Jag vet inte om det går att peka på en enskild sak som gjort att skolan i Sverige ständigt är i blåsväder. Det verkar finnas många som i alla fall är överens om att den är kass på alla sätt och alla försök att styra upp den gör att den blir till det sämre. En socialt engagerad person som jag kan inte låta bli att fundera en hel del över varför vi hamnat i detta uttalade kaos.
Jag har själv passerat 50 och gick i skolan under 70- och början på 80-talet samt en vända till i slutet på 80- och början på 90-talet. Så länge jag kan minnas och i alla år har det pratats om hur dålig den Svenska skolan är samtidigt som den presenteras av politiker som "världens bästa skola". Under mina skolår sänktes konstant kunskapskraven, det fanns väldigt lite möjlighet att hitta och välja en skola och pedagogik som jag kunde blomstra ut i och synen på skola var att den var ett nödvändigt ont. Ingenting av detta skapar en bra miljö för studier och glädje i att lära sig saker. Jag klarade mig ändå rätt bra betygsmässigt under dessa förutsättningar men vad är det värt internationellt?
Ibland tror jag att vi själva slutat rannsaka vart vi står i jämförelse med andra länder och deras utveckling eftersom vi blivit matade med de politiska flosklerna "att vi är bäst" under decennier. Inte kan det vara kunskapsinnehållet i skolan som avses då kunskapskraven i skolan störtdök under parollen "alla ska med". Själv hade jag gärna sett en paroll som att skolan är till för alla att förkovra sig i med stöd efter de egna förutsättningarna. För även om vi är en stor grupp människor så är vi alla individer med olika förutsättningar och förmågor som vi måste kunna hantera och ta hänsyn till, från vaggan till graven.
Vi har fri skola och skolplikt, som till kostnadsbelastning per person som nyttjar den är väldigt liten och till större delen osynlig via skattsedeln. Frågan är då om det är finansieringen av skolan som gjort den till "världens bästa"?
Hur hanterar vi att den är fri? Är vi som föräldrar tacksamma och försöker få våra barn att tillgodogöra sig så mycket kunskap som möjligt eller är den ingenting värd eftersom den är gratis?
Samma fråga kan vi ställa till alla elever. Även lärarna, skolledningar, skolöverstyrelse mm. mm borde kanske ta och se över både nyttan, mening och attityd runt skolan och alla utbildningsformer som skall hjälpa oss i Sverige att kunna hantera den allt växande internationella konkurrensen. Är det kanske dags för en skolavgift?
Emellanåt verkar det som om både föräldrar, elever och skolledning ser skolan som ett förlängt dagis. "Barnpassning till myndighetsåldern". Det är ett attitydsproblem som vad jag förstår är det mest svårbemästrade och det som stjäl mest resurser från att låta skolan vara en skola. Här måste framförallt föräldrar ta sitt ansvar.
Om vi tittar till dagens system där det vuxit ut en marknad för friskolor, så tycker jag att den är bra. Jag var med när min dotter gick i gymnasievalstankar och vi besökte skolor och gymnasiemässa och hon fick möjlighet att få en inblick i hur olika skolorna arbetade och kunde själv känna in var hon trodde att hon skulle trivas bäst. En möjlighet som inte fanns på min tid och som kunde ta sig uttryck i att man valde skola istället för linje och vice versa, för att slippa vara på samma plats som personer som inte gjorde en gott i högstadiet. Det var en inte alltför lyckad lösning.
Under åren har skolan fått utstå mycket kritik och man har pekat på de stora skillnader i resultat för olika skolor och problemen med detta. Nu när man har möjlighet att välja, så trodde i alla fall jag att meningen var att de skolor som inte håller måttet inte heller väljs och därför slås ut. Någonting som inte var möjligt i det förra systemet. Ger inte det också en möjlighet för de enheter som fungerar bra att visa upp sig och låta andra ta lärdom av?
En annan intressant del med skolan som jag intresserat mig för är den så kallade "missmatch" som råder mellan skola och yrkesliv. Det är svårt för företagare att hitta rätt personer med rätt utbildning. Själv tror jag och har även en del erfarenhet av att det är ett alldeles för stort steg från skola till arbetsliv. Ett arbete innehåller inte långa håltimmar och tid att planera allt själv utan det ställs krav på ansvarstagande att fullfölja en uppgift under en arbetsdag. Just där tror jag man gör en stor miss i skolan med att ha alldeles för mycket egen tid och för lite lärarledd tid. Man lär sig inte kontinuitet.
Men det största problemet med skolan som jag ser det är den politiska styrningen. ATT den är politiskt styrd. Det är ett välkänt faktum att föräldrar gärna skyddar sina barn. Hur kommer då politiker ur olika läger åt varandra bäst, jo genom att slå på skolan vilket får föräldrar (en stor aktiv väljargrupp) att reagera rent känslomässigt. Man vinner en kortsiktig politisk kamp men trasar söner förutsättningarna för alltför många barn som man säger sig vilja värna om.
Tyvärr verkar det inte finnas eller har funnits någon långsiktighet att tala om. Förändringar görs utan vettiga utvärderingar och efter alldeles för snabba slutsatser.
I detta överkontrollerande Sverige borde det inte vara alltför svårt att få till ett kontrollorgan som följer upp skolornas arbete på ett vettigt sätt och ser till att läromedel, utrustning och bemanning följer givna direktiv. Låt sedan skolorna utveckla sin säregenskaper och låt eleverna dra nytta av de olika uppläggen som finns, för att hitta det som just de trivs med samtidigt som man ger lärare och elever studiero och möjlighet att utvecklas. Föräldrar engagera er i era barn och ge dom stöd i val och skolarbete så har de bättre möjlighet att möta arbetslivet med större valfrihet och kompetens. Det fria valet gör demokratin starkare.
torsdag 9 januari 2014
tisdag 31 december 2013
Åretslista! Gott Slut 2013 och Gott Nytt År 2014 till er alla!
Såhär på årets sista dag kan det vara på plats att summera lite av vad som hänt det gångna året. Ett litet bokslut över sitt liv, utan någon obehaglig revisor som måste granska och säga vad som är rätt och fel. Har i och för sig aldrig haft några problem med det, men det känns skönt ändå!
Åren går så fort nuförtiden och det mest oroande med det är att min 18-åriga dotter tycker lika dant! När jag var 18 tycktes tiden stå stilla vill jag minnas, medan den nu tydligen rasar med väldans fart och dammar runt i livet med villkor som gör att det ibland känns meningslöst att äta lunch eftersom det strax är dags för middag! Och kanske är det där hemligheten ligger, stressen runt när/vad/hur och varför vi ska äta som sätter sådan press att vi glömmer att leva däremellan. För mycket fokuseras runt beteende istället för upplevelse och då missar vi kanske att njuta av det som pågår?
Därför är det lite kul att ändå titta tillbaka och se att det ryms en hel del upplevelser och gärningar under ett år. Gör man en analys av sitt liv så kan ibland de allra minsta sakerna få en stor inverkan på livet, som att säga "ja" eller "nej" vid specifika tillfällen, eller en felsägning eller felkörning som kan få oanade positiva följder och nya infallsvinklar som man aldrig tänkt sig. För egen del har 2013 varit ett väldigt innehållsrikt år med mycket nya intryck och som även satt avtryck i förhållande till det som varit. Det är inte lätt för mig att sammanställa en sånhär lista, för det finns så oerhört många personer jag skulle vilja rabbla upp i den som betytt oerhört mycket för mig, så jag lämnar i stort sett personerna utanför men vill ändå ge ett hedersomnämnande till en person som annars skulle följa med i de flesta punkterna.. Jocke Camming! .. Tack för i år! =)
Då börjar jag:
Däremot vill önska alla och en var ett riktigt Gott Slut på 2013 och ett Gott Nytt År 2014, med mycket glädje framgång och kärlek!
Åren går så fort nuförtiden och det mest oroande med det är att min 18-åriga dotter tycker lika dant! När jag var 18 tycktes tiden stå stilla vill jag minnas, medan den nu tydligen rasar med väldans fart och dammar runt i livet med villkor som gör att det ibland känns meningslöst att äta lunch eftersom det strax är dags för middag! Och kanske är det där hemligheten ligger, stressen runt när/vad/hur och varför vi ska äta som sätter sådan press att vi glömmer att leva däremellan. För mycket fokuseras runt beteende istället för upplevelse och då missar vi kanske att njuta av det som pågår?
Därför är det lite kul att ändå titta tillbaka och se att det ryms en hel del upplevelser och gärningar under ett år. Gör man en analys av sitt liv så kan ibland de allra minsta sakerna få en stor inverkan på livet, som att säga "ja" eller "nej" vid specifika tillfällen, eller en felsägning eller felkörning som kan få oanade positiva följder och nya infallsvinklar som man aldrig tänkt sig. För egen del har 2013 varit ett väldigt innehållsrikt år med mycket nya intryck och som även satt avtryck i förhållande till det som varit. Det är inte lätt för mig att sammanställa en sånhär lista, för det finns så oerhört många personer jag skulle vilja rabbla upp i den som betytt oerhört mycket för mig, så jag lämnar i stort sett personerna utanför men vill ändå ge ett hedersomnämnande till en person som annars skulle följa med i de flesta punkterna.. Jocke Camming! .. Tack för i år! =)
Då börjar jag:
- Årets höjdare: Skybaren i Västerås
- Årets havsnivå: Bryggan Fjällbacka
- Årets bottennivå: Dalhalla Rättvik
- Årets trumset: Bullens (Stort tack till Hellstone!)
- Årets konserv: Bullens också!
- Årets Julgåva: Bullens där också!
- Årets Sommarupplevelse: Svårt att särskilja så Bohuslän x 2
- Årets semester: Palma Nova med dotter! =)
- Årets Polisingripande: Se föregående punkt! (Kulturkrock i en rondell...)
- Årets fiskeupplevelse: Bar överkropp i Lofsdalen
- Årets badförbud: Överallt där jag kastade bort alla mina drag i Lofsen...
- Årets "där fick ni": Middag hos Massimo, kommer aldrig mer skratta åt en utebliven Risotto!
- Årets kick: O2 galet!
- Årets stad 1,2 och 3: London, kan nog aldrig få för mycket London!
- Årets stad 4: Palma ... Imponerande!
- Årets Guldstad: Västerås Grattis!
- Årets vänner ort: Enköping!
- Årets Pub: Spice of Life... Extra kul med Modelltågsmässa och Blueskväll i ett..
- Årets förlust av person: Ricky Lawson RIP
- Årets soppatorsk: På väg till Aggarön (tur att det inte var på väg därifrån...)
- Årets gåva: Jag...? :-/ (Blev bortskänkt...)
- Årets förtroende: Blev tillfråga om att vara Vigselförrättare! (Stort!)
- Årets maträtt: Ostsoufflé
- Årets "hur kunde jag missa det": Springsteen
- Årets flopp: SJ ....
- Årets insamling. Cancergalan och Mat&Mode Västerås
- Årets nyord: Nagelprotest..
- Årets låt: Top of the World
- Årets Accord: F#m 9 add Colin... (Couldn´t find out that one myself..) ;-)
- Årets hotell: The Rookery London! Kitchigt med oljemålning i duschen!
- Årets mat inte värd pengarna: Omelett på flygplatsen i Nice (lättspydd)
- Årets storhet som gick ur tiden: Nelson Mandela
- Årets tolkning: Highway to hell på harpa och fiol.
- Årets semesterunderhållning: Se föregående punkt...
- Årets skratt: Se föregående punkt!
- Årets Skräck: Klapp på axeln i Engelbrektskyrkan.. har inte slutat skaka än!
- Årets mest använda nyttopryl: DMX-split
- Årets näst mest använda nyttopryl: d-drum trigg-mik
- Årets mest underskattade nyttopryl: Nyckelringen....
- Årets bryggfest: Aggarön med Janke
- Årets TV-inspelning: Så Ska det Låta Program 1
- Årets mest litterärar upplevelse: Särskrivning...
- Årets bästa val: Att börja ta sånglektioner för Helene Olofsson
- Årets sämsta val: Omelett på flygplatsen i Nice...
- Årets stressfel: Kliva på fel tåg vid Gatwick..
- Årets fel som ändå blev rätt: Se föregående punkt.
- Årets rätt svar: Gissade helt rätt på antal älgskitar i en glasburk och vann sex ägg från sprätthöns.. (Ville inte ens vara med i tävlingen..)
- Årets mest anpassade boende: Richter´s Konservfabrik (På turné med Bullens)
- Årets längsta trumsolo: Cindy Blackman Santana (2,5 tim var ca 2,25 för långt..)
- Årets "varför har jag inte paraply en vacker sommarkväll": Agneta hamnade under kajornas favoritträd i Örebro...
- Årets namn: Tomas...
Däremot vill önska alla och en var ett riktigt Gott Slut på 2013 och ett Gott Nytt År 2014, med mycket glädje framgång och kärlek!
torsdag 19 december 2013
En morgon med oro växer jag som vuxen
Så kom den där dagen som varit given så lång tid, men som ändå känts så avlägsen att jag blundat och glömt bort den. Dagen då min dotter blir myndig!
Kanske är det för att jag bara har ett barn som morgonen idag var lite tung att ta in eftersom förutsättningarna för vår lilla familj (far och dotter) nu helt förändrats. Å andra sidan så har förutsättningarna för det som var en större familj också förändrats för ett par år sedan, så visst borde jag väl vara förberedd idag?
Men icke! Med skrovlig stämma tog jag upp sången och stack in huvudet i min dotters sovrum och möttes av en yrvaken blick med de vackraste ögon jag sett och lärt känna de senaste 18 åren. Kände mig nästa lika osäker som den dagen för just 18 år sedan, då jag stod i en sjukhuskorridor med en nyfött knytte i min famn och upptäckte vad kärlek egentligen är. Villkorslös och helt utlämnande.
Nu stod jag där med lite barnsligt osäker och med massor av funderingar över vad dagen idag och framtiden har att komma med.
Att i detta läge fundera över presenten jag hade i handen kändes på något sätt rätt torftigt, när man vill uppvakta den som man lätt skulle ge sitt liv för. Men samtidigt ville jag ändå hylla och ge henne något på vägen in i vuxenlivet. På önskefronten har det varit lite skralt (pengar och strumpor), i och för sig väldigt praktiska saker bägge två. Pengar behövs alltid och vem vill bli vuxen med håliga strumpor?
Jag har insett att denna dagen inte är lika ödesmättad för oss två även om det funnits tid att förbereda och ställa in sig på livet efter den. Men jag vill ge ett minne som kanske består och då är en upplevelse kanske det bästa. Jag har fixat en gåva med kombination av önskan och eget påhitt och får ett härlig leende och en stor kram som tack. Redan där känns allt mycket bättre och när hon säger att hon känt sig vuxen länge så kommer en våg av lättnad över mig vid insikten att allt kanske inte blir så omvälvande på en dag. En annan insikt är att denna dagen kanske är ett större steg för mig än för henne.
För mig har det varit ett privilegium att få följa hennes uppväxt och få deltagit i så många steg hon tagit mot att bli den person hon är idag, ansvarstagande både för sig själv och andra. Samtidigt måste se tillbaka lite på mig själv och inse hur mycket jag själv växt med att vara förälder. Så när jag öppnar ögonen igen ser jag min lilla tjej som vuxit upp och blivit stor och så redo man kan bli för sin myndighetsdag. Jag inser också att vi aldrig slutar att växa så länge barnasinnet och nyfikenheten finns kvar och inget har rubbat den villkorslösa och utlämnande kärleken. Så nu känner jag mig mer som den stolta far jag ska vara, far till en fantastisk tjej som har förmågan att stå på egna ben och ta egna beslut över sitt liv.
Tack för alla fina barnaår, nu ses vi som vuxna!
Kanske är det för att jag bara har ett barn som morgonen idag var lite tung att ta in eftersom förutsättningarna för vår lilla familj (far och dotter) nu helt förändrats. Å andra sidan så har förutsättningarna för det som var en större familj också förändrats för ett par år sedan, så visst borde jag väl vara förberedd idag?
Men icke! Med skrovlig stämma tog jag upp sången och stack in huvudet i min dotters sovrum och möttes av en yrvaken blick med de vackraste ögon jag sett och lärt känna de senaste 18 åren. Kände mig nästa lika osäker som den dagen för just 18 år sedan, då jag stod i en sjukhuskorridor med en nyfött knytte i min famn och upptäckte vad kärlek egentligen är. Villkorslös och helt utlämnande.
Nu stod jag där med lite barnsligt osäker och med massor av funderingar över vad dagen idag och framtiden har att komma med.
Att i detta läge fundera över presenten jag hade i handen kändes på något sätt rätt torftigt, när man vill uppvakta den som man lätt skulle ge sitt liv för. Men samtidigt ville jag ändå hylla och ge henne något på vägen in i vuxenlivet. På önskefronten har det varit lite skralt (pengar och strumpor), i och för sig väldigt praktiska saker bägge två. Pengar behövs alltid och vem vill bli vuxen med håliga strumpor?
Jag har insett att denna dagen inte är lika ödesmättad för oss två även om det funnits tid att förbereda och ställa in sig på livet efter den. Men jag vill ge ett minne som kanske består och då är en upplevelse kanske det bästa. Jag har fixat en gåva med kombination av önskan och eget påhitt och får ett härlig leende och en stor kram som tack. Redan där känns allt mycket bättre och när hon säger att hon känt sig vuxen länge så kommer en våg av lättnad över mig vid insikten att allt kanske inte blir så omvälvande på en dag. En annan insikt är att denna dagen kanske är ett större steg för mig än för henne.
För mig har det varit ett privilegium att få följa hennes uppväxt och få deltagit i så många steg hon tagit mot att bli den person hon är idag, ansvarstagande både för sig själv och andra. Samtidigt måste se tillbaka lite på mig själv och inse hur mycket jag själv växt med att vara förälder. Så när jag öppnar ögonen igen ser jag min lilla tjej som vuxit upp och blivit stor och så redo man kan bli för sin myndighetsdag. Jag inser också att vi aldrig slutar att växa så länge barnasinnet och nyfikenheten finns kvar och inget har rubbat den villkorslösa och utlämnande kärleken. Så nu känner jag mig mer som den stolta far jag ska vara, far till en fantastisk tjej som har förmågan att stå på egna ben och ta egna beslut över sitt liv.
Tack för alla fina barnaår, nu ses vi som vuxna!
måndag 2 december 2013
1.a Advent och lite eftertänksamhet...
Jag sitter och sneglar på det första Adventsljuset som lyser upp mitt vardagsrum med en lekfullt värmande låga. Brukar inte reflektera så mycket över just 1.a advent mer än som en tid att längta till på hösten, när dagarna blir kortare och det kulna vädret liksom greppar med fast tag om en. Då behövs verkligen både ljus och något som värmer. Hela Adventspaketet med doft av glögg, pepparkakor, lussebulle och stearinljus är också något som får mig att känna mig lite varmare inombords.
Men i år slogs jag av saknad och längtan när jag tände ljuset. Jag saknade min familj! Det slog mig plötsligt och hårt, jag saknar min familj! Jag verkligen längtar efter att få ha en egen familj att vara tillsammans med. Men det är ju så att allt kan man inte rå över och nu är jag de facto skild, så nu är det till att hitta en ny syn på tillvaron runt advent.
Jag är trots allt väldigt lyckligt lottat och har en underbar dotter som bor hos mig halvtid, något jag är väldigt glad och tacksam för. Jag har ett hem, ett arbete och många härliga vänner som betyder otroligt mycket för mig, men ändå, denna plötsliga saknad.
Det är lätt att i stunder som denna känna sig väldigt ensam, men att vara själv betyder inte alltid att man är ensam. Det finns otroligt många som sitter i samma situation som jag så på det viset är jag inte ensam och med alla vänner som finns både nära och på håll, så blir allt mycket lättare.
Men det är både spännande och samtidigt lite melankoliskt att vara utlämnad till att skapa just den där händelsen i livet, som idag 1:a advent, och samtidigt sakna och inte ha tillgång till det som kanske skulle gjort just denna stund lite extra varm och meningsfull. Det slår mig också att det kan vara nog så ensamt och kanske en ännu större känsla av ensamhet att befinna sig i en tvåsamhet som inte är bra, eller kanske till och med mot bättre vetande.
När tankarna fått fara runt fritt en stund så sprider det sig ändå ett visst lugn och tillfredsställelse i att jag är där jag är och är den jag är. Allt som hänt i mitt liv har jag inte haft möjlighet att påverka, men det mesta jag gjort aktivt har jag gjort med ett medvetet och väl övervägt val. En fantastisk resa på många sätt.
Så nu sitter jag här med mina funderingar och tittar både lite framåt och bakåt för att få lite perspektiv på tillvaron och reflekterar över att det är just Advent, som betyder ankomst eller väntan. (Om jag kommer ihåg rätt från grundskolan kommer det från adventus domini, Herrens ankomst).
Men utan att grotta ner mig i en djupare mening i genusperspektivet i denna betydelse, så längtar jag efter en tvåsamhet. Allt för att fylla en saknad som jag nu förstår går mycket längre tillbaka än den tid jag varit skild. Fylla en saknad av kärlek.
När tankarna skingrats känns allt ändå väldigt meningsfullt och jag besöker min fars grav och tänder ett adventsljus även för honom. När jag vänder hemåt med bokstavligen vinden (rejält blåsigt) i ryggen så är det lättare att se framtiden med tillförsikt och inse att det är Advent i dubbel mening, framtiden har redan kommit och mer är på väg och med den nya möjligheter till att finna den saknade kärleken.
Det finns så många aforismer och andra texter som beskriver kärlek. Har hittat detta klipp som jag inte känner ursprunget till, men som jag tycker är bra och beskrivande och som jag vill avsluta med.
Men i år slogs jag av saknad och längtan när jag tände ljuset. Jag saknade min familj! Det slog mig plötsligt och hårt, jag saknar min familj! Jag verkligen längtar efter att få ha en egen familj att vara tillsammans med. Men det är ju så att allt kan man inte rå över och nu är jag de facto skild, så nu är det till att hitta en ny syn på tillvaron runt advent.
Jag är trots allt väldigt lyckligt lottat och har en underbar dotter som bor hos mig halvtid, något jag är väldigt glad och tacksam för. Jag har ett hem, ett arbete och många härliga vänner som betyder otroligt mycket för mig, men ändå, denna plötsliga saknad.
Det är lätt att i stunder som denna känna sig väldigt ensam, men att vara själv betyder inte alltid att man är ensam. Det finns otroligt många som sitter i samma situation som jag så på det viset är jag inte ensam och med alla vänner som finns både nära och på håll, så blir allt mycket lättare.
Men det är både spännande och samtidigt lite melankoliskt att vara utlämnad till att skapa just den där händelsen i livet, som idag 1:a advent, och samtidigt sakna och inte ha tillgång till det som kanske skulle gjort just denna stund lite extra varm och meningsfull. Det slår mig också att det kan vara nog så ensamt och kanske en ännu större känsla av ensamhet att befinna sig i en tvåsamhet som inte är bra, eller kanske till och med mot bättre vetande.
När tankarna fått fara runt fritt en stund så sprider det sig ändå ett visst lugn och tillfredsställelse i att jag är där jag är och är den jag är. Allt som hänt i mitt liv har jag inte haft möjlighet att påverka, men det mesta jag gjort aktivt har jag gjort med ett medvetet och väl övervägt val. En fantastisk resa på många sätt.
Så nu sitter jag här med mina funderingar och tittar både lite framåt och bakåt för att få lite perspektiv på tillvaron och reflekterar över att det är just Advent, som betyder ankomst eller väntan. (Om jag kommer ihåg rätt från grundskolan kommer det från adventus domini, Herrens ankomst).
Men utan att grotta ner mig i en djupare mening i genusperspektivet i denna betydelse, så längtar jag efter en tvåsamhet. Allt för att fylla en saknad som jag nu förstår går mycket längre tillbaka än den tid jag varit skild. Fylla en saknad av kärlek.
När tankarna skingrats känns allt ändå väldigt meningsfullt och jag besöker min fars grav och tänder ett adventsljus även för honom. När jag vänder hemåt med bokstavligen vinden (rejält blåsigt) i ryggen så är det lättare att se framtiden med tillförsikt och inse att det är Advent i dubbel mening, framtiden har redan kommit och mer är på väg och med den nya möjligheter till att finna den saknade kärleken.
Det finns så många aforismer och andra texter som beskriver kärlek. Har hittat detta klipp som jag inte känner ursprunget till, men som jag tycker är bra och beskrivande och som jag vill avsluta med.
fredag 29 november 2013
Arbete åt alla... Vem skapar det?
Jag är av den åsikten att jag tror det är bra om så många som möjligt har ett arbete att ta ansvar för och därigenom också ha möjlighet att känna tillhörighet, nytta med sin insats och ha möjlighet att försörja sig själv. Det finns många anledningar till att jag tror på det och den kanske djupaste anledningen är att människor som har möjlighet att påverka sin vardag också blir mer engagerade i sina liv. Därför måste vi våga titta på alla aspekter runt det som rör arbete, anställningsformer, företagande och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för att få ett så bra system som möjligt inför framtiden. Kort och gott, vad är det som möjliggör fler arbetstillfällen och vad begränsar samma möjlighet.
För att vara tydlig så vet jag att det kommer alltid finnas människor som behöver stöd och hjälp. Vi måste hjälpas åt att ta hand om dom, men vi behöver inte via olika politiskt klubbade system göra att fler hamnar i beroendeställning av ytterligare politiska beslut. Välfärden som vi byggt upp är väldigt konjunkturkänslig och vi har nog inte längre råd att låna oss till en välfärd på det sättet som gjordes under t.ex 70 och 80-talet. Därför tror jag att vi måste få fler människor i arbete så att fler kan betala skatt till de gemensamma utgifterna.
Därför tror jag att mer politisk energi borde samlas i att se vilka möjligheter man har att skapa en miljö där människors innovativa och kreativa förmåga har bättre utsikter till utveckling än vad som gäller idag. Nu när valåret närmar sig hör jag flera politiker som vill att vi ska rösta på just dennes parti för att dom kan "fixa" jobben. Ursäkta min misstro till detta, men jobb skapas främst av många människor med företagssamma idéer och via innovativa lösningar, inte av enstaka politiker som hittills istället har en i alldeles för hög utsträckning begränsande inverkan på arbeten. Jag tror att när den krampaktiga lösningen i att en partiledare är den hjälte som skall skapa arbeten försvinner och ersätts med ett gediget arbete med att skapa förutsättningar för företagande och utveckling av företagsamma idéer, får vi en nyktrare syn på framtid och partipolitik.
Vi behöver utveckla oss och våga släppa fram de människor som är modiga och redo för att möta framtiden, för det är nog så att det är dom som vi måste sätta vår tilltro till i framtiden när det gäller att skapa arbetstillfällen. Politiskt kan vi inte längre titta i backspegeln för att imitera gamla uttjänta lösningar, utan skapa en plattform där vi tar oss an framtiden med tillförsikt. Lite mer offensivt tänkande och så många som möjligt delaktiga.
Vi lever i en rejält globaliserad värld där de största och mest expansiva ekonomierna inte längre är desamma som under de år då Sverige var världsledande i många aspekter. Vi tappar ständigt mark och utsätts hela tiden för större konkurrens på alla plan. Själv tror jag man måste låta den förutsättningen sjunka in i sitt medvetande innan man börjar diskutera hur man bäst ska fördela bidragspengar inför framtiden. Vi behöver något som ger skjuts till så många som möjligt, inte något som passiviserar.
Jag tror att de politiska partier som vågar ta jobbfrågan på allvar är de som vågar ta en diskussion och beslut i att anpassa våra regler och lagar efter det som gör oss konkurrenskraftiga inför framtiden, inte de som kan lova bidragsarbete under högkonjunktur. Som en tjänst kan jag ge ett diskussionsunderlag till alla politiker som man kanske bör tänka sig in i och svara ärligt på:
För att vara tydlig så vet jag att det kommer alltid finnas människor som behöver stöd och hjälp. Vi måste hjälpas åt att ta hand om dom, men vi behöver inte via olika politiskt klubbade system göra att fler hamnar i beroendeställning av ytterligare politiska beslut. Välfärden som vi byggt upp är väldigt konjunkturkänslig och vi har nog inte längre råd att låna oss till en välfärd på det sättet som gjordes under t.ex 70 och 80-talet. Därför tror jag att vi måste få fler människor i arbete så att fler kan betala skatt till de gemensamma utgifterna.
Därför tror jag att mer politisk energi borde samlas i att se vilka möjligheter man har att skapa en miljö där människors innovativa och kreativa förmåga har bättre utsikter till utveckling än vad som gäller idag. Nu när valåret närmar sig hör jag flera politiker som vill att vi ska rösta på just dennes parti för att dom kan "fixa" jobben. Ursäkta min misstro till detta, men jobb skapas främst av många människor med företagssamma idéer och via innovativa lösningar, inte av enstaka politiker som hittills istället har en i alldeles för hög utsträckning begränsande inverkan på arbeten. Jag tror att när den krampaktiga lösningen i att en partiledare är den hjälte som skall skapa arbeten försvinner och ersätts med ett gediget arbete med att skapa förutsättningar för företagande och utveckling av företagsamma idéer, får vi en nyktrare syn på framtid och partipolitik.
Vi behöver utveckla oss och våga släppa fram de människor som är modiga och redo för att möta framtiden, för det är nog så att det är dom som vi måste sätta vår tilltro till i framtiden när det gäller att skapa arbetstillfällen. Politiskt kan vi inte längre titta i backspegeln för att imitera gamla uttjänta lösningar, utan skapa en plattform där vi tar oss an framtiden med tillförsikt. Lite mer offensivt tänkande och så många som möjligt delaktiga.
Vi lever i en rejält globaliserad värld där de största och mest expansiva ekonomierna inte längre är desamma som under de år då Sverige var världsledande i många aspekter. Vi tappar ständigt mark och utsätts hela tiden för större konkurrens på alla plan. Själv tror jag man måste låta den förutsättningen sjunka in i sitt medvetande innan man börjar diskutera hur man bäst ska fördela bidragspengar inför framtiden. Vi behöver något som ger skjuts till så många som möjligt, inte något som passiviserar.
Jag tror att de politiska partier som vågar ta jobbfrågan på allvar är de som vågar ta en diskussion och beslut i att anpassa våra regler och lagar efter det som gör oss konkurrenskraftiga inför framtiden, inte de som kan lova bidragsarbete under högkonjunktur. Som en tjänst kan jag ge ett diskussionsunderlag till alla politiker som man kanske bör tänka sig in i och svara ärligt på:
- Vem skapar arbete?
- Varför skapas arbete? -varför skapas fler arbeten på andra platser än här?
- Hur skapas arbetstillfällen?
- Vilka möjligheter har jag att stimulera till fler nyskapande arbetstillfällen?
- Har jag möjlighet att påverka de system som begränsar möjligheten till arbetstillfällen?
- Hur påverkar gamla regler möjligheten till utveckling?
- Vilka samarbetspartners har jag som begränsar min aktionsradie i nytänkande i jobbfrågor?
onsdag 27 november 2013
Thomas Quick, Sture Bergwall och Göran Lambertz
Såg på TV igår det program jag tycker är det mest intressanta som visas, Veckans Brott, som följdes av ett annat program om turerna kring Thomas Quick , med efterföljande debatt.
Nu är jag varken jurist, brottsutredare eller sakkunnig i just detta fall, men programmen var väldigt intressant ändå ur flera synvinklar. Förutom Leif GW så fick vi möta bl.a. Sture Bergwall, Göran Lambertz och Dan Josefsson. Jag gillar och har så länge jag kan minnas gillat Leif GW´s analyser och kommentarer som oftast ger en rätt nykter och torr syn på brottslighet, Polisarbete och juridiska tolkningar.
I ett demokratiskt samhälle som vi lever i, vill i alla fall jag sätta tilltro till att rättsapparaten fungerar som den rättsskipande instans den är satt att vara. Det är absolut ingen billig apparat så i min mening borde vi ha rätt att ställa höga krav på att den utför arbete åtminstone enligt praxis.
Fallet med Tomas Quick har haft en förmåga att aldrig riktigt lämna näthinnan, det har hela tiden dykt upp nyheter och vändningar som gör att fallet fått resning och ny bedömning som gör att Sture Bergwall nu är frikänd från morden som han tidigare fällts för, med metoder som tydligen ligger utanför rättspraxis.
Efter gårdagens program känner jag en stor tveksamhet till att vi lever i ett land som har en rättsapparat värd namnet. Visst, man ska inte döma bara efter ett fall, men det som gör mig tveksam är kanske inte fallet i sig utan den attityd till sitt eget arbete och uppdragsgivare, (vi medborgare) som Göran Lambertz visade upp. Som Justitieråd är han ledamot i Högsta Domstolen som är satt att bevaka konstitutionen i vårt samhälle som råder över bl.a dömande verksamhet, ett väldigt prestigefyllt och högt ämbete. Om jag förstått det rätt så är det väldig få rättsfall som hamnar i Högsta Domstolen och det ska vara något alldeles särskilt utmärkande i ett rättsfall som gör att det tas upp där. På så sätt har HD det övergripande ansvaret att se till att de domar som delas ut i våra domstolar fyller de krav som är uppsatta i vårt regelverk.
Uppenbarligen är, och har aldrig varit, Sture Bergwall ställ utom rimlig tvivel den som begått dessa brott han erkänt och sedan tagit tillbaka. Frågan är då varför detta fall verkar ha gått så fel. När jag såg gårdagens program så slogs jag av den likhet som många av deltagarna visade upp, bekräftelse.
Jag tror det är det är en djup mänsklig drift i många av oss att söka bekräftelse av olika anledningar. Det kan vara allt från tillhörighet till ekonomi och prestige.
I en av de branscher jag arbetar inom är det nog allas stora dröm att få en Hit, en melodi som slår och banar vägen för mig till större och bättre arbete och berömmelse. Journalister drömmer om sina scoop och frågan är om inte domare och utredare gärna vill ha det där spektakulära fallet som sätter fart på deras karriär. Vad vore inte en helt egenuppfunnen ny form av psykologisk behandlingsmetod för grova brottslingar värd i pengar och berömmelse, för en karriärist som tröttnat på Freud och Jung.
Frågan är hur drivs en utredning som där ett antal karriärister ser en möjlighet att bli placerade på brottsutredningens världskarta? Arbetar man nyktert efter vedertagna praxis eller kan man tänka sig att använda gränsöverskridande metoder för att få ett avslut, där egna vinningen är hög.
Jämför man också detta fall med ett annat som togs upp i gårdagens program. Det från i somras då en ung kvinna sköts till döds i Umeå. Där använde man sig av praxis och tog visserligen in fel personer från början, men gjorde ett gediget arbete och hitta vettvillingen som utförde dådet.
I Thomas Quick målet verkar man ha sökt efter någon som kan spela rollen av vettvilling och sedan mönsterpassa honom i utredningen. Något som nu inte längre ses som tillräckligt bindande bevis. I de flesta av de mordfall Sture Bergwall tidigare dömts för, verkar det även finnas starka indicier och bevis för alternativ gärningsman, så att ifrågasätta om utredningspraxis följts är nog i sin ordning.
Jag vet inte hur Göran Lambertz fått sitt arbete, men efter gårdagens program så ifrågasätter i alla fall jag hans uppgift på plats. Det verkade bara vara att skydda rättsapparaten från obehagliga frågeställningar om allt från bevisning till samarbetspartners och metoder. Han hade till och med en annan bedömning av lik-hundars utpekningsförmåga, än den som själv leder arbetet med lik-hundar. I mina ögon misslyckades han kapitalt med uppdraget att skydda rättsapparaten och dess representanter. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på om karriärstegen till Justitieråd går via spektakulära rättsfall och att det krampaktiga försvaret var ett uttryck för att ingen skall gräva djupare i de rättsfall som våra nuvarande Justitieråd varit aktiva i. Kanske finns det även där handlingar som starkt kan ifrågasättas. Frågan är då om man skyddar rättsstaten eller de som är satta att skydda den? Själv fick jag mer frågor än svar av gårdagens program.
Själv tror jag det hade varit bättre att ha som utgångspunkt att detta fall av olika anledningar blev fel och de nu fått chansen att rätta till, dock till priset av att de flesta morden nu är preskriberade och enorma resurser med största sannolikhet lagts på fel gärningsman.
Nu är jag varken jurist, brottsutredare eller sakkunnig i just detta fall, men programmen var väldigt intressant ändå ur flera synvinklar. Förutom Leif GW så fick vi möta bl.a. Sture Bergwall, Göran Lambertz och Dan Josefsson. Jag gillar och har så länge jag kan minnas gillat Leif GW´s analyser och kommentarer som oftast ger en rätt nykter och torr syn på brottslighet, Polisarbete och juridiska tolkningar.
I ett demokratiskt samhälle som vi lever i, vill i alla fall jag sätta tilltro till att rättsapparaten fungerar som den rättsskipande instans den är satt att vara. Det är absolut ingen billig apparat så i min mening borde vi ha rätt att ställa höga krav på att den utför arbete åtminstone enligt praxis.
Fallet med Tomas Quick har haft en förmåga att aldrig riktigt lämna näthinnan, det har hela tiden dykt upp nyheter och vändningar som gör att fallet fått resning och ny bedömning som gör att Sture Bergwall nu är frikänd från morden som han tidigare fällts för, med metoder som tydligen ligger utanför rättspraxis.
Efter gårdagens program känner jag en stor tveksamhet till att vi lever i ett land som har en rättsapparat värd namnet. Visst, man ska inte döma bara efter ett fall, men det som gör mig tveksam är kanske inte fallet i sig utan den attityd till sitt eget arbete och uppdragsgivare, (vi medborgare) som Göran Lambertz visade upp. Som Justitieråd är han ledamot i Högsta Domstolen som är satt att bevaka konstitutionen i vårt samhälle som råder över bl.a dömande verksamhet, ett väldigt prestigefyllt och högt ämbete. Om jag förstått det rätt så är det väldig få rättsfall som hamnar i Högsta Domstolen och det ska vara något alldeles särskilt utmärkande i ett rättsfall som gör att det tas upp där. På så sätt har HD det övergripande ansvaret att se till att de domar som delas ut i våra domstolar fyller de krav som är uppsatta i vårt regelverk.
Uppenbarligen är, och har aldrig varit, Sture Bergwall ställ utom rimlig tvivel den som begått dessa brott han erkänt och sedan tagit tillbaka. Frågan är då varför detta fall verkar ha gått så fel. När jag såg gårdagens program så slogs jag av den likhet som många av deltagarna visade upp, bekräftelse.
Jag tror det är det är en djup mänsklig drift i många av oss att söka bekräftelse av olika anledningar. Det kan vara allt från tillhörighet till ekonomi och prestige.
I en av de branscher jag arbetar inom är det nog allas stora dröm att få en Hit, en melodi som slår och banar vägen för mig till större och bättre arbete och berömmelse. Journalister drömmer om sina scoop och frågan är om inte domare och utredare gärna vill ha det där spektakulära fallet som sätter fart på deras karriär. Vad vore inte en helt egenuppfunnen ny form av psykologisk behandlingsmetod för grova brottslingar värd i pengar och berömmelse, för en karriärist som tröttnat på Freud och Jung.
Frågan är hur drivs en utredning som där ett antal karriärister ser en möjlighet att bli placerade på brottsutredningens världskarta? Arbetar man nyktert efter vedertagna praxis eller kan man tänka sig att använda gränsöverskridande metoder för att få ett avslut, där egna vinningen är hög.
Jämför man också detta fall med ett annat som togs upp i gårdagens program. Det från i somras då en ung kvinna sköts till döds i Umeå. Där använde man sig av praxis och tog visserligen in fel personer från början, men gjorde ett gediget arbete och hitta vettvillingen som utförde dådet.
I Thomas Quick målet verkar man ha sökt efter någon som kan spela rollen av vettvilling och sedan mönsterpassa honom i utredningen. Något som nu inte längre ses som tillräckligt bindande bevis. I de flesta av de mordfall Sture Bergwall tidigare dömts för, verkar det även finnas starka indicier och bevis för alternativ gärningsman, så att ifrågasätta om utredningspraxis följts är nog i sin ordning.
Jag vet inte hur Göran Lambertz fått sitt arbete, men efter gårdagens program så ifrågasätter i alla fall jag hans uppgift på plats. Det verkade bara vara att skydda rättsapparaten från obehagliga frågeställningar om allt från bevisning till samarbetspartners och metoder. Han hade till och med en annan bedömning av lik-hundars utpekningsförmåga, än den som själv leder arbetet med lik-hundar. I mina ögon misslyckades han kapitalt med uppdraget att skydda rättsapparaten och dess representanter. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på om karriärstegen till Justitieråd går via spektakulära rättsfall och att det krampaktiga försvaret var ett uttryck för att ingen skall gräva djupare i de rättsfall som våra nuvarande Justitieråd varit aktiva i. Kanske finns det även där handlingar som starkt kan ifrågasättas. Frågan är då om man skyddar rättsstaten eller de som är satta att skydda den? Själv fick jag mer frågor än svar av gårdagens program.
Själv tror jag det hade varit bättre att ha som utgångspunkt att detta fall av olika anledningar blev fel och de nu fått chansen att rätta till, dock till priset av att de flesta morden nu är preskriberade och enorma resurser med största sannolikhet lagts på fel gärningsman.
onsdag 6 november 2013
Tårtor pajer och demokrati
Tårtning tycks vara den fysiska delen av det som kallas pajkastning. Själv är jag ingen fan av något av det, men kan ändå inte helt låta bli att intressera mig för vad som driver en människa att skicka en ätbar missil i ansiktet på en representant för en stor del av Sveriges befolkning.
För att vara tydlig, så är jag ingen anhängare av SD, nazism, rasism, mm mm. Jag är däremot väldigt intresserad av att vi i Sverige ska anta utmaningen om framtiden och det som gör att vi kan utvecklas som land och individer.
När jag såg intervjuen med kvinnan som ansåg att tårtkastning är en bra metod för att ändra utvecklingen, blev jag lite fundersam på vad hon egentligen hade uppnått med den oefterfrågade metoden i utdelning av fikatillbehör.
Det finns mycket vi kan vara glada för som bor här i Sverige, en sak är öppenheten och tillgängligheten till de demokratiskt valda personer som politiskt ska styra vårt land. Vi har möjlighet till diskussion och debatt med dessa företrädare och även möjlighet till fria val att rösta på de vi vill ska vara med och styra. Men jag är inte helt säker på att dessa ideologiska människor alltid är så enkla att övertyga att de väldigt snabbt byter åsikt, särskilt inte under press där deras eventuella behov av att avskaffa vår öppenhet påvisas av de som själva är emot deras politik.
Tyvärr har alla inte talets gåva och dessa personers behov av att uttrycka sig kan då ta andra vägar. Har man starka åsikter kan man då söka sig till likasinnade och på demokratisk väg försöka nå framgång hos de som är hörsamma för det budskap de har. Opinionsbildning.
I detta fall handlade det om utvecklingen för Sverige om SD blev en betydande maktfaktor i Svensk politik, vilket de redan är. Att som kvinnan då berätta om den slutenhet som drabbar Sverige om detta blir fallet och samtidigt höra henne försvara sitt agerande blir då en smula ologiskt.
Tyvärr är det nog så att hennes bakverk åstadkommit en större huvudvärk hos politiker och de myndigheter som hanterar säkerheten kring skydd av politiska debattörer och ledare. Risken för att höjda röster för ökad slutenhet nu kommer från en bredare politisk bas, som i sig ger minskade möjligheter till möten och debatt med dom vi bör debattera med.
Jag tror att hon hade haft större framgång i opinionsbildning om Sveriges framtid, om hon bjudit in till ett tårtkalas där var och en fått skära sin bit av kakan. Kanske i representativ storlek som de företräder och därifrån kanske också metaforiskt förstå att i ett demokratiskt land krävs det att man engagerar en mängd människor för att komma till tals och bli en politisk faktor. Det är en process som skall ses över tid där aktioner i ren frustration som ger hinder för möten och diskussion också filtreras bort.
För att vara tydlig, så är jag ingen anhängare av SD, nazism, rasism, mm mm. Jag är däremot väldigt intresserad av att vi i Sverige ska anta utmaningen om framtiden och det som gör att vi kan utvecklas som land och individer.
När jag såg intervjuen med kvinnan som ansåg att tårtkastning är en bra metod för att ändra utvecklingen, blev jag lite fundersam på vad hon egentligen hade uppnått med den oefterfrågade metoden i utdelning av fikatillbehör.
Det finns mycket vi kan vara glada för som bor här i Sverige, en sak är öppenheten och tillgängligheten till de demokratiskt valda personer som politiskt ska styra vårt land. Vi har möjlighet till diskussion och debatt med dessa företrädare och även möjlighet till fria val att rösta på de vi vill ska vara med och styra. Men jag är inte helt säker på att dessa ideologiska människor alltid är så enkla att övertyga att de väldigt snabbt byter åsikt, särskilt inte under press där deras eventuella behov av att avskaffa vår öppenhet påvisas av de som själva är emot deras politik.
Tyvärr har alla inte talets gåva och dessa personers behov av att uttrycka sig kan då ta andra vägar. Har man starka åsikter kan man då söka sig till likasinnade och på demokratisk väg försöka nå framgång hos de som är hörsamma för det budskap de har. Opinionsbildning.
I detta fall handlade det om utvecklingen för Sverige om SD blev en betydande maktfaktor i Svensk politik, vilket de redan är. Att som kvinnan då berätta om den slutenhet som drabbar Sverige om detta blir fallet och samtidigt höra henne försvara sitt agerande blir då en smula ologiskt.
Tyvärr är det nog så att hennes bakverk åstadkommit en större huvudvärk hos politiker och de myndigheter som hanterar säkerheten kring skydd av politiska debattörer och ledare. Risken för att höjda röster för ökad slutenhet nu kommer från en bredare politisk bas, som i sig ger minskade möjligheter till möten och debatt med dom vi bör debattera med.
Jag tror att hon hade haft större framgång i opinionsbildning om Sveriges framtid, om hon bjudit in till ett tårtkalas där var och en fått skära sin bit av kakan. Kanske i representativ storlek som de företräder och därifrån kanske också metaforiskt förstå att i ett demokratiskt land krävs det att man engagerar en mängd människor för att komma till tals och bli en politisk faktor. Det är en process som skall ses över tid där aktioner i ren frustration som ger hinder för möten och diskussion också filtreras bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)