I en TAXI får man veta sanningen

”Det finns inget riktigt bra sätt att styra ett land, men demokrati är det minst dåliga!”

-Winston Churchill

Åkte TAXI häromdagen. Chauffören var kurd och givetvis var han orolig för utvecklingen i Kurdistan. Vi pratade en hel del om det och givetvis nämnde jag Erdogan och Trump, som lite anledningar till den massaker som nu ägt rum.

Det blev rikligt med liv i TAXI´n vill jag lova.

-”Det är inte Erdogan, det är alla som tillåter Erdogan att agera som han gör!” ”Ni svenskar protesterar aldrig mot något, ni bara tittar på och tycker synd om!”

Givetvis är det så. Givetvis är det så att det är omgivningen som ger tillåtelse till att saker sker. Hade det funnits någon form av vilja att stoppa detta, hade det skett. Men nu bombar Erdogan inte bara sönder livet för mängder med kurder, han släpper återigen lös IS, som kan fortsätta sina strider mot allt som de vill strida mot. Det verkar vara i princip allt. Att få döda andra, verkar vara ett mål i sig.

Jag började fundera lite på detta utifrån mitt intresse för andravärldskrigshistoria och lite om Sveriges roll där. En tid då Sverige verkligen vände kappan efter vinden. Kanske är det därifrån vi fått vår medgångs filosofi, att inte stå för något, förens segrare är utropad. Kanske är det därför vi idag ser så mycket extremism, för att ledarskapet inte är tydligt. Kanske är det också därför vår ledning inte kan hantera den situation landet själv befinner sig i?

Tänker på de orden TAXI-chauffören sa: ”Ni svenskar protesterar aldrig mot något, ni bara tittar på och tycker synd om!”

Det är en rätt bra analys fångad i en mening. Det är inte så vi bara tittar på och tycker synd om det som sker utomlands. Samma sak gäller inom landets gränser. Frågan är bara vad och vem som prioriteras?

Det finns ingen egentlig ledning som tar tag i och försöker vända den trend som startat. Stefan Löfvén sa för några år sedan, efter valet 2014: ”Nu är det jag som har makten och när jag gör något, så gör jag det på riktigt!”

Nu vet vi hur det har gått. Det finns uppenbarligen människor i landet som tycker utvecklingen är bra. Själv tycker jag det inte. Det största problemet som jag ser det är otydligheten och den enorma bristen på ledarskap. Det märks att vi styrs av facket. Det handlar mycket om konfliktorienterad ”kommunikation” där man utser syndabockar istället för att lösa problem. I sin iver att peka finger glömmer man att också samtidigt inse att man själv kan vara en stor del av problemet i sig. Problemet i detta fall är som jag ser det, är bristen på att kunna ta in verkligheten och samtiden. Man blundar för det mest uppenbara och använder konflikten som en väg i att slippa debattera verklighet.

Människor som inte är smittade av partipolitisk indoktrinering, ser möjligheten i demokratin, att få en förändring. Här finns det öppningar för alla möjliga strömningar och inofficiellt ledarskap, extremism och allmän håglöshet. Något som skapar medlöpare och antipati.

När allt handlar om ”makten”, vem som säger vad, vem som pratar med vem och att sätta mindre smickrande epitet på sin motståndare, så blir ledarskapet allt mer otydligt. När någon ska påvisa sin egna makt, gör det medmänniskan maktlös i mångt och mycket.

Är det verkligen en väg att leda ett land?

Är det inte meningen att man ska lyfta landets invånare till att vara självförsörjande, se till att de får skydd och rättvisa, samt vård och utbildning?

Själv anser jag att vi inte har någon ledning eller ledare, som är demokratiskt vald. Dessutom saknas det rejält med kompetens inom flera områden. Det handlar mer om personer som drivits upp att ha åsikter istället för kunskaper, i en miljö där val av åsikt och ”värdegrund” är viktigare än kunskap. Detta appliceras också i ledande funktioner. Resultatet är att vi har ett gäng fösare som föser de röstberättigade framför sig, men då öppnas också möjligheten att det splittrar landet. I ett ambivalent ögonblick i att inte våga ta ställning, så fylls det ögonblicket av många som vill leda på sitt sätt. Otydligheten är splittringens moder. Sedan blir man förvånad och uttrycker allvaret i att människor använder demokratin till att inte bli otydliga och flata. Det är helt fantastiskt, att inte ens kunna se tillbaka på sitt eget värv, samt sin tankegång och kunna se vad det lett fram till. Man fortsätter i samma spår och vi kan plocka rätt många saker ur historien där samma ”ism” som idag lett landet och gjort grova felbedömningar. Men istället för att omvärdera så gör man mycket mera av samma sak. Jag vet inte vad man förväntar sig ska hända, mer än att man dränerar landet på ännu mer pengar och engagemang för landets väl och ve. Det sprider en ännu större maktlöshet i landet, där medlöpare skapas. Eller som Albert Einstein en gång sa: ”Det första tecknet på vansinnighet är att göra samma sak två gång och förvänta sig olika resultat!”

Jag funderar också på detta med ”Värdegrund”. Tydligen så är den Regerande värdegrunden den ”riktiga”. Ser vi till resultat av den är jag ytterst betänksam över hur man värderar människan.

Man säger sig stå på de svagas sida, men hur ser det ut i landet idag?

LSS, vem drog in det?

Pensionerna, som människor lovats att få en garanterat bra ålderdom, hur hanteras det? Sjukvårdslotteriet?

Försäkringskassan som en gång var vårt försäkringsbolag, blev 2005 en myndighet som började jaga de sjuka istället för att rehabilitera. Från 2020 ska tydligen de också frånta läkarna deras kompetens att sjukskriva.

Polisen, Tullen och försvaret som ska skydda oss, gör tandlösa och människor som gjort sig hemmastadda här och bidrar med jobb, utvisas till förmån för de som begår brott för att få stanna. Skolan används som ett argument i debatt för att vinna föräldraröster, istället för som en utbildningsplattform där lärare får vara lärare.

Istället vill man satsa på ett prestigeprojekt, med snabbtåg. Något som de flesta med någon form av kunskap i ämnet, dömt ut. Givetvis inte de som förväntar sig få en rejäl hacka av skattemedlen för att de kan få vara med och bygga.

Det pratas om bristen i kompetensförsörjningen. Det verkar vår Regering angripit genom att starta en inkompetensförsörjning, kanske rent av för att legitimera sina egna brister. Idag har våra läkare som studerat medicin och dess verkningar i åratal, rätten att bedöma en människas arbetsförmåga, något som finns inom deras kompetens. Med den organisation man nu eftersträvar ska den kompetensen ersättas med inkompetens då enskilda tjänstemän på Försäkringskassan ska ansvara för detta.

Kan tänka mig att det är ett led i den socialism som man vill ska genomsyra landet, som liknar den kommunism jag på avstånd betraktade under 70-talets Sovjet, där en fernissa skulle målas över landet för att påvisa systemets storhet. Där sattes oliktänkande i fängelser eller blev förklarade psykiskt sjuka. Här ligger vi idag inte långt efter. Där hade de KGB och GRU, vi har Försäkringskassan.

Kan tycka att det vore enklare att förbjuda sjukdom och helt enkelt lägga ner Försäkringskassan, när den ändå bytt skepnad från att ha varit försäkringsbolag, till att bli en antipatisk uppfostringsanstalt.

Det finns mycket att ta tag i. Frågan är bara vem det är som kommer vinnande ur denna situation vi har i landet idag. Jag hoppas på det Sverige som stod upp för frihet och jämlikhet. Vi har mycket extremism som blossar upp, både till höger och vänster på den politiska färgpaletten. Själv kan jag tycka att den extremism som vi lever med just nu, som innebär att vara styrd av den mest otydliga och okunniga Regering, är illa nog. Den verkar inte vilja förstå sitt uppdrag, utan skyller ifrån sig, vägra ta ansvar för sina handlingar och belasta landet med mer kostnader utan att sanera i de system som är ineffektiva och rent destruktiva.

Det kanske största beviset för att man främjat sig från verkligheten, är att man nu höjt pensionsåldern för oss ”vanliga människor”, men inte för sig själva. Politikerskrået. Stefan Löfvén har pratat mycket om att hans politik är för den ”vanliga människan”, dvs den ska inte drabba honom själv. Som värnskatt, pensionsålder mm. Det är märkligt hur de grundläggande värderingarna förändras hos en människa, som ges makt. Helt plötsligt är de platta organisationerna och spridande av makt, inte lika viktiga längre. Lite socialism i ett nötskal.

”Det finns inget riktigt bra sätt att styra ett land, men demokrati är det minst dåliga!”

-Winston Churchill

Demokrati kan nyttjas eller utnyttjas. Nyttjas den kan det bli riktigt bra, men utnyttjas den av makten så blir den en börda, när människor görs maktlösa. Det kan ske öppet eller lite dolt genom olika finter och avledningar där man pekar åt ett anat håll. Men det är också människan både möjlighet och kanske skyldighet att bevaka hur demokratin används. Vi kan inte lägga det i knät på de styrande eller ens vår Public Service.

”Everyone looking for a new Jesus!” Nu finns det en sådan, som binder många människors förhoppningar om en bättre framtid. Men man kan inte gömma allt bakom en miljöaktivist vars mål verkar vara att få alla att kanske göra det minst fruktsamma när det gäller åtgärd, att strejka. Vem ska då jobba för klimatet?

Verkligheten pågår på så många plan att det behövs även ledning inom alla dessa. Det är tragiskt att det gått så långt så att man måste åka TAXI för att få höra hur sjukt vridet detta land blivit, där vi alla är flata medlöpare som inte ställer sig upp och säger ifrån. Nja förresten inte alla då, några utnyttjar bristerna för att skapa sina egna samhällen, på bekostnad av vår trygghet. 
I Sverige och runt om i världen rasar strider, inte alltför sälla med svenska vapen. Vi sväljer ner nyheterna med lite Pizza och Cola, och lutar oss tillbaka med en fil på Netflix, samtidigt som våra ledare diskuterar färgnyanser och ger sig själva en bra pension. Livet går vidare!

Den mänskliga faktorn

Vissa dagar påminns jag mer om människans förmåga, än andra. Det händer rätt ofta när det skett någon olycka eller tillbud i Sverige, att den skylls på den mänskliga faktorn. Tydligen är det så att i Sverige har människan bara en förmåga och det är att ställa till det för sig. Under många år jobbade jag med utgångspunkt från det som kallas Human Factors och som beskriver människans förmågor, begränsningar men också möjligheter. För som människa har vi trots allt många möjligheter att göra skillnad med de förutsättningar vi har och de val vi gör. Då pratar jag främst om att göra skillnad på ett positivt sätt. Vi kan även göra skillnad negativt, något som svenskan tagit fasta på.

Det som jag ser mycket av idag är verkligen motsatsen den svenska synen, då vi bara ser till att den ”Mänskliga faktorn” är en beskrivning på en inskränkt, inhuman och infantil figur som härjar fritt. Kanske mest synlig på sociala medier, men väl synlig i så väl arbetslivet, privatlivet och i alla samhällsskikt. Den kanske mest oroande utvecklingen är utbredningen inom landets politiska ledning, som i mångt och mycket tagit på sig ledartröjan i detta.

Om man ska gå till botten med en beskrivning av vad Human Factors är, så innehåller det allt från fysiska förutsättningar och olikheter hos individer, detsamma gäller även de psykiska olika förutsättningarna där vi är väldigt olika i mental kapacitet, samt hur vi ställer oss i förhållande till olika förutsättningar, med våra attityder. Attityder är så komplext så att om man skulle väga de olika delarna i en människas förutsättningar, så väger attityden absolut tyngst och är nog den svåraste att påverka. För några år sedan så var den enklaste vägen till att förändra attityden, pengar. Men idag är det inte lika glasklart även om den faktorn är obestridligt tung, men ofta allt för kortsiktig.

Tar vi ett exempel på vad en analys via HF kan bidra med rent fysiskt, så pratar vi ofta om ergonomi. En möjlighet att individanpassa t.ex en arbetsplats. Idag finns det otroligt mycket hjälpmedel och inställningar på de flesta arbetsplatser som gör dem välkomnande för de allra flesta. I alla fall i fysisk mening. Men det kan bli svårare om vi lägger till den psykiska delen, som kan påverkas av omgivande personer eller stimuli, som engagerar en person på ett inte önskvärt sätt. Tar vi sedan till den egna attityden så kan det i vissa fall bli oerhört komplicerat.

Översatt till ett enklare exempel: En person vill köpa nya kläder. Det finns kläder som passar i storlek och är bekväma, men personen vill vara unik och ställer krav att de ska skilja sig från omgivningens klädesval. Då blir det mer begränsat att hitta rätt. Är personen sedan t.ex väldigt fåfäng och vill ha kläder som gör att den kanske ser smalare ut än vad den är, eller av någon anledning helt enkelt inte vill ha den storlek som den passar i, blir inköpet väldigt komplicerat och alltför ofta misslyckat. Då det inte går att använda en längre tid. Men ett val som personen själv får ta ansvar för.

Problematiken i det första exemplet är att det inte alltför sälla belastas någon annan än den som gjort valet. Översatt till arbetsplats så blir arbetsgivaren skyldig och översatt till politisk ledning så blir befolkningen skyldig. Det sista visar sig genom ständiga skattehöjningar, då ingen analys görs av hur satsningar med skattemedel förvaltas.

Här kan det uppstå väldiga problem som egentligen kunde undvikits om man från början accepterat förutsättningen istället för att gå väldigt långt individanpassningen så gränslösheten gör att ingen annan kan ta vid, då allt blivit för individanpassat och beroende på en attityd istället för en de faktiska omständigheterna som krävs.

Vilka är då de faktiska omständigheterna som krävs för att en människa ska kunna utföra ett arbete?

• ·      Vi behöver vara friska, så hälsostatusen är viktig.
• ·      Vi behöver göra oss tillgängliga, så närvaro är viktigt på alla plan.
• ·      Har vi personlig kapacitet att genomföra uppdraget? Vi är alla olika.
• ·      Vi behöver ha kunskap, så utbildning inom det vi ska utföra är viktigt.
• ·      Vi behöver rätt utrustning, så val av redskap är viktigt.
• ·      Sist kommer den viktigaste ingrediensen, som påverkar alla de faktiska omständigheterna, Attityden. Vad har vi för inställning till vad vi ska utföra och varför, vad har vi för inställning till vår omgivning, vad har vi för självbild och vilken motivation att göra det vi ska utföra. Här hittar vi mycket av det som fladdrar förbi på sociala medier, med politisk och religiösa inställningar hos olika individer, som inte alltför sällan kolliderar. Slår vi ihop detta så blir livet lite mer komplicerat att reda ut. Men ska allt vara lätt och vad är meningen med livet?

När jag tittar på Sverige idag, så ser jag ett land i krig. Det har visserligen rått fred militärt sett, sedan drygt 200 år. Men vi befinner oss i ett inbördeskrig av attityder. Idag dominerar kränkthetssyndromet, som skall tvinga kollektivet att anpassa sig till individen, istället för en ömsesidig tolerans. Vi styrs i mångt och mycket av känsloöverskott hos influensers och media, som satt sig själva som norm över olika delar av de gemensamma samhällsfunktionerna. Men kräver också full kontroll över alla individers liv. Dessutom ifrågasätter man stark forskning som inte stämmer med den egna känslan. Vem som ska avgöra det fria valet alla egentligen har, är något som olika individer och grupper försöker påverka.

Denna kokande kittel av känslor och grupperingar som även kryddas av makttörstande personer, är ingen bra grogrund för vare sig demokrati, öppenhet eller ömsesidighet.

Det är något som faktiskt kan vara den gnista som utlöser en väpnad konflikt om vi ser till historien. Här finns ideologiska motsättningar, politiska motsättningar, religiösa motsättningar grannfejder, mobbing av alla de slag och ett fritt spelrum för alla strömningar att ta plats. Sverige som samhälle och internationellt varumärke, har inte mäktat med att definierat sig självt under de 200 åren av fred, mer än som ett land som är gränslöst. Det är ett grundläggande problem vi idag ser verkningarna av och som många aktörer spelar på.

Att försöka vara ideolog i ett samhälle som kräver realpolitik blir en aning visset, särskilt när ideologin inte rimmar med varken det nationella eller internationella spelet. Vi är och har under en lång tid varit ett av de mest extrema länderna i världen. Något som kostat oss en ryggrad, definitionsmässigt. Ledande personer och många med dem vill ha en förenklad värld att leva i, men har vi valt att ha en demokrati, så är inget enkelt. En förenkling vore att gå mot diktatur, vilket jag inte tror att skulle vara särskilt lyckat, men något som verkar vara en drivkraft i flera politiska partier. Att ha ryggrad är att bidra med egna idéer som demokratiskt kan leda till hållbara lösningar för landet och inte bara vinna kortsiktiga förmåner på det personliga planet.

  Kriminalitet har alltid funnits och kommer att finnas. Det kan vi vara säkra på. Hur vi ska begränsa verkningarna av det och vem vi ska låta styra i vårt samhälle, är mer ett problem att ta tag i. Här har vi det grundläggande problemet med den infantila styrning vi haft i decennier. En attityd till vad landet är, som idag ger oss problem, då ingen tagit den subkulturella utvecklingen på allvar, var den än har varit. Eller visst har det funnits de som sett och varnat för vad som håller på att ske, men hur har de tagits emot?

Vi har alla ombetts att stoppa huvudet i sanden och de som beskrivit en problematisk utveckling är de som själva gjorts till problemen. Är det verkligen en bra strategi för problemlösning? I Sverige har de gjorts till en Mänsklig Faktor, som gjort fel, sett fel, eller är så extrem politiskt sett så man helst ska frysa ut den. Men att öppna för dialog är troligen en bättre lösning.

Idag tjoas det hej vilt om att ett parti pratar med ett annat, möter människor, öppnar för samtal med hela befolkningen. Sedan när, löser man ett problem genom att försöka tiga bort det? Det är inte kompisskap det hela gäller där man kan välja vänner, det gäller demokrati och en önskan från befolkningen. Enda anledningen att tiga i en diskussion om svåra saker då, är att slippa visa att man själv inte har någon idé, lösning eller ens en reell tanke att bidra med.

Det är trots allt skillnaderna mellan oss som skapar en utveckling och en möjlighet att tillsammans hitta en lösning. Demokrati. Vi ser på saken från olika håll utifrån olika förutsättningar, men att inte försöka nå insikt och utveckling genom samtal är som att köpa ett par skor till sig själv två nummer för små, för att sedan skylla smärtan man får av dem, på den som såg att de inte passade.

Just behovet att skylla på och peka ut, eller kanske mer peka finger åt är idag legio i landet, men också i världen. Är det verkligen vägen framåt? Vi har som människor begåvats med olika mängd analytisk förmåga och det är bra att försöka använda den rikligt och brett. Vi har också en historia att se tillbaka på. Både egen och global. Om vi tittar på vad som skapat det samhälle vi lever i idag, där allt fler upplever otrygghet på många plan, måste vi försöka förstå att vi inte kan lösa dessa problem med att göra mer av det som skapat problemet. Men framförallt måste vi försöka se problemen för att kunna åtgärda dem och inte försöka gömma dem. Det blir ingen hjälpt av.

Om vi tar ett exempel: Plast!

Idag sköljs vi över av bilder och filmer om verkningarna av nedskräpningen med olika plaster, som hotar att förstöra vår miljö. Visst det kortsiktiga perspektivet på det är att förbjuda plaster, ffa engångsplaster. Men är det verkligen plastens fel att den hamnar på stränder och i valmagar?

Det är människans attityd till sin omgivning, som gör att plastens kastas från början. Är det något man bör göra så är det att påverka människors attityder runt nedskräpning. Det råder skillnad i nedskräpning på olika delar av jorden, så attitydskillnader går att spåra. Så även om vi alla behöver hjälpas åt och alla drabbas i olika mängd, så är skillnaderna på behovet av riktade åtgärder markant, beroende på var du befinner dig. Men vi ser hur det ser ut i samhällen där attityden är att det är ok att kasta plast i naturen, en attityd som sällan ändras simultant med att människan flyttar till en annan del av världen. Det är så vi influeras. Vi vaccinerar oss mot olika influensor men hur ställer vi oss till influencers som flyttar med sig sin ok-kultur?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst, där vi måste våga öppna ögonen och försöka leva i den värld vi faktiskt lever i. Visst är det enkelt att drömma sig bort, men alla kan inte leva i en persons dröm. Jag tänker därför bara denna gång ta upp ett brinnande område som är aktuellt idag. IS-återvändare och terrorister.

  Här finns det utrymme för väldigt olika syn på detta och vilka lösningar olika länder och olika ideologier samt politiker och allmänhet vill ha.

Terrorister, IS-anhängare med fler. Här har vi en grupp som valt att leva ett liv där det är ok att mörda vem som helst, för att själv vinna framgång. Vilken framgången är ser lite olika ut, men inte alltför sällan är framgången själva mördandet i sig för att vinna likformighet. Med likformighet stannar också utvecklingen och livet begränsas för de allra flesta.

Tar vi IS som exempel så finns det en hel del som rekryterats och radikaliserats i Sverige, för att sedan göra livet outhärdligt för andra på andra delar av jorden. Men de finns även här som ett hot mot oss.

Här finns det ett antal frågor att ställa om hur det kommer sig att det hat mot människor som anses otrogna kunnat gro i Sverige, där öppenhet och tolerans ska vara ledande. Visserligen så är det kanske just öppenhet och tolerans som är det terrorister inte vill ha, så det är en del av den energi de livnär sig på att försöka stjäla. Men varför understödja det?

Vad har gått så snett så detta har kunnat ske här i landet?

Har ingen i ledande position förstått behovet av en omfattande Integrationsprocess för de människor som kommer hit med en attityd att de har rätt att knacka hälsan av de som de själva anser orättfärdiga? Precis som i exemplet med plasten, så riktas problemen på fel saker och det är vi som lever under de lagar landet anstiftat, som bygger på kristna värderingar, som är fel. Något som mer splittrar landet än för det samman.

Varför har svenska staten vi olika föreningsbidrag, hjälpt till att skapa den klyfta?

Vilka beslut är man beredd att ta för att förhindra att detta sker?

Jag vet inte hur många det är som ställer sig bakom beslutet att låta Sverige vara en träningscamp för terror, men tyvärr så är vi det, även om det inte är i världsledande skal. Ännu.

Själv kan jag bara se attityder som styr detta. Attityder styrs oftast av personlig vinst i någon form. En personlig vinst för politiker är ökad makt. Så att skapa ett samhälle som är splittrat kan i sig öka makt åt politiker, särskilt som man fiskar röster i olika grupperingar, då vill man inte använda ryggrad utan hellre prata om hur viktigt det är att de ska få fortsätta ta ansvar. Hur det sedan påverkar det allmänna samhällsklimatet och människans närmiljö, verkar vara irrelevant. Det är frågor som helst undviks.

Tillbaka till IS. Nu när dessa människor som valt att ansluta sig till och vara en del av ett nätverk för terror, bestialiska mord och människohandel, har misslyckats med att skapa sitt eget territorium på jorden och inte längre har en omgivning att livnära sig på och istället vill ”hem”.

Vilket är då deras hem?

Man brukar säga att: ”Ditt hem är där du valt att lägga ditt hjärta”. Nu vill de till en plats på jorden där de kan bli försörjda, men är det deras hem? Har Sverige så svaga ramar så att vi kan anses som ett hem för terrorister? Varför avlastar vi då inte Norge och låter Breivik komma hit också?

I sin attityd är vi deras fiende, precis som de fiender de livnärde sig på i sitt heliga krig. Vi har pengar de vill åt och då går det att ändra attityd, i alla fall för en tid. Frågan är bara om attityden verkligen ändras när deras fiende ställer krav på dem att göra en insats för landet de nu säger sig vilja leva i. Men de har valt att vara bestialiska mördare och försökt bygga sin framtid på att kuva och mörda sin omgivning. Finns det någon fara med att vi här i landet kommer att drabbas av deras attityd till människan som inte gör som de vill?

Vilken risk ska vi leva med för att få reda på det?

Ska vi anpassas till deras livsstil de valt att leva?

Jag har läst ett antal intervjuer med olika politiker, som anser att det är vi som bor i Sverige som ska integreras till den ”nya tiden” eller till den ”nya befolkningen”, mm. Man vill med andra ord att majoriteten i landet ska anpassas till behovet av ett slutet samhälle där människor ska känna sig otrygga. Något som varit påtagligt i de länder som infört diktatur men också socialism.

Vänder man på problematiken och vill försöka integrera de som valt våldets bana, så tänker jag på en dokumentär jag en gång såg om en bestialisk mördare i USA, som blev intervjuad av en reporter som ville försöka förstå hur en mördare tänker. Gärningsmannen hade bl.a. mördat och lemlästat ett äldre par för att han behövde deras bil och sedan mördat en hel familj för han var sugen på mat och framförallt sprit. Han log bakom gallret när han fick frågan om varför han utfört dåden och sa: ”Man måste tycka att det är ok att göra det!”

Ungefär som de som anslutit sig till IS, tyckte att det var OK att mörda i stor skala. Att halshugga människor som inte tror som dem och inte underkastar sig deras krav och tro. Jag är av den uppfattningen att de flesta inte riktigt kan förstå innebörden av den attityden och hur den kommer att påverka ett samhälle om den släpps lös. Så frågan är vilken del av samhället det är som behöver integreras?

Det finns ett problem med hur man ska hantera dessa personer, men att ge dem förtur in i ett land skänker inga goda signaler vare sig internt eller externt. Särskilt inte för de som flytt från deras terror. Själv har jag väldigt lite förhoppning på att dessa personer kommer att kunna rehabiliteras till det som kallas ”normalt”. Men å andra sidan så verkar allt vara normalt i Sverige idag. I och för sig lite beroende på vilka man lyssnar på. Ett problem med ett land som inte vågar sätta gränser. Om inte annat så kan man spela ut kränkthetskortet, då ska alla lyssna och vika sig. Kanske är det så att vi blir tvungna att ta emot de som vi själva har radikaliserat. Frågan är bara hur man tänker lösa problemet framåt och riskerna med att vi själva blir måltavlor för dessa extrema personer och deras syn på sin omgivnings värde. Eller att de som flytt deras regim, tar ut hämnd här. För i mångt och mycket har vi öppnat för att flytta stridigheterna hit.

  Efterklokhet är också en visdom, sägs det, men inget som hjälper retroaktivt. De fel som är begångna kan vi inte ha ogjort, men vi kan inte heller ta på oss den lyxen att inte försöka förstå och åtgärda framåt för de fel som är gjorda.

Men nu har landets ledning gått i baklås och ska man försöka sig på att analysera invånarna i Sverige, så finns det väldigt många som radikaliserats på olika sätt även här, på grund av den gränslöshet som rått. Vi har till och med fått in ledande personer som inte accepterar den svenska jämlikheten och även de som vill att olika lagar ska gälla för olika personer. Hur är det ens möjligt?

Öppnar man för en kort stund något av våra sociala medier, så kan man få en insikt till att det är problematiskt, men ingen förklaring till hur det lyckat gå så snett. Vi har ingen enkel resa framåt och det kommer att krävas en stabil ledning som vågar samtala, för att nå framgång. Att försöka tiga och utesluta delar av landet är nog den sämsta lösningen av alla, då vinns inga förtroenden över till en lösning eller kompromiss. Där finns all grogrund för ökade stridigheter på många olika plan, som lätt skulle få i alla fall delar av landet att rämna. Då blir det den svenska mänskliga faktorn som misslyckas, istället för att se till de möjligheter vi har att lyckas.

Att tro på något är stark. Att välja att inte tro eller lyssna är kanske ännu starkare, men det skänker tydligen också en rättfärdighet i att försöka tysta andra, istället för att välja dialog och kanske ökad insikt.

Det som sker med landets ledning idag verkar vara att man på alla sätt inte vill visa att man målat in sig i ett hörn, så man försöker skvätta färg på andra för att dölja sina misslyckanden. Mer rakryggat hade varit att försöka förstå människors oro och otrygghet över valet att lämna de svaga utanför och utifrån det föra samtal om lösningar. Vi har som människor trots allt en massa fördelar att bidra med, bäst blir det nog när vi väljer den medmänskliga utan att för den skull vara infantila.

Politikersport eller nåt.....

Jag är väl knappast ensam om att fundera över livet emellanåt. Livets villkor på olika håll och varför det ser ut som det gör på olika ställen i världen. Till sist brukar jag ändå hamna här hemma i Sverige och funderar över varför det är som det är just här. Om man följt händelseutvecklingen under det senaste året så finns det mycket att fundera över och det som kanske fått mig att fundera mest är varför befolkningen i landet verkar ha köpt avsaknaden av sanning och konsekvens i den debatt som förts.
Ok, jag ska förklara vad jag menar...

Vi bor i ett land som en gång per år delar ut något av de finaste pris man kan få som forskare inom den naturvetenskapliga grenen av forskarvärlden, samt även ett pris i Ekonomi instiftat av Sveriges Riksbank. Förr även ett pris i Litteratur, utsett av Svenska Akademin...  Men av känd anledning delas detta pris inte ut nu. Kanske är just Litteraturpriset det som är symptomatiskt med hela Sverige idag, det är något som inte stämmer i ledningen.
Priserna delas ut under pompa och ståt och en väl tilltagen middag TV-sänds och följs sedan upp med ett riktigt spännande program på TV, "Snillen Spekulerar"! Med vid utdelningen är såväl våra Kungligheter, representanter från nästan alla våra riksdagspartier, samt i alla fall delar av Svenska Akademin är där för att väcka uppmärksamhet runt sig själva som personer. Sedan finns givetvis alla möjliga prominenta personer, anhöriga samt även en del studenter.
Man kan tycka att vi har nära till en bank av kunskap som minst en gång per år kommer oss till gagn med sina föreläsningar. Det här är människor som forskar på riktigt och gör framsteg för människan och vetenskapen. Nu pratar vi inte Reepalu-utredning, utan forskning.

De hyllas av våra politiker, men tar de till sig av resultaten?
Jag är tveksam.
Jag har hört både Annie Lööf och Margot Wallström "ha en annan åsikt" än ett forskningsresultat. Nu handlar inte riktig forskning om åsikter utan om objektivitet. Men det som våra politikers kommentarer kanske mest avslöjar är att mycket "forskning" är politiskt styrd och resultatbeställd. Reepalu-utredningen var en utredning och ingen forskning, som Reepalu själv knappt kunde tyda. Men många politiker tog den som ett forskningsunderlag, vilket är helt förkastligt. Det händer också att forskningsresultat är beställda av politiker. Därför är det också uppror i vissa delar av forskarvärlden där objektiviteten och resultaten får stryka på foten för det politiskt korrekta resultatet som är beställt på förhand.

Detta är i och för sig ingen nyhet. Förr hette det bara att resultatet måste vara politiskt gångbart, för att accepteras av politikerna. Men idag har man tagit det ett steg längre och dopar resultatet redan från början inom viss forskning. Därför vet vi aldrig egentligen vad vi kan lita på utan många fastnar på de mest känslomässiga rapporterna, som kanske är de mest säljbara men minst faktabaserade. Det kommer krävas mer av var och en att leta fakta och tyvärr tror jag att att fler kommer ge upp och helt enkelt vända paniken ryggen. Vem orkar leva med panik hela livet? Fältet kommer då istället ligga öppet för allehanda influensers med väldigt radikala agendor och jag vet inte om det är ännu mer radikalism vi behöver i världen och Sverige just nu.

Kvar står vi där och funderar på vad som är bäst för oss själva?
Hur som helst med forskningen.

Under den gångna mandatperioden fick vi lära oss att i Sverige röstar vi inte på partier utan på personer. Det har varit "Jag"-diskussioner sedan valdebatterna innan valet 2014. Som Stefan Löfvén kontinuerligt uttryckte det: "När jag gör något, gör jag det på riktigt!"
Nu har han gjort massor med saker i fyra år på riktigt och landet ser ut som det gör. Som resultat har han fått med sig ett antal skallar till som talar i "jag"-form. Nu handlar inte demokrati om partier längre utan om partiledare.

Med höstens kalabalik eller vad man nu vill kalla det, så kan man väl ändå säga att demokrati med utgång från valresultatet, når inte in i riksdagshuset, för där råder någon form av "Polarkroti" som ställer sig över allt vad valresultat säger. Till slut stod ändå Stefan Löfvén som "segrare" med ett minusresultat och vi fick se bilder på segerkyssen.
Det är inte utan att jag ibland funderar på hur man tänker i den där stenhögen på Helgeandsholmen, som verkar vara någon form av Enklav i Sverige dit rösterna från folket inte når. Började tänka på en intervju jag hörde med Tomas Bodström för några år sedan, där han jämförde ett val med en fotbollsmatch. När matchen väl var igång "då vill man ju vinna!" Då var alla medel tillåtna...

På något sätt kan det vara en förklaring till alla underligheten som ändå kablas ut därifrån. Jag, och jag tror många med mig, tror att det är därifrån landet styrs. Men det kanske inte alls är så, det kan vara någon form av idrottsanläggning. Det pågår en sport där inne.
Lagledaren med initiativet har nu ställt upp sitt nya lag och satt in några riktiga retstickor i offensiven, ett par tungviktare i försvaret och den evige Bagdad Bob som målvakt. På bänken finns allt från påhejare av islamism till totalhavererade ministrar. Taktiken är den vanliga. Fritt spel, allt till alla. För att klara detta har man sett till att bemanna alla nyckelpositionen med den minst kunniga och lämpliga, men som varit trogen partiet/klubben, men passar den för landet? Det är så man retar gallfeber på motståndarna.
Det påminner väldigt mycket om avarterna med sport också, med doping av rapporter och spelare med för den delen. Läggmatcher eller i alla fall uppgjorda så vi som satsat på en laguppställning blivit blåsta. Den gamla klubbkänslan är som bortblåst när det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt för egen del och den gedigna tanken på lojalitet verkar vara som bortblåst. Nu vet man knappt inte längre vem som spelar i vilket lag och varför, men betala entréavgiften måste vi göra.

Det man glömt är att vi som bor i landet inte är motspelare, utan finansiärer och brukare av systemen. Motspelarna sitter endast i samma hus och när han hånar dem kablas det också ut som ett hån mot oss i landet, vilket jag inte tror Stefan förstår.
Egentligen tror jag att politikerna vill gå på Idrottsgalan istället för Nobelgalan och få priser själva. Jerringpriset t.ex. Kan ni tänka er Stefan Löfvén få ta emot Jerringpriset som årets populäraste för att han återigen blåst pensionärerna på sina pengar?
Eller Annie Lööf få pris för årets fint: "En röst på C kan aldrig bli en röst på Stefan Löfvén..."
Politik: Den tuffaste sporten!
Men politiken verkar ändå ha en del gemensamt med sport och det är skygglapparna mot omvärlden. Man går in i sin bubbla, fast det i politiken borde vara tvärt om.

Som detta med forskning, jag tror det vore bra om politiker stannade upp och tog till sig av objektiv forskning istället för kanslihustyckande.

Nobelpriset i Ekonomi 1974

Det finns en ingrediens i den nya Regeringen som är mer oroande än mycket annat. Det är den utpressningssituation som V försöker uttrycka. Att via att man via facken försöker sätta press på Regeringen, hemliga dokument mm. Jonas Sjöstedt utryckte sin stöd över kommunismens vinst i Venezuela. Vi vet hur det gick där. Han uttrycker stöd för Regimen där nu när vi vet hur landet har det och hur befolkning lidit under ledningen. Är det något vi vill att vår Regering ska utsättas för påtryckning av? Jag gillar det inte.

In Sviden vi hev a sistem... ...called välfärden...

Oh yes it´s true! It´s true, it´s true it´s true!!!

Ok, kanske lite udda att jämföra den svenska välfärden med en scen ur "Blazing Saddles", eller "Det Våras för Sheriffen"som den heter på svenska, men kanske inte så långsökt ändå. Det verkar handla om något ofantligt stort som är höljt i dunkelt, som styrs av en liten potentat i en liten avkrok av världen och som både kan locka och fördärva i samma anda. Så skillnaden är inte alltför stor, om uttrycket tillåts..

"Vi måste slå vakt om välfärden!" Hur ofta och mycket har jag inte hört detta? men vad betyder det egentligen?

Är det någonting vi har i Sverige idag så är det system. Vi har system för i princip allting. Vissa system är funktionella och lätta att ta till sig, medan andra är lite mer omständiga i sin utformning och outgrundliga i sin närvaro. Om alla problem, sjukdomar, lärande, kriminalitet, energi, klimat, logistik, integration, mm, mm kunde lösas av ett papperskonstruerat system byggt på politisk dagdrömmeri, så borde vi i detta landet för länge sedan ha löst världens alla problem. Eller i alla fall vår egna interna problem. Men det verkar som om problemen bara hopar sig, trots att vi har en maktelit som säger sig veta och kunna allt. Inte helt olikt en kuf på andra sidan Atlanten. Enda skillnaden är att här får allt kosta oss hur mycket som helst och där ska andra betala. Men får vi tro en gammal Justitieminister, så är Riksdagen kanske Sveriges mest dysfunktionella arbetsplats. Och vi kan kanske inte vänta oss så mycket om det är den som skall leda landet. En paradox i detta kan jag tycka är att denna församling sätter sina egna löner och förmåner utifrån att vi betalar dem. Men de bestämmer också våra ersättningsnivåer och pensioner och att vi måste jobba längre, bl.a för att betala dem. I det uppdraget borde det kanske ligga att underlätta för oss att kunna dra in pengar bl.a genom företagande, så att medel finns innan Regeringen fördelar dem.

Sedan har vi alla andra styrningar i Regioner och Kommuner som uppbär stora kostnader för rätt lite kompetens. Jag tror det är dags att få till ett nytt typ av styre i landet, som utgår från kompetens istället för trollfabriker och maktfullkomlighet som tyvärr är alldeles för vanligt.

Generellt sett skulle jag vilja säga att det är alldeles för många som är alldeles för lite insatta i vad som pågår, det gäller både politiker och vi lekmän. Därför kan spelet ske i mörker och det som kastas fram i ljuset är mer av tarvliga personliga påhopp än fakta och kunskap. Mycket spelas upp runt känslomässiga utspel som ska fånga uppmärksamhet och piska upp en stämning, som i sig kanske är helt fel faktamässig, men bra maktmässigt, för den som väljer att lansera detta. Och makt verkar många vilja ha på många sätt. Inte minst media. Om vi tar historien med den påstådda Vargjakten t.ex. så ville man snabbt fälla en miljardär. Det ansågs vara av allmänintresse. Att visa respekt verkar inte vara något som skall gå åt två håll, utan bara åt ett håll. Smaklöst.

Men tillbaka till de svenska systemen. Vi har så mycket system och myndigheter att det är svårt att överblicka. En sak kan vi säga, det är att de kostar ofantliga summor pengar. Frågan är bara om vi får ut vad vi betalar för? Jag tänkte nu nämna vården eftersom jag själv drivit ett vårdbolag och är hyfsat insatt i vissa system där, samt att jag som person samt som anhörig och vän drabbats av systemets baksida.

Den största baksidan vi har i snart alla välfärdssystem som behandlar individer, är att vi söker in som människor och kommer ut i blankettform. Jag har många gånger förundrats över när jag sökt vård, att jag blir placerad på en stol och sedan tittar läkaren in i sin dator och glömmer att jag finns där. Kan få en och annan fråga, men någon undersökning eller en öppnande fråga, finns det inte tid för. Allra mest utsatt var man på den tiden man bara fick söka för en sak i taget. Eftersom en diagnos kan innehålla flera symptom, så var man i princip tvungen att känna till sin diagnos innan man fått den, så man skulle veta vad man sökte för. Jag ska inte klandra läkarna för att det blivit på detta vis, men när all ska kodas och du som person skall matas in i ett förbestämt formulär för att tillgodose systemet, som kanske inte alls passar just dig, så kommer systemet att prioriteras före dig, eftersom det är där som ersättningen för besöket ligger. Inte i huruvida du blir rätt bemött och behandlad.

I mitt fall har jag sökt vård i drygt 20 års tid för några krämpor och blivit avfärdad. Vid ett tillfälle blev jag utredd och rekommenderad åtgärd via familjeläkaren, som tyckte det skulle bli för dyrt, så han ändrade helt sonika diagnosen och behövde då inte åtgärda något. Billigt och bra, när ersättningssystemet för vård blandas ihop med möjligheten att tjäna mer pengar på att minska vården.

Idag har jag faktiskt fått hjälp så jag borde väl vara glad. Visst jag är på gång i alla fall med utredningar, men jag fick också höra de förlösande orden "Du borde kommit tidigare, innan allt blivit så komplicerat!" Jo tack, jag har sökt massor med gånger tidigare, men inte fått komma vidare. Att skuldbelägga mig löser inga problem. Jag fick till och med en remiss till er kollega som vägrade diagnosticera utan trodde "det kunde vara någonting annat!" än det som stod på remissen. Nu var det inte så utan allt fördröjdes bara ännu ett år till. Själv kan jag tycka att prioriteringen i sjukvården borde ligga på diagnostisering och åtgärd, inte formulering av blankett som systemet påkallar. Även om vi befinner oss i digitaliseringens tidevarv och jag vill inte vara bakåtsträvare, så tror jag att människan är i behov av mänskligt bemötande inom ramen för mänskliga behov, som vård och omsorg. Kodning är inte lika viktig. Åtminstone borde det ske i nämnd ordning.

Jag lever så jag borde vara glad! En kraftig huvudvärk varje dag är inte kul men går att leva med, nästan jämt. Annat är det med de som sjukvården missar på grund av att de inte ens uppmärksammar och lyssnat på och som idag ligger nedgrävda och sörjda av sina barn och andra anhöriga. Var reklamerar man Välfärden när det inte verkar finnas någon huvudman och staten själv bestämmer sitt ansvar? Var reklamerar man den skatt som ska ge dig din trygghet, men som i stora delar går till system som har blivit viktigare som politiskt vapen än som mänskligt verktyg?

En verkan av detta ser vi på sjukskrivningarna, men dessa siffror gavs politisk order från Socialministern att fixas till innan valet. Med tanke på hur svårt det är att få adekvat hjälp via vården, funderar i alla fall jag om inte den politiska styrningen också sett till att försöka hålla folk borta från vården genom att göra det i princip omöjligt att få hjälp. Allt för att få snygga politiska siffror, för det verkar vara det viktigaste i frågan om välfärden. Allt skall sopas in i mörkret i på Välfärden bakgård och belastas de som redan är drabbade. Hur löser vi detta då?
Jag tror verkligen inte att vi behöver mer resurser till fler system, vi behöver frigöra mänsklighet från systemen. Tittar vi ut i världen så är vi inte ensamma om att ha en välfärd. Men det finns många skillnader. Flera länder satsar få fantastisk vård istället för vårdsystem. Andra satsar på skolor istället för skolsystem, o.s.v. När systemet i sig blir viktigare än verkan av det har man missat målet. För 20 år sedan drev jag ett vårdbolag. Jag fick lära mig från det regionala S+V styret att vi i Sverige hade en  "Solidarisk och Jämlik vård". Visst låter det fint! Men vad betydde det? Jo; Solidariskt betydde att alla skulle köa lika länge och Jämlik, betydde att alla skulle få lika vård. Så effektivitet och anpassning var inget som var särskilt väl ansett. Därav också motståndet mot privat vård.

Det finns bra vård i Sverige, men idag ska man ha tur att drabbas av rätt åkomma på rätt ställe, eller till och med bli gravid på rätt ställe, så undrar i alla fall jag hur det gått med dessa ledord?

"Vi måste slå vakt om välfärden!"
Jag börjar själv bli ofantligt trött på detta ord. Ett ord som kräver så mycket mer än det ger. Hur det än är med alla dessa system, kostar systemen i sig ofantliga summor att hålla rullande. För att mata dessa system måste vi slita väldigt hårt vilket gör att vi också kommer att behöva belasta systemen mer. För inget system är självfinansierat. Ingen politisk satsning är självfinansierad utan tas från någon. Som en liten anekdot när det gäller detta vill jag berätta en historia från sent 1990-tal.
Jag drev då ett vårdbolag som jag berättat och vi fick besök från kommunen som skickat ut en representant som berättade att de nu skulle bli mer inriktade mot småföretagare och hjälpa dem att utvecklas. Det fanns ett program som hett EU mål 4, där vi kunde fortbilda en person under två år och få bidrag för detta. Villkor var att vi visade vilken utbildning som vederbörande skulle gå och få den godkänd. Sedan var det bara att redovisa kostnaderna, så skulle bidraget efter betalas ut vid två tillfällen i efterskott. Efter första året kom ett trevligt brev med önskan om fortsatt lycka till och bidraget betalades snabbt ut. När jag skickade in slutredovisningen, kom ett brev som förkunnade att det blivit så dyrt att administrera bidragsutbetalningarna, så de hade inga pengar kvar att betala ut.
Med det vill jag bara säga att när systemen blir större än verksamheten i sig, blir de både ineffektiva och fruktansvärt kostsamma och fördärvar den verksamhet de ska göda.

In Sviden vi hev a sistem...

Jag önskar att vi kunde slå hål på den växande bölden Välfärden och bygga en bra vård och omsorg istället, som bygger på mänsklighet och närvaro.

Den eviga strävan för oss både framåt och bakåt.

När evolutionen till slut placerade människan på jorden för sådär 160 000-300 000 år sedan, årtalet tvistar de lärde om då nya fynd görs kontinuerligt, så var vi vandrare. Vi gick runt i världen för att söka oss nya platser som hade ekonomi att föda oss. Ordet ekonomi var troligen inte uppfunnet då och alldeles säkert inte kopplat så starkt till pengar som det är idag. Men ekonomi beskriver egentligen en möjlighet att försörja. Strävan efter att få en större och säkrare försörjning började redan då och mycket genom att via vandringen nå bättre och nya möjligheter till skattning av vad jorden kunde ge. Man skyddade sin grupp och strävade efter nå en så bra förutsättning för fortlevnad och utveckling av gruppen. Det fanns mycket faror som lurade då, både vilda djur och konkurrerande grupper som gärna ville åt det som andra uppnått. Man lärde sig också att om man överbeskattade jorden, så minskade möjligheten att försörja gruppen.

Det har gått några år sedan dess, men mycket av det som fanns i begynnelsen, har vi nedärvt än idag. Bl.a. behovet av att röra på oss. I princip alla skulle må väldigt bra av att gå en mil om dagen. Men också strävan att nå ett högre mål, är något som följer oss. Skillnaden mot förr är dock att just målbeskrivningen och tillvägagångssätten har mångdubblats, även om våra basala behov fortfarande är det som styr vår överlevnadsmöjlighet. Ordet ekonomi finns idag i allas medvetande, men är väldigt starkt kopplat till pengar eller bristen på pengar. Vilket också beskriver lycka och bristen på lycka, mm. Framförallt så styr det våra avundsjukegener, de som förklarar att det är ok att ta av andra.

Idag styrs vi inte av Ledaren, den person som via kunskap och ledarskap, fick gruppen att känna sig tillitsfull att kunna bidra och utveckla sina idéer för gruppens fortlevnad.  Idag styrs vi av makthavare som väldigt ofta verkar ha svårt att förstå sig på samtiden och hellre vill begränsa utvecklingen, för att själv inte hamna efter. Men man är väldigt sugen på makt. Att vara den som utövar makt över andra, även man egentligen bara har makt över sig själv. Där tror jag också att många samhällen gått snett. Vi ser alldeles för många exempel på makutövanden som är rent vansinniga. Det lustiga, eller kanske mer rätt, det märkliga med detta är att det är de demokratiska systemen som i grunden gjort detta möjligt. Om det är någon som sett "Spinal tap", så kommer de enkelt att förstå vad jag menar nu:
I en demokrati så väljs företrädare som får förtroende att fördela gemensamma resurser och se till gruppens behov. När den demokratiskt valda sedan väljer att bli makthavare är det som att slå över det max de redan hade med 100% förtroende, till att ge sig själv 110% makt. Matematiskt omöjligt men "these go to eleven". Inställningsmässigt till sig själv och sin omgivning, sker en förändring som inte är bra. Lite så man arbetar med satir, ta tillvaron och vrid den några procent och satiren är ett faktum. Men vem vill styras av en satiriker?

Ser vi på den utveckling vi haft här i landet, så sitter vi idag med resultatet av detta. Ett antal personer som fått förtroende, men som bara suktar efter makt och makten i sig. Ser vi ut över hur samhället utvecklats, så är det knappast förtroende för ledningen, som beskriver utvecklingen. Mer en frustration över förnekelse och handlingslöshet. De gamla behoven av skydd, ekonomi och stöd från den grupp man tillhör, ses alltmer försvinna i luddiga utspel som ska gynna vissa grupper som då ska välja att rösta på just mig. Man kan säga att det blivit en omvänd demokrati, där makthavaren väljer vilka de vill ha stöd av, istället för det omvända. Här ligger ordet korruption också som en skugga över tillvaron.

Resultatet av detta är att alla som i gruppen bidragit till den gemensamma försörjningen, lätt blir bortvalda av den egna representanten då denne vill ha mer makt och istället väljer att vända sig till den grupp som valt att ställa sig utanför den gemensamma försörjningen, men som gärna konsumerar den. I förlängningen så tappar också allt fler möjligheten till egen försörjning då överbeskattning sker, för att göda denna process. Tyvärr så är grunden till detta en fråga som sällan diskuteras, utgifterna. Vad får vi för de pengar vi betalar in och hur bra nyttjas de? Hittills är det "fel" personer som ställt den frågan, vilket slutat med att de blivit uthängda. Men var försvinner alla pengar? Jag skulle kunna ge många exempel, men här finns redan Slöseriombudsmannen som gör ett bra jobb med att beskriva detta.

Idag vågar jag knapp slå på datorn och få de senaste rapporterna om Regeringsbildningen. Jag vet inte om det är den som fått mitt hår att börja krulla sig efter alla gånger jag slagit mig för pannan. När man läser om alla slöserier med skattepengar, så finns det säkert ett bidrag för förstörd frisyr jag kan söka...  ...eller borde finnas, rent logiskt...

Den eviga strävan framåt har fått oss dit vi är idag. Men ser vi till utvecklingen så har den på många områden gått bakåt. Allt som ett resultat av hur landet sköts och har skötts under decennier. Människan drar framåt och politiken i mångt och mycket vill backa till en tid då de förstod vad som skedde. Idag märker det vi kanske mer än någonsin, när vi stått utan reell ledning i två månader. Det görs inga märkliga utspel, utan rullar på som igår och vi vet förutsättningarna för de ändras inte av utspel utan av människans förutsättningar. Men det märks också att en ledning behövs för att säkerställa de basala behoven vi fortfarande har. Tyvärr verkar attityden hos de demokratiskt valda ombuden, handla mer om deras personliga positioner än om landets väl och ve.

Därför är det också en stor skillnad på attityden mot samtiden, mellan politiker och medborgare. Just när det gäller attitydförändringar som skett både politiskt men och bland allmänheten, så tar det oftast ett bra tag innan de slår rot ordentligt. Det sägs att människan kan förändra sig själva på alla sätt, men attitydförändringen är den svåraste att få igenom. Den svåraste förändringen på det planet ligger nog framför oss, då vi kommer upptäcka att landets skattesystem inte kommer kunna bära de åtaganden som det lovat sedan ett halvt sekel tillbaka. Människan kommer bli varse att var och en kommer få ta ett större ansvar för sig själva och då hade det varit enklare med en lägre skatt och ha fått ta dessa åtaganden redan nu.

Jag tror att vi måste se om vårt hus och ffa stödja de som varit med och byggt upp landet, de sjuka samt hjälpbehövande. Att inte sanera i de vansinniga bidragssystem som finns är ett rent tjänstefel. Att inte heller se över den otroliga överkapacitet på administration vi besitter och som inte gör annat än försörjer sig självt, är också ett enormt slöseri. Man måste även se över den sk fördelningspolitiken, så det inspirerar att bidra till den gemensamma försörjningen istället för konsumtion av densamma. Vi måste också sanera styret av landet och dra ner på antalet politiker, samt kräva av dessa att åtminstone ha en utbildning inom statskunskap och ekonomi eller åtminstone erfarenhet från annat än politiken, samt att de har en attityd till sitt uppdrag som rimmar med demokratin. Det gör inget om de också har lämnat blöjstadiet och är öppna för debatt om allt som rör landet och inte diskutera personer istället för sakfrågor.

• Det diskuteras idag en hel del om journalisters arbete och journalistik i sig och om vem som har rätt att granska granskaren. I ett aktuellt fall så har man namngivit en man som är misstänkt för jaktbrott. Man har gjort det av anledningen att det anses vara av Allmänintresse att bryta mot pressetiken där, just av dessa två anledningar att han är företagare och miljardär. Han är inte dömd för brottet utan är häktad under utredning. I Sverige har vi principen att vi är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Men här går pressen ut och dömer i förhand, för att han är ffa rik. Är man rik eller känd, så är vi tydligen inte lika inför lagen enligt delar av pressen. Här ska en folkdomstol, eller rättare sagt de själva avgöra detta. Det är inte först gången jag förundrats över hur pressen hanterar misstänkta eller dömda personer. Det är rätt vanligt att fullständigt ovidkommande uppgifter läggs ut vad beträffar en misstänkt gärningsman. För något år sedan var en företagare misstänkt för dubbelmord bl. a. Vad hade företagare med det att göra mer än att journalisten vill få allmänheten att ändra attityd till företagande? Gäller det däremot en misstänkt våldtäkt går man gärna inte ut med något signalement alls eller om en dömd fånge rymmer kan vi få på sin höjd få veta att denne har en grön jacka. Kanske. Jakt är för övrigt vilt omdebatterat i sig och många är starkt emot det. Jag själv var det till jag tog Jägarexamen för att få mer fakta att argumentera mot jakt. Det fick jag inte utan blev jägare och försökte föra debatt med delar av jägarkåren angående jaktetiken, som jag tycker brister å det grövsta på många håll. Men den brist som finns i jaktetik är på något sätt signifikativt på journalistkåren som jagar sina storvilt, som i detta fall med den misstänkte jägaren. Har han begått jaktbrott hoppas jag han får ett kännbart straff, men det gäller också de journalister som väljer att spegla ut allehanda brott över grupper som inte har relevans för brottet. Men det är klart jobbar man för tidningen XX, så vill man väl inte skriva rubriken: XX-läsare misstänkt för dubbelmord. Då kanske upplagan går ner.
• Även idag finns det grupper som vill åt det som andra byggt upp. I vissa fall brottsligt, medan andra gör politik av det. Jonas Sjöstedt vill inte ha något ägande i Sverige. Företags ska istället ägas av personalkooperativ. Är inte detta också ett ägande? Den formen finns redan så det är bara att öppna och köra igång. Det han menar måste vara att alla som har byggt upp ett företag ska bli av med detta och skänka eller få det beslagtaget av staten. Jag har jobbat med några personalkooperativ. En vacker tanke men alla de jag träffat på har inte hållit över tid då det inte finns någon eldsjäl som orkar driva på och lägga ner mängder med tid och energi och samtidigt inte tjäna något på det.
• Det går en artikel på sociala medier som gör gällande: att ju bättre du jobbar desto mer tjänar din chef. Samma sak här: Öppna eget och ta ansvar för dig själv och lägg inte det på din chef. Att ha anställda är att sätta sig själv sist när det gäller alla prioriteringar. Får du dessutom in någon som efter provanställning visar sig vara motarbetade, så har du enorma problem som måste prioriteras framför den egna familjen och ekonomin. Om man inte är en fackförening eller politiskt parti förstås, för då är det bara för den personen att gå.
• Det är inte utan att jag bävar för den dag vi får en regering som ska visa handlingskraft och samtidigt försöka springa ifatt tiden och den tid som den politiska eftervalsfarsen pågått.
• Jag såg att S är bekymrade över att deras extremist inom SSU Malmö inte vill sluta självmant. Kanske har han lärt sig S-styret?
• Om man nu är så bekymrad över de höga sjuktalen, så kanske man ska fundera över och utreda varför människor blir sjuka. Det kan ha att göra med det svenska systemet där människor inte får vara människor utan i bästa fall "Valboskap". Att ge uppdraget åt Försäkringskassan att minska sjuktalen är inget reellt sätt att påverka hälsan utan ett stort svek mot en av de grupper man säger sig vaka över med det så kallade välfärdssystemet som vi bekostar med våra skattemedel som prioriteras till annat.

Se hit! Vi är de Feministiska miljödemokraterna!...

I morgon är det den stora valdagen! På något sätt känns det som vår egen V-day, men med en helt egen betydelse. Tänkte blogga om det men har ändrat mig, jag bloggar om en annan blogg jag skrivit. Egentligen ska man inte blogga som jag gör, det är ingen idag som verkar orka läsa en längre text och ta till sig information. Det är väl därför Manualer idag innehåller en bildlig sammanfattning för snabbstart. Det är väl därför många människor idag verkar styras av ord istället för meningar och köper en idé eller utspel som kan verka lösa deras problem, fast den egentligen kanske mer stjälper tillvaron.

Inför valet 2014 skrev jag en blogg om detta med partinamn och hur många verkar att fastna för ett ord och välja det, utan att ta till sig någon längre information om hur valet egentligen sammanfaller med vad jag själv tycker. Som Miljöpartiet! Det låter som om det skulle vara det bästa för miljön att välja dessa, men är det verkligen det och vad vill de mer än det lite luddiga "bra miljö"? Hur ska vi nå dit och vilket pris får vi betala och i så fall varför? Vem slår de sig ihop med och hur får de fram sin röst där?  Det är många frågor som man bör ställa sig innan man går på namnet.
Klimathotet är väl globalt, hur påverkar våra tunga pålagor oss i förhållande till den globala bördan som måste bäras?
Själv anser jag att klimatproblematiken som inte är en helt enkel fråga, eller ens entydigt definierad. Det är ett problem för allt på denna planet och måste involvera världssamfundet med ett gemensamt ansvarstagande. Framförallt så behöver vi inte subventionerade el-cyklar...

Med tanke på att miljöpåverkan från landet har ökat med MP i Regeringen, så kan ,man fråga sig hur bra det gått med deras medverkan? Att deras ledare också har svårt att leva som de lär när de samtidigt pratar med paniken i rösten över vad vi andra måste göra, känns inte heller trovärdigt. Är man ett smalt parti borde väl grunden vara att självgod i första rummet och visa hur man gör!

I bloggen skrev jag också om Feministiskt initiativ. Feminism låter ju bra, så då röstar jag på dem! Jag vet inte hur många som verkligen läste deras partiprogram, men det var en lista av praktiska dumheter som inte borde styras utifrån politiken utan möjligen inom ramen för ett intiativ av kommunikation mellan människor. I år har jag inte hört så mycket från dem och med den havererade #metoo-rörelsen så har väl de flesta drivande figurer fasats ut i tomma intet. På något sätt kändes det som att hela kvinnorörelsen och jämlighetsarbetet som pågått i över 100 år, urholkades och backade tillbaka till primatstadiet av F! och satte de som verkligen behövde stödet, i kylan. Ett helt vansinnig skott i foten på sig själva. Men det är tydligen viktigt med feminism som beskrivning, mänsklig kan jag själv tycka låter mer lockande, men feminism drar.

Demokrati är bra! Det är viktigt med demokrati. Men vad demokrati är och hur demokratin hanteras, är kanske inte lika viktigt. Förvånansvärt många av de som nyttjar demokratiordet i partinamnet, slår inte vakt om ,och arbetar efter demokratiska principer. Vilket det med all önskvärd tydlighet har visats inför detta val. Det är för mig den kanske mest skrämmande delen av de opinionsmätningar som görs, att mer än hälften av de röstberättigade kan tänka sig att stödja antidemokratiska partier eller partier som beter sig antidemokratiskt.

Men idag när allt men behöver veta ska inskränkas till ett förkortat meddelande i luren, gärna från någon kompis som man lämnar över ställningstagandet till, så är nog demokratin mer hotad än vi i själva verket vill kännas vid. Var själv i valet och kvalet om jag skulle rösta i år. För första gången i mitt liv var jag tveksam till att delta i ett val i Sverige och det grundade sig i det politiska spel som pågått under den senaste mandatperioden. En period som kännetecknats av idé-torka, urholkande av demokratiska arbetsmetoder och krampaktiga aktioner, samtidigt som man försökt att bara baktala sina opponenter istället för att föra diskussioner och arbeta brett med de demokratiska medel som står till buds.

Jag undrar om vår sittande Regering verkligen gjort sig förtjänta av den kostnad de uppburit? Eller för den sakens skull, även politiker som uppburit ersättningar och överdebiterat utan prestation.

Inför nästa val vill jag locka väljare till det nya ansvarstagande partiet som ska tilltala alla: Feministiska Miljödemokraterna. Som namnet anger så är det till för alla och innehåller bara det som är nödvändigt. Partiloggan ska vara en ritad kvinna på rosa botten. Kvinnan ska fisa blommor och bredvid henne står det en man som håller om ett barn. Symboliken i detta är att kvinnor och män har samma naturliga behov men kvinnan gör det kanske inte mer miljövänligt, men trevligare. mannen symboliserar att jämställdheten är viktigt och att de bägge finns med symboliserar vikten av kommunikation människor emellan.

Jag tror på att många lösningar som idag ska hanteras av politiker, egentligen kan hanteras där de uppstår och mycket problem uppstår vid dålig kommunikation och dålig attityd.

Vad skulle kunna gå fel med ett parti som heter Feministiska Miljödemokraterna? Allt finns ju där i namnet! ja, det skulle väl vara att namnet blev för långt då!?

Idag är det Valdagen, men också Kulturarvsdagen. Jag hoppas kulturarvet med ett öppet samhälle, överlever!

Fusk, Folkbildning och Felsatsningar (Demokrati är en färskvara)

Det fuskas i Sverige! Fuskas med bidrag mm. Jag har inget statistiskt underlag för det jag nu kommer att skriva, men det verkar vara en allmän medvetenhet om detta. En medvetenhet som delar landet i olika läger. Då inte politiskt indelade utan attitydsmässigt.

• De som fuskar och tycker det är ok.
• De som fuskar men inte tycker det är ok om andra gör det.
• De som inte fuskar men tycker det är ok om vissa gör det lite grann.
• De som inte fuskar och tycker fuskandet är förkastligt.
• Politiker

Den sista gruppen kan också finnas representerad inom de andra grupperna. Men det mest spännande är att möjligheten till fusk skapas inom politikergruppen. Det är där besluten tas om alla bidrag som skall delas ut och som sedan utformas av ett antal tjänstemän med bättre eller sämre förmåga.

Jag tillhör den grupp av människor som tycker vi har alldeles för mycket bidrag och skulle hellre se att pengarna från början i största möjliga mån, stannar hos de som tjänat in dem. Därmed inte sagt att alla bidrag ska bort, vi måste hjälpa de som verkligen behöver hjälp.

Men om vi tar bidraget till elcyklarna: Ett vansinnigt förslag i sin början, som av någon outgrundlig anledning fick fäste i Riksdagshuset och realiserades. Det var alltså alldeles för få som reagerade över dumheten redan från början. Anledningen till det vet jag inte, men om jag skulle gissa så hade det med en politisk eftergift till MP att göra, för att de skulle kunna känna sig delaktiga och sprida lite glädje bland folket. Men det är min högst personliga gissning.

Men det finns massor med bidrag som man lätt skulle kunna kritisera, men jag nöjer mig med ett par till:

• Bidrag till föreningar, organisationer och trossamfund. Att vi en gång i tiden skulle få bidrag till föreningslivet som skulle stå för folkbildningen, var kanske en bra idé då när man satte likamedtecken mellan Socialdemokrati och Sverige. Men idag när vi kommit längre och ser att det finns fler värden och tankar i världen, så är frågan om vi verkligen måste ha dessa bidrag kvar. Ffa de bidrag som betalas ut till organisationer som föraktar det liv vi lever och den demokratiska friheten.
• Bidrag som i sin utformning blir missriktade eller rent segregerande, t.ex arbetslöshetsunderstöd till människor som söker jobb men som jobbar heltid under annan tid än kontorstid. Eller löfte om bidrag till en extra semestervecka för barnfamiljer.

Det är valtider och att öppna upp för att ta del av människors inlägg på sociala medier, gör i alla fall mig rädd och fundersam över folkbildningen i landet. men å andra sidan så sätts väl ribban uppifrån och hur ffa vår sittande Regeringsbildare hanterar denna tid, är rent skrämmande. Med så mycket lögner och ryktesspridande. Något som i sig urholkar demokratin. Jag trodde botten var nådd under förra valet, med det var bara en viskning av det som sker nu. Det verkar tyvärr inte som man har så mycket annat att komma med mer än att man kan tänka sig leda en koalisionsregering. Men är man en kvalificerad ledare om man beter sig så som de gör?

Folkbildning i all ära, men hur står det till med folkbildningen i politikerkretsar. Många jag stött på där har sprungit från ungdomsförbund rakt in i moderpartiet och haft skygglappar mot världen utanför. Hur bra bildad blir man då. Minns en rookie som jag stötte på inför förra valet som hade fått riksdagsplats. Hon tyckte det var helt fantastiskt att få bo i en av Riksdagshusets lägenheter och allt hon behövde fanns inom ramen för det. Hon behövde aldrig gå ut! Hur bra beslut tar man och hur bildad blir man om man aldrig går ut i världen? Själv anser jag att alla politiker borde han en utbildning i statskunskap samt varit både anställd och drivit eget företag, innan man får sätta sig i Riksdagen. Läste en gång för länge sedan att i Japan fick man ingen högre tjänst om man under 44 år. Det berodde på att man ville att alla med högre ansvar skulle ha gått igenom livets fyra kvadrater. Som de såg det består dessa av barn/ungdomsstadiet, vuxenlivet med med relationsbildning, eventuellt barnafödande, samt att någon närstående dött. Vid 44 års ålder ansågs det vara uppfyllt. Ett synsätt så gott som något när det gäller folkbildning och förståelse för världen.

Sociala medier.

Människor runt om i landet ventilerar sina tankar på emellanåt ett bra sätt som tydligt visar hur de tänker, andra har lite mer grovhuggna kommentarer. Det finns hela skalan från professorer till neandertalare. Tyvärr så är den nedre delen av skala alldeles för välrepresenterad. Det får i alla fall mig att tänka på hur landet egentligen ser ut, befolkningsmässig. Alla dessa människor finns runt om mig och jag tvingas möta dem varje dag. Medvetet eller omedvetet kan jag utsättas för de mest märkliga tankar och gärningar. Det kan vara i affären, på gymmet/fritiden, i skolan, eller på jobbet. När man ser hur svårt det är att förena dessa ytterligheter och få något vettigt ur det, ser jag också behovet av att reformera arbetsmarknadens lagar, för att arbetsplatser ska kunna fungera. För att energi och resurser ska kunna nyttjas för att skapa goda miljöer istället för att överkompensera för orosspridare som har en egen agenda mot jobb och arbetskamrater.

Jag tror det är viktigt att arbeta med människor som vill delta och där görs ingen skillnad mellan ursprung eller läggning.

För första gången sedan jag fick börja rösta, så är jag tveksam till att delta i valet. Jag är så otroligt less på den fars som spelas upp just nu och som pågått under den senaste mandatperioden. Med tanke på hur fort allt förändras så tror jag inte heller på att rösta som jag gjorde sist, eller ännu mindre på hur jag vart lärd som barn att rösta. Val samt demokrati är en färskvar och allt som görs av slentrian eller protest, kan leda till allvarliga inskränkningar av demokratin. I maj skickade jag runt fyra frågor till våra Riksdagspartier i förhoppning på att få svar på dessa innan valet, men inget svar har inkommit. Demokrati är som sagt en färskvara som måste behandlas väl i båda ändar, både av oss som röstar men också av de som vill att vi ska rösta på dem. Uvell har gjort en lite sammanställning över vår Regeringsbildares syn på demokrati från sitt håll:

Det är ett lågvattenmärke för demokratrin! Därför tror jag på att vi medborgare måste agera och ställa våra frågor till politikerna och inte bara de frågor de vill få till sig.
Därför ger jag inte bara min röst till någon, utan att jag kan få relevanta svar på de frågor jag ställer inför mitt val. Jag ställer de här få se om det är någon som känner sig manad att svara:

• Den svenska vården har i flera avseenden hamnat i en återvändsgränd. Minsta möjliga åtgärd prioriteras före adekvat diagnostisering och åtgärd. På vilket sätt är ni beredda att reformera primärvården för att nå ett högre mål?
• Psykiatrin: När psykvården själva får bestämma, sätter man vårdlagen samt patientlagen åt sidan. Man är beredd att satsa skattemedel på icke fungerande metoder istället för att använda dessa till fungerande sådana. Är det rimligt eller vad tänker ni göra åt saken?
• Sverige är inte självförsörjande när det gäller livsmedel. Det bidrar i sig till högre miljöbelastning samt utarmande från de länder vi hankar från. Dessutom utsätter det oss för en risk att hamna i livsmedelskris. Hur är ni beredda att reformera skattesystem, jordbrukspolitik och globalt ansvarstagande i detta?
• I Sverige höjs skatterna, som ett svar på alla problem. Med tanke på att fördelningen av skattemedlen är problematiska och många gånger missar sina mål, samt blir överutnyttjade. Hur tänker ni arbeta för att reformera alla system så de blir mer effektiva till de som behöver och låter resterande intjänade pengar stanna hos befolkningen, som då får lättare att leva på det de tjänar?

Jag skulle kunna lägga till en fråga:

• Den psykiska stressen ökar i landet trots alla välfärdssystem. Kan det vara systemens brister som är orsaken till detta? Finns det någon forskning runt orsakerna? Vad säger då forskningen och vad tänker ni göra åt detta?

Jag vill bo i ett land som stöttar de som behöver, men framförallt ger möjligheter till alla att utvecklas och ta hand om sig själva, samtidigt som de bidrar till vår uppbyggnad. Minska flödet av felsatsningar och låt människor ha möjlighet att påverka sina liv på ett positivt sätt istället för att smita undan via felriktade bidrag.