Valfrihet rättvisa och solidaritet

Jag vet inte om jag är helt ensam om att tycka att det är rätt skönt att känna sig myndig och ha rätt att ta beslut om mig som person utifrån de behov jag själv har.
Det händer titt som tätt att jag hamnar i diskussioner om rättvisa och solidaritet som är några begrepp som idag känns något urvattnade samt även kapade av organisationer som i det närmaste hävdar ensamrätt till tolkning av dessa ord och dess betydelser.
Rättvisa ska då på något sätt handla om att allt ska vara på samma sätt för alla. Att ha möjligheten att göra val utifrån de behov och möjligheter jag själv har och att kunna påverka min situation finns inte i resonemanget. Det märkliga i detta är att om jag hävdar mina behov som kanske skiljer sig från någon annans så är jag inte solidarisk. Hur märkligt är inte det, och hur mycket begränsar inte det utvecklingen för varje individ? Om vi bromsar individerna vad händer då med samhället vi lever i, bromsas inte det också?

Vi kommer från ett Sverige som under så många år inte erbjudit valfrihet, utan placering och hänvisning till välfärd utifrån geografiska indelningar. Vad jag minns så klagades det rejält på detta system och bristerna i individuell utformning efter de behov som individen har. Det klagades också mycket på den tröghet som fanns inom organisationerna och där nytänkande rejält motarbetades, vilket fick till följd att många vantrivdes på sitt arbete och resultatet speglade också detta.
En förklaring till att det var så kan vara att det var ett gammalt system som skapades för att snabbt tillgodose en ett helt lands behov. En från början bra reform som skapade en bra plattform för välfärd åt medborgarna.
Men vi har kommit väldigt långt sedan dess och har också blivit fler och fått andra behov och möjligheter som uppmärksammats av både personal och nyttjare. Därför behövs den reformering och uppdatering som påbörjats för att möta dagens krav på effektivitet, kvalitet och anpassning. Därför behöver vi också innovatörer och nya aktörer på marknaden för att bibehålla en utvecklingsprocess.

En av de bästa utvärderingsmetoder som finns är det fria valet. Att inte bara välja politiker vart fjärde år, utan kontinuerligt ta ställning och välja det som passar dig bäst för att uppnå uppsatta mål. De aktörer som inte fyller måttet och som inte blir valda, försvinner helt enkelt.

Vi lever i en demokrati och ska vara väldigt glada för det. Jag tycker också att vi i Sverige är myndiga nog att kunna ta ansvaret för våra val själva och nyttja demokratin fullt ut. Det jag inte förstår är alla politiker och organisationer som arbetar för att strypa individens rätt att ta hand om sig själv och sin utveckling, samt att de också visar stor vilja och nit i att detaljstyra medborgarnas vardag och val. "Välj oss, så gör vi dina val sedan.. "
Det jag har ännu svårare att förstå är alla som verkar vilja stötta detta, utan minsta tanke på vad som händer med vår vardag om vi inte får friheten att välja, samt ta ansvaret för våra val. Är vi verkligen i så stort behov av detaljstyrning eller är det så att vi är rädda för att någon kan göra ett "bättre" val och få fördelar av det?
Kan det vara så att det mer är en rädsla att en granne med sina val kan lyckas bättre än jag? Frågan är bara hur den lyckan ska definieras och kan man beskriva resultatet med orättvisa och osolidaritet?

Kan inte rättvisa vara att få utvecklas efter de möjligheter jag själv har utan att det på något sätt ska ses som en kränkning av någon annan. Att visa solidaritet kan vara att stötta och uppmuntra alla individers utveckling efter sina önskemål och möjligheter.

Jag hävdar att vi alla är olika med olika möjligheter och begränsningar som måste bemötas på individuell basis (utan att behöva definiera kön, etnisk härkomst, religion, sexuell läggning eller handikapp). De allra flesta av oss kan och är mogna nog att ta ansvar för sig själva och sina beslut. Stöd bör ges till de som behöver detta. Att skapa en miljö där initiativet och valmöjligheten begränsas för individen tror jag är generellt begränsande för ett lands utveckling.

Välfärd, pengar och övriga utgifter

Att följa alla debatter om privatisering av välfärdssektorn kan ibland vara lite svårt och inte blir det lättare av att den ibland verkar ha fullständigt kantrat eller kört i diket, kanske lite beroende på att det inte verkar vara en helt nykter debatt.

Det finns en stor känslomässig del som på något sätt genomsyrar debatten så att man krymper den till ett microproblem istället för något som borde vara en större syn på en helhet. Ofta hör och läser jag att skattepengar skall gå till vård, skola och omsorg. Jag håller helt med i detta. Jag tycker det är ett bra system med en offentligt finansierad välfärd som tillkommer samtliga i landet. Till det vill jag också lägga att driftsformen inte borde ha någon betydelse, så länge medborgaren har en valmöjlighet till vilken driftsform den vill vända sig. Och det fina med valmöjlighet är att jag behöver inte göra exakt samma val som min granne, utan kan utgå från mina behov. En annan fördel med valfrihet är att enheter som inte kan leverera det de säger också kan bli bortvalda och hamna utanför marknaden. Det är en möjlighet som jag tycker är värd att försvara och bevara.

Men även om våra välfärdsystem finansieras av våra skattepengar så är det inte enkom dit som skattepengarna går. En inte helt okomplicerad sak att ta in i debatten. Skattepengarna skall också räcka till infrastruktur, gemensamma byggen, subventioner av allehanda slag, bidragsreformer, försvaret mm. mm. man bör kanske ha detta i åtanke när man ensidigt kräver att välfärdsbolag inte skall få gå med vinst, som är ett rent måste i företagsvärlden när det gäller planering för överlevnad, utveckling och drivkraft. Om man skulle ge sig på en jämförelse i logik, så anser i alla fall jag att det är märkligt att ett företag som levererar skattefinansierad krigsmateriel som syftar till att kunna ta livet av människor får gå med vinst av ovan nämnda orsak, medan ett bolag som syftar till att hjälpa människor i utveckling, sjukdom eller omsorg, inte ska få ta ut vinst för de tjänster vi utfört.

En annan fråga är också vart gränsen för företag som får arbeta under företagandets normer skall gå, när det är ok att tjäna stora pengar på att leverera varor, utrustning och konsulttjänster  till välfärdsföretag och offentliga förvaltningar. Så länge man levererar den kvalitet och effektivitet som efterfrågas, borde inget företagande särskiljas.

Själv tror jag det är en tankekullerbytta som kanske ligger till grund för detta, och som kanske härstammar från vår djupa socialistiska tid då även folkhemmet fanns som ett reellt alternativ och inte bara som en relik. En tid då vi skulle tacka för det vi fick och inte kunde ställa krav på hur det utfördes. Den privata delen av välfärdssektorn har, om inte jag är helt felunderrättad, tillkommit eftersom man inte hade någonting att mäta den offentliga verksamheten mot. Den offentligt drivna verksamheten kostade allt mer pengar utan att någon egentligen kunde beräkna vad det kostade per utfört uppdrag. Ett inte helt ovanligt fenomen i budgetfinansierade verksamheter. Därför behövdes en jämförelse av olika driftsformer. Intäktsfinansierad vs. Budgetfinansierad.

När man sedan släppte in privata alternativ som genast blev mycket effektivare, billigare och även till stora delar visar bättre kvalitet, så uppfattades de privata alternativen många gånger som ett hot mot ett etablerat icke ifrågasatt system. Systemet som har facit till hur allt ska drivas. Kanske inte sett som det bästa för individen eller ens sammantaget för samtliga skattebetalande finansiärer, utan för verksamheten i sig. En enorm drivkraft har varit att visa att det går att driva välfärd på ett effektivare sätt både billigare, bättre och med högre kavlitet och effektivitet än hur det var tidigare, en tid då vi inte hade valmöjlighet. Själv tror jag att vi bara kan möta ett ökade krav på välfärden, med ökad valfrihet där vi ger individen mer rätt till sin egen hälsa och utveckling.

Ett stort problem återstår dock och det är att omstrukturera den gamla relik som många offentliga organisationer bibehåller. Problemet där är att upphandlingarna sköts av en huvudman som också är utförare. Detta måste på något sätt avslutas och ersättas med en upphandlingsenhet som är neutral mot utförarna och istället kravställande och undersökande, så alla får konkurrera på samma villkor. Ett sätt att få en bättre och mer tillgänglig verksamhet till ett bättre pris för skattebetalarna och som ställer brukaren/patienten/eleven i fokus när man arbetar för att leverera en så bra verksamhet som möjligt. Det borde inte vara konstigare med det, än med all annan skattefinansierad verksamhet som upphandlas från företag som går med vinst och inte tvingas leva ur hand i mun och inte kunna planera för utveckling och framtid.

Skola ansvar och nytta

Läste att S vill förlänga den obligatoriska skolgången med tre gymnasieår. Blev inte alls förvånad, men själv tycker jag det verkar direkt korkat att införa ett ännu längre obligatoriskt krav på våra ungdomar, när det finns ett flertal som inte orkar fullfölja den frivilliga skolgången som är idag.
Gymnasieskola är som bekant frivillig och närvaro krävs för att studiebidrag skall delas ut till berörda målsmän och elever, men hur påverkar det motivationen att gå i skolan.

Själv vill jag gärna likna skolgången med förberedelse för vuxenlivet och ett arbete som man senare skall kunna livnära sig själv på. Att kopplingen en längre utbildning, ger större möjlighet till val av inriktning och påverkan på min egna framtid tycker jag inte heller är konstigt. Vad jag däremot tycker är lite märkligt i förslaget är tanke på vad som skall hända med alla dessa elever som av olika anledningar inte kan, vill, eller orkar fullfölja en gymnasieutbildning?

Att många är trötta och vill pausa efter grundskola eller för den delen gymnasiet, tycker inte jag är konstigt alls. En paus i livet där man får möjlighet att kanske prova på arbete och känna ansvar och tillhörighet i ett arbetslag kan vara nog så utvecklande och stimulerande för val av framtida inriktning.

En möjlig metod i detta skulle kunna vara någon form av lägre betald instegsarbete eller praktik. Något som inte är för avsikt att göras som en slutplacering i livet, utan under en tidsbegränsad period. Detta kan skapa en respittid att kunna komma ifatt med sin tanke och sin motivation att antingen läsa vidare, eller ha möjlighet att arbeta sig in till ett fast jobb då man skaffat sig en branschkunskap istället för en bred skolutbildning. Visst blir man smalare i sitt sökfokus efter andra typer av jobb om man väljer att gå ifrån sin bransch utan vidareutbildning, men å andra sidan kanske man kommer med ett större självförtroende och självkänsla om man har varit på en plats där man är behövd.

Jag har ingen stor studie att luta mig emot i detta, men lite kunskap har jag fått genom att prata med ungdomar och även deras föräldrar. Jag tror mig kunna säga att valet av skola och utbildningslinje inte är helt lätt och att bakgrunden till de skilda valen också är väldigt divergerande. Vissa har lätt att motivera sig att läsa på grund av att de från början känner självtillit och inspiration till möjligheten att ge sig själv så bra grund för sin framtid som möjligt. Den grund de själva kan påverka.
Andra vill komma så lätt och fort igenom som möjligt, medan det även finns de som av olika anledningar inte har någon egen drivkraft att läsa. Men det finns något som verkar förena de flesta och det är nytta. Att känna sig behövd och känna nytta med det de gör.

Jag tror det är viktigt att det finns alternativ till skolgång för flera av våra ungdomar, men jag tror också att skolan har stor påverkansmöjlighet på de som går där, genom att visa att de behövs och att de är saknade om de är borta. Jämför man med en arbetsplats, t.ex. en skola, så har ledningen ett arbetsgivaransvar att utreda frånvaro som är upprepad hos deras lärare.
Om vi skulle införa samma system för eleverna, att skolan ringer och undrar var de är och visar att de är saknade när de är borta, så tror i alla fall jag att de skulle få fler tillbaka till skolan av de som annars väljer att ställa sig utanför och skapa en egen sub-kultur där grupptillhörigheten kanske känns större och viktigare än den som borde finnas i skolan.

Att som S vilja skapa ännu ett tvångssystem tror inte jag är rätta vägen, vidga vyerna lite och se mer på de frivilla lösningar som finns, då vi har lättare att motivera oss om vi själva får ta initiativ och ansvar. Öppna möjligheten till alternativa utvecklingsmöjligheter efter skolan för de som känner behov av detta och arbeta mot en miljö där vi alla känner oss behövda och har egen påverkansmöjlighet på sin situation på annat sätt än att vara destruktiv. Det tror i alla fall jag är nyttigt för individen och vår gemensamma utveckling.

Ishockey attityd och svikande publik

Själv är jag intresserad av ishockey och tycker det kan vara ett spännande och underhållande spel, som kan bjuda många roliga och intressanta stunder. Ok; jag har kanske inget favoritlag utan gillar sporten som sådan. Det är tråkigt att höra att publiken sviker och att många klubbar funderar på ekonomin och hur den ska gå ihop. Alla har vi väl våra funderingar kring hur man kan få intresset att öka igen.

Läste igår på Expressens nätupplaga att spelarna i Elitserien vill ha utökad rätt att slåss, bl.a. för att utöka intresset. Visst förstår jag att det kan vara mycket känslor med i spelet och att det är bra att det också är det, men jag vet inte om en utökad rätt att slåss skulle öka intresset för SPORTEN ishockey. Kanske skapar man bara en sport till i sporten, och då är ju frågan vem som vinner på det?
Det finns sporter där det är helt ok att slå varandra sönder och samman redan nu, så jag förstår inte varför man ska flytta dessa bataljer också till ishockeyn.

För att göra det enkelt för oss som gillar ishockey, så vore det kanske bättre att mer renodla och utveckla själva spelet och inspirera den individuella skickligheten hos varje spelare.

Det som slår i alla fall mig idag när jag ser hockey på TV eller live, är de dåliga individuella insatserna, som också blandas med många bra. Jag kan förundras över spelare som inte ens på uppvärming träffar målet på några få meters avstånd. Tränas inte skytte överhuvud taget?
Om man inte i en ostressad situation har förmåga att leverera ett bra skott, vad är då oddsen att man träffar avsett mål eller kan ta emot en passning när det hettar till? Det är på tok för mycket brister i individuella skickligheter.

En anledning till detta kan vara att man kanske är för taktiskt drillade att den individuella skickligheten fått stryka på foten. Spelsystemen blir för hårda att individen försvinner. Själv gillar jag de som sticker ut och vågar utmana. Detta för mig rakt in på det som hände i C-MORE studion lördagen den 19/1, när Mike Helber från Linköping hade bett att få vara med och prata.
Mike som är en väldigt klok man, ställde ishockeyexperterna mot väggen och frågade efter deras ansvar i den uppkomna mindre kris inom svensk hockey. Jag kan inte mer än hålla med om att mycket som förklaras i periodpauserna är brister i att individen inte följer ett system.
Det finns bättre och sämre experter och de kan lätt skiljas med ålder åt.

Att höra Leif Boork berätta hur dåligt individer på isen inte följer exakt uppgjorda system, är något som får i alla fall mig att ifrågasätta C-MOREs attityd till sin egen produktion.
Har man köpt rättigheterna till en lång serie och i alla fall jag tror att man gör det i ett vinstsyfte som även bygger på att svensk ishockey utvecklas, så sätter man experter i rutan som om man förstår honom  rätt kommer att göra att allt spel kommer vara förlagt i mittzonen för annars har någon fallerat i sitt system.
Vad blir inställningen till sporten av detta? Är det därför vi ska ha slagsmål, eftersom det inte ska göras mål överhuvud taget?
Ska man inte se till skickligheten att luckra upp ett systematiskt försvar. Sporten handlar väl om att anfalla och försvara ytor och mål och när mål är gjorda så måste det inte vara något dåligt som skett utan kanske en individuell eller lagmässig skicklighet som ligger bakom detta. man väljer själv hur man vill se på det, men man förmedlar också en attityd till spelet som går rakt genom rutan och som kan ligga till grund till även åskådarnas attityd till spelet och val av underhållning både live och på TV.

Det är intressant att C-MORE satsar så stort på en sport och inte själva ser att de kan ha en delaktighet i ett sviktande publikintresse. Jag tror också att man bör skära ner på en del intervjuer. För det blir inte mer intressant att höra av fler spelare och ledare att. "vi måste få in mer folk på mål", eller "vi måste få in fler puckar på mål".  Jag tror den största skaran av tittare redan förstått detta. Att höra det upprepas i varje periodpaus gör inte produktionen eller sporten mer intressant.

Ett annat problem som jag anser vara stort och prekärt för sporten är den låga svenska domarkvalitén. Det finns matcher där domarna är alldeles utmärkta, men det är alldeles för ojämna insatser. Går man från Elitserien till Allsvenskan så blir det än mer påtagligt. Visserligen så är det tredomarsystem där, men lite bättre insatser kan man kräva.

Jag tror C-MORE skulle tjäna för egen del och även hjälpa till att utveckla den svenska hockeyn om man förändrade sina produktioner till att bli mer intressanta för oss som gillar spelet Ishockey. Istället för att med grafik visa hur ingenting ska ske, initiera och visa skills mellan spelare. Fortsätta att ha reportage om enskilda individer och vad de gör för att utvecklas som spelare.
Mer betona skickligheten i det som är lyckat än oskickligheten i det som misslyckas.
Granska domarnas träning och inställning till spelet och sig själva.
Att gång efter annan höra Boork rabbla sitt mantra om att hämta fart bakifrån, är inte längre utvecklande för publiken. Kanske det är det för spelarna, men publiken är betraktare och inte deltagare.

Vård skola omsorg och LO

LO som är ett stort fackförbund har tagit bladet från sin mun och talar för 80% av befolkningen enligt de själva. Att en facklig organisation gör ett politiskt utspel om hur vård- skola- och omsorgsbolag ska skötas och säger sig ta ett samhällsansvar i detta är på sitt sätt spännande.
På så sätt är allt sig likt, LO tar ansvar enligt dem själva.

Frågan är bara vad de tar ansvar för och vad blir konsekvensen?

Att en facklig organisation sitter ihop i höften med ett politiskt parti kan i modern tid ses som aningen märkligt då det gäller att särskilja särintresset för arbetarfrågor och politiska styrmedel. I dagens moderna Sverige så finns det all anledning att hålla den politiska agendan skild från fackliga särintressen och vise versa. Att ett fackförbund också ger sig in i debatten om hur företag skall skötas rent företagsmässigt är inte heller den bästa lösningen för att få en bra utveckling för de anställda, produkterna och kvalitén på det som produceras.

Föga förvånande är att det just är välfärdsbolag som sätts i skottgluggen för LO´s kampanj. Ett område där kvinnor har stor del av företagandet i sin hand och många klassiska kvinnojobb finns. Ett bra sätt att hålla nere t.ex. vårdlöner är att göra företag som agerar inom vårdsektorn svagare och mer utsatta för risker. I en tid då genusperspektivet på företagande är i focus, så kan det väl ses som en förklaring som motsätter sig ett mer jämställt företagande. Är det också partilinjen när det gäller att säkra jobben som spelas ut här?

Ska man försöka sig på att göra någon form av logisk analys, så borde väl LO även kräva samma genomlysning och ansvar av samtliga bolag som på ett eller annat sätt finansieras av offentliga medel. Det är samma skattepeng som finansierar vården, som även finansierar byggande. Är det i LO´s anda rimligt att våra skattepengar går till att finansiera privata vinster i byggföretag som bygger våra skolor och vårdinrättningar, skattepengar går till privata vinster i serviceföretag som säljer tjänster till skolor och vårdinrättningar och ska verkligen skattepengar gå till privata vinster i företag som levererar produkter och förbrukningsmaterial till våra skolor och omsorgsbolag?

Vi betalar skatt per person och företag i detta land och dessa pengar skall främst gå till den gemensamma sektorn där vård skola omsorg finns. Vad är det för skillnad med de olika vinsterna som tas ut? Tas vinst ut i ena änden så drabbar det den andra! Eller kanske det är så att LO vet att vinster behövs för att säkra utvecklingen?

Att LO väljer att slå mot bara en sektor och visa på okunskap om hur företag drivs och om vad som driver företag och innovationer inom dess verksamhetsområde framåt, måste väl ändå ses som en otidsenligt produkt av en alltför gammal och tung organisation.
I den upplysta världen finns människor som är beredda att ta ansvar för sitt liv och sin framtid och i det också vill ha möjlighet att ha valfrihet. Valfrihet ger också en process där kvaliteten på tjänster och produkter har en bra grogrund till utveckling.
Jag personligen tror inte på att utveckling finns i en stor organisation som verkar för sin egen rätt att existera, utan i den som förs framåt av engagerade människor som ser möjligheter och behov. Att människor i vilken bransch det än må vara har möjlighet att tjäna pengar på den verksamhet som man har ansvar för, tycker jag är rimligt. Att ta ut en orimlig vinst till priset av sämre kvalité är att skjuta sig själv i foten när det gäller stabilt företagande. Finns valfrihet så försvinner dina kunder och din möjlighet att tjäna något alls.

Tittar vi på de gamla offentliga organisationerna, så finns det bra fungerande enheter men också rätt dåliga enheter. Frågan är hur mycket dessa ska kosta?

Om LO får som dom vill så kommer kostnaden för välfärdsutvecklingen att öka men möjligheten till valfrihet och ökad kvalitén inom densamma, att försvinna. Incitamentet till att organisera och utveckla inom ersättningsramarna försvinner till förmån för skattehöjningar. Men blir det bättre tjänster av detta per automatik? Har vi inte provat det till leda under decennier.
Hur många har inte haft bra idéer inom offentlig verksamhet, som bara slagits undan av en organisation som inte vill se förändringar och förbättring och även besparingar på onödiga utgifter. Att inte låta dessa personer och deras initiativ och samhällsengagemang komma oss skattebetalare till gagn genom eget företagande, skulle vara rent förödande för vår utveckling.

Att de privata företagen också oftast har en bättre löneutveckling för sina anställda, är något som jag annars trodde LO skulle tycka var av godo för sina anslutna. Varför man med sitt ansvarstagande, vill strypa just den möjligheten inom välfärdssektorn, är för mig en gåta. Jag har heller ingen bra förklaring till det att ge mina anställda.

Det skulle vara intressant om LO själva skulle vilja pröva sin idé först och driva en skola under de premisser de vill kräva av oss företagare.

Personlighet, ansvar och diagnoser

Ok; jag är en person som analyserar, är ansvarstagande, lojal, empatisk och väldigt arbetsvillig. Har fått detta bekräftat av Meyer & Briggs personlighetsanalys och även fått lite av stämpeln: VD-typ. Låter kanske inte så hett, men är en personlighet som behövs i ett företag och eftersom jag är VD, så är jag väl placerad på rätt plats.

Vi har alla våra olika personligheter och alla behövs på olika ställen. Kunskap och personlighet är två stora faktorer för hur vi fungerar i vår omgivning och hur vi låter andra fungera i vår närhet.

Den personlighet vi har bär vi med oss på jobb, fritid och familj. Vi kan också välja att spela lite olika roller och låta vissa delar dominera mer vid olika tillfällen. Alla har vi baksidor och framsidor som vi kan behöva jobba med och även kanske skaffa oss en coopingstrategi för att hantera, både inför oss själva och för vår omgivning.
Om jag inte är felunderrättad så är vi i Sverige de som ger flest psykologiska diagnoser i hela världen. Är det så kanske det är på sin plats att undra varför just vi har så mycket problem, eller är det så att vi själva inte vill ta tag i de problem som finns för att vi inte orkar eller vill konfrontera oss med vår omgivning?
Är det lättare att få en diagnos för att få ett alibi att få vara egen? Har vi haft en regim under så lång tid som krävt att vi ska vara så lika att vi tappat vår identitet att vi måste få en diagnos för att få ha en egen personlighet? Jag vet inte, men ibland undrar jag.

Jag vill inte raljera över de som verkligen behöver en diagnos, för att få medicinering eller för att få hjälp och förståelse av sin omgivning av ett verkligt patologiskt problem. Vi behöver ge dessa all hjälp de kan få. Problemet verkar dock vara att det är så många som tar upp så mycket resurser att de inte räcker till de som behöver.

Jag ska inte propsa på att Meyer & Briggs är lösningen för alla, men det finns möjligheter att göra tester på olika sätt och få hjälp till självhjälp. Man måste dock ge sig in i sig själv och våga plocka fram sina sidor att arbeta med och börja kommunicera med sin omgivning för att komma någon vart.

Läste att den psykiska hälsa hos ungdomar sjunker i en allt snabbare takt. Jag vet inte om jag har rätt, men jag tror att mycket av det avskärmade sättet att umgås på, kan vara ett problem. Att inte behöva möta sina vänner utan umgås via spel och olika sociala medier. Hur lär man sig där att hantera sina egna sidor i förhållande till andra och att parera en situation där andra mår dåligt på riktigt.
Livet pågår hela tiden och kan varken pausas eller spelas upp på nytt. Jag tror på kommunikation som beror på närhet till varandra och konfrontation av varandras personligheter för ökad förståelse och egen hälsa. Annars kan livet bli skrämmande att både se och bli sedd i.

Jag vill gärna se och möta de jag jobbar med, vill absolut se och möta min familj och har svårt att inte bry mig om den som jag ser mår dåligt. Jag kommer vara den person jag är och arbeta med de sidor jag vet jag behöver stärka och ser det som mitt ansvar precis som alla har ett ansvar för sin personlighet. Hjälp finns för de som behöver det, men jag tror att vi kan nå väldigt långt med att börja se varandra som individer med egna behov och möjligheter, och som jag kanske måste lätta lite på min egna problem för att kunna interagera med.

Julklappar och hårda smällar

Hej Bloggen!

Det har gått en tid sedan sista och hösten har bara sprungit på utan att jag haft tid att sitta och få ner mina funderingar på pränt, så nu är det mycket som hänt!

Jag kan inte låta bli att reflektera över Julen och alla dess märkliga vinklar. Så många människor jag pratat med som inte vill fira Jul på det sätt dom gör men ändå känner sig tvugna. Vad är det för grund till glädje att känna sig tvingad till att hålla en styrd tillställning som beror på vad som andra vill och bestämmer, skall höra Julen till?
Vad är det för värden vi letar efter i en tradition som för länge sedan upphörde som glädjespridare?
När till och med det Juligaste av allt, Tomten, skrämmer mer än glädjer, då tycker i alla fall jag att det är dags att tänka om.

Själv har jag efter skilsmässa, fått en helt ny förutsättning för denna familjära högtid. Visserligen hade jag en liten önskan om att mitt ex, kanske ville fira en kortare Jul med mig och dotterna, men det blev blankt nej till det. Så lösningen blev en Jul på Villa Källhagen i Stockholm för mig och dottern. Riktigt mysigt med promenad på Skansen och på stan samt lite irrande med bilen för att se hur Stockholmarn firar Jul...
Det konstiga var att det blanka nejet till gemensam jul från exet, inte var ett blankt nej utan bara någon form av tvångsmässigt svar. När allt var bokat och klart ville hon visst fira med oss, men "kunde" inte svara ja p.g.a  ja; sina egna Tomtar på loftet... Tråkigt men sant.

Julklappar är något som jag har en lite splittrad inställning till. Även där är det många som uttrycket "panik" för att dom inte kan komma på den perfekta presenten. Jag antar att det är den perfekta matematiska formeln på presenten som avses, då kostnaden skall vara proportionellt mot den uttryckta glädjen och förväntade överraskningen, omvänt proportionerligt med värdet av de presenter jag själv kan hoppas få. Värdet sitter ochså i paketets hårdhet och storlek. (Det senare kan man nästan göra till en genusfråga..)
Själv tycker jag bäst om att ge upplevelser och gärna få en också! Fast i år blev jag väldigt överraskad! Och stum...!

Tyvärr så har jag vänner som i Julhelgen fick en Julklapp av det absolut hårdaste slaget som absolut ingen vill ha. En riktig smäll som inte är helt lätt att resa sig ifrån. Deras son gick bort i en överdos av vad som verka vara en legal nätdrog.
Jag vet deras kämpande med sin son och mot droger och jag själv stämmer in i vart enda ord och vill även jag slå mitt slag för värdet av livet i sig, utan droger. Jag tror de allra flesta har en krivkraft att stå med öppen famn mot de nära och kära som man ser har det svårt. Problemet är hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt eller ens kan det för de styrs av annat.Tvångsmässiga beteende och drogberoenden är inget man med lätthet bara diskuterar bort det är reella problem. Kan vi hjälpas åt att hålla drogerna borta så är vi i alla fall en bit på väg.

Mina tankar efter denna långhelg går till mina vänner, som vars sons liv fick sådant tragiskt slut. Droger drabbar ingen enskild person utan hela familjer och inte bara vid ett tillfälle utan under lång tid. Får jag önska något fritt inför detta år så är det att vi blir bättre på att ta emot den kärlek vi får! Jag tror det kan vara en hjälp att komma en bit på vägen!