Julklappar och hårda smällar

Hej Bloggen!

Det har gått en tid sedan sista och hösten har bara sprungit på utan att jag haft tid att sitta och få ner mina funderingar på pränt, så nu är det mycket som hänt!

Jag kan inte låta bli att reflektera över Julen och alla dess märkliga vinklar. Så många människor jag pratat med som inte vill fira Jul på det sätt dom gör men ändå känner sig tvugna. Vad är det för grund till glädje att känna sig tvingad till att hålla en styrd tillställning som beror på vad som andra vill och bestämmer, skall höra Julen till?
Vad är det för värden vi letar efter i en tradition som för länge sedan upphörde som glädjespridare?
När till och med det Juligaste av allt, Tomten, skrämmer mer än glädjer, då tycker i alla fall jag att det är dags att tänka om.

Själv har jag efter skilsmässa, fått en helt ny förutsättning för denna familjära högtid. Visserligen hade jag en liten önskan om att mitt ex, kanske ville fira en kortare Jul med mig och dotterna, men det blev blankt nej till det. Så lösningen blev en Jul på Villa Källhagen i Stockholm för mig och dottern. Riktigt mysigt med promenad på Skansen och på stan samt lite irrande med bilen för att se hur Stockholmarn firar Jul...
Det konstiga var att det blanka nejet till gemensam jul från exet, inte var ett blankt nej utan bara någon form av tvångsmässigt svar. När allt var bokat och klart ville hon visst fira med oss, men "kunde" inte svara ja p.g.a  ja; sina egna Tomtar på loftet... Tråkigt men sant.

Julklappar är något som jag har en lite splittrad inställning till. Även där är det många som uttrycket "panik" för att dom inte kan komma på den perfekta presenten. Jag antar att det är den perfekta matematiska formeln på presenten som avses, då kostnaden skall vara proportionellt mot den uttryckta glädjen och förväntade överraskningen, omvänt proportionerligt med värdet av de presenter jag själv kan hoppas få. Värdet sitter ochså i paketets hårdhet och storlek. (Det senare kan man nästan göra till en genusfråga..)
Själv tycker jag bäst om att ge upplevelser och gärna få en också! Fast i år blev jag väldigt överraskad! Och stum...!

Tyvärr så har jag vänner som i Julhelgen fick en Julklapp av det absolut hårdaste slaget som absolut ingen vill ha. En riktig smäll som inte är helt lätt att resa sig ifrån. Deras son gick bort i en överdos av vad som verka vara en legal nätdrog.
Jag vet deras kämpande med sin son och mot droger och jag själv stämmer in i vart enda ord och vill även jag slå mitt slag för värdet av livet i sig, utan droger. Jag tror de allra flesta har en krivkraft att stå med öppen famn mot de nära och kära som man ser har det svårt. Problemet är hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt eller ens kan det för de styrs av annat.Tvångsmässiga beteende och drogberoenden är inget man med lätthet bara diskuterar bort det är reella problem. Kan vi hjälpas åt att hålla drogerna borta så är vi i alla fall en bit på väg.

Mina tankar efter denna långhelg går till mina vänner, som vars sons liv fick sådant tragiskt slut. Droger drabbar ingen enskild person utan hela familjer och inte bara vid ett tillfälle utan under lång tid. Får jag önska något fritt inför detta år så är det att vi blir bättre på att ta emot den kärlek vi får! Jag tror det kan vara en hjälp att komma en bit på vägen!

Musik styrka och tårar

Okej; jag erkänner direkt, jag är väldigt lättrörd och blir också lätt emotionellt påverkad av musik och upplevelserna runt en konsert!

Lady Gaga är kanske inte den som dominerar min spellista, men efter att ha sett hennes konsert på TV i höstas så bestämde jag mig för att se henne live vid första bästa tillfälle! Igår var första bästa tillfälle! Ett utsålt Globen välkomnade denna lite udda fågel som bjöd en smått magisk upplevelse i sensommarnatten. En något utfreakad show men med ett ett hjärta som kunde ses genom alla udda kreationer och en röst som mer eller mindre försett min hud med permanent ståpäls!

För en scentekniknörd som jag var produktionen en totalupplevelse bara den, med en gotisk borg som utgångspunkt och ett flygande ansikte som jag inte fick in blund i ögonen inatt för. Hur f.n funkade det? Att Lady Gaga också blev förlöst genom en gigantiskt sköte var på förhand lika otippat, som i efterhand lika självklart i denna helt galet udda föreställning.

Gick på konserten med min 17-åriga dotter och hon precis som jag hade inga stora förutfattade förväntningar om hur showen skulle se ut, av den anledningen att det oftast är kul att komma nollställd för att ta in allt som det är! Jag hade väl ändå en liten fundering på en show där det pumpas på från start till stopp, men där tog jag helt fel. Det blev ett naturligt stopp när Globens elräkning inte var betald utan strömmen bröts under ett antal minuter. Man skulle lätt kunna tro att en världsstjärna med en sån enorm produktion att bära på sina axlar lätt skulle tappa konceptet, men där lyfte allt till en annan dimension.
Den till växten lilla tjejen visade sin stora person och själ och gick helt enkelt ut och pratade med publiken. Att hon också öppenhjärtigt berättade om sin depression som faktiskt är en sjukdom och inte ett stadie man kan skärpa sig ifrån, och den hjälp hon fått att bli stark i sig själv genom att bjuda kärlek och samtidigt få den tillbaka var en upplevelse för mig som gick över allt annat. När hon tog upp en genomgråtande tjej i publiken som fick var med på hennes märkliga mc under tiden hon spelade Princess die, tror jag inte ett öga var torrt i Globen! Stort underhållning med en äkta känsla som gick att ta på.

Att Lady Gaga är en stor musiker med en fantastisk röst visade hon mycket prov på. Själv vart jag helt sålt i de mer rockiga partierna.

Min spellista har ändrats lite sedan gårdagen och jag sitter fortfarande med ett huvud som snurrar efter en totalupplevelse som gråtit blod över om jag missat denna upplevelse. Att göra musik som berör är en styrka, att vara så stark att man kan ge av sin egen själ för att underhålla, är något som inte är alla förunnat. Kan man mäta en framgång i tårar, så var gårdagen en ocean av framgång.

Pussy Riot och Pussys..

Jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad av själva musiken eller framträdandet men så är det, man får inte alltid exakt som man vill ha det!

Pussy Riot! Jag gillar namnet! Musiken är inte min smak men jag har absolut inga problem med att den spelas. Jag gillar musik som uttrycksform och tycker att det finns ett stort utrymmed för påverkan inom musikens ramar. Samtidigt är jag glad över att jag bor i Sverige.
Visst kan jag tycka att Sverige är trångt smal och avlångt med mycket tröghet, lite som... ja ... you´ve got the picture...

Men vi har i alla fall en demokrati som tål debatt och musikaliskt provokation. Vi har till och med en historia fylld med detta. Redan från CMB´s tid.

Nu har regimen i Ryssland visat sitt ansikte och gått i den enkla fällan att låta sig provoceras av ett gäng tjejer som spelar musik och till den grad att de dömts till fängelse inför en hel värld som betraktat detta spektakel av avarten av fiktiv demokrati.

Lägger man till att regimen också beställt en otroligt massa ny krigsmateriel, så får hela historien en lite annan prägel. Om man nu känner sig så provocerad av ett gäng musiker att de fängslas, vad ska man då med all ny krigsmateriel till. Vilken stat är det som nu provocerat sin mäktige granne och på vilket sätt?

Kan en ny nubbevisa vara droppen som får regimen att rinna över?

Musiken är jag som sagt inte imponerad av men: Pussy Riot ain´t for pussys..

Kärlek passion och aforismer

Så mycket kloka ord har sagts medan så mycket passion har brunnit ut, att jag ibland funderar över om kärlek och passion är något som sakta men säkert glider från den verkliga världen, till att bli en beskrivning av en historisk diagnos i en psykologibok eller några väl valda ord i en aforism.

Jag tror fortfarande på kärlek och passion, men i takt med med att vi ska förverkliga oss själva och blomma ut i beskriven lycka på jorden, så blir kärlek och passion mellan människor mer en underordnad funtion som noteras i korta fraser och aforismer där äkta kärlek är något avlägset och svåruppnåligt. Den ges en allt mindre utrymme i den totala upplevelsen av lyckan. Samtidigt känns det ofta som det ligger en djup och innerlig längtan att få uppleva de där orden, medan vi samtidigt inte riktigt ger oss själva de bästa förutsättningar att nå dit, i jakten på den perfekta lyckan och sjävförverkligandet.

I den alltmer digitaliserade och uppspeedade värld vi lever i går en del av den lite rundare och analoga världen förlorad. Vi kan snart få alla våra upplevelser överförda och bearbetade i en digital värld. Vi kan till och med få våra personligheter analyserade via digitala formulär och utskrivna svart på vitt. Sedan finns det andra medier som kan göra en perfekt match mellan oss om vi inte har tålamod eller förmågan att leta själva. Inget fel i det. Det är vart utvecklingen tagit oss idag. Men inget slår väl den riktiga upplevelsen, att få känna den där djupa känslan som får en att till och med tänka i falsett.

Precis som en musiker letar efter den rätta känslan i sitt instrument och låter det ta tid att få fram den, eller en målare arbetar med att få fram det perfekta penseldraget som förmedlar en känsla, så verkar vi tappat bort den tid till kontakten som behövs för kärlek och passion som för människor närmre varandra. Samtidigt lämnar vi ut oss till ett mer mätbart resultat satt av ett verktyg som kan värdera och jämföra vår lycka. Om det är en perfekt mätning och ett absolut verktyg, varför uttrycks då så mycket längtan?

Själv tror jag att vi ibland låter oss filteras så mycket av omgivning och andras beskrivning av lycka och självförverkligande att vi tappar vårt egen känsla för vad vi vill uppnå. Vi börjar jaga mål och mening som sätts av andra, eller kanske rättare sagt; vi väljer att sätta våra mål efter vad vi tror andra förväntar sig av oss. När ska vi då veta när vi nått fram till det som betyder något för oss själva?
Samtidigt ska lyckan nås så fort att vi arbetar med ett tempo som kanske inte är rimligt att hålla om vi vill hitta känsklan för kärlek och passion.

Om vi överger vår känsla för vad vi själva vill nå och uppleva till fördel för ett mål som är mätbart och kontruerad av andra, kommer vi då någonsin ens ha möjlighet att uppleva det vi söker?
Ibland kanske vi måste stanna till en stund för att både hinna se och uppleva det vi har omkring oss och samtidigt våga öppna lite till vår egen person för att kunna känna kärlek och passion och inte bara beskriva det i olika bra bilder av längtan. Springer vi hela tiden så kommer vi med all säkerhet att missa många de stunder som ska fylla vår längtan och den tid det tar att växa i det. För precis som en god middag lagas noggrant och med mycket kärlek, så måsten den också avnjutas sakta så man får den fulla smakupplevelsen.

Lugnet som orsakade stormen

Har lite svårt att helt släppa dethär med Tillväxtverket och dess generaldirektör Christina Lugnet.

Jag är generellt skeptisk till verksamheter som har till uppgift att fördela skattepengar till verksamheter som av en eller annan anledning finner det möjligt att erhålla bidrag för sin verksamhet. Visst finns det verksamheter som behöver stöd av en eller annan anledning, men det är främst urvalsprocessen och handläggningen av detta som jag är skeptisk mot och som jag anser att det finns alldeles för stort utrymme för korruption.

En andra anledning är uppdragets art och de regler som är uppgjord att följas, samt det tredje som är en rent personlig del om hur man i sitt uppdrag tolkar sin egen insats och vad som är viktigt att man själv utför.

Det har genom åren hänt att de två senare anledningarna har stått rent i kontrakurs med varandra och då är fråga hur produktivt systemet egentligen är och vilket resultat vi som finansiärer av detsamma, kan vänta oss?

En fjärde sak som tillkommit under de senaste dagarna är ersättningen som den styrande erhåller för sitt uppdrag och vilka förmåner som denne har vid sidan om lönen.

En av förmånerna tycks vara att om man missköter sitt uppdrag och skapar en intern process för finansiering av sina privata behov av skönhetsvård, får behålla sin lön och bli förflyttad till regeringskansliet som kompetensreserv.
Jag har väldigt svårt att se att motsvarande skulle ske inom den privata sektorn. Har man till detta också gjort uppenbart momsfusk, så hotar en rättegång.

Jag kanske är lite gammalmodig, men jag anser att jag ska kunna lita på regerings- och riksdagsledamöters respekt mot den gemensamma ekonomin vi har i detta land. Därtill kunna ta ansvar för att sköta det på ett sätt som visar resultat för sin verksamhet enligt det uppdrag man fått och även kan deklarera vart alla pengarna tagit vägen. Begär man skattemoral av alla medborgare, föreningar samt företag, så borde väl den offentliga förvaltningen föregå med gott exempel?

Har man en lön på 91000 i månaden, så borde man nästa ha råd att betala sin egen skönhetsupplevelse och inte lägga den kostnaden utöver lönen på oss skattebetalare.

Lugnet som nu har orsakat denna storm borde givetvis inte hållas om ryggen av de som stiftar lagarna om att detta är ett felaktigt sätt att sköta verksamheten, samt gett uppdraget och förhoppningsvis utan vetskap blivit förda bakom ljuset.

En kanske rimlig åtgärd borde vara att Lugnet placeras i kö hos arbetsförmedlingen, för att utreda deras handläggningstider och åtgärder utifrån egna erfarenheter.

Skattepengar, jobb och vinster

Läste häromdagen en debattartikel från (V) om att välfärdsbolag inte ska få ta ut vinster. Resonemanget har varit på tapeten förr och verkar vara en het fråga att stöta och blöta i det allmänna debatterande om skatter och vinster överlag.

På något sätt ville debattören säga att det är skillnad mellan att sälja bananer och att sälja omsorg. Där är vi helt överens! Att sälja produkter och tjänster skiljer sig en hel del. Men det konstiga är att om man säljer bananerna eller andra produkter till offentlig förvaltning är det ok att göra vinst, medan det inte är det om man säljer omsorgstjänster även om kunden är densamma.

Att vara företagare inom välfärden innebär många annorlunda villkor mot att sälja till industri eller för privat konsumtion. I den verksamhet jag arbetar i är vi anslutna till den offentliga vården via Landstingsavtal. Vår konkurrent dikterar alltså våra villkor och i mångt och mycket detaljstyr vår verksamhet så vi inte kan konkurrera på ett likvärdigt sätt mot Landstinget.
Landstinget har också sig själva som måttstock för hur den bästa vården skall utföras, vilket göra att våra idéer om utveckling, effektivisering och innovativa lösningar för effektivare vård stryps och vi blir endast en underleverantör som inte får visa vad vi kan fullt ut.

Det är dock en stor skillnad mellan oss och Landstinget, vi arbetar med rakt accord, medan landstinget är budgetfinansierat. det gör att en direkt mätning och jämförelse av kostnader och produktion eller kvalitet inte blir helt lätt utan lämnas ofta till ett tyckande.
Värst var det när en tjänsteman trodde att de pengar vi tjänade gick direkt ner i fickan utan redovisning, utan var lön utan soc. och skatt. Att vi precis som alla andra företag har kostnader för lokaler, drift, pensioner, försäkringar, skatter och arbetsgivaravgifter, mm. mm. fanns inte riktigt i dennes medvetande. Det var ingen lätt diskussion att föra..

Men om vi ser till de eventuella vinstuttagen som görs. Det ska alltså vara skillnad, inte till vem man säljer utan vad det står i bolagsordningen, om man som ägare har rätt att ta ut vinst ur bolaget. Det som framkommit i debatten är också att eventuella vinster ska återinvesteras i verksamheten.
Om man som vi är bundna till avtal och inte får expandera, hur är det då tänkt med återinvesteringen?
Vi har genomgående hög klass på vår utrustning och har satsat stora pengar på det vi har, men ska vi inte ha rätt att skydda oss själva något inför framtiden.
Man begär att vi ska ta större och större ansvar för anställda och större och större risk med vår verksamhet, men vem ska ta ansvar för oss? Vi är också människor! Vi har familjer och vänner samt ett eget liv att ta hand om, även om vi satsat stora delar av detta i våra företag, för vi drivs av en idé att förbättra och effektivisera vården för medborgare i Sverige. Vi tar redan stort ansvar, men är det inte värt något så även vi kan få räknas till vanliga företagare och finnas under samma regelverk som de?

Själv är jag också skattebetalare och mån om att de pengar jag betalar i skatt blir använda på ett så effektivt sätt som möjligt. Visst är det som att sparka in en öppen dörr att återigen peka på Tillväxtverket, men problemet med budgetfinansierade verksamheter är stort redan utan det Verkets bubblande i bad och champagne.
Hur mycket av våra skattepengar försvinner till ingen nytta i budgetköp, där anledningen inte är stort mycket större än att pengarna måste förbrukas. "Gör vi inte av med pengarna nu, så får vi inga nya". Hur många tjänster per år försvinner i dessa hål?

Jag träffar många kollegor och företagare som hyser ett väldigt stort intresse och ansvar  för arbetsmarknadsfrågor och anställda. Här finns en stor potential när det gäller arbeten och utveckling inom företagandets alla segment. Jag tror att våra folkvalda politiker en dag måste lyfta sig från sina betongfundament och titta mot en annan horisont, där vi kan få ett bättre företagarklimat och en mer långsiktigt lösning på jobbpolitiken, än att strypa möjligheten för ett fåtal företagare att få tjäna en summa pengar på sitt ansvarstagande som företagare.

Det ändå skillnad att vara politiker UPA och företagare MPA.

Bidrag, Sverige och Resultat

Jag är väldigt skeptisk till myndigheter som delar ut bidrag...

Hade ingen aning om det, men i detta land har vi något så fint som ett Tillväxtverk!
Växtvärk vet jag vad det är, det drabbades jag själv av som tonåring, då rörbenen i kroppen sköt iväg på längden och gjorde nattsömnen något orolig.
Dessa saker har inte med varandra att göra, men jag kan känna viss oro för nattsömnen ändå, Tillväxtverket.
Ytterligera en myndighet som har i uppgift att fördela ut pengar till de som inte redan har tillräckligt, eller kanske till de som har tillräckligt men lärt sig att det går att få mer om man är bra på att skriva beskrivningar om hur man vill göra över med mer pengar än man har...

Jag vet inte riktigt vad detta verk har för uppgift, men en uppgift verkar vara att rent internt göra över med massor med pengar för att utveckla sig själva. Utveckling behöver vi alla och en var, och det är bra med utvecklingsarbete, men till vad utvecklar Tillväxtverket sig själva? För mig som oinvigd i deras ritualer så känns spa-besök något felsatsat, men visst jag kan ha fel.
Min något negativa attityd till bidragsutdelare, har sin grund i många saker, men en speciell:
För ett antal år sedan dök det upp en gladlynt person från något som hette Kontoret för utvecklingsområde 4 inom EU. Kan ha fel i namnet, är dålig på namn men hyfsat bra på siffror.
I vilket fall som helst så blev vi på firman uppmanade att söka Mål 4 pengar för personalutveckling.
Det var en inte helt igenom enkel procedur och det var ett antal steg som skulle passeras innan man vart godkänd för utbetalning av bidragsmedel.
Bidraget skulle då täcka en del av kostnaderna för en tvåårig fortbildning av en av våra anställda.

Vi gjorde redovisning enligt konstens alla regler och fick första årets utbetalning. kanske inte helt punktligt men summan enligt det besked  vi fått vid antagandet. När vi sedan redovisade kostnaderna för år två och begärde att få den sista delen utbetald, så fick vi beskedet att vi inte skulle få några pengar för att det hade blivit så dyrt att administrera bidragen, att bidragspengarna används till administration istället.

På vägen efter att beslut tagits att vi skulle få våra pengar för utveckling, så ökade alltså administartionskostnaden för detta beslut så mycket att det användes internt för att inte betala ut bidraget. För mig låter detta som en paradox, för jag trodde att administrationen ffa låg i att gå igenom ansökan och godkänna den, att betala den måste väl ändå vara rätt enkelt när man får ett intyg på genomförd kurs?

Jag har alltid varit lite skeptisk mot verksamheter som har till uppgift att fördela skattepengar. Ibland får jag en känsla av att verksamheten i sig har ett egenvärde så stort, så att uppgiften och resultatet av dess åtgärder är väldigt underordnade.

Idag finns en debatt om skattepengar och hur dessa används och det är sunt med en sådan debatt. det som jag som vårdföretagare kan tycka är väldigt skevt, är vilka verksamheter man valt att slå ner på och hänga ut som profitörer.

Villkoret för oss är att vi arbetar mot ett fullständigt rakt accord. Vi får betalt för varje utförd behandling. De arbetsvillkor vi lyder under är satta av vår konkurrent Landstinget som detaljstyr vår verksamhet. Det finns dock mycket som skiljer vår verksamhet mot Landstingets och bl.a. den förutsättningen att vi kan inte gå med förlust, för då måste vi lägga ner verksamheten. Risken för företaget ligger på oss som ägare precis som i allt annat företagande. Vi har valt att försöka sköta företaget på bästa sätt och har med detta rönt framgångar som företag och företagare, något vi är stolta över.

Alla våra anställda är skyddade av trygghetsrådet, men det gäller inte oss ägare. Att vi precis som så många andra företagare lägger ner en otrolig massa tid och energi på förtaget för att alla vårdsökande som kommer till oss ska få en så bra vård som möjligt, samtidigt som alla som får sin utkomst härifrån ska kunna känna sig så trygga som möjligt. Att vi inte precis som alla andra risktagare, inte ska få ha möjlighet att ta ut en vinst att trygga vår framtid vid eventuell omställning som kan ske när som helst p.g.a politikers nycker, tycker jag är märkligt. Detta samtidigt som våra konkurrenter får gå med mångmiljonbelopp i förlust utan någon större granskning och åtgärd.

Väger man detta mot varandra så är i alla fall min åsikt den att alla budgetfinansierade verksamheter, om det så gäller fördelning av  pengar eller vård, bör genomlysas för att vi som som skattebetalare ska vara trygga med var pengarna tar vägen även i dessa verksamheter. Att de når uppsatta mål och resultat. Att ensidigt vända sig mot oss som privata vårdgivare och som får lov att göra en insats för varje enskilt intjänad krona och be oss driva företaget på ett sämre sätt och med större risk än vi gjort, är väl som att skjuta sig själv i foten som ansvarig spridare av skattepengar?
Gör en rejäl genomlysning av både Landsting och dessa Verk och verksamheter som skall fördela våra surt ingnuggade skattepengar, jag tror det skulle vara lönsamt för Sverige med ett sådant grepp.