Festival city och politik...

Då är vi inne i festivaltider och från många håll kommer goda råd för hur man skyddar sig, går ut mest, och hittar just dina dela i festivalerna. kanske behöver vi alla dessa råd, men ibland känns det som om vi alltid är så överbeskyddande att den egna upptäckarlustan nästan sätts ur spel. Var själv lite vågad idag och korsade tvärs igenom hela Västerås Cityfestival. Lite orolig var jag att jag skulle missa något, bli nerslagen eller skulle gå bort mig nu när city inte ser lika sömnigt ut som vanligt.

Jag klarade mig utan missöden, men kunde inte låta bli att notera den stora närvaron av politiska partier, som ser sin chans att möta sina potentiella väljare och ge dem en ballong eller vimpel. Kan tycka att just det kanske är detaljer som mest lockar den skaran som inte uppnått ålder för rösträtt...
Men "det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.." kanske man resonerar.

Är själv intresserad av hur politiker tar tag i olika frågor, för att göra Sverige till en bra plattform att leva och verka från för alla här boende personer och alla företag som ska dra in alla pengar som sedan ska fördelas. Det finns mycket avgörande frågor att ta ställning till om hur vi skall nå en långsiktig plan för hur vi ska finansiera alla sociala reformer och vår gemensamma välfärd och jag lyssnade spänt på ett av våra partiers framställande om deras viktiga frågor.

De tappade mig rätt snart när det stod klart att en av de viktigaste frågorna var byggande av ett könsneutralt offentligt bad. Visserligen handlade det inte om att ha speciellt kakel i duschen, annan rening i badet eller skåplås utan hane och hona. (Glömde fråga hur de ska göra med att könsneutralisera eluttagen). Nej det handlade om att göra ett tredje omklädningsrum där de könsneutrala kan byta om. Visst är det bra att det finns valmöjligheter men att ha detta som en stor fråga när man inte har en plan för att finansiera utgifterna, tycker jag är något sorgligt.

Jag vet inte om det ens är en fråga värd att placera högt på den politiska kartan och när man läser hur de könsneutrala badplatserna används för olika avancerade sexuella lekar, vet jag inte om det kanske till och med är så att man skapar ett större problem än man eventuellt löser. För hur det än är så är en möjlighet för den ene ett problem för den andre. Tanken slog mig att det kanske skulle vara bättre att de delat ut kondomer istället för ballonger om den frågan ska ha en tung position.

Hur som helst så kände jag mig ändå rätt glad åt att city lever upp lite under en kortare period och funderade på hur de politiska partierna resonerar för att Västerås ska få ha en levande stadskärna under resterande 362 dagar om året. Skulle gärna se en politisk plan för hur man tänker agera för att låta city bli det levande city vår stad behöver.

En dag som alla andra

En god vän sa till mig för ett tag sedan: "Du har världens mest förutsägbara jobb, du vet aldrig hur din dag kommer att bli!" Jag har ett arbete som bygger på mycket kommunikation och vilja att problemlösa de situationer som dyker upp och det sker med en farlig fart 24-7. Jobbet har hela tiden nya utmaningar och ingen dag är den andra lik.
Det ligger något väldigt djupt och analytiskt bakom de orden och det händer att jag hör den meningen klinga i mitt huvud emellanåt. Idag är en sådan dag!

När dagarna dansar förbi och tiden går åt till att utföra allt jag tagit åt mig, så tycker jag oftast att livet är kul och innehållsrikt. Brukar inte reflektera så mycket över skillnader mellan olika arbeten utan dammar på engagerat och med ett leende på läpparna. Jag tycker om att göra saker med glädje och finner mycket glädje i att arbeta, men också att träffa familj och vänner. Glädje är viktigt för mig! Kommer gärna tillbaka till aforismen som säger att: "Det inte bara är glada människor som gör ett bra jobb utan att få göra ett bra jobb gör även människan glad!" med den insikten jobbar jag på och försöker dra mitt strå till stacken Sverige. Men ibland uppenbarar sig en verklighet som är så väsensskild från den jag själv brukar försöka hålla mig till. Det finns verkligen människor som inte vill vara på sitt jobb, klagar högt inför kunder att de måste jobba och att det kanske är dags för facket att säga ifrån, har noll och intet till över för sådana som jag som gillar att jobba och som inte tar det som ett personligt angrepp om jag inte får mitt fika exakt 9.15.

Brukar inte känna efter alltförmycket hur kroppen känns när jag går upp utan känner mig glad att jag kom ur sängen! Det måste betyda att jag har potential att köra på en dag till... Visst har jag skavanker (som inte beror på åldern), eller som det sägs: "It´s not the years it´s the mileage"..
Och visst är jag lite sliten tidvis, men att känna efter är inte riktigt min grej, försöker istället vara klok under dagen och inte leka Hulken i tid och otid. Om inte annat så för att slippa frågan om hur mycket Cuprinol man måste dricka för att bli så grön!
Tyvärr har jag dragit med något skit på lungorna en längre tid och trots alla tips, råd, kurer och egenvård har jag inte blivit bättre. det är något som trots allt tar ner mig lite på en lägre nivå och just nu känns det inte kul längre. Fick idag trots mycket tvekande, en tid hos en doktor, dock inte min vanliga, men det fanns en som kunde ge mig audiens en kortare tid för att undersöka mig. 

På min vårdcentral finns det människor som jobbar efter en helt annan princip än jag själv. Glädje är inte det ordet som slår en när man öppnar dörren till denna vårdinrättning. Jag har själv arbetat med vård och har väldigt svårt att förstå att man inte visar mer glädje som personal, ett bra mottagande gör patienten mer kurant bara det!
Men här har man inte skänkt den arbetsmetoden ens ett uns av tanke, utan håller på med någon form av uppfostring av varandra inför öppen ridå!
Kom dit och anmälde mig och betalade och fick frågan: "Har du tagit proven?"
Något vilsen sa jag att ingen sagt något om att jag ska ta prover.
Efter en kortare mental undersökning med resultatet "Hur dum kan man vara", skulle jag gå till provtagningen ta en nummerlapp och vänta på min tur.
Vän av ordning som jag ändå är sa att jag kommer att missa min läkartid, eftersom jag inte tagit till någon extra tid till provtagning som ingen informerat om. Förmodligen var jag där rätt nära lilla rättspsykundersökningen, men räddades av en förstående sköterska som gav mig en gigantisk röd lapp som det stod AKUT på.
Gick till provtagningen lämnade över lappen och blev nedtryckt i all hast i en provstol, blev sedan utkörd därifrån eftersom det inte beställts något prov.
Lommade tillbaka till receptionen och berättade som det var och nu fanns det helt plötsligt fler än jag som var tilltänkta en psykundersökning, även inom deras organisation!
Leddes i handen tillbaka till LAB för att där återigen visa min alltför indiskreta förturslapp för alla som satt där och suckade över att nummersystemet tydligen inte gällde för alla.
In fort som fan och stick i fingret för att sedan via en mildare spark i arslet tillbaka till receptionen och väntrummet.
Väl där blev jag informerad om att inget prov tagits. "Men jag har precis varit där och blivit stucken" sa jag och visade fingret med den blodiga papperstussen. "Nej, dom har tappat bort ditt prov" blev svaret...
Återigen tillbaka med min fina röda förturslapp som jag började fundera på att montera i en halskedja, eftersom jag nog aldrig skulle bli av med den. Vid LAB visades det nu öppet missnöje när jag för tredje gången dök upp och under högljutt tjatande om hur värdelösa dom andra är, blev intagen för ännu ett stick.
För att undvika fel var jag denna gången tvungen att vänta på ett "pip" som skulle avges av en hemlig maskin i rummet bredvid. Sittande och lyssna på min provtagerskas eviga tjatande om hur facket borde agera för att undvika att dylika fel som med mig uppstår, missade nåldamen signalen från maskinen och jag blev sittande en bra stund till innan hon kom på att det var dags att sticka mig och även att kön utanför börjar fyllas på ordentligt. Skickades tillbaka till receptionen igen med orden " Doktorn ropar upp dig om fyra minuter, då är provet klart".

Riktigt så enkelt var det inte... Uppropad blev jag men enligt deras noteringar hade inget prov tagits och det kunde bero på att det inte var inrapporterat i tid.
Efter en märklig undersökning blev jag förklarad frisk men ändå sjuk. Jag kunde höra av mig efter sommaren om min röst inte blivit bättre. Man brukar behandla med antibiotika men Du får ingen, var utlåtandet. Det mest sjuka verkade ligga i att jag gillar att arbeta och gillar att lösa nya problem varje dag utan någon större begränsning i arbetstid.

Åkte därifrån med glädje, men utan att vara glad. Brukar som sagt inte känna efter för mycket och insåg att det säkerligen inte är något större fel på mig mer än att jag oftast är glad, är engagerad och försöker lösa de problem som uppstår. Är definitionen på hälsa det som de själva spelar upp med allmän misstro, ovilja till eget ansvar och engagemang, så håller jag mig nog lite krasslig i fortsättningen också. Synd bara på mina stämband...

Väl tillbaka på jobbet känner jag mig glad igen, glad över att inte behöva möta eller gå till denna vårdinrättning eller liknande arbetsplatser dagligen. Skulle inte stå ut med så mycket ilska över saker som borde vara hur enkla som helst att överbrygga om alla bara ville göra det. Ville mötas och ville ha en roligare arbetsplats att gå till. Konstaterar att detta är säkert en dag som alla andra, med enda skillnaden att jag fick en insikt jag kunde varit utan.

Tro hopp och Uppdrag Granskning

Såg ett program av Uppdrag Granskning där man gick ut med att representanter för Svenska Kyrkan erbjuder bot mot homosexualitet. Som den socialt engagerade person jag är, har jag tidigare följt programmet men under senare år har jag blivit mer och mer skeptisk till det och efter det senaste programmet förstår jag verkligen varför.
Visserligen fanns det givetvis lite korn att fundera över men upplägget av programmet anser jag vara en väldigt stor vilseledning av de som man ville presentera som oseriösa i sin profession.

Ingen har väl undgått debatten om huruvida homosexualitet skall vara en synd, en störning, ett oaccepterat leverne för olika grupperingar i allmänhet och kanske för Svenska Kyrkan i synnerhet. Svenska Kyrkan verkar ändå ha en plan för att föra ner den Lutherska Kyrkligheten till ett mer mänskligt plan, vilket jag själv tycker är bra. Är inte särskilt kyrkligt aktiv själv, men har stor respekt för de som är det.
En av anledningarna till att jag inte är det är att det för mig är oklart, vem som styr och i så fall varför. Jag har sett mängder med bevis på människor som med olika religiösa föresatser vill leda människor att följa deras egna personliga böjelser och behov, något som kan ta sig häpnadsväckande resultat som jag fått följa både på nära håll och distans. En liten del av detta speglades i programmet där man berättade att Svenska kyrkan demokratiskt bestämt att inte arbeta med någon form av "justering" eller liknande, av människor med homosexuell läggning.
Det är kanske ett bevis på en bra och modern kyrka att göra så, demokratiskt bestämma vad kyrkan ska marknadsföra, men när det kommer till att verkligen TRO, sätts allt i ett annat perspektiv. Demokrati är ett i högsta graden mänskligt och bra påfund, men är en stor skillnad mot Gud som står över allt mänskligt. Om man verkligen TROR att Gud har en allsmäktig kraft att hela den som söker hjälp oavsett problem, ska då en präst säga till en vilsen person som söker hjälp om och vill försöka förändra sig, att: "nej du putte, Gud bryr sig inte om dig och dina problem!"
Är inte det att skjuta tilliten helt i sank?

Kanske är jag naiv och tror gott om de allra flesta som arbetar inom kyrkan och är rätt övertygad om att de är djupt troende och tror på Guds helande kraft. Jag tror också att de tar emot de som känner sig vilsna och med en visshet att om man ber till Gud på riktigt så får man hjälp. Att världen ändå ser ut som den gör, har fått mig att tvivla, men det är en annan historia.

Att då som Uppdrag Granskning skicka en person som uppger sig vilja ha hjälp bort från sin homosexualitet, för att uppsöka ett antal präster och få hjälp med detta, anser jag vara rent förkastligt. För skillnaden att gå till en psykolog och bli stärkt i sin personlighet och acceptera sig själv, så handlar det i kyrkans fall mer om att sätta sin tilltro till en Gud att kunna förändra individen som söker. En avsevärd skillnad på arbetsupplägg.

Jag kunde inte se att man någonstans gick ut med att marknadsföra denna tjänst, utan den provocerades fram av upplägget i programmet. Prästerna agerade utifrån sin starka tro och följde den sökandes önskan om att få hjälp att ändra sig. Jag kan inte riktigt se vari felet skulle ligga, i och med att det var den person som ville ha hjälp var den som tagit initiativ till mötet. Att sedan Uppdrag Granskning inte heller är pålästa om vad tystnadsplikten innebär för kyrkan och försöker underminera deras arbetssätt, är en skrämmande dålig journalistik.

Sommar sol och ångest

Mmmmm.... Som jag längtat!!
Påsken gav löften om försommar, men sedan slog aprilvädret till i maj och den längtan efter sommar och värme jag burit sedan i höstas, fick åter dra på sig strumpor och fleecetröja.

Sitter på kontoret med ett berg av jobb framför mig och hör mig själv gnola sommarsånger med hes stämma. Förkylning vik hädan, här ska nu njutas! Ingenting kan stoppa min känsla av att äntligen få fara ut i grönskan och blomprakten. Åkte hiss idag med en dam från "Institutionen för dålig sommarattityd", som förklarade att sommaren är en plåga.
- "Tänk på alla allergiker, myggor, fästingar och annat elände som kryper fram ut jorden", var hennes svar på mitt glada överbubblande humör som kom med påstående om hur härligt jag tycker det är att slippa huttra i ett råkallt klimat.

Lät mig inte nedslås av det, men började ändå fundera lite på varför en för mig okänd ordningskvinna vill att jag ska ha dåligt samvete för att jag tycker om sommaren, en årstid jag inte kan påverka och som bjuder olika förutsättningar för olika individer. Är det så att det är fult att njuta rent generellt, eller är det meningen att jag ska bära skuld och ångest för att det finns sommar och att jag tycker om den?

Vill bara vara tydlig nu inför helgen som verkar bli kanonfin: Jag tycker om sommaren för att det är varm och skönt och jag slipper frysa, ha konstant ledvärk, kan gå i kortbyxor och bli lite naturligt brun (röd) i solen.
Jag gör det inte som ett hån mot er allergiker, myggbitna och fästingsjuka!

Läste i tidningen idag att man lever längre om man tror på livet. Skulle vilja göra ett tillägg om att livet kanske blir både roligare och mer innehållsrikt om man vågar njuta av de guldkorn som faktiskt finns där. De kan se olika ut för var och en, och ibland kanske man måste leta djupare i sig själv för att hitta njutningen.
I helgen ska det bli fint sommarväder, då tänker i alla fall jag njuta!
Over and out!

Hur utvecklar man genom att sätta stopp?

Det mest fantastiska med valår är att man som myndig person blir värd något, och det mest makabra i detta är att min röst betyder mer ju färre som röstar. Jag tror det är därför som så många politiker vill åt min röst just nu. En märklig sak i detta är att man med allehanda medel vill köpa min röst. Det lovas vitt och brett om reformer som kostar miljarders miljarder men som inte ens är i närheten av att vara finansierade och glömmer att samtidigt att det är mig de underförstått ber att finansiera hela kalaset. För finns det omåttliga utgifter så måste det tas från de inkomster vi som skattebetalare har och dessa är inte aldrig sinande som många tycks tro.

I en av betydelserna av att vi har demokrati i vårt land finns att när vi nått myndig ålder har vi rösträtt. En röst per person. Det är något som jag själv tycker är bra. Men om vi skulle leka med tanken att man skulle ha differentierad rösträtt i förhållande till hur mycket man bidrar med till landets försörjning genom skatt, avgifter, jobbskapande och ansvarstagande så skulle även företag bli röstberättigade och ha betydligt mycket fler röster att lägga än en enskild person.

Frågan är hur valrörelsen skulle se ut då? Skulle det gå att lämna alla dessa löften när man måste ta hänsyn till de som ska klara försörjningen?

Själv tror jag inte det. Jag tror att valrörelsen kanske till och med skulle bli lite nyktrare, för då kom den att handla om Sverige och våra förutsättningar samt möjligheter att ha ett fortsatt välstånd och utveckling för alla. En plats där även de som drar runt landets ekonomi får plats i debatten.

För pratar vi om ”jobb”, som i jobb som genererar intäkter till den gemensamma kassan över tid, så måste vi vända oss till de som skapar dessa jobb och inte till de som skapar temporära lösningar där kassan dräneras. Vi kommer säkert behöva arbetsmarknadsåtgärder ändå på olika sätt från tid till tid, men en långsiktig arbetsmarknadspolitik måste bygga på hållbar utveckling och verkliga arbeten.

Därför tycker jag att debatten blir väldigt skev och innehållslös när företag förklarar för politiker och anställda om hur ett politiskt förslag kommer att slå mot företaget, blir bemötta med att de driver en skrämselpropaganda. Som företagare måste man försöka se vad som är på gång och vilka förändringar som kan komma och hur de kommer att påverka företaget. Det ingår i ett ansvarsfullt företagande. Jag driver själv företag och blir många gånger bemött med både dålig attityd och okunskap om hur villkoren är att driva företag och ta ansvar för anställda. De företagare jag känner är väldigt mån om att driva sina företag på en långsiktigt basis med ansvarstagande för såväl produktion samt anställningar. I och med detta är de också väldigt engagerade i att sköta sina bolag och försöka vara förutseende för vilka hinder och prövningar som kommer. Att informera om vilka förändringar som kan bli nödvändiga för att möta ett nytt politiskt beslut, ser i alla fall inte jag som någon konstigt.

Idag när den internationella konkurrensen hårdnar alltmer så har det blivit betydligt tuffare att vara företagare, att då även hoten mot mångas existens och arbeten kommer från de interna leden som säger sig ”värna jobben”, gör att allt känns väldigt bakvänt. Just nu i valtider så blir det mer extremt än någonsin och många håller andan i väntan på att se om dessa förslag verkligen når fram till att förverkligas, eller om den regering som sammansätts efter valet kommer att ta hänsyn till en verklighet där hänsyn tas till hur intäkterna ska säkras och våga låta reformerna vänta samtidigt som en svekdebatt drar igång. En arbetsgång vi sett alltför mycket av under årtionden.

Samtidigt kan vara värt att fundera på hur viktigt det är med svenskägda företag i Sverige.  Som företagare med känsla för sitt närområde så tar man förmodligen större ansvar för de man har anställda än om man är en internationell aktör. Därför tror jag det är dags att även se till de förutsättningar som gäller för företagande i Sverige innan vi mister de som vill och vågar satsa energi, engagemang, idéer och pengar för att utveckla just sina företag och samtidigt skapa en bättre förutsättning för den gemensamma försörjningen.

Jag hoppas att debatten kan vända till att bli en mer saklig och öppen debatt om hur vi vill att Sverige ska kunna utvecklas och stå som plattform för ett mer initiativrikt samhälle, där politiker pratar mer möjligheter än att stoppa. Jag hoppas också att det kommer en dag då vettiga regler för företag når upp till ytan och implementeras att gälla under väldigt lång tid.

Vilken otrolig röra!

Jag tycker verkligen att det är alldeles för få som tänker på mig så nu är frågan om jag ska starta ett politiskt parti som driver denna fråga till en ändring eller helt enkelt göra det till ett religiöst samfund som sätter mig i centrum..

Ursäkta ironin! Men va f.n...

Tittar på TV, läser tidningar och försöker följa den politiska debatten på alla sätt för att sätta mig in i hur jag ska lägga min röst där den gör mest nytta för utvecklingen av Sverige. Det Sverige som jag hoppas jag förblir myndig i med valfrihet för min utveckling, att landet förblir en demokrati och plattform för kommande generationer när det gäller utveckling, innovation och välfärd i en bra miljö. En miljö där så många som möjligt kan trivas och där avundsjukan samt jantelag förvandlas till tollerans och medkännande.

Det mest slående idag är att det blir fler och fler små partier som hävdar någon eller några få punkter utan att ha något som helst helhetsgrepp i hur de vill att ett samhälle ska se ut och vilka villkor som ska gälla för medborgarna. Det pratas mycket om att stoppa allehanda verksamheter, men det saknas visioner om utveckling. Man pratar om att satsa miljardbelopp i olika verksamheter utan att precisera mål, samtidigt som det inte talas ett ord om hur vi skall hantera de företag som ska tjäna ihop pengarna som ska betala kalaset.
Lyssnar man på den röda sidan så verkar det som om de tagit jantelagen på allvar och verkligen skrivit in den i sitt partiprogram, något som jag tror hämmar utvecklingen på både individuell och nationell nivå. Till sin hjälp har man LO som snart sagt är emot allting.

Tittar man på det andra blocket så känns det aningen spretigt och ofokuserat på vilken inriktning som ska gälla nu efter att de lotsat landet helskinnat genom den värsta ekonomiska kris i mannaminne.

Till det kommer ett antal extrempartier och partier i smala frågor som kanske borde stannat på nivå som lobbygrupp, V, MP, SD, Fi, PP, m. fl.

Blandar man ihop alla dessa partifärger på den politiska paletten och skakar fram en bild av det samlade Sverige, så blir det någon form av bajsbrun anrättning som ser allt annat än aptitlig ut och där snart alla är emot alla. Försöker jag sedan se hur delar av denna ska sköta Sverige efter ett val med kanske både två och tre extrempartier som vågmästare, vågar jag knapp tänka på vad som väntar oss framöver. Framförallt så går det inte att rösta på ett parti och tro att deras politik ens kan bli verklighet även som dominant i en koalitionsregering. Risken med en demokrati likt vår är att vi inte får en distinkt styrning utan ett sammelsurium av käbbel i små politiska sakfrågor för att vi själva glömt eller kanske inte ens bryr oss om kunskapen om vad som utgör grunden för demokratin, den egna valfriheten. Därifrån har vi möjlighet att bygga utveckling och välfärd.

Själv önskar jag en reformering av Sveriges riksdag där man återinför tvåkammarriksdagen där de tydligt redovisar inriktning och politik inför valet, så att min röst ändå behandlas med någon form av respekt och inte blir bortförhandlad i någon kohandel och kommer ut ur systemet som en mocka i ett ko-bingo.

Men usch då va jobbigt!

Känner mig inte särskilt gammal, tycker mig ha bra koll på vad som händer i mitt liv, trivs med tillvaron och så kommer detta!!!!....

Datorns tangenter knattrar lite förstrött under mina fingrar samtidigt känns det som om hjärtat håller på att hoppa ur sitt läge, en helt absurd känsla av olikheter i min närhet. Jag skriver, raderar skriver igen och får liksom inte till det. Tröskeln är mycket högre än vad den brukar vara. Allt bara för en mening: "min dotter tar studenten".

Det har kommit slag i slag på några få månader, 18 år och myndig, körkort och nu studenten.

Jag är fantastiskt glad och stolt över henne och jag tror verkligen det kommer gå alldeles utmärkt för henne framöver i livet. Som den curlande pappa jag är så önskar jag små trösklar och inte alltför stora motgångar, men samtidigt är det ofta med dessa man växer som människa och som förälder är det inte lätt att jämna ut dessa på förhand. Så det enda jag kan lämna över som gåva i detta är att min dörr alltid står öppen, när helst hon behöver hjälp och stöd.

Trots att jag haft dryga 18 år på mig att förbereda mig för denna dagen, så känns den ändå både jobbig och lite ödesmättad. Satt för några dagar sedan med min gamla gymnasieklass och tittade på bilder från när jag själv tog studenten och insåg när jag såg alla runt om mig att tiden satt sina spår. Konstigt nog eftersom jag själv känner mig både ung och nyfiken på livet, precis som jag kommer ihåg mig från bilderna med klassen. Inte ens min plankstek som for gatlopp på restaurangen kunde få mig att känna mig gammal och bitter. Kände verkligen att livet är kul och tiden ger bara mer insikt och fler roliga minnen!

Men nu sitter jag här och dessa tangenter klickar med en annan ton och jag förstår att tiden då jag känt glädje över att ha en sammanhållen familj, håller på att ta slut. I och för sig så tog den på ett sätt slut för några år sedan med en skilsmässa. Den hade dock det goda med sig att jag till slut fick möjlighet att träffa min dotter på våra villkor och den glädje jag alltid känt över att vara pappa behövde inte längre filtreras. Men ändå, snart bär det ut i vuxenlivet för min dotter och det jag har velat förbereda henne på är här, känns bara som jag glömt att förbereda mig själv på samma sätt.

Men det är väl kanske så att det inte går att fullt ut förbereda sig för den känslomässiga reaktion som kommer när ett långt åtagande börjar lida mot sitt slut. Brukar vara rätt slut efter ett vanligt gig, så varför skulle inte detta kännas både tyngre och innerligare när det handlar om en person man älskar över allt annat.

Tar ny sats igen och slutför inbjudningskortet till Studentmottagningen och känner mig gammal, desorienterad och lite smått bitter över alla ambitioner med denna tid som jag inte hunnit uppfylla.
Tittar på bilderna från dotterns uppväxt och ser att det är en härlig person med mycket driv, engagemang och personlig integritet som vuxit upp och jag blir i själen både glad och stolt. Det kommer att gå bra och det är nu den nya fasen i livet är mogen att göra entré.

Välkommen ut i livet och välkommen nya livet!