Sanningar och lögner i maktens tjänst.

Läste en krönika i Aftonbladet av Jan Scherman om hur han ser på reklamfinansiering ihop med nyhetsrapportering och om hur han anser att just högerpopulism gynnas av den nära rapporteringen. Hur skandaler får ett omvänt resultat i förhållande till vad utfallet borde vara. Det berättas om reklamintäkter som var större när man visade Trump på CNN, än när Clinton visades. Hur nyheter sprids via klickningar och lögner blir sanning mm mm. Artikeln i sin helhet bringar kanske inga nyheter i sig trots att han själv verkar rätt nöjd med att kommit på dessa sammanhang.

Inom sitt långa arbete inom media borde väl Jan ändå förstått nyhetsrapporteringens maktfunktion. Media ska granska makten, men det innebär också att media har mycket makt och att den som äger media har möjlighet att påverka makten. Det borde om inte annat i hur det planerades att skydda media under kallakriget, då det ansågs riskfyllt om den lede fi fick grepp om rapporteringen och innehållet i det, innan ett angrepp skulle genomföras. Vilka risker det fanns för desinformation och spridande av kaos i samhället. Därför var det av största vikt att hålla nyhetsrapporteringen fri från intrång och påverkan.

Men var det verkligen så att nyhetsrapporteringen var opåverkad? Visst vi hade ett generellt presstöd som betalades ut, men garanterade detta att pressen var neutral och bara berättade fakta på ett objektivt sätt? Den S/LO-ägda A-pressen, var knappast neutral. Inte heller andra medier var oberoende av sina ägare och deras krav. Alla sålde också reklamplatser och hur neutralt man förhöll sig till dessa, kan vi bara gissa. På senare tid har även Public Service, SVT, blivit ifrågasatt om hur neutrala de egentligen är., så neutralt finansierade som de är. Det framgick när Janne Josefsson granskade extremvänstern. Frågan är hur vänsterpopulism har gynnats genom åren av detta? Den frågan ställer sig inte Jan Scherman. Kaos och desinformation kan fortfarande skapas av media som rapporterar utifrån sin egna agenda istället för "oberoende". Därför är det av största vikt att källgranska och söka mer info än att blint tro på alla artiklar eller inslag.

Det har alltid varit viktigt för makthavare och de som söker efter makt att kunna nå ut med just sin information till samhället, gärna ostört, det var i stor utsträckning därför vi kristnades en gång i tiden. Ett praktiskt medel för att statsapparaten skulle kunna nu ut med sitt budskap via kyrkan. En plats där alla mer eller mindre tvingades samlas. Frågan är hur neutral rapporteringen var då? Skiljer sig den från idag?

Idag när möjligheten finns att själv söka fakta, så blir kanske nyhetsrapporteringen mer underordnad. Underordnad på så sätt att det krävs mer skrämmande  eller konstigare rubriker och händelser, för att fler ska söka sig till den generella rapporteringen. Journalistiken blir lidande och scoop ska göras av varje upphittad fjäder. Fokus flyttas från saklighet till marginaler, allt för ekonomiska vinster och karriärmöjligheter. Kanske är det detta som märks för pressen, att de börjat tappa greppet om sina läsare. Kvar blir de som blint tror på allt som skrivs och sägs. En marginaliserad massa som inte har en naturlig plats i det öppna debatten mer än som extrembudbärare.

Dåliga nyheter säljer! Det är väl ett känt begrepp. Människan delar oftare dåliga nyheter och trevliga aforismer, än tvärt om. När jag själv surfar på sociala medier, så är det idag t.ex otroligt mycket artiklar om hur SD kan jämföras med Nazister. Det är artiklar, bilder och små filmer som fladdrar förbi. Man marknadsför SD som varumärke så ingen kan väl undgå att känna igen detta. Problemet är bara att allt de säger inte är varken Nazistiskt eller vanlig galematias, utan det finns en del klara analyser som ingen vågar ta debatt om. Analyser som många kan identifiera sig med. Så frågan är vad som är mest tilltalande, en rabiat motståndare som pekar med hela handen och kallar någon vid skällsord, eller den som talar klarspråk oavsett innehåll? Det innehåller också en del vänsterpropaganda. Propaganda är ofta av ett mer extremt snitt och fungerar trolige sämre som identifikationsmärke, mer än för de som redan är "rättrogna".

Själv är jag emot både höger- och vänsterpopulism. Jag fick en fråga av SIFO under sent 90-tal. Det var angående svensk press och jag fick frågan om vad jag önskade av denna: "En fullständigt objektiv rapportering" -var mitt svar. Han som gjorde intervjun kunde inte hålla hånskrattet tillbaka och sa: "Vem skulle finansiera den?"

Kanske var han den som klarast beskrev hur pressen fungerar, det finns ingen "fri press", för ingen vill betala för spridningen av nyheter som den själv inte varit med att utforma innehållet av. Alla rapporterar vinklat utifrån en bild som är förutbestämd, ofta av politiska skäl. Så därför anser jag att kravet på och granskningen av vår Public Service, ska vara extra hård.

Källgranskning är också något som är intressant. Det borde kanske allt oftare finnas källhänvisningar angående nyheter. Särskilt när det gäller "andra- och tredjehands nyheter". Jag har för mig att det var Joseph Goebbels som sa: "Säger du en lögn tillräckligt många gånger, så blir den sann". Det är något som nyttjas av styrd media i propaganda syfte. Man skapar skandaler ur ingenting, för att påverka maktens boning, istället för att granska under faktainhämtning. Att leverera svart/vita nyheter är därför ett lätt sätt att få människor som inte är alltför nogräknade med källkritik, att bli ett verktyg för spridning av osanningar/halvsanningar och propaganda.  Detsamma gäller när man vill döda en debatt, att skicka in ett svartvitt tänkande utan någon som helst känsla för nyanser och kunskaper i ämnet.

Sanningar och lögner sprids utan urskiljning i maktens tjänst och pengar kommer ägare till nytta i alla läger. Det som är spännande är att Jan Scherman kommit på det först nu.

Är vi immuna mot världen?

Det är kul att resa och emellanåt försöka se skillnader och likheter mellan länder. Alla har vi olika förutsättningar och villkor, både som personer och länder emellan. Jag reser gärna, reser i verkliga livet, i litteratur, kartor och allehanda informationsmaterial, för att bilda mig en uppfattning om hur livet ter sig på olika platser i världen och blir upprymd av att det finns så många olika sätt att leva på.

Det är intressant att möta människor och få höra deras syn på livet och villkoren för just dem. Något av det roligaste som finns är att åka TAXI och få höra chaufförernas syn på tillvaron. Några av de absolut roligaste TAXI-resor jag gjort har varit i London, där vi diskuterat allt från vattenavledning till migration. Det är också roligt att höra människors utgångspunkt i resonemang och med vilken attityd slutledningar dras. De mest intressanta är de som vågar se utanför sin egna safty-zon och som med lateralt tänkande kopplar system till människors behov, förutsättningar, men också tar saken till ett större perspektiv och ser till en långsiktighet med försörjning för flera och vågar ta ansvar för detta och förstår att de är en del av detta och dunet som bara belastas andra.

Det är även spännande med de människor som vågar prova sina idéer och ta ansvar för både sig själva och andra genom sitt företagande. Människor som vågar se bortom de attitydsmässiga gränser som ofta råder. På vissa platser i världen är detta en förutsättning för fortsatt levnad, medan det på andra platser ses med stor skepsis. Sverige tillhör det senare skulle jag vilja säga. Här är vi inte särskilt generösa mot de som vågar prova. Lyckas de också, så är det nästan ännu värre och ett svek mot "alla andra".

Det är också intressant att se hur olika människor hanterar och ser på resurser av olika slag. Vissa vill snabbt göra slut på alla resurser medan andra ser till en återväxt, ett system som håller över tid. En annan spännande infallsvinkel är att se hur människor värderar sin egna insats samt hur de hanterar den gräns som förr eller senare måste sättas för när hjälp ska sättas in. Gäller det för människor i nöd, eller för att jag känner det nödvändigt att just jag tas om hand?
En tredje kul del att titta på är hur olika människor prioriterar sina tillgångar och vad de ser som tillgångar. Vissa bränner allt på en gång medan andra kan spara. Här är det inte särskilt ovanligt att avundsjuka dyker upp. Det ruskiga i Sverige idag är att just avundsjukan skall användas för att begränsa människor från personlig rätt till ägande och utveckling, till förmån för likformighet.

En fråga jag ställt mig så många gånger under mitt liv är; Varför skall vi vara så förbannat lika i just dethär landet? Vi precis som alla andra, har olika förutsättningar och det bästa vore väl om människan fick förkovra sig på det sätt som den är bäst på, inom ramen för svensk lag. Jag tror vi måste acceptera att alla inte är vana med den extrema fyrkantighet som råder i detta land. Vi måste nog både förstå och acceptera att det idag tillkommer mängder med människor som inte är formstöpt födda i det som kallas svenskhet utan ser världen från sitt perspektiv. Där gäller det att implementera svensk lag utan att gå för lång och ta bort deras människovärde utan låta dem bidra till samhällets byggnad med deras erfarenheter.

Idag när digitaliseringen gör alltfler människor arbetslösa, så är det intressant att jämföra hur länder brottas med sin arbetslöshet. Även stora migrationer och flyktingströmmar skall hanteras och det görs på olika sätt. Malta, ett pytteland i Medelhavet,  har tagit ett beslut efter sina förutsättningar. Det är ett land utan egna naturtillgångar, så man är starkt beroende av omvärlden för att få råmaterial. Men man är väldigt mån om att hålla mänskor i arbete och har då sänkt skatten på arbete samt arbetsgivaravgifter så de ligger på ungefär en sjättedel av t.ex Sverige. Man har då fått Europas lägsta arbetslöshet. Var du än vänder dig så söker man medarbetare och du kan i princip få ett jobb samma dag du söker. Man har fri sjukvård, mediciner och skola. Samt, de tar ett i förhållande till sin storlek, ett gigantiskt ansvar för flyktingströmmen till Europa idag. Man har valt en annan väg än Sverige och fått ett bättre resultat.

I Sverige idag, slår sig styrande för bröstet och vill visa sin bror duktig-sida.v Man visar hur ett land ska skötas. Ett land som i det mesta är världens mest extrema och tydligen inte heller i behov av försvar, trots att vi är världens skattkammare. Det är en attityd vi blivit matade med de senaste 70 åren. Man bygger skygglappar och murar mot obekvämligheter och pekar finger mot dem som påtalar bristerna. Vi ska lockas att tro att det är en drömvärld vi lever i, trots att man skapat en grogrund för ytterlighetsextremism. Man behöver bara öppna ögonen, så ser vi att bilden inte är sann utan det finns stora, kanske till och med episka, problem som vi måste agera för att komma till rätta med.

Visst det är knepigt när man lockats att under decennier tro att vi är skyddade mot allt och så plötsligt en dag behöva fundera på om vi inte är det. Vi är inte immuna mot världen, utan beroende av den, precis som Malta och alla andra länder. Därför är det hög tid att ta tag i förändringsarbetet och tänka om, så vi klara försörjning över tid. Till det behöver man troligen omvärdera sina egna beslut och se alternativa vägar. En attitydförändring är alltid svår att göra, särskilt i en grupp. Ofta krävs det att man vågar säga att det är nya tider och vi står inför andra problem än för 70 år sedan. Vågar man göra det så är man en bit på väg.

Året går mot sitt slut och då kommer årets lista

Åretslista 2016

Året plats: Året började och slutar på Malta, en fantastisk ö. Här finns verkligen otroligt mycket av världen samlat på en liten plats.

Årets överraskning: Förlovning i Rom

Årets förklaring: Kärlek

Årets förklara året med bara ett ord: Omtumlande (personligt)

Årets förklara året med bara två ord: Jävligt omtumlande (personligt)

Årets förklara året med bara ett ord: Intolerans

Årets förklara året med bara två ord: Provocerande personer

Årets Guldsmed: Sara Medin

Årets Nattklubbsägare: Kommunal

Årets mesta felsatsning: Kommunal

Årets Fack-you: Kommunal

Årets Titta vad vi gör med dina pengar och förtroende 1: Kommunal

Jag tror att fackföreningar bör komma tillbaka till grunden och arbeta fackligt, inte vare sig politiskt eller hitta på nya konstiga sidospår. Gör plats för alla oavsett politisk åsikt.

Årets vatten på min kvarn: En spis

                      Ja, att skilja sig kan göra att man får ett bättre perspektiv på äktenskapet.

Årets motsträvare: Göran Greider

Årets mest talande citat om att socialism är skadligt: ”Avundsjuka är bra”  Göran Greider

Årets ”Varför är det så få företagare i Sverige”: Det är inte normalt att lyckas! GG

Avundsjuka måste vara något av det minst framgångsgrundande och det mest intoleranta. Är nog precis som det låter en sjuka och bör botas där hos den som drabbats och inte hos den som sjukan projiceras på…

Årets rådgivare (ekonomi): Nordea

Årets insider (Med avseende på Nordea): Skatteverket

Årets mest inkonsekventa: Alla som hyllat människor som sätter sig upp

mot företagsledningar, men som ogillar de som tar steget och startat eget för att visa hur man kan göra bättre. Särskilt de som visat på bättre företagande inom välfärden och konkurrerar med det som anses som facit.

Årtiondets cover: Att flytta fokus från brukare och resultat inom välfärden till

ickebrukare och uppiskad stämning mot företagare som gör nyttan av skattepengen bättre. Allt för att dölja vilket svart hål man skapat i den skattefinansierade verksamheten genom att utesluta konkurrens.

Årets Var fan är vi på väg: Allt våld och förtryck som utbreder sig.

Årets pinpointers: Spotify

Årets mest obegripliga organisationsupplägg: Byggstrejken.

Årets mest obegripliga i alla kategorier: Stefan Löfven

Årets mest avslöjande om en dålig intension: Magdalena Andersson ber oss att inte nyttja våra rättmätiga skatteavdrag, eftersom hon redan spenderat dessa pengar..

 ..som leder oss till

Årets citat: Problemet med socialism är att man förr eller senare får slut på andras

pengar.

Årets tystnad: Alltför många politiker om den subkultur och utanförskap som skapats på

ett flertal ställen i landet. Tror man bakbundit sig själva genom att i många

år tvångsmässigt avstått debatt om hur landet ska styras och vilka villkor som ska gälla och att den svenska lagen ska gälla alla.

Årets mest olämpliga minister: Mehmet Kaplan

Årets mest sämsta research: Stefan Löfven om tillsättningen av Mehmet Kaplan

Årets ”varför förstår jag inte vad jag gör?”: Magdalena Andersson

Årets behov av revidering: Den ekonomiska politiken.

Man kan inte bara skaffa sig stora utgifter, utan att möjliggöra inkomster och underlätta för de som ska skaffa dessa.

Årets trumset: DS-Drums Blackpepper Burst

Årets hardware: DW

Årets kul-kit: Bullens

Årets roligaste gig: Med Inge och Henke på O’Learys i Askersund.

Årets utflyktsmål och specialintresse: Bunkrar och fort

Årets Blääh: Virus på stämband, lungor och hjärta… …i omgångar…

Årets klåpare: Läkaren som skickade hem min mor med hennes panik utan uppföljning

                      med orden: ”Du kan leva med bara en lunga”, när han såg att

hennes lunga var i det närmaste fylld med vätska.

Årets ifrågasättande: IVO, som ansåg att läkaren hade rätt i sak och lämnade ärendet

utan åtgärd trots patientens plåga som lätt kunnat åtgärdats.

Årets teateruppsättning: Snövit

Årets gäst: Mandarinanden

Årets film på Bio: Eddy The Eagle

Årets filmgenre: Dramadokumentär

Årets Kourage: Att inte ge Kommunals styrelse ansvarsfrihet

Årets Liveupplevelse: Niklas Strömstedt på Börsen

Årets felplacerade: Mona Sahlin, som Regeringens samordnare mot våldsbejakande

extremism. Utreder endast Islamism och Högerextremism. Allt annat då,

samarbetar ni med t.ex vänsterextremister?

Årets statusjobb: Vara livvakt åt Mona Sahlin

Årets minst trovärdiga: Mona Sahlin

Årets trovärdighetsmissbruk: Till Mona Sahlin, för osanna intyg.

Årets ”Vi får det vi jobbar för”: Regeringen och politikerförakt

Årets mest blåsta: Pensionärer och människor i behov av hjälp. Tyvärr det ni trott er

betala skatt för gäller inte er. Det används av regeringen för att köpa röster

av andra.

Årets rekommendation: Alla fattigpensionärer, stäm staten.

Årets behov av verklighetsförankring: En jädrans massa politiker.

Årets guide: Kommendanten på Carlstens Fästning

Årets upplevelse i alla kategorier: Carlstens Fästning

Årets hysteri: ESC

Årets pajaseri: Allt som har med ledning av Polisen att göra.

Fatta allvaret när hela organisationen håller på att störta samman.

Årets tröttsammaste 1: Extremism. Vänster som höger, religiös och ateistisk.

Årets tröttsammaste 2: Landsortsjournalister som letar korruption utan att förstå vare

sig begreppet eller handling.

Årets tröttsammaste 3: Politiska tankesmedjor.

Årets magiska upplevelse: Marstrand Kristihimmelfärdshelgen.

Svårförklarat på många sätt!

Årets flopp: Hockey VM

Årets samlade blyfötter: Tre Kronor i VM

Årets inneord: Politisk korruption! Biståndspengar till FN-mutor, Fryxaffären, mm mm

Årets mest naiva: De av Svenska folket som inte tror vi har korrupta politiker och

tjänstemän.

Årets mörkertal: Alla miljarder skattepengar som inte hanteras med respekt.

                      Skulle använts på ett mer demokratiskt sätt och stannat kvar hos de som

betalat in dem.

Årets hedersuppdrag: Frack och Bullens på Vårbal i Uppsala

Årets ”Varför lär jag mig inte från omvärlden?”: Gammalkommunisten Sjöstedt hyllar

Chavez i Venezuela, medan hans politik kraschar landet in i stenåldern.

Årets miss: Sverige i fotbolls-EM

Årets Fans: Svenskarna i fotbolls-EM

Årets kick: Island i fotbolls-EM, kan inte annat än imponeras av Island

Årets mest betydelsefulla 1: Familj!

Årets mest betydelsefulla 2: Kära vänner!

Årets nagelbitare: Brexit

Årets mest destruktiva: Lögner

Årets fundering: Får vi verkligen valuta för alla skattepengar som betalas in?

Årets skygglappar: Varför inte syna politiker och tjänstemän som ger medel och styr

upphandlingar. Istället för att granska de som tjänar på det politiker och

tjänstemän ger förutsättningar för?

Årets analys: ”In USA you don’t have an election, you have an IQ-test”…

Årets påminnelse om livet: Död.

Väldigt många kända personer har dött i år. Otroligt många okända människor har också dött naturligt eller onaturligt.  Men allt kommer givetvis närmare när vi känner någon form av relation till den döde.

Årets löjligaste ny-ord: ”Medfinansiering”.

Ett hopplöst försök att dölja ytterligare en ovälkommen skatt.

Årets kanske märkligaste satsning: Brexit

Årets sena uppvaknande: Engelsmännen, som dagen efter omröstningen om Brexit,

söker på Google om EU.

Årets trött på politik: Alla som tror och håller fast vid sin åsikt utan att ens pröva den

eller söka djupare info än från politiskt toppstyrd media och tankesmedjor.

Som i fallet Brexit.

Årets kanske höjda status för vissa politiker: Sverige in i FN-Säkerhetsråd.

Årets fundering nr 2: Hamnade vi där av bekväma skäl eller av korrupta anledningar?

Årets ”Såna är vi!”: Socialdemokraterna som partajat upp 21 miljoner ur Anna Linds

Fond, ”för att den ska hålla hög status.” Blivit av med 90-numret som är

garant för seriositet och är nu på randen till konkurs.

Årets fundering 3: Är verkligen Socialdemokrater lämpliga att ha hand om pengar?

Årets förståndsglapp: Socialdemokrater som hyllar Nobelpristagare och deras forskning

runt ekonomi, men inte förstår att följa resultatet när det går emot deras

ideologi.

Årets erbjudande: Kommunstyrelsen i Västerås får erbjudande att förhandla om att

arrangera starten av Giro di Italia.

Återstår att se om de kan hantera detta exklusiva erbjudande på ett bra sätt.

Århundradets dumhet: Alla vansinniga bidragssystem som absolut inte bidrar till något

positivt utan bara urholkar demokratin och bidrar till missbruk av

gemensamma resurser.

Årets fundering 4: Är det verkligen bra att vi styrs av människor (politiker) som inte har

den minsta kompetens av att styra eller förstå konsekvenser av sitt

handlande eller kan analysera sina idéer innan de klubbas igenom?

Årets tramsigaste marknadsföring: Rådjuren i Västerås centrum

Årets nyupptäckta låt: ”Love the one you’re with” med Luther Vandross

Årets märkligaste rån: Mot Powermeet

Årets konsekvens: Våld och hot om våld mot våra offentliganställda. En konsekvens av

att regeringen lovat allt till alla?

Årets Riksrevision: Vänskapskorruption!

Årets idyll 1: Sjöboa!

Årets mest inkonsekventa: Västmanlands Läns Landsting

Årets idyll 2: Koster

Årets farkost: Båt

Årets mygg i skogen: Älgflugor

Årets gult och brunt: Kantareller

Årets mängdfångst: Kantareller

Årets gebortpresent: Kantareller

Årets ventil: Svampskogen

Årets skygglappar 2: Regeringen som inte ser allvaret i att rättsstaten och demokratin håller på att haverera och att de har ansvaret för detta.

Årets analytiker: Leif GW

Årets förslag till ny Statsminister i Sverige: Barak Obama, han blir strax ledig!

Vem är vanlig?

Jag debatterar en hel del och är inte rädd att framföra mina åsikter. Det är en rättighet vi har här i Sverige och som jag tycker man ska nyttja och vara rädd om. För vem vet, med tanke på vad som håller på att ske, kanske yttrandefriheten snart kommer att inskränkas. Det märks rätt tydligt hur olika kampanjer sveper fram över sociala medier och inte allt för sälla handlar det om att begränsa någons yttrandefrihet. Man behöver inte hålla med, man kan läsa om man är intresserad och bara lämna det okommenterat.

Men idag ska man kommentera och gärna "göra ner" den man inte håller med. Det finns inga gränser för hur mycket hat som kanaliseras för att beskriva vad man tycker om andra. En känd person får tid i TV och visar hur han gärna skulle "straffknulla" sina meningsmotståndare. Rätt osmakligt i min mening.  Något som får mig att tänka på alla dessa våldtäktsoffer och deras traumatiska situation.

Jag är inte för begränsningar i yttrandefriheten, men manar till sans.

En stor del av den kritik jag får för mina åsikter är: "Du måste tänka på den vanliga knegaren!"
Efter mycket rundfrågningar och funderande, har jag förstått det som att den "vanlige knegaren" en person som röstar rött. Det har inget att göra med arbetsuppgiften eller var på karriärsstegen man står. Det innebär att när jag kränger på mig arbetsstället, så är jag en "ovanlig knegare". Detsamma gäller tydligen begreppet "alla". Det verkar vara dedikerat de rödröstande, även det.

Om man nu satt sig själv som norm och betraktar sig som "alla", har man då inte inskränkt sin syn på verkligheten? Vilken plats skapar man för "de ovanliga" och de som inte ryms under beteckningen "alla" ?

Själv är jag intresserad av en helhetssyn för hur landet ska fungera. Ekonomi är en grundläggande del idag, precis som på Hedenhös tid. Att vi skapar möjligheter för både beskattning och avkastning si balans så landet kan växa. Något som är väldigt grundläggande, då vår befolkningsmängd växer. Hur skapar vi möjligheter för alla och inte bara "alla", att livnära sig i landet? Hur ser vi på den enskilda människans idéer och drömmar? Hur behandlar vi de som utmanar det traditionella systemet och vill göra bättre?

Själv upplever jag att synen på kreativitet och nytänkande, inte får särskilt stor plats och legitimitet. Det verkar som om styrande makter inte var beredd på att den skola som lärt eleverna ifrågasättande och nytänkande, också gör det när de kommer ur skolan. Kanske för att man varit så upptagen med att försöka skapa sig makt över skolan?

Så var kommer vi om vi endast ska tänka på den "vanliga" människan, på traditionellt sätt, kommer vi verkligen framåt? Idag när vi inte längre behöver organisera oss på det sättet vi gjorde när vi gick från bondesamhället till industrisamhälle, måste vi inte då samtidigt ändra vårt lands struktur och öppna för framtiden? Det är ändå den vi är på väg in i!

Förändring kommer att drabba oss alla förr eller senare, ju längre vi försöker kämpa emot, desto mer kommer vi på efterkälken. Så jag tror att den som i framtiden vill kalla sig vanlig, får vara beredd på förändring, för det kommer att vara det vanligaste i just framtiden.

Jakten på framtiden

Jag är uppenbarligen en ond människa, i alla fall om jag ska tro reaktioner jag får på en del inlägg jag gör. Det onda verkar i sig vara att jag inte är sympatiserar med den politiska ytterligheten åt något håll. Då verkar man hamna i något form av vakuum där man måste marginaliseras eller helst puttas över någon tröskel till en ytterlighet som är så fasansfull i sin närvaro att man inte vill ta i den med tång.

Men visst, många har gjort det väldigt enkelt för sig genom att hävda att allt sitt parti gör är rätt. T.ex, jag röstar på S, så allt S gjort och gör är alltid rätt och facit ska skrivas efter det. Allt annat är tecken på okunnighet. Därmed har man också låst in sig själv i ett fack som begränsar sin egna rörelsefrihet. Att det skulle finnas fler sätt att se världen på, verkar inte vara att tänka på. Det är väldigt speciellt med starka vänstersympatier, för de är alltid "rätt". Gör en vänstergrupp en våldsaktion, så är den i grunden "rätt", för den står för en mänsklig sida.

Det var ett bra exempel på det i Stockholm för någon månad sedan då en högerextrem rörelse hade fått demonstrationstillstånd, enligt de demokratiska regler som gäller i landet. En stor våldsbejakande motdemonstrerande organisation slöt upp och skulle med alla medel störa detta. Allt med orden om att demonstrationen var odemokratisk. Jag vet inte om man riktigt tänkt igenom detta, men att själv uppträda odemokratiskt och kräva sanktioner mot de som man hävdar står för odemokratisk, tar väl per automatik även med deras egna agerande. De som verkligen uppträder odemokratisk just i det fallet.

Det verkar vara legio att om man tillhöt vänster, så är man bara god, oavsett om man kastar sten och mordhotar, medan om man tillhör höger, så är man nazist och ska utrotas. Det är lika korkat som att diskriminera vem som helst, pga härstamning, hudfärg, sexuell läggning, mm,mm.
Efter att ha arbetat med i princip alla politiska rörelser, kan jag säga att min upplevelse av till gången på goda människor och klåpare finns det i ungefär samma mängd inom samtliga partier.

Tittar vi på den politiska debatten som varit under hösten, så visar den särskilt på hur
regeringspartierna försöker kapa åt sig handlingsutrymme, genom att försöka sätta naziststämplar på snart sagt alla,som inte tycker som de själva. Det begränsar verkligen debattutrymmet,och måste väl beskrivas som en fortsättning på den trend som pågått sedan 90-talet, då man satte epitet rasist på alla som ville diskutera invandring, assimilering och integration t.ex. Man gjorde det troligen för att slippa ta ställning till hur man ville att landet skulle utvecklas. För är det något som är märkbart och även uttalat, är det att i alla fall Stefan Löfven vill tillbaka i tiden, då han kände igen Sverige.

Efter att ha diskuterat med otroligt många människor ur olika åsiktsgrupper, yrken och härkomster, så verkar det vara väldigt vanligt just vänsterut, att man vill frysa tillvaron. Ställa klockan på ett specifikt datum och inte vilja gå längre. Att anpassa sig efter världen som pågår, verkar inte vara det sätt man vill anta utmaningen att leda landet.

För att leda landet krävs att skapa mer möjligheter och inte begränsningar. Ska vi skapa försörjning åt landet, måste vi låta fler människor lyckas och ta dem som förebilder. Vi måste ha konkurrenskraft kvar så jobb kan stanna i landet och fler människor måste göras oberoende och självgående. Att vi har en demokrati ska vi var glada och stolta över. Jag har för mig att Lasse Åberg en gång sa: "Svensken tänker blått, röstar rött och jobbar svart!" En inte helt felaktig observation. Det som jag tycker är märkligt är alla som verkligen röstar för begränsningar, mot valfrihet och de som på olika sätt vill begränsa demokratin, men samtidigt önskar sig ett öppnare samhälle.

Jag tror inte att ett bättre Sverige kommer ur begränsningar och mindre valfrihet, jag tror det kommer ur ökar tolerans och mindre avundsjuka. Ett större eget ansvar på var och en privat men också ett större ansvar på de som hanterar vår gemensamma ekonomi, något som är dagsaktuellt. Nu när Sverige växer, är förutsättningarna för att staten ska kunna tillgodose allas behov inte längre rimligt att anta,på samma sätt som för 50 år sedan. Vi måste rusta landet för framtiden och ta oss ur den svenska myten om vår egna förträfflighet.

Frågan är bara vem som vågar ta steget att börja?

Har jag lyckats bevisa existensen av mig själv?

Ok, lite högtravande och ödesmättat..

Men med posten idag låg ett brev som gjorde mig riktigt glad. Det är sällan fönsterkuvert från Landstinget gör det, men idag så! Det kom ett meddelande att den sista biopsin de tog på mig, saknade spår av cancerceller. Visst jag ska kanske inte ropa hej riktigt ännu, men den cancerdiagnos jag burit på, är för dagen avskriven. Det märkliga är att jag verkar blivit kvitt dessa elaka celler bara genom att följa de livsstilsråd jag fått och till det med tankens hjälp försökt bli kvitt dem. Ingen behandling har hunnit sättas in utan jag har gått på kontroller för att se utvecklingen och när behandling skulle påbörjas. Jag  kommer att kollas med jämna mellanrum några år framåt för att se att de inte kommer tillbaka.

Men idag ville jag bara skrika rakt ut och hoppa högt, grät och skrattade om vartannat. Jag ville krama hela världen och verkligen uttrycka hur djupt jag älskar livet. Efter att den största euforin lagt sig kom tankarna och eftertanken. Jag är inte särskilt religiöst lagd. Jag respekterar människor som har en tro, men har svårare för religiösa ledare som säger sig kunna bevisa Guds existens och därmed också kunna leda sökande människor åt rätt håll. Något som kom verkligen i sin dager i programmet "Fråga Anders och Måns" , ett varm och humoristiskt sätt att hantera frågan.

Jag har fått höra att det är till Gud man ska vända sig för att få hjälp, när man har det jobbigt eller behöver allmänt stöd. Gjorde det vid några tillfällen under min Konfirmation, en period i livet då jag var utsatt för rätt omfattande mobbning. Upplevde aldrig att jag fick något "bönesvar" och gav upp den tanken helt. Jag återgick till min mer analytiska strategi för att kunna hålla mig undan och hinna parera innan det brakade löst.

Det märkliga är att det finns människor som tror och ber i mängder och blir friska, medan andra förblir sjuka och ibland även dör av sin åkomma.Vad bevisar det om Guds existens? Att det bara är vissa som ska hjälpas och var ställer det mig, som inte ens bett om hjälp utan försökt hjälpa mig själv?

Idag när snart allt beskrivs i svart och vitt, och hatet mellan grupper och olika trosinriktningar verkligen pyr, så tycker i alla fall jag att det är på sin plats att i alla fall ifrågasätta religionens makt över människorna. Kanske främst de religiösa ledarnas makt, de som förmedlar och förkunnar Guds ord. Allt pendlar mellan det mest naiva till de grövsta överträdelser av mänskliga rättigheter. Där religionsfrihet inte beskriver din rätt att tro utan tolkas som en rätt att utöva makt på andras bekostnad.

Själv är jag inte helt övertygad om Guds existens och med det jag sett av världen, så tror i alla fall inte jag att han utövar sin makt på varje enskild människa. Han gav oss möjligen förutsättningar att förstå och tillvarata möjligheterna av livet, men detaljstyr inte någon enskild människas tillvaro. Den har vi begåvats med egen kraft att påverka, samt begåvats med empati att hjälpa våra medmänniskor.

Så frågan jag ställer mig idag är: Har jag bara bevisat min egna existens eller har jag bevisat Guds existens genom att lyssna till de råd jag fått av de som utbildat sig inom området och därtill försökt att "tänka mig frisk"?

Jag fortsätter att vara glad över livet och den kärlek och närhet jag fått, som hjälpt mig dit jag är idag! För jag tror verkligen på att möjligheten att förändra världen och förutsättningarna för detta, kommer ur att vilja varandra väl och visa kärlek.

Halvtidsvila och dags för intervjuer

Nu har vår regering suttit halva tiden på detta mandat och man ger sig ut i pressen och låter sig intervjuas på samma sätt som fotbollsspelare under match ska svara på frågor. Under sportsändningar blir det ofta mycket klyschor som kommer hoppande, inte helt olikt hur det ser ut inom politiken.

Allas vår Statsminister Stefan Löfven har nu spelat in en lite film om sig själv som liknar en intervju om vad som hänt under hans tid vid makten. En bra tanke säkert, men om den är informativ och sanningsenlig, låter jag vara osagt. Mycket av det som hänt på plussidan är fortfarande det som förra regeringen lagt ut och man får inte glömma att han själv blev något försenad, i.o.m. att han inte fick igenom sin första budget.
Men visst har det hänt saker och det kommer att hända mer. Tyvärr är jag själv väldigt skeptisk till att vi kommer att kunna hitta en bra väg framåt, när Regeringen hänger sig så mycket åt förnekelse och jagande efter definitioner att man glömmer varför man tagit sig uppdraget att leda landet.

Man har utsett Dan Eliasson till Rikspolischef. En man utan förtroende i de egna leden som ska leda den största omorganisationen inom kåren i modern historia, när den sätt under kanske den starkaste prövning någonsin. Här vägrar man förstå allvaret i den konsekvens som nu håller på att ske av detta. Samtidigt som det skapas sub-stater med egna lagar inom vissa områden. Bleka ord kommer inte lätta den ekvationen och göra samhället mer rättssäkert.

Mikael Damberg är ute och vädrar jobbfrågan, där han helt smidigt glider undan sitt eget uppdrag från Statsministern och redovisar några enstaka konstgjorda arbeten som ska skakas fram "sen". Hade kanske varit på plats att åtminstone förstå och reflektera över verkligheten för företagens villkor i Sverige, nu när Ericsson lägger ner. Där är framtidens stora fråga hur Sverige ska klara sig i den internationella konkurrensen och vilket ansvar politiken har för detta.

Just "sen" verkar vara ett praktisk begrepp som beskriver arbetet inom Regeringen just nu. Den historiska miljösatsning som man stort basunerade ut, ska göras "sen", om man eventuellt får nytt förtroende efter valet. Jag vet inte om det ens är läge att kommentera de 100 dagarna som Fridolin behövde för att "fixa" skolan. De ligger troligen också i en framtid så långt bort att han själv måste lära sig vad en skola är för något.

Det som däremot alltid står på dagordningen är definitionen av att SD är Nazister. Man vrider och vänder på det begreppet för att alla ska förstå att SD är farligt. Kanske främst för att SD själva ska förstå det? Problematiken är att de har ett väldigt aktivt väljarstöd och för fram frågor som både engagerar och motiverar människor att rösta på dem. Precis som S gjorde en gång i tiden, den tid de dör,mer sig tillbaka till. Efter att ha både sett och läst debatter från båda, kan jag för egen del säga att inget av dessa partier tilltalar mig som helhet, även om båda har delar i sig som är vettiga i rätt miljö.
Däremot verkar de ha mer gemensamt än de själva vill göra gällande. De har lätt att skuldbelägga grupper som de gärna definierar som någon typ av fiende. Inom SD är det lite luddigt men invandrargrupper har ingen större sympati där, som kostar alldeles för mycket skattepengar. Inom S är det företagen och företagarna, som står för skatteintäkterna, som är fiender. Jag kan inte säga att jag sympatiserar med något av detta. Båda verkar också rätt irrationella i att grunda ett lands framtid på.

Vill S, som ändå är vårt största Regeringsparti, vinna mer röster än bara luta sig mot slentrianröster, så måste man nog upp i nivå och våga debattera även de svåra frågorna, däribland integration som kategoriskt hållits undan av S sedan ordet i sig kom till.

Däremot visar man stor pondus i sina ekonomiska satsningar där skatterna nu kommer att skena igen. En intressant debatt häromdagen mellan Ardalan Shekarabi och Jimmie Åkesson, angående offentlig upphandling, fick en spännande spinn-off. Den offentliga upphandlingen står för enorma skattesummor som finansieras av våra ihopgnuggade pengar, så här finns det anledning att fundera över nyttjandet.
Det som var mest spännande var när Ardalan senare gav sig på Bert Karlsson, med inte helt underbyggda fakta om hans förtag. Han bjöds in till Bert och nappade på detta. Bert har också tidigare kritiserat bristerna i upphandling runt ensamkommande flyktingbarn, utan att ha fått någon särskild respons i detta. Ardalan fick veta lite fakta, sånt som oftast verkar särskilt svårt för särskilt röda politiker när det gäller företagande. I detta avslöjades i alla fall tre viktiga sanningar förutom att vi betalar ett för högt pris:

1. Politiker bör hålla sig till fakta och förstå vad deras spinndoktorer vill åt, när de skickar fram uppgifter som ska kritisera befintlig verksamhet.
2. Upphandlingar är bra om de görs på rätt sätt, då finns de möjlighet att både få kvalitet och kvantitet till en rimlig kostnad. Politiker har väldigt lite koll på var våra skattepengar tar vägen, när de väl har satt ett pris på den tjänst de vill ha. Det är lätt att ta till stora summor för att visa politisk vilja, men vad blir det av pengarna?
3. Just prissättningen verkar inte vara särskilt väl underbyggd utan våra skattemiljarder rullar utan kontroll. Vad händer i de offentliga organisationerna, där upphandlingen inte existerar utan man bara får en budget att leka med? Miljarder försvinner!

Enligt Ardalans uttalande använder också större företag delar av sin vinst för att underminera konkurrensen från mindre företag. Är det sant, så hur genomtänkt är detta system och vilket ansvar för detta har han som ansvarig politiker? Påminner lite om hur offentliga verksamheter försöker konkurrera ut privata initiativ. Men här verkar Ardalan inte så särskilt upprörd.

En intressant fråga är vad som skulle hända om vi fick behålla mer av våra pengar och skapa en marknad som bygger på vår egna vilja att konsumera. Själv tror jag den skulle bli mer balanserad.

Regeringen har fastnat i sitt mantra över begränsnings av vinster. Att företag går med vinst är ett måste, däremot vad man utför för pengarna man får in, är något som bör synas när de livnär sig på offentliga medel. Här har politiker ett jätteansvar mot oss skattebetalare. Att försöka lägga den skulden på företagare är helt felaktigt och dessutom missvisande där enorma summor försvinner i offentlig förvaltning och dåligt skrivna upphandlingar.

Jag håller med Annie Lööv om att Sverige behöver ett nytt ledarskap. Men var finns det? Alliansen har tagit time-out och verkar rätt nöjda med att titta på med ett snett leende. Tyvärr tror jag det gagnar extremismen mest.