Mänskliga faktorer och arbetshälsa

Human Factors, eller som det heter på svenska: Mänskliga faktorer, är något vi i Sverige är rätt dåliga på att hantera. Bara att vi oftast ser människan som en enda faktor: "Den mänskliga faktorn" när en olycka skett, är att degradera människans möjligheter och förmågor, som i sig är väldigt omfattande. Våra mänskliga faktorer spelar in både inom Arbetet och privatlivet så därför är det nog dags att byta begrepp när det gäller att se till människans helhetshälsa.

Vi pratar om Arbetsmiljö som den stora inverkan på livet. Men eftersom allt vi gör i livet spelar in på vår hälsa, skulle jag vilja beskriva det som Livsmiljön. Vi blir en produkt av det liv vi lever, dit hör givetvis arbetet, men också familj och fritid. Våra val i livet kommer alltid spela roll för konsekvenserna i vårt liv, varför ska de inte göra det inom Arbetslivet?
Eftersom det endast går att sjukskriva från arbete, har också arbete blivit sett som en dålig inverkan på livet. Visst är det så att arbete under vissa förhållanden kan göra människor sjuka, men det finns andra faktorer också, som borde tas hänsyn till. Arbete har också goda sidor och skapar hälsa, men det pratas det sällan om.

För många år sedan när jag arbetade mot Arbetsmiljöverket ställde jag frågan: "Varför går det inte att sjukskriva till arbete?" Många skulle må bra av det. När vi ensidigt gjort arbetsmiljön till boven i dramat hur lätt är det då att få människor att ta ansvar för sitt eget liv rent privat? Och hur många vill ha ett arbete om de lär sig att arbete skapar sjukdom?

Själv anser jag att det händer alldeles för ofta att människor hamnar i lägen där de av omhuldande organisationer, behandlas som mindre vetande eller till och med fråntas sina personliga kvalifikationer och därmed också kraften att påverka sin egen situation. På så sätt flyttas också ansvaret bort från individen, till "någon" person eller organisation. Många omyndigförklaras helt enkelt. Vad är vinsen av detta?
Ja, röster från de som vill vara företrädare för de som kränkts höjs. Man vräker ut mängder av skulder och vill gärna berätta andras historia för att placera sig själv i rampljuset. Ofta med förutsatsen att man gör de ev kränkta en tjänst. Så vinsten kan väl sägas vara "ombudens".

Att istället försöka lyfta den person som har det svårt till en position att tala för sig själv, verkar inte vara ett lika meningsfullt alternativ. Då kanske man som ombud inte heller får med hela sin privata agenda heller och missar själva anledningen till att säga sig kämpa för någon annan.

Övertolka nu inte detta som en vilja att ta bort all assistans och hjälp, utan min mening är att jag tror fler skulle må bättre av att oftare stå upp för sig själva, än att låta självpåtagna ombudsmän strida för en egen sak på vår bekostnad. Vinsten skulle vara att få ner debatterna och diskussionerna till en lämpligare nivå, låta lösningarna komma på ett tidigare plan och framförallt, inte utse någon syndabock via långtgående regler och lagar. Jag tror både människa och organisation skulle växa på så sätt.

För hur det än är så är vi olika som personer, det är en grundläggande del i vårt samhälle som vi måste våga ta till oss och acceptera. Vi har alla olika fysiska och mentala förutsättningar, till det kommer skillnader i kunskap, utbildnings och social förmåga. Lägger vi till religiösa som medicinska begränsningar och samlar ihop det med vår attityd till oss själva och vår omgivning, så är det lätt att förstå skillnaderna mellan oss. Allt detta spelar roll när vi ska integreras i samhället via våra Mänskliga faktorer.

Jag tror de flesta har en stor ambition när det gäller synen på arbetsmiljö och arbetet runt detta. Det jag däremot ser som en enorm begränsning i arbetet, är försöken att detaljstyra och lagstifta om precis allt, för att få en så heltäckande lagbok som möjligt. Förstår man alla möjligheter med de mänskliga faktorerna, så förstår man också värdet av att inte begränsa utbudet av arbetstillfällen genom att lagstifta utifrån ett snävt synsätt. Ett synsätt som ger ombuden större roll än individens rätt att välja och ta ansvar för sig själv.

Jag har själv arbetat inom företagshälsovård, arbetat med förebyggande åtgärder, rehabilitering och utbildning inom detta. Något jag slogs av var Arbetsmiljöverkets stelbenta och trånga syn man hade via sin 0-vision. Hur hälsosamt det är att arbeta mot en vision som aldrig kommer att uppnås utan stanna vid en utopi, vet jag inte. Men jag tror det i sig är en stressfaktor som inte gagnar någon.
Att då ställa frågor som: "Varför bytte man lekställningar mot rökutor?" och "Varför göra underlaget så plant att folk snubblar på en jämn yta?", Var inget man från Arbetsmiljöverket ville prata om. Själva grundbehovet vi människor har, att röra på vår kropp varje dag, fick inget större utrymme utan ersattes med vadderingar och utjämningar. Så att göra av med ev uppladdad stress, var inget man ville diskutera. Givetvis ska riskmoment elimineras, men när det till slut sker till förmån för en allt mer immobil och stressad människa, vet jag inte om vi vunnit något alls!

Att vi sedan har arbetsrättsliga regler som låser in en del människor och skuldbelägger andra, gör inte saken mindre komplex. När stora organisationer nyttjar detta i ett maktspel för egen vinning, skapas inte heller någon grogrund för en förbättrad samsyn och lyft av den enskilda människan.

Jag tror vi måste börja ha en närmre och direktare kontakt med varandra. Allt för att lösa de små problem som lätt kan eskalera till olösliga konflikter. Till det borde vi vara bättre på att nyttja våra skillnader där alla får ta ett större ansvar för sig själva och sin egna arbetsmiljö. Det finns människor både inom ledande yrken och arbetande som är olämpliga på sina platser, låt inte dessa vara underlag för ett paragrafsystem som gör det omöjligt att ha variationer. Lös problemet där problemet är, kollektiv bestraffning är vad jag vet, förbjudet i Sverige. Låser man även upp arbetsmarknaden med att lätta på regler och samtidigt motiverar människor att ta kontrollen över sitt eget liv, så tror jag vi kommer att vinna mycket, både i hälsa och arbetstillfällen.

En bra dag som manat till eftertanke..

Idag har det varit en bra dag, på många sätt den bästa på drygt 16 år. Jag kan gå! Jag kan GÅ!
Ok, jag har tagit mig fram på ett gående sätt, men det har varit slitsamt och inte alls enkelt. Varför då, kan man undra? Jo, jag har inte kunnat sträcka mitt vänstra knä. Det har inneburit många följdproblem och mycket slitage på övriga kroppsdelar.

För nästan exakt 16 år sedan vurpade jag i skogen när jag var ute och sprang. Löpning var ett av mina gamla intressen och jag mådde fantastiskt bra av att springa. Vurpan innebar att jag skadade mitt ena knä och fick genomgå en operation för att ta bort en del brosk som slagits lös i olyckan. Efter det ingreppet blev inte mitt knä sig likt. Det kändes efter bara några månader att funktionen inte var särskilt bra, vilket i sin tur jag kompenserat med att slita hårt på andra kroppsdelar. Det har varit mycket begränsande för min del.

Jag jobbade vid tillfället för olyckan med rehab och försökte både på egen hand och med hjälp av kollegor få ordning på problemet. Tyvärr funkade inte rehabiliteringen utan jag har sökt läkare sedan dess för att försöka få hjälp. Har passerat ett antal familjeläkare och berättat om problemet, då jag velat ha en ny kontroll av knät av en ortoped. Det har varit allt annat än lätt. Jag har bara fått svaret att en operation inte är lämplig för min del och behöver därför inte en undersökning. Det senaste avfärdandet var med orden: "Det är bara handbollstjejer som märker någon skillnad av en operation." Så det handlade inte om problemet i sig, utan om vem jag var. Jag var helt enkelt inte en person att slösa skattemedel på.

Bytte återigen familjeläkare till en intresserad, som gjorde bedömningen att jag borde röntgas och skickas till lämplig specialist. En specialist som väldigt fort kunde konstatera precis det jag själv känt och sagt de senaste 16 åren, att: "Sådär kan du inte gå, du kommer bli helt förstörd!" Efter kort väntan hamnade jag på operationsbordet i fredags och idag kunde jag ta mina första riktiga steg sedan år 2000! En fantastiskt skön känsla! Hela kroppen applåderade den nya förmågan. Jag är väldigt glad för att jag till sist blev lyssnad på och togs på allvar.

De allra flesta läkare har inte ens brytt sig om att undersöka problemet. Så visst jag borde väl bara ta ett glas skumpa och fira, men kan inte riktigt släppa tanken på vad som hade hänt om jag blivit tagen på allvar från början. Hade jag sluppit ett par andra operationer som kommit av att kompensera för den första skadan? Hade det inte varit både billigare för vården samt en lämpligare pris för mig att betala, att blivit tagen på allvar direkt?

Med tanke på min egna situation under många år, samt av det jag fått berättat för mig om konstiga vårdbedömningar, funderar jag på vad uppdraget är i den välfärd vi har och som ska vara världens bästa? Vem är den bäst för och till vilket pris?

Det är väl idag allmänt känt att politiken styr vården och de politiska besluten är de som grundar bedömningar av insatser inom välfärden i stort. Frågan är bara om det politiska inflytandet har blivit så stort att etiken fått ge vika? Känslan jag fått i mitt eget fall är att jag som person är ointressant att ta hand om och ge åtminstone en adekvat bedömning. Varför då, är inte jag en person att satsa på? Vilka kriterier ska jag uppfylla för att bli invald i den svenska gemenskap som kallas Välfärd? Jag är född här och har betalat skatt sedan jag började jobba som 13-åring! Vad behöver jag mer göra för att bli accepterad i systemet?

Min egna hälsa har legat mig varmt om hjärtat vilket gjort att jag erbjudit mig att betala för operation själv, eftersom jag förstått vari felet legat. I Sverige får man inte göra detta, för enligt styret är det orättvist och osolidariskt. Vänder man lite på de argumenten så är det alltså både rättvist och solidariskt att jag inte fått hjälp. Kan inte på  något sätt känna detta. Känslan ligger mer åt oetiskt och ofunktionellt.

När systemet inte håller vad det lovar är det dags för en revision och rekonstruktion. Borde inte alla som är berättigade till stöd från vår välfärd, få ett avtal om vad den gäller och vad vi kan förvänta oss av den? Berätta vad som är kärnverksamhet och vad som är konjunkturberoende, så vi som finansiärer och presumtiva brukare vet vad vi har att vänta oss. För även om jag är glad för min egen skull idag, funderar jag på hur många som befinner sig i samma situation som jag befunnit mig i de senaste 16 åren och som också är värda en adekvat bedömning och åtgärd.

Gör om gör rätt!

Ok, det firas halvtid här i Sverige. Men inte som på stora Amerikanska event, där det brukar innebära en stor och spektakulär show med en världsartist. Här i Sverige dök det upp fyra knastertorra regeringsrepresentanter med en utebliven show, när de nu i halvtid presenterade en historisk satsning som ska ske "sen"! Sen!? Varför ska den ske "sen" och på vilket sätt det ska ske, redovisades inte? När man nu haft mer än sju gånger så lång tid, som utlovat 100 dagar att "fixa skolan", utan att visa resultat, hur ska man då ta emot denna satsning som ska ske sen?? Det viktigaste för stunden verkade vara självändamålet, att inkomstskatten skall höjas. Allt som trotsar vetenskapen om ökat motivation och egenansvar till förmån för högre skatteintäkter, Lafferkurvan! Man vill göra av med ännu mer pengar än man redan gjort och planerar framtidens extremt höga kostnader utan att för den sakens skull presenterar vad vi kommer att tjäna på det, mer än att sittande regering hoppas få sitta en mandatperiod till.

Sverige blir mer och mer likt en diktatur med maktkoncentration runt vår smala röda tråd av politiska makthavare, som med alla medel vill hålla sig kvar vid makten. Tyvärr verkar de inte ha någon som helst koppling till dagsläget i landet och vänder ryggen till de uppenbara problem som kommer ur deras egna ageranden. De bärande delarna av samhället håller sakta på att kollapsa, medan ministrar uttrycker stöd för de som de utsett, alltmedan deras stab och utförare signalerar för ett ökat kaos. Tänker då främst på Polisen, skolan, vården, omsorgen och pensionerna. Man väljer att bortse från den interna kritik som även går ut på en historisk maktprotektionism inom Regeringens väggar. Något som verkligen förhindrar utveckling och framförallt uppföljning. Här behövs troligen den största satsningen och den kostar inte pengar, bara förtroende för en förbättrad organisation och en uppdaterad politik!

Har väl sagt det förut, men när historien kontinuerligt upprepar sig kan det vara dags att säga det igen: Det är alldeles för lätt att visa sin pondus genom att göra av med andras pengar. Det mest märkliga är att satsningarna sällan är definierade utan lite svenskt lagom runda och goa, så uppföljningar görs mer eller mindre omöjliga att utföra. Själv tycker jag det vore på sin plats att de som gör anspråk på att minska vår möjlighet till påverkan av vårt eget liv, genom ökade skatter, också redovisar vad de nått med sina satsningar. Då kanske vi får se en bättre respekt för våra gemensamma medel. Det gäller i samtliga led, insamlande, fördelning och utförande. Alla egna grenar som kontrolleras av politiker.

Vi behöver mer av entreprenöranda inom Regeringens väggar som gör att vi hittar nya vägar, definierar rätt mål och avsätter rätt resurser för det. Men med en Regering som verkar vara mer än lovligt emot företagande och entreprenörer som visar på vinsten av alternativa vägar och metoder än de kanslihus-stöpta, tror jag inte det är möjligt med sittande styre. Det styre som visar misstro mot snart sett alla i detta land, som dagligen drabbas av felaktigheter och missförhållanden och vågar uttrycka detta.

Jag vet att det är svårt, men en nystart för landet med grunden i; gör om gör rätt, skulle vara på sin plats. Då skulle kanske en presentation om satsning för framtiden, bli intressant. I alla fall trovärdig som en åtgärd för landet och inte för internåtgärd för satsning på sig själv!. Det enda positiva med denna senarelagda satsning var att vi nu fick regeringens egna prislapp på sig själva, 1,8 miljarder...

"Med ett schyst järnrör slår man världen med häpnad!"

Citatet hämtat från kultserien Socker-Conny! Denna udda tragiska figur med extrema förmågor rasera sin omgivning och för sig själv.

Just extremism är något som står allt oftare på agendan idag, lokalt som globalt. Det verkar som om just extremismens uttryckssätt är det som anammas då människan tröttnat på urvattnade demokratier. Urvattnade på så sätt att det korrupta fått fäste och misstron mot folkvaldas ageranden i egen sak, ställs framför landets bästa. Det verkar som om styrande glömmer kärnan till varför man är på plats och de löften man avgett, som bara var för att få en maktposition för sin egen del. Man vägrar också se till helheten i samhället och fokuserar istället på marginaler. Att bara se människans minskade förtroende och intresse för det so m styr deras vardag är illavarslande nog och borde tas på allvar.

Ser vi på sittande regering så fanns inför valet 2014 bl.a. löften om att "rädda skolan" på 100 dagar, mängder med arbeten och en politik som "är på riktigt" och vänder sig till "hela befolkningen". Vad blev det av detta?

Idag när vi ser rättsstaten ge upp efter omorganisation av Polisväsendet, Skolan inte "blev räddad" på 100 dagar och av alla tusentals utlovade jobb det blev en skral utdelning av ca 150 st, så ställer man sig frågan: Vad sysslar ni med?

Ja; en del av frågan tror jag att jag själv har svar på.
Strax innan förra valet satt jag i runda bordssamtal med företagare samt politiker ur olika partier och på olika nivåer. Vi diskuterade sakpolitik och diskussionen gick runt bordet på ett oftast väldigt konstruktivt sätt, tills den hamnade hos Ylva Johansson... Idag Arbetsmarknadsminister med särskilt uppdrag att samordna regeringens politik vad gäller etablering av nyanlända.

Då hade hon ingenting att säga mer än: "Jag är riksdagspolitiker och måste bli vald!"
Vad hon hade för åsikt som gjorde att vi skulle rösta på just henne, var inget hon ville delge oss. Vi skulle rösta på henne så skulle allt bli bra, för hon var Socialdemokrat...
Till och med hennes partikollegor som var med och som satt på kommunal nivå tyckte det hela blev pinsamt och bad mer eller mindre om ursäkt å hennes vägnar efteråt. Själv har jag efter det väldigt lågt förtroende för henne. Det verkar också som om detta agerande sprider sig alltmer inom politiska kretsar.

Tyvärr tror jag att Ylva representerar mycket av riksdagspolitik idag handlar om, privat maktposition istället för vilja och lyhördhet att styra landet åt på ett bra sätt. Just hennes agerande fick mig att tänka på citatet från Socker-Conny. När man ser att ens politik inte fungerar på avsett sätt utan det finns alternativ som vinner framgång, så utvärderar man inte vad som gått bra och förstärker, utan man ska rasera. Vad priset för detta är, verkar inte vara något att fundera över. Vad som gagnar medborgaren är inte heller något som verkar särskilt intressant, detsamma gäller säkerhet och integration.
Det enda som verkar viktigt i Regeringen idag är att få fram en begränsning av vinster i välfärden, den stora pajkastningsfrågan från valrörelsen. En egentlig antifråga som borde hanterats från andra hållet med uppföljning av kvalitet. Något som borde vara legio i all offentlig upphandling oavsett utförare: Får vi det vi betalar för? Men den vägen vågar man inte gå, då man troligen skulle slå sig själv i huvudet. Man koncentrera sig på marginalen inom en sektor till priset av att övergripande samhällsfunktioner kollapsar. Allt för att man inte har en plan för hur dessa ska hanteras och framförallt inte är lyhörd för de som har kunskap om dem.

Signalen att det är ok att med alla medel slå mot den som inte tycker som en själv, kanaliseras ut i samhället och lokala maktsökare anammar detta handgripligen och gör sitt för att vinna mark, allt medan regeringen tittar på och låter förfallet fortgå. Jag är inte säker, men kanske är det just detta som är den "Svenska modellen"? Man skriker efter mer pengar, men själv tror jag inte pengar alltid är lösningen. Ge en Polis en högre lön och denne står ut ett halvår till, kanske. Det är när känslan av meningslöshet över sin egen verksamhet sprider sig, som det riktigt allvarliga läget infinner sig. Hög belastning och meningslöshet är något vi dagligen får rapporter om från de som arbetar inom förtroendesektorn, skola, rättsväsende, arbetsmarknad och integration.

Som sagt: "Med ett schyst järnrör slår man världen med häpnad!" Men vad händer när världen slår tillbaka? Själv tror jag det är precis det som är på väg att ske. För när man bekämpar fungerande funktioner på ett bakvänt sätt, får det bakvända ett fast grepp om händelserna.

Den lille entreprenören...

Det finns en man i Sverige som alltför många valt att älska att hata, han är entreprenör och heter Bert Karlsson. Han sys på alla upptänkliga ställen, säger vad han tycker och tjänar dessutom pengar på sin verksamhet. Träffade honom för en herrans massa år sedan vid ett tillfälle och såg en väldig varm, men samtidigt krass och pragmatisk människa. Han gjorde sig känd med ett uttryck "Ge fölk, va fölk vill ha!"
Det där med dialekten har nog också gjort att han blivit lite av hackkyckling emellanåt. För i Sverige har vi inte haft särskilt stor tolerans mot människor som "varit annorlunda" och dessutom tjänat pengar. Två väldigt ocharmerande drag i detta land långt uppe i norr. Här har det länge var heder i bidrag och svartarbete, för att inte säga kollektivism. Gör någon något, måste alla göra på samma sätt. Det kollektiva ska alltid segra mot det enskilda och som entreprenör har man det största motståndet i den attityden.

Samtidigt som vi gärna hyllar den lille entreprenören på badstranden i Grekland som säljer det vi vill ha när vi är där, så är det lätt att komma hem och kritisera den som säljer det folk vill ha på hemmaplan. Logiken i detta, låter jag var och en utvärdera.

Men visst, vi är rätt positiva till de små entreprenörerna som hittat affärsidéer att sälja till oss så att vi kan må gott på olika sätt, bara entreprenören inte tjänar pengar på det. För pengar ska fördelas "rättvist" och inte alls efter insats och bärande idé. Har man då också valt att ställa sig lite utanför systemet, dvs att ta ansvar för sin egna inkomst och valt möjligheten att på sikt kanske även påverka möjligheten att tjäna mer pengar än vad ett kollektivavtal skulle ge, är man lite av en svikare. Detta  trots att man försörjer systemet med rejäla summor varje månad. Allt med anledning av att man inte ingår i kollektivet, eftersom man arbetar åt sig själv och då per definition är girig. Men är det verkligen girigt att ta ansvar för sin och andras försörjning och samtidigt inte få del av det system som byggts runt kollektivismen?

Det kollektiva tänket över ekonomin verkar vara så ingrott i detta land att dess användning, inte längre är en fråga om ansvarstagande av de som har makten att bestämma över dessa. Där har girigheten spridit sig som en farsot och skapat ett antal bidragsentreprenörer i form av utrangerade politiker. Själv tror jag inte det skapar en särskilt bra miljö för självrannsakan över hur skattemedel används.

Men vi har som sagt valt den kollektiva linjen där egentligen allt som ses som kollektivt, har rätt till bidrag. Till och med föreningar och sammanslutningar som föraktar demokratin, bidragsgivaren och dess finansiärer, har rätt till bidrag. Det kloka och logiska i detta får var och en analysera. Men det mest intressanta med detta är att den lille entreprenören som kanske har en fantastisk idé, men behöver stöd i att utveckla den för att sedan kunna bli finansiär till systemet, behandlas med skepsis och avoghet. Allt till förmån för verksamheter som egentligen inte leder någonstans, mer än att vara just kollektiva och emellanåt blir rent destruktiva.

Tack och lov finns det entreprenörer som är strävsamma, precis som Bert Karlsson, och som vågar gå emot kollektivismen. Han har dessutom vågat att kritisera systemet och påvisa det felaktiga i hur gemensamma pengar slösas till ingen nytta. För ingen verkar fundera över rimligheten i de pengar som de offentliga gör av med. Man lägger ett gigantiskt dyrt utgiftsgolv för att visa på politisk potens, som sedan måste finansieras över tid. Det kommer att göra det ännu svårare för den lilla entreprenören att överleva och många roliga och bärande idéer kommer inte att få se dagens ljus.

Visst, om det viktigaste är att vi inte riskerar att får fler entreprenörer som lyckas, likt Bert Karlsson som ger folk vad folk vill ha, så är det kollektivism som gäller. Kollektivism där en liten elit bestämmer vad folk ska få. Själv tycker jag det är mycket roligare att träffa en liten entreprenör med nya och roliga idéer och med vilja att förbättra och anpassa efter efterfrågan, än möta ett trött kollektiv där ovilja av tillmötesgående är den mest signifikanta egenskapen.

Välkommen till världens mest extrema land!

Sverige är ett vackert land! Jag gillar den rika variation som finns. Allt från de djupa skogarna med deras artrikedom, de karga klipporna i kustbandet, alla sjöar och böljande landskap med alla dessa spektakulära vyer. Det fins en mångfald som berikar mina sinnen bara genom att få njuta av alla intryck. Till det har vi fortfarande kvar våra dialekter, som bjuder så mycket glädje i att resa från ort till ort och mötas av dess egenart som verkligen beskriver var man hamnat. Vi har haft tur att slippa krig i över tvåhundra år och fått ett försprång mot omvärlden på så sätt, där vi under ett antal decennier efter andra världskriget kunde glida förbi de flesta och skaffa oss många fördelar mot omvärlden, vad gäller industriell-, ekonomisk- och mänsklig utveckling. Kort sagt vi hamnade i en extremt bra position. ...som sedan skulle förvaltas...

Vi kunde marknadsföra det som kallas välfärd och peka på hur bra vi hade det och samtidigt berätta för omvärlden att bara de gjorde som vi, så skulle allt bli bra. Vi hade en naiv syn på det mesta, precis som det ofta blir för de som på en enkel väg glider förbi alla andra utan att förstå varför. Man blir lätt egenkär och lätt fördomsfull i sådana lägen. Det blir mycket vi och dom, som i "dom vet inte hur vi gör", och behovet av att ha många "vi" registrerade, för att visa på sin egna förträfflighet var stort. Det tog sig extrema uttryck och jag själv blev varse det då jag som ung stod inför en statlig anställning. Jag var tvungen att gå med i facket för att få jobbet och samtidigt blev jag tvångsansluten till Socialdemokraterna. För att få jobba i Sverige var man alltså tvungen att vara medlem i ett politiskt parti som tog på sig rätten att tala om för mig hur jag ska tänka. Jag ansågs inte ha förstånd att välja mitt eget bästa, var svaret på frågan varför. En i sig talande förklaring till dagens politiska kollaps, att inte låta människor tänka själva.
När man idag försöker förklara vad som gått snett glömmer man sin egna historia och ser inte skillnaderna i förutsättningar som gör att människor verkligen vill och behöver göra egna val efter de omständigheter som råder.

Just där har Sverige blivit väldigt extremt. Varför ska vi i Sverige ens behöva göra val, när vi har så fina politiska ledare som självpåtaget vet exakt vilka behov vi har och hur de tillfredsställs. Befolkningen har länge inom vissa partier ansetts som "val-boskap". Vi ska fösas i olika fållor för att producera rätt nytta för våra ledare som då haft förmånen att ha makten större delen av efterkrigstiden. Man har använt sig av olika metoder för att nå dit, mest med skrämsel i hur det blir om vi skulle få använda vårt eget förnuft och tankeförmåga, ta eget ansvar och initiativ, samt det absolut svåraste att hantera; om vi får olika resultat av att tänka olika. Man använde under en tid skrämselargumentet "högerspöket" vilket i sig kanske borde banalisera den egna politiken. Som en konsekvens ur detta har detaljstyrandet av vår vardag nått extrema höjder via den märkliga faktor i vårt samhälle som kallas "Välfärden". En god tanke som skulle garantera alla en god service av hälsa, utveckling och omhändertagande, men som blivit en begränsande, styrande och segregerande verksamhet. Dessutom har det blivit ett alltjämt svällande system där miljarder pumpas in utan översyn.

Tanken med välfärden, var nog bra från början. Ett system som skulle garantera jämlikhet inom den sociala sektorn. På ett sätt kunde man se det som ett demokratiskt verktyg. Man betalade en progressiv skatt som sedan nyttjades som en garanti för sin framtid. Det var ett någorlunda balanserat system som säkert tjänade bra initialt. Men även om nu våra ledare slog sig för bröstet och visade världen hur man sköter ett land, så missade de att omvärlden kom ifatt och förbi, under den tid då välfärden också började innefattas av att vi inte skulle utföra vissa jobb i landet, utan det fick "dom" göra. Dom som inte är lika bra som vi. Nu blev "dom" så mycket bättre än vi, så mängder med arbetstillfällen exporterades utomlands till länder som ville arbeta sig upp och få det bättre. Vi utökade vår välfärd..

Våra ledare satsade ytterliga miljarder på nya system inom välfärden, där man gjorde det oftast mer lönsamt att inte jobba än att jobba och skickade signaler till alla att vi har råd med detta. Vad händer när det skickas sådana signaler?
Man upptäckte att systemen aldrig fick nog med pengar och det fanns människor som började ifrågasätta driften och metoderna, vilket gjorde att det öppnades för entreprenörskap. Där har ett antal politiska ledare gjort det lätt för sig och troligen dömt andra efter sig själv, då de anser att alla privata idéer och initiativ är av ondo. Att undersöka kvalitet, det som verkligen gagnar medborgaren, är inget man bryr sig om.

Idag har vi ett antal system som verkligen dränerar vår välfärd och det finns egentligen ingen broms och framförallt ingen kontroll av hur systemen fungerar. Det är lätt att ta snabba beslut, men att följa upp är svårare. Särskilt svårt när den politiska viljan inte finns. Man väljer då att istället för att göra det mest nödvändiga och istället för att bromsa den skenande utvecklingen, begränsar den mänskliga utvecklingen. Man skaffar ytterligare bördor som begränsar den demokratiska utvecklingen. Mycket görs via olika skattepåslag och nyheter som medfinansiering. Något verkligen begränsar och segregerar. Man begränsar inom välfärden det som var grunden till välfärd; vård, skola och omsorg, till förmån för gränslösa och väldigt lättmanipulerade system där skattepengar kan kvitteras ut.

Till detta kommer en allt mer växande extremism inom den politiska världen. Där de grundvalar som vi så länge arbetade för, håller på att rivas ner och inom vissa kretsar växer dessa sympatier. Samtidigt växer parallellsamhällen upp runt om i landet allt medan ledarna står och kliar sig i huvudet över hur det kunde bli så.

Själv tror jag det mesta beror på den just den gränslösa politik som förts sedan tidigt sextiotal och framförallt marknadsföringen av den. Man har tagit bort möjligheten till eget ansvar och tagit på sig att vara rättvis, detta missbrukade ord. Resultatet har blivit att allt fler känner sig kränkta, kränkta av att ingen ser just dem. Något som per automatik händer då egenansvar tas bort. Här baktänder systemmakarna och ska lappa ihop det som börjar falla och skapar nya system för att tillgodose alla, på ett solidariskt sätt. Detta urvattnade ord. Man misslyckas med att hitta det ultimata systemet och människor blir inte bara kränkta utan också ojämlikt behandlade. Den typ jämlikhet som rådde under tidigare år med att alla behövdes oavsett vad man gjorde, förbyttes till att vissa jobb eller verksamheter blev degraderade och togs bort, istället för hyllade. Fler hamnade utanför och mer pengar behövdes för att kompensera det politiska spelet.

Idag lider vi verkligen av det som en gång kallades tredje vägens ekonomi, ett system där man inte skulle ta ställning för något utan bara glida med. Det som diskuteras idag är svenskhet. Glida med och gnälla är väl det mest svenska vi fått. Vi har verkligen blivit det mest extrema landet i många aspekter. Vi tror att politiker ska lösa våra problem och de verkar också tro det. Vi måste våga ändra den inslagna vägen och låta befolkningen ta mer eget ansvar för ingen politiker kan tillgodose våra samtliga behov, med någon form av nytt ersättningssytem ur välfärden. Idag när vården inte bestäms utifrån behov utan utifrån begränsning satt av politiker, är det kanske dags att göra en ny värdering och se vad skattepengen ska gå till. Detsamma gäller pensioner och skolor. Plocka även bort den politiska styrningen av skola och överlåt till kompetenta personer att göra skola till skola.

När omvärlden ser ut som den gör kan det vara bra att ha en beredskapsplan. Gör inte detta till en politisk pajkastning om vem som kan tänkas vara rasist för att den vill diskutera en realitet. Detsamma gäller den löpande problematiken i rättssamhället och integrationen. Svensk lag ska inte vara segregerande eller diskriminerande åt något håll. Idag är det många politiker som backar i frågor som är lite svåra och hellre vill segregera landet än hålla integrationens fana högt. Staffan Heimerson skrev lite om det i Aftonbladet.

Kan vi återinföra personligt ansvarstagande och civilkurage tror jag vi kan nå långt. Ett första steg är att se över den verkliga nyttan av alla generösa system som snedvrider demokratin och gör människor beroende av bidrag. Gör det lättare att anställa och stimulera företagsamhet. Minska den politiska detaljstyrningen och låt människor blomma ut. Frågan är bara vem som vågar ta initiativet till detta, i världens mest extrema land.

Rättvisa och demokrati i ett smalt perspektiv

Häromdagen var Jonas Sjöstedt som vanligt arg, för att han kände sig åter igen orättvist behandlad och nu ska det tas upp som en riksdagsfråga i en demokratidebatt. Vad hade nu hänt denna gång? Jo, Jonas upptäckte att han inte kunde sitta i sin sommarstuga och se OS, eftersom han inte hade rätt utrustning och abonnemang. Nu ondgjorde han sig över Viasat och att de ska få tjäna pengar på att sända OS.

OS kostar pengar att sända, mycket pengar. Om SVT ska köpa rättigheterna så kommer det att dränera deras budget rejält eller också måste det skattefinansieras på ett eller annat sätt. Som vanligt när Jonas tänker, så tar han mest hänsyn till sig själv, vilket är väldigt vanligt i vänsterkretsar och då får ord nya betydelser som ska anpassas för hans välbefinnande.

Tittar vi på den orättvisa han utsatts för, att ha en sommarstuga att åka till, rejält tilltagen semester samt en fantasilön. Allt bekostat av oss skattebetalare. Han har tillgångar och förmåner som de allra flesta aldrig kommer i närheten av. Allt detta på basisen att tycka att han är orättvist behandlad och ha möjlighet att göra det till en riksdagsfråga, istället för att använda de medel han har och skaffa rätt utrustning för sitt intresse.

För hur det än är med "rättvisa", så kommer den alltid att halta. Beroende på vilka intressen var och en har, så kommer de inte alltid att tillgodoses av skattemedel. Att då göra detta till en demokratifråga är att ännu en gång skjuta sig själv i foten. Då är det helt plötsligt upp till Jonas och hans gelikar att tala om för befolkningen vilket intresse vi ska ha, istället för att få välja detta själv.

Vänder man på begreppen lite så är det nog så att den mesta demokratin i detta ärende, som i så mycket annat, är att ge alla möjlighet att välja sina intressen. Hur gör man det?
Sänks skatterna på bekostnad av att bara finansiera det som är nödvändigt, så kommer mängder med medel tillbaka till oss invånare och vi har råd att finansiera våra egna intressen, där har vi demokrati i sakfrågan.

En sak till som Jonas glömmer är vinsten av att ha privata initiativ och företagande. Det skapar arbeten. Trots allt så skapar Viasat en mängd arbeten i Sverige, vilket i sig genererar stora skatteintäkter som hjälper till att finansiera det vi ska finansiera gemensamt och som borgar för demokratin. Jonas verkar vilja att istället använda de demokratiska medlen till att snedvrida rättvisan och demokratin än mer för att personligen slippa använda sina egna medel som är avsedda för honom. Det är något som jag anser är både egoistiskt, odemokratiskt och en bild av hur egenmäktigt han vill använda våra gemensamma medel.

Demokrati handlar väl ändå om att i första hand ge möjlighet för alla att utvecklas efter sin förmåga och sina intressen. Inte begränsa och fördela till de som statsmakterna anser behöva, där deras egna intressen får styra.