Frihet, demokrati och skjutvapen

Man kan inte säga annat än att det är spännande att följa utvecklingen i det stora landet i väster, USA. Under de senaste två åren har jag kunna följa en allt mer högröstad stämma, agitera om vapenbegränsningar. Mycket bra och nyktert i min mening.
I ett land som har så mycket problem med vapen blir man, eller i alla fall jag, smått förvånad över hur tankarna går då man vill minska risken för vapenvåld; med fler vapen...
Till och med allas våran Steven Segal ger sig ut på skolturne´ för att visa skolungdomar hur man brukar vapen. "Ifall någon idiot börja skjuta ska man kunna försvara sig..."

Tanken är i ett otroligt kort perspektiv väldigt logisk, men om man placerar den i ett större sammanhang kan det vara lite svårare att se det som en bra totallösning på ett växande problem.

Jag är själv intresserad av skytte och tycker det är kul som sport. Det finna många som delar mitt intresse för det, men det finns också människor som har en helt annan syn på vapen och vapenbärande. Jag tycker att vi i stort har rätt så bra vapenlagar i Sverige, där bärande av vapen i stort begränsas till skjutbanor. Där finns det en möjlighet att dela intresset men även en lämplig miljö att kontrollera bruk och attityd runt vapenhantering.

Att bära vapen på sig i självförsvarssyfte är inget som gemene man bör ägna sig åt. De som har en hotbild runt om sig kan få hjälp med detta av professionella. Att själv vara sin egen vakt med vapen är ingen lätt sak att hantera och riskbedömningen kan bli lidande av detta. Många som bär vapen plockar även med sig en lite osund attityd till andra människor, vilket gör att de är otroligt olämpade att bära det vapnet som deras attityd grundar sig i. Två stora problem som följer med att bära vapen är att:
1 Bäraren har lätt att ha en inställning att använda vapnet, vilket kan trigga en hotfull situation.
2 Om du väl visat det för någon i avskräckande syfte, kan du aldrig backa ur situationen utan att den blir hotfull.

I USA är det på de flesta ställen legitimt att bära vapen och många nyttjar den rätten. Ärlig talat så tror jag det är få av dessa vapenbärare som känner en innerlig frihet. Däremot kan de inkräkta på demokratin med sin attityd. När man nu i Florida även stiftat en sådan lag som gör det möjligt att skjuta i självförsvar om man känner sig hotad, så borde det också ställas enorma krav på den som brukat vapnet att kunna bevisa det konkreta hotet. Att införa en lag som gör att du kan ta en annan människa av daga bara med din egen känsla som grund, verkar inte helt sunt. Det kanske till och med legitimerar alla skolmassakrer och andra uppseendeväckande skjutningar där gärningsmännen på något sätt känt sig hotade, kränkta eller i strid med...

Det finns människor som känner sig hotade för ingenting, det är bara att ge sig ut på stan en löningshelg, så kan man möta dessa ibland i hela grupper. Hur bra skulle det vara att beväpna dessa?

Men faktum är: En ung pojke har blivit skjuten av en vakt i Florida. Vakten frikändes i rättegången eftersom han hade känt sig hotad. Jag har inte riktigt kunna tillgodogöra mig på vilket sätt han känt sig hotad, men faktum är att en obeväpnad pojke blivit skjuten till döds. Det enda sunda som sker nu är de protester mot domen och domstolen som visas.
Vilka signaler skickar samhället där till de som tänker olika och kan uppfattas som ett hot mot rättsväsendet, när poliser skjuter gummikulor mot de obeväpnade demonstranterna. Jag vet inte om det är läge att hylla frihet och demokrati där ännu?

Upphandlingar och utveckling

Ok, kanske i senaste laget att blogga om detta när jag imorgon tvingas lämna företaget som jag med själ och hjärta försökt bygga till något bra, tillsammans med kompanjon och anställda. Något att själv vara stolt över och för alla anställda att känna sig trygg med. Men jag kan inte låta bli att ta en sista titt tillbaka på det som varit och de tider vi gått igenom och lägga några ord om framtiden.

Jag jobbar med många olika saker och ser företagande och utveckling från många olika håll, men det som jag kommer att ta upp nu är det som rör vårdföretagande, något jag varit VD för i ett antal år.

Det kom som en öppning 1994 då det bestämdes att ha fri etablering för sjukgymnaster under en period, ett prov på att se vad privat företagsamhet kunde tillföra vården genom att konkurrensutsätta de offentliga inrättningarna. Under åren som gått sedan dess har mycket hänt och den lilla enmanspraktiken har vuxit till en storskalig etablering med bred kompetens och stort engagemang för den verksamhet vi bedriver, rehabilitering.

Vi har genom genomförda upphandlingar blivit allt större och om man bara tar det som mått, så kanske resultatet är bra. Jag har alltid viljat lite mer! Visa att det privata alternativet verkligen kan leda utvecklingen inom det område vi arbetar. Det har dock funnit många hinder ivägen och jag vill här belysa ett par gigantiska problem verksamheten är drabbad av och som det politiskt borde göras någonting åt för att främja utvecklingen och öka värdet av satsad skattepeng.

Som privat vårdgivare befinner man sig i den orimliga situationen att det är ens konkurrent som dikterar villkoren för ens verksamhet via upphandling av tjänst. Jag är väldigt dålig insatt i upphandling av produkt, men tror att det blir en mer rak upphandling kring funktion, kvalitet och pris.
I den vårdupphandling vi deltar i åsidosätts arbetsrätt till förmån för Landstingets sätt att själva välja vilken av våra anställda som får ett avtal, samt sedan i detalj berättar hur verksamheten ska bedrivas. Ett sätt att strypa både kvalitetsutveckling och konkurrens. Vi blir bara ett behändigt komplemment till Landstingets egna verksamhet som ses som facit på hur vård bör bedrivas.

Här är det många gånger mellanledet av upphandlande tjänstemän som styr, istället för de politiska besluten. Frågan är hur bra och utvecklande det blir när någon som kan känna sig hotad av den privata vården också ska vara den som sköter upphandlingen. Där måste det till en neutral upphandlingsenhet.

Att bedriva en vårdinrättning är inget billig nöje, utan springer ur ett djupt intresse av att försöka förbättra och effektivisera mottagning, behandling och resultat för de som söker sig dit. Det ställs stora krav på kunskap, fortbildning, lokaler, utrustning, miljöarbete, effektiv ledning och teknik för att det skall fungera på ett bra sätt. Det innebär för oss "vanliga" småföretagare en stor ekonomisk risk att starta ett vårdbolag i en många gånger populistisk politikerstyrd värld. Vi satsar mycket pengar och fantastiskt mycket tid och energi som egentligen inte betalar sig, men som vi tycker är värda att satsa för att ge Sverige en bättre vårdkedja.

Vi måste kunna bedriva våra företag under samma premisser som allt annat företagande. Vi håller medvetet ner vår egna löner till förmån för anställdas löner samt för företagets investeringsbehov. När vi har möjlighet bör även vi kunna ta en utdelning som lönekompensation och för möjlighet att bygga den reserv som behövs att gå skadeslösa om bolaget av någon anledning, inte går att driva vidare.

Med tanke på den populism som råder runt Välfärdsbolag. Där det för ett antal år sedan skreks efter valfrihet och kvalitet, frågas det idag bara efter om bolaget tjänar pengar på det. En fråga som ingen borde skämmas för att svara ja på, om vi ska bygga en framtid för Sveriges välfärd, ha trygga anställningar garantera utveckling där varje företag har möjlighet att själva ta initiativ till innovationer som gör välfärden både bättre kvalitetsmässigt och med större valfrihet för nyttjaren. Att ha en långsiktig plan tror jag skulle gynna alla.

Aaaahhh semester... oooohhhh... semester...

Jag tillhör kategorin människor som tycker det är kul att arbeta, men ibland tycker jag också det är fantastiskt skönt att få vara ledig. De senaste åren har mitt liv varit väldigt omtumlande och intensivt på alla plan och semestern jag är på nu kändes verkligen som en räddningsplanka rent mentalt.

För hur det än med arbete som egen företagare och agerande i flera branscher samtidigt, så blir man lite splittrad. När även det privata planet erbjuder lite splittring så kan det ibland kännas som man bara samlar skärvor ur ett innehållsrikt liv, utan att för den skull få någon riktig ordning på det. Då kan en veckas avkoppling på Medelhavsö vara precis den injektion som man behöver för att ta sig vidare. Och att få ha med min dotter på resan är ett fantastiskt tillskott på positiv energi som genererar mycket roliga stunder.

Jag tror det var i någon av Lasse Åbergs Sällskapsresefilmer han i inledningen hade med aforismen: "Svenskarna reser inte till något, utan från något."
Passar precis på mig just nu...!
Det var väldigt intensivt med bokslut och annat arbete precis innan jag åkte och när jag på jobbet hade glömt vilken våning jag var på när jag kom till trappen, så insåg jag i fallande stund att jag borde nog lämna landet ett tag..
Sagt och gjort, resan var redan bokad, men jag kaxade till mig mot.... ehhh mig själv, och sa: nu är det semester och jag gör inte ett handtag mer! Aaaahhh semester....!!!!

På något sätt är själva inledningen på semestern, semestern.. När känsla av fri lathet kan spela rock'n roll med hela ens medvetande! Jag är ledig, LEDIG !!! Kan göra precis som jag vill, när jag vill!
Av erfarenhet så vet jag att det sälla blir precis så över hela den tid som kallas semester, men i år så; Ja; blev det som vanligt igen... Lite jobb på semestern har ingen dött av, och det är fantastiskt att ha så bra medarbetare som rycker in och löser saker medan man själv är borta.

Men semestern skänker mig mycket nya tankar och inspiration för framtiden och ibland är jag verkligen förundrad över hur tillvaron tar tag i mig och ger mig ny luft att andas. Det märkliga med detta är bara att det oftast kommer krypande likt en dröm när jag ligger där med näsan nerborrad i solstolen och känner lukten av åratals sololjor, parfymer, semesterfisar och hemorojjder..
De två sista är något imaginära och konstruerade tankedofter som liksom kommer på köpet när jag funderar över vilka som gnott sig i stolen jag ligger i! Men det är också de som gör det lättare att resa sig upp och börja fundera på vad som händer nu?

Jag gillar att titta mig omkring mig och försöka hitta lösningar och öppningar för tiden som skall komma. Det är också då som man upptäcker människorna runt om sig och blir lite mer tillgänglig för möten av alla de slag. Då är också lätt att upptäcka på ett sådant hotell jag bor på nu, med en väldig blandning på nationaliteter och åldrar, att det finns många olika anledningar till semester.

Oooohhhh... semester.... Mina ryska grannar hade en tillställning härom kvällen som gjorde att jag började fundera på om det höll på att ta livet av varandra, hade kul på ryskt sätt, eller helt enkelt fick till det där speciella semestersexet som man bara läser om i noveller, man aldrig köpt själv. Eftersom jag är väldigt dålig på ryska som språk och deras sedvanor, så blev jag trots min nyfikenhet lite avvaktande och passiv. Man vill ju inte böja sig runt skärmen på balkongen, bjuda på nötter och säga "spasiba" om det inte är rätt läge...
Vad betyder "Spasiba" egentligen? Det enda ryska ord jag kan...
Hur som helst så mötte jag kvinnan dagen efter i sin frisyr, typ integralhjälm, och hon såg nöjd och glad ut, så jag.. Ja; jag vet fortfarande inte vad som hände, men hon var nöjd i alla fall...

Det verkar vara en hel del singlar som reser hit också, och där går det nog mer att säga oooohhhh... semester...  De verkar ha en väldigt klar gameplan och jag blev häromdagen helt ofrivilligt en del av den eftersom dottern gått och satt sig i skuggan för att läsa och jag låg själv vid poolen. Det var innan jag satt mig upp och börjat ta del av spelet runt om mig, så lite överraskad blev jag. Med lite menar jag mycket. Det gamla begreppet "att ragga med öppen gylf" fick en helt ny innebörd. En kvinna i hotellets uppknäppta morgonrock, och med ett utseende inte helt olikt Rowan Atkinson ville göra mig uppmärksam på henne. Oj vad spanjorskor kan bli arga på ointresse, där hade jag möjlighet att bättra på det spanska ordförrådet men väljer att glömma istället.

Nu känner jag verkligen att semestern gjort mig gott och att det ska bli roligt att komma hem igen och ta tag i allt som jag måste ta tag i!
Sol, sömn, bad och Palma har gett mig mycket energi!

Over and out!

Valfrihet rättvisa och solidaritet

Jag vet inte om jag är helt ensam om att tycka att det är rätt skönt att känna sig myndig och ha rätt att ta beslut om mig som person utifrån de behov jag själv har.
Det händer titt som tätt att jag hamnar i diskussioner om rättvisa och solidaritet som är några begrepp som idag känns något urvattnade samt även kapade av organisationer som i det närmaste hävdar ensamrätt till tolkning av dessa ord och dess betydelser.
Rättvisa ska då på något sätt handla om att allt ska vara på samma sätt för alla. Att ha möjligheten att göra val utifrån de behov och möjligheter jag själv har och att kunna påverka min situation finns inte i resonemanget. Det märkliga i detta är att om jag hävdar mina behov som kanske skiljer sig från någon annans så är jag inte solidarisk. Hur märkligt är inte det, och hur mycket begränsar inte det utvecklingen för varje individ? Om vi bromsar individerna vad händer då med samhället vi lever i, bromsas inte det också?

Vi kommer från ett Sverige som under så många år inte erbjudit valfrihet, utan placering och hänvisning till välfärd utifrån geografiska indelningar. Vad jag minns så klagades det rejält på detta system och bristerna i individuell utformning efter de behov som individen har. Det klagades också mycket på den tröghet som fanns inom organisationerna och där nytänkande rejält motarbetades, vilket fick till följd att många vantrivdes på sitt arbete och resultatet speglade också detta.
En förklaring till att det var så kan vara att det var ett gammalt system som skapades för att snabbt tillgodose en ett helt lands behov. En från början bra reform som skapade en bra plattform för välfärd åt medborgarna.
Men vi har kommit väldigt långt sedan dess och har också blivit fler och fått andra behov och möjligheter som uppmärksammats av både personal och nyttjare. Därför behövs den reformering och uppdatering som påbörjats för att möta dagens krav på effektivitet, kvalitet och anpassning. Därför behöver vi också innovatörer och nya aktörer på marknaden för att bibehålla en utvecklingsprocess.

En av de bästa utvärderingsmetoder som finns är det fria valet. Att inte bara välja politiker vart fjärde år, utan kontinuerligt ta ställning och välja det som passar dig bäst för att uppnå uppsatta mål. De aktörer som inte fyller måttet och som inte blir valda, försvinner helt enkelt.

Vi lever i en demokrati och ska vara väldigt glada för det. Jag tycker också att vi i Sverige är myndiga nog att kunna ta ansvaret för våra val själva och nyttja demokratin fullt ut. Det jag inte förstår är alla politiker och organisationer som arbetar för att strypa individens rätt att ta hand om sig själv och sin utveckling, samt att de också visar stor vilja och nit i att detaljstyra medborgarnas vardag och val. "Välj oss, så gör vi dina val sedan.. "
Det jag har ännu svårare att förstå är alla som verkar vilja stötta detta, utan minsta tanke på vad som händer med vår vardag om vi inte får friheten att välja, samt ta ansvaret för våra val. Är vi verkligen i så stort behov av detaljstyrning eller är det så att vi är rädda för att någon kan göra ett "bättre" val och få fördelar av det?
Kan det vara så att det mer är en rädsla att en granne med sina val kan lyckas bättre än jag? Frågan är bara hur den lyckan ska definieras och kan man beskriva resultatet med orättvisa och osolidaritet?

Kan inte rättvisa vara att få utvecklas efter de möjligheter jag själv har utan att det på något sätt ska ses som en kränkning av någon annan. Att visa solidaritet kan vara att stötta och uppmuntra alla individers utveckling efter sina önskemål och möjligheter.

Jag hävdar att vi alla är olika med olika möjligheter och begränsningar som måste bemötas på individuell basis (utan att behöva definiera kön, etnisk härkomst, religion, sexuell läggning eller handikapp). De allra flesta av oss kan och är mogna nog att ta ansvar för sig själva och sina beslut. Stöd bör ges till de som behöver detta. Att skapa en miljö där initiativet och valmöjligheten begränsas för individen tror jag är generellt begränsande för ett lands utveckling.

Välfärd, pengar och övriga utgifter

Att följa alla debatter om privatisering av välfärdssektorn kan ibland vara lite svårt och inte blir det lättare av att den ibland verkar ha fullständigt kantrat eller kört i diket, kanske lite beroende på att det inte verkar vara en helt nykter debatt.

Det finns en stor känslomässig del som på något sätt genomsyrar debatten så att man krymper den till ett microproblem istället för något som borde vara en större syn på en helhet. Ofta hör och läser jag att skattepengar skall gå till vård, skola och omsorg. Jag håller helt med i detta. Jag tycker det är ett bra system med en offentligt finansierad välfärd som tillkommer samtliga i landet. Till det vill jag också lägga att driftsformen inte borde ha någon betydelse, så länge medborgaren har en valmöjlighet till vilken driftsform den vill vända sig. Och det fina med valmöjlighet är att jag behöver inte göra exakt samma val som min granne, utan kan utgå från mina behov. En annan fördel med valfrihet är att enheter som inte kan leverera det de säger också kan bli bortvalda och hamna utanför marknaden. Det är en möjlighet som jag tycker är värd att försvara och bevara.

Men även om våra välfärdsystem finansieras av våra skattepengar så är det inte enkom dit som skattepengarna går. En inte helt okomplicerad sak att ta in i debatten. Skattepengarna skall också räcka till infrastruktur, gemensamma byggen, subventioner av allehanda slag, bidragsreformer, försvaret mm. mm. man bör kanske ha detta i åtanke när man ensidigt kräver att välfärdsbolag inte skall få gå med vinst, som är ett rent måste i företagsvärlden när det gäller planering för överlevnad, utveckling och drivkraft. Om man skulle ge sig på en jämförelse i logik, så anser i alla fall jag att det är märkligt att ett företag som levererar skattefinansierad krigsmateriel som syftar till att kunna ta livet av människor får gå med vinst av ovan nämnda orsak, medan ett bolag som syftar till att hjälpa människor i utveckling, sjukdom eller omsorg, inte ska få ta ut vinst för de tjänster vi utfört.

En annan fråga är också vart gränsen för företag som får arbeta under företagandets normer skall gå, när det är ok att tjäna stora pengar på att leverera varor, utrustning och konsulttjänster  till välfärdsföretag och offentliga förvaltningar. Så länge man levererar den kvalitet och effektivitet som efterfrågas, borde inget företagande särskiljas.

Själv tror jag det är en tankekullerbytta som kanske ligger till grund för detta, och som kanske härstammar från vår djupa socialistiska tid då även folkhemmet fanns som ett reellt alternativ och inte bara som en relik. En tid då vi skulle tacka för det vi fick och inte kunde ställa krav på hur det utfördes. Den privata delen av välfärdssektorn har, om inte jag är helt felunderrättad, tillkommit eftersom man inte hade någonting att mäta den offentliga verksamheten mot. Den offentligt drivna verksamheten kostade allt mer pengar utan att någon egentligen kunde beräkna vad det kostade per utfört uppdrag. Ett inte helt ovanligt fenomen i budgetfinansierade verksamheter. Därför behövdes en jämförelse av olika driftsformer. Intäktsfinansierad vs. Budgetfinansierad.

När man sedan släppte in privata alternativ som genast blev mycket effektivare, billigare och även till stora delar visar bättre kvalitet, så uppfattades de privata alternativen många gånger som ett hot mot ett etablerat icke ifrågasatt system. Systemet som har facit till hur allt ska drivas. Kanske inte sett som det bästa för individen eller ens sammantaget för samtliga skattebetalande finansiärer, utan för verksamheten i sig. En enorm drivkraft har varit att visa att det går att driva välfärd på ett effektivare sätt både billigare, bättre och med högre kavlitet och effektivitet än hur det var tidigare, en tid då vi inte hade valmöjlighet. Själv tror jag att vi bara kan möta ett ökade krav på välfärden, med ökad valfrihet där vi ger individen mer rätt till sin egen hälsa och utveckling.

Ett stort problem återstår dock och det är att omstrukturera den gamla relik som många offentliga organisationer bibehåller. Problemet där är att upphandlingarna sköts av en huvudman som också är utförare. Detta måste på något sätt avslutas och ersättas med en upphandlingsenhet som är neutral mot utförarna och istället kravställande och undersökande, så alla får konkurrera på samma villkor. Ett sätt att få en bättre och mer tillgänglig verksamhet till ett bättre pris för skattebetalarna och som ställer brukaren/patienten/eleven i fokus när man arbetar för att leverera en så bra verksamhet som möjligt. Det borde inte vara konstigare med det, än med all annan skattefinansierad verksamhet som upphandlas från företag som går med vinst och inte tvingas leva ur hand i mun och inte kunna planera för utveckling och framtid.

Skola ansvar och nytta

Läste att S vill förlänga den obligatoriska skolgången med tre gymnasieår. Blev inte alls förvånad, men själv tycker jag det verkar direkt korkat att införa ett ännu längre obligatoriskt krav på våra ungdomar, när det finns ett flertal som inte orkar fullfölja den frivilliga skolgången som är idag.
Gymnasieskola är som bekant frivillig och närvaro krävs för att studiebidrag skall delas ut till berörda målsmän och elever, men hur påverkar det motivationen att gå i skolan.

Själv vill jag gärna likna skolgången med förberedelse för vuxenlivet och ett arbete som man senare skall kunna livnära sig själv på. Att kopplingen en längre utbildning, ger större möjlighet till val av inriktning och påverkan på min egna framtid tycker jag inte heller är konstigt. Vad jag däremot tycker är lite märkligt i förslaget är tanke på vad som skall hända med alla dessa elever som av olika anledningar inte kan, vill, eller orkar fullfölja en gymnasieutbildning?

Att många är trötta och vill pausa efter grundskola eller för den delen gymnasiet, tycker inte jag är konstigt alls. En paus i livet där man får möjlighet att kanske prova på arbete och känna ansvar och tillhörighet i ett arbetslag kan vara nog så utvecklande och stimulerande för val av framtida inriktning.

En möjlig metod i detta skulle kunna vara någon form av lägre betald instegsarbete eller praktik. Något som inte är för avsikt att göras som en slutplacering i livet, utan under en tidsbegränsad period. Detta kan skapa en respittid att kunna komma ifatt med sin tanke och sin motivation att antingen läsa vidare, eller ha möjlighet att arbeta sig in till ett fast jobb då man skaffat sig en branschkunskap istället för en bred skolutbildning. Visst blir man smalare i sitt sökfokus efter andra typer av jobb om man väljer att gå ifrån sin bransch utan vidareutbildning, men å andra sidan kanske man kommer med ett större självförtroende och självkänsla om man har varit på en plats där man är behövd.

Jag har ingen stor studie att luta mig emot i detta, men lite kunskap har jag fått genom att prata med ungdomar och även deras föräldrar. Jag tror mig kunna säga att valet av skola och utbildningslinje inte är helt lätt och att bakgrunden till de skilda valen också är väldigt divergerande. Vissa har lätt att motivera sig att läsa på grund av att de från början känner självtillit och inspiration till möjligheten att ge sig själv så bra grund för sin framtid som möjligt. Den grund de själva kan påverka.
Andra vill komma så lätt och fort igenom som möjligt, medan det även finns de som av olika anledningar inte har någon egen drivkraft att läsa. Men det finns något som verkar förena de flesta och det är nytta. Att känna sig behövd och känna nytta med det de gör.

Jag tror det är viktigt att det finns alternativ till skolgång för flera av våra ungdomar, men jag tror också att skolan har stor påverkansmöjlighet på de som går där, genom att visa att de behövs och att de är saknade om de är borta. Jämför man med en arbetsplats, t.ex. en skola, så har ledningen ett arbetsgivaransvar att utreda frånvaro som är upprepad hos deras lärare.
Om vi skulle införa samma system för eleverna, att skolan ringer och undrar var de är och visar att de är saknade när de är borta, så tror i alla fall jag att de skulle få fler tillbaka till skolan av de som annars väljer att ställa sig utanför och skapa en egen sub-kultur där grupptillhörigheten kanske känns större och viktigare än den som borde finnas i skolan.

Att som S vilja skapa ännu ett tvångssystem tror inte jag är rätta vägen, vidga vyerna lite och se mer på de frivilla lösningar som finns, då vi har lättare att motivera oss om vi själva får ta initiativ och ansvar. Öppna möjligheten till alternativa utvecklingsmöjligheter efter skolan för de som känner behov av detta och arbeta mot en miljö där vi alla känner oss behövda och har egen påverkansmöjlighet på sin situation på annat sätt än att vara destruktiv. Det tror i alla fall jag är nyttigt för individen och vår gemensamma utveckling.

Ishockey attityd och svikande publik

Själv är jag intresserad av ishockey och tycker det kan vara ett spännande och underhållande spel, som kan bjuda många roliga och intressanta stunder. Ok; jag har kanske inget favoritlag utan gillar sporten som sådan. Det är tråkigt att höra att publiken sviker och att många klubbar funderar på ekonomin och hur den ska gå ihop. Alla har vi väl våra funderingar kring hur man kan få intresset att öka igen.

Läste igår på Expressens nätupplaga att spelarna i Elitserien vill ha utökad rätt att slåss, bl.a. för att utöka intresset. Visst förstår jag att det kan vara mycket känslor med i spelet och att det är bra att det också är det, men jag vet inte om en utökad rätt att slåss skulle öka intresset för SPORTEN ishockey. Kanske skapar man bara en sport till i sporten, och då är ju frågan vem som vinner på det?
Det finns sporter där det är helt ok att slå varandra sönder och samman redan nu, så jag förstår inte varför man ska flytta dessa bataljer också till ishockeyn.

För att göra det enkelt för oss som gillar ishockey, så vore det kanske bättre att mer renodla och utveckla själva spelet och inspirera den individuella skickligheten hos varje spelare.

Det som slår i alla fall mig idag när jag ser hockey på TV eller live, är de dåliga individuella insatserna, som också blandas med många bra. Jag kan förundras över spelare som inte ens på uppvärming träffar målet på några få meters avstånd. Tränas inte skytte överhuvud taget?
Om man inte i en ostressad situation har förmåga att leverera ett bra skott, vad är då oddsen att man träffar avsett mål eller kan ta emot en passning när det hettar till? Det är på tok för mycket brister i individuella skickligheter.

En anledning till detta kan vara att man kanske är för taktiskt drillade att den individuella skickligheten fått stryka på foten. Spelsystemen blir för hårda att individen försvinner. Själv gillar jag de som sticker ut och vågar utmana. Detta för mig rakt in på det som hände i C-MORE studion lördagen den 19/1, när Mike Helber från Linköping hade bett att få vara med och prata.
Mike som är en väldigt klok man, ställde ishockeyexperterna mot väggen och frågade efter deras ansvar i den uppkomna mindre kris inom svensk hockey. Jag kan inte mer än hålla med om att mycket som förklaras i periodpauserna är brister i att individen inte följer ett system.
Det finns bättre och sämre experter och de kan lätt skiljas med ålder åt.

Att höra Leif Boork berätta hur dåligt individer på isen inte följer exakt uppgjorda system, är något som får i alla fall mig att ifrågasätta C-MOREs attityd till sin egen produktion.
Har man köpt rättigheterna till en lång serie och i alla fall jag tror att man gör det i ett vinstsyfte som även bygger på att svensk ishockey utvecklas, så sätter man experter i rutan som om man förstår honom  rätt kommer att göra att allt spel kommer vara förlagt i mittzonen för annars har någon fallerat i sitt system.
Vad blir inställningen till sporten av detta? Är det därför vi ska ha slagsmål, eftersom det inte ska göras mål överhuvud taget?
Ska man inte se till skickligheten att luckra upp ett systematiskt försvar. Sporten handlar väl om att anfalla och försvara ytor och mål och när mål är gjorda så måste det inte vara något dåligt som skett utan kanske en individuell eller lagmässig skicklighet som ligger bakom detta. man väljer själv hur man vill se på det, men man förmedlar också en attityd till spelet som går rakt genom rutan och som kan ligga till grund till även åskådarnas attityd till spelet och val av underhållning både live och på TV.

Det är intressant att C-MORE satsar så stort på en sport och inte själva ser att de kan ha en delaktighet i ett sviktande publikintresse. Jag tror också att man bör skära ner på en del intervjuer. För det blir inte mer intressant att höra av fler spelare och ledare att. "vi måste få in mer folk på mål", eller "vi måste få in fler puckar på mål".  Jag tror den största skaran av tittare redan förstått detta. Att höra det upprepas i varje periodpaus gör inte produktionen eller sporten mer intressant.

Ett annat problem som jag anser vara stort och prekärt för sporten är den låga svenska domarkvalitén. Det finns matcher där domarna är alldeles utmärkta, men det är alldeles för ojämna insatser. Går man från Elitserien till Allsvenskan så blir det än mer påtagligt. Visserligen så är det tredomarsystem där, men lite bättre insatser kan man kräva.

Jag tror C-MORE skulle tjäna för egen del och även hjälpa till att utveckla den svenska hockeyn om man förändrade sina produktioner till att bli mer intressanta för oss som gillar spelet Ishockey. Istället för att med grafik visa hur ingenting ska ske, initiera och visa skills mellan spelare. Fortsätta att ha reportage om enskilda individer och vad de gör för att utvecklas som spelare.
Mer betona skickligheten i det som är lyckat än oskickligheten i det som misslyckas.
Granska domarnas träning och inställning till spelet och sig själva.
Att gång efter annan höra Boork rabbla sitt mantra om att hämta fart bakifrån, är inte längre utvecklande för publiken. Kanske det är det för spelarna, men publiken är betraktare och inte deltagare.