredsinitiativ. Jag tror att om man gör anspråk på att lösa en konflikt, så måste man förstå konfliktens ursprung och dess delar istället för att komma med ett lösningsförslag som gagnar ens egna syften.
Det påminner om en man jag jobbade lite för, för sådär 25 år sedan, som var med och startade gympatrenden. Han hade på ett av våra inspirationsmöten en lång framskriden plan och början på en organisation som skulle åka till samma region och gympa bort alla oenigheter under parollen: "Svettas man tillsammans, så svetsas man tillsammans". Jag har inte hört från honom sedan dess, men om man ser till det klena resultatet måste det varit iskallt mottagande, för inte har de svetsats tillsammans genom svett i alla fall.
Frågan är vad som driver dessa människor med sin till synes snäva syn och otroliga övertro på sin egna tro? Får de sätta sig ner en stund och fundera över situationen så tror jag de kan komma på att mycket måste göras initialt för att påverka och starta en fredsprocess, som måste vara en bra långt kommen och en bra bit på väg, innan dessa projekt möjligen skulle ha någon som helst verkan. För visst mår människor bättre i en bra miljö med rent vatten mm, och visst mår vi bättre av att vara i någorlunda form. Men när livet är att bara se till att överleva eller till och med ge sitt liv i en själmordsattack, så tror jag inte att varken miljömål eller gympa är det som står för vändningen av inställning till konflikten.
Kanske är det så att man redan vet detta och bara använder konflikten för att marknadsföra sig själva. Visa på ett engagemang som är behjärtansvärt, men som inte har en förankring i verkligheten. Enligt mitt sätt att se detta gäller det också i högsta grad MP här på hemmaplan. Jag tror de skulle göra sig bättre som lobbying-organisation än som politiskt parti. Ger man sig in i politiken måste man har en bredare grund, kunskaper och syn på saker och ting än att bara prata om en sak. Något som ofta lyser igenom i debatterna de deltar i.
Men det verkar som om det är mycket svårt att få till ett liv utan vapenskrammel och hot på den platsen. Det är märkligt hur vissa platser och för den sakens skulle även vissa människor har en förmåga att alltid hamna i skottlinjen och bli konfliktförföljda. Det kan gälla allt från "skilsmässohus" till hela landområden. Gaza verkar vara ett sådant område som inte fått någon längre fredsperiod under ett par årtusenden.
Det enda jag kan säga efter att ha följt nyhetsrapporterna är att det finns otroligt mycket människor som känner vanmakt över sin situation och det är inte en bra grogrund för fred och samverkan. Vad jag förstår så är det många människor runt om i världen som känner samma sak inför situationen där även om det säkert finns de som skor sig på den och underblåser den också. Att känna vanmakt är ingen bra utgångpunkt att förhandla ifrån.
Åsa Romson och Valter Mutt från Miljöpartiet skrev en debattartikel om detta i DN och ville starta ett fredsinitiativ via ett miljöprojekt. Det är givetvis lovvärt med att komma med initiativ och lösningar på ett så djupt rotat problem, men jag är inte riktigt säker på att de vet vad oroligheterna bottnar i. Frågan är om någon nu levande person har full överblick över det? Det finns säkert territoriala anspråk, maktpositionering, grundgjuten misstro, ekonomi, mm.mm. som styr över detta.
Det finns givetvis en del religion med i spelet och om man använder sig av det slitna uttrycket: "Var och en blir salig sin tro", så gäller nog det också MP i allra högsta grad. När man verkligen brinner för en enda sak, som i och för sig kan vara bred (miljö), så kan det vara lätt att koppla precis allt till sitt eget grundtänkande om sin hjärtefråga. Att andra människor i mer utsatta positioner än sin egna, som måste ta hänsyn till att överleva för dagen har andra prioriteringar, verkar MP inte vara särskilt öppna för. Så att initiera en miljöplan eller liknande för Gaza-remsan, tror jag är lite klent som fredsinitiativ. Jag tror att om man gör anspråk på att lösa en konflikt, så måste man förstå konfliktens ursprung och dess delar istället för att komma med ett lösningsförslag som gagnar ens egna syften.
Det påminner om en man jag jobbade lite för, för sådär 25 år sedan, som var med och startade gympatrenden. Han hade på ett av våra inspirationsmöten en lång framskriden plan och början på en organisation som skulle åka till samma region och gympa bort alla oenigheter under parollen: "Svettas man tillsammans, så svetsas man tillsammans". Jag har inte hört från honom sedan dess, men om man ser till det klena resultatet måste det varit iskallt mottagande, för inte har de svetsats tillsammans genom svett i alla fall.
Frågan är vad som driver dessa människor med sin till synes snäva syn och otroliga övertro på sin egna tro? Får de sätta sig ner en stund och fundera över situationen så tror jag de kan komma på att mycket måste göras initialt för att påverka och starta en fredsprocess, som måste vara en bra långt kommen och en bra bit på väg, innan dessa projekt möjligen skulle ha någon som helst verkan. För visst mår människor bättre i en bra miljö med rent vatten mm, och visst mår vi bättre av att vara i någorlunda form. Men när livet är att bara se till att överleva eller till och med ge sitt liv i en själmordsattack, så tror jag inte att varken miljömål eller gympa är det som står för vändningen av inställning till konflikten.
Kanske är det så att man redan vet detta och bara använder konflikten för att marknadsföra sig själva. Visa på ett engagemang som är behjärtansvärt, men som inte har en förankring i verkligheten. Enligt mitt sätt att se detta gäller det också i högsta grad MP här på hemmaplan. Jag tror de skulle göra sig bättre som lobbying-organisation än som politiskt parti. Ger man sig in i politiken måste man har en bredare grund, kunskaper och syn på saker och ting än att bara prata om en sak. Något som ofta lyser igenom i debatterna de deltar i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)